Annons

Vi fixar detta tillsammans – när alla vill #hjälpasåt

Relaterat

Jag sjunker ner i soffan här hemma och är helt slut. Ni vet så där trött så att det ringer i öronen och man knappt orkar resa sig. Ändå har jag en så go känsla i kroppen och ett leende på läpparna. Vilka dagar det har varit. Alla sluter verkligen upp och hjälps åt, vilket är fantastiskt att se. 

Igår hörde vikariesamordnaren av sig och undrade om någon kunde vikariera i spanska i sexan. Ingen personal fanns att tillgå så jag pratade med mina engelskelever i årskurs åtta och förklarade läget:

”Jag behöver ha både er och spansk-sexan samtidigt för det finns ingen som kan ta hand om sexan.” 

”Men, hallå! Kan du spanska också??” 

”Nä, men jag kan lite så jag kan väl låtsas!” 

”Herre gud, det kan du inte göra. Jag och X är rätt bra på spanska så vi måste ju hjälpa dig. Vi kan ta hand om sånt som att läsa högt och prata bara du styr upp så dom håller käf... eh... är tysta och lyssnar! Sen så sitter ni andra kvar här inne o har engelska. Det fixar ni, eller hur? Det är viktigare att dom små har Sara än att vi har det!” 

Jag kan knappt hålla mig för skratt. Den vanligtvis ganska vilda, men charmiga gruppen föreslår alltså att det är viktigare att jag är med dom små. Men vi provar. Självklart ägde vi spansklektionen och engelsk-åttorna hade också ägt sin egen lektion, enligt sig själva i alla fall.

Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.

Jag är ju inte bara lärare utan också utvecklingsledare och idag var vi tvungna att arbeta med att rigga ett digitalt läromedel för hela kommunen så vi kan tillhandahålla distansutbildning för årskurs 4–9 om vi måste stänga. Enda tiden vi hade var under min första lektion idag. Kollegan kommer och vi sitter sida vid sida i klassrummet och arbetar samtidigt som tysk-nian arbetar på. Eleverna hjälper varandra och hjälper även oss. Vi testkör det nya läromedel vi satt upp och eleverna kommer med råd och frågor om hur det funkar.

Mitt i alltihop ringer en rektor från grannskolan och jag säger till eleverna att jag behöver svara. En elev utropar: 

”Hälsa henne från hennes gamla elev!”

Vilket jag gör och rektorn hälsar tillbaka. Det är sån skön stämning och alla elever och personal vill verkligen hjälpas åt. Jag är så glad över att majoriteten av mina elever steppar upp och visar ett sånt ansvarstagande i denna svåra situation. 

Det är många som tagit ansvar just nu och ett projekt som jag vill lyfta fram är skolahemma.se som tagits fram av RISE i Göteborg. På denna sida hittar du bra stödmaterial som du dessutom kan vara säker på är vettig och som du kan lita på. Kolla också i sociala media efter #skolahemma för flera tips. 

Jag vill också tipsa om min egen klassblogg där jag samlat de läromedel, program och ideér som är gratis och frisläppta just nu.

Många digitala läromedel och program är gratis, och det kan te sig mycket lockande, men jag vill ändå mana till lugn. Begränsa de digitala verktyg ni använder och diskutera detta på skolan. Ta på er elevens glasögon och fundera över hur det blir för eleven om det blir för många olika verktyg. Kom också ihåg att ge eleverna extremt tydliga instruktioner även med tidsangivelser. 

Jag vill med denna text egentligen inget mer än att rikta ett stort tack till alla er, oavsett yrkesgrupp, som sliter där ute. Det är tufft som tusan just nu och tuffare tror jag att det kommer att bli, men återigen visar det sig att ensam inte är stark. Tillsammans fixar vi detta också. Vi hjälps åt! 

  • Ps. Om du har någon händelse likt mina ovan kan du gärna berätta om den i kommentarsfältet. #hjälpasåt 

Relaterat

Reagera på inlägget:

”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av eleverna

Relaterat

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever. 

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov. 

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra? 

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare. 

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas. 

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?” 

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lägg av med att skicka dickpics!

Dickpics. Läs ordet igen. Dickpics. Vet du vad det är? Nä, det visste inte jag heller tills för några månader sedan.

Tydligen är det ett vanligt fenomen bland ungdomar och dina elever vet med största sannolikhet vad det är. Vissa killar tar foto på sin snopp i olika tillstånd och skickar till tjejer. Man skickar oftast inte bilden för att tjejen efterfrågat bilden och sagt att hon väldigt gärna vill ha olika bilder på snoppar utan man skickar bilderna för att kränka tjejen eller för att man upplever en känsla av makt. Man skickar också bilden för att man tror och hoppas att tjejen man skickar till ska tycka att snoppen är toppen och då slänga av sig kläderna och skicka tillbaka bilder på sig själv. 

På några skolor som jag har kommit i kontakt med visar det sig att flickor så långt ner i åldrarna som i årskurs fyra har tagit emot dickpics. Flickorna på högstadiet vittnar om att det är vanligt förekommande och att det kvittar hur dom gör så kommer dom inte ur det.

Dessutom menar några att det också har blivit en statusmarkör. Du är mer populär om du får många dickpics jämfört med om du aldrig fått någon. Flickorna menar också att vissa av deras föräldrar och en del lärare verkar tycka att det är ”pojkstreck” och sånt som pojkar gör och inget de ska bry sig om. 

Jag håller verkligen inte med om detta utan menar att det är mycket viktigt att vi vuxna sätter ner foten runt detta beteende. Vi behöver diskutera med pojkarna om att det är ett oacceptabelt beteende att skicka oönskade snoppbilder.

Vi behöver också prata med flickorna om att de behöver sätta gränser för sig själva och berätta för dem hur de ska hantera detta. Att skicka oönskade bilder på sitt kön är faktiskt brottsligt. Om bevisningen är tillräcklig kan den som skickat såna bilder dömas för sexuellt ofredande. Då kan det vara aktuellt med böter – eller fängelse.

Min uppmaning till er ungdomar och till er föräldrar som får kännedom om att era ungdomar fått bilder är att polisanmäla. Vi måste stå upp för vad som är rätt och fel oavsett om det är på nätet eller i verkliga livet. Jag tror inte att någon av er som menar att det är ett pojkstreck hade tyckt samma sak om ni sett killen visa snoppen för er på stan? 

Däremot betyder det inte att vi unisont ska ropa efter att förbjuda alla telefoner. Vi behöver hjälpa våra ungdomar att hantera sin telefon och jag menar också att vi behöver hjälpa dem att begränsa sitt användande. Mycket av kommunikationen ungdomar emellan sker nattetid och flera ungdomar jag pratat med uppger att de har svårt att lägga ifrån sig telefonen för att man är ”helt lost” annars på morgonen och har inte hängt med i vad som hänt i chattgruppen. 

Här behöver vi föräldrar ta vårt ansvar och prata med våra ungdomar och sätta gränser. Jag är helt medveten om att en del förespråkar att ungdomar själva ska känna sin gräns och att de behöver lära sig var gränsen går och självmant lägga den ifrån sig.

Jag jämför det med att jag behöver lära mig att kunna ha mörk choklad hemma och inte äta upp allt samma dag. Finns det så äter jag. Jag tränar dock på att inte äta upp allt samma dag och man kan ju äta det på förmiddagen nästa dag istället.

Min egen dotters telefon har jag ställt in på skärmtidsbegränsning, vilket innebär att telefon stängs vid ett visst klockslag och öppnas igen dagen efter. Det är olika tider beroende på om det är vardag eller helg. Inte roligt tycker hon, men nödvändigt tycker jag. 

Pratar du med dina elever om sådana här saker när ni har klassföreståndartid eller tycker du att det är det är föräldrarna som ansvarar för att deras ungdomar uppför sig både i verkligheten och på nätet?

Personligen tycker jag att vi, i den bästa av världar, ska samarbeta runt värdegrundsfrågor och att det är viktigt att vi i skolan diskuterar värdegrund regelbundet.

Har ni ett systematiskt arbete med värdegrundsfrågor på din skola och hur gör ni i så fall? Kommentera gärna i bloggen.

Reagera på inlägget:

Alla barn har rätt att lära sig och att kunna läsa

Relaterat

I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad är trygghet och studiero för dig?

Trygghet och studiero är begrepp som flitigt diskuteras i media. Hur skapar man trygghet och studiero och vad är det egentligen? Är trygghet och studiero att alla dina elever sitter tysta i raka rader och lyssnar på dig när du står vid tavlan och föreläser? Kan trygghet och studiero vara att eleverna sitter i grupper och har tämligen högljudda diskussioner? 

Vilket klassrum ser du framför dig när du tänker på ett klassrum där det råder trygghet och studiero – fundera på detta en stund. 

Jag menar att studiero är en blandning av ovanstående där du som lärare är oerhört viktig. Om du vill ta reda på om det råder studiero i din klass är att fundera över hur eleverna fungerar i de så kallade övergångarna mellan olika klassrumsaktiviter. Om elevernas uppgift är att diskutera något i fem minuter och de bryter när du indikerar att fem minuter gått och återgår till tystnad och fokus är det en välfungerande grupp.

Om eleverna däremot under diskussionen blir högljudda, springer runt i klassrummet och du inte kan få dem på plats igen – då vet du att du måste träna gruppen i övergångar. Minska ner diskussionstiden till att prata i par i en minut och sedan tillbaka till att ge dig uppmärksamhet och lyssna. Kom ihåg att ge eleverna beröm när de gör rätt.

Ett annat råd är att lektionen startar redan ute i korridoren. Det är där du bygger relation till eleverna och det är där du ser till att det är lugnt innan eleverna går in i klassrummet. En av mina elever sammanfattade detta för mig häromdagen: 

”Alltså, vi är mer väluppfostrade än vår labrador. Han får inte ha tassarna i soffan och har det inte heller! Vi går inte över tröskeln även om dörren är öppen och när du sagt varsågoda så går alla förbi lådan och lägger sin telefon och sätter sig. Hur fan hände det? Men det är nice att börja lugnt”. 

Ja, hur hände det? När jag tar emot en ny klass inleder jag alltid med att stå i dörren och ta emot eleverna. De ställer upp på led och det ska vara lugnt innan vi går in. Det tar ett tag i början tills de lär sig och låt det ta tid. Det betalar sig i slutändan.

Det buffas och knuffas och tjafsas, men jag står lugnt kvar, förklarar varför jag vill att de ska stå på led och upprepar att det ska vara lugnt i ledet innan vi går in. Jag hälsar, dock inte på ett sånt där utflippat sätt med nån intränad hälsning, utan ett kort hej, ett leende och pekar var elevens plats är.

I början med en ny grupp är det också viktigt att stanna upp och berömma dem. ”Så glad jag blir nu när ni kunde gå in i klassrummet med en lagom ljudnivå. Kalasbra!” 

Det jag upplever att nya lärare har svårt för är hur tuff man kan vara utan att gå över gränsen. Och ja, jag menar att man ska och kan säga ifrån ordentligt när elever testar var min klassrumsgräns är. Däremot är det skillnad på att säga ifrån och gapa och skrika. Att vara tydlig och fyrkantig med sina klassrumsregler menar jag är en framgångsfaktor för att det ska råda studiero. Lika fyrkantig som jag är med mina regler, lika flexibel är jag med min undervisning. Undervisningen måste passa alla elever och då betyder inte det att alla gör samma sak samtidigt. 

Idag är du ofta ensam lärare i ett klassrum med uppåt 30 elever och där flertalet har olika diagnoser och en del inte pratar svenska alls. Det kräver att du har tänkt igenom din planering så att den inte bara fungerar för majoriteten av gruppen utan även för varje individ. Det i sin tur kräver att det finns tid för planering, men även för reflektion. Att reflektera över varför en lektion gick som den gick ger dig viktig kunskap om din undervisning och vad du behöver förändra för att den ska bli ännu bättre. Om du sedan tar med dig dina reflektioner till ditt arbetslag eller ämneslag och ni hjälps åt att skruva på undervisningen ökar chanserna för att de ska råda studiero och att eleverna faktiskt lär sig det du tänkt. 

I blogginlägget, Tro inte det räcker med auktoritet i klassrummet  och i tv-inslaget Ordning i klassrummet utvecklar jag mina tankar kring ledarskapet i klassrummet. Vad som är studiero är naturligtvis subjektivt, men Skolverket har på sin hemsida en definition kring hur studiero i undervisningen kan uppnås: 

”Studiero främjas också av en undervisning som är varierad. Det kan åstadkommas genom att exempelvis varva teoretiska inslag med praktiska eller genom att variera individuella uppgifter med grupparbeten.” 

Jag är helt medveten om att det i vissa klasser inte alls fungerar med de råd jag gett ovan och att det är stor skillnad från skola till skola. I skolor där stöket är väldigt utbrett krävs andra insatser där hela samhället hjälps åt runt eleverna, men det får utvecklas i en annan text.

Är du ny inom läraryrket eller känner att du behöver stöd i din yrkesroll finns en ny satsning från Utbildningsradion (Ur.se/nyalarare)  som handlar om att stötta just dig som gör dina första år i yrket.  Du hittar till exempel korta filmklipp om relationer och ledarskap, men också en podd dit du som lärare kan höra av dig med frågor som sedan diskuteras i podden. Vill du lära dig mer om just ledarskap i klassrummet hittar du dessa avsnitt här: https://www.ur.se/nyalarare/category/ledarskap/

Avslutningsvis tycker jag att rektor Anette, i vår ledningsgrupp, sätter huvudet på spiken kring vad trygghet och studiero handlar om i praktiken: 

”Det är konfliktfritt och när man rör sig i verksamheten ser man att det är glada och nöjda barn som arbetar med det som är tänkt.” 

Reagera på inlägget:

Sidor