Hur mycket måste jag som lärare dokumentera egentligen? Ingenting, säger vissa. Du ska publicera allt från planering till hur det gått varje lektion samt göra likadant på skolan, säger andra.

Jag tycker att vi måste resonera om detta och koppla ihop uppdaterade allmänna råd med lärarens vardag och vad som är rimligt utifrån elev och vårdnadshavares rätt till information, lärarens friutrymme och rektors ansvar.

Allmänna råd om betyg och prövning gäller från den 1 juli 2022 och är det som vi i skolan ska förhålla oss till och följa. Det är hit och till läroplanen, LGR 22, vi måste gå för att förstå hur Skolverket tänkt och utifrån råden behöver vi tänka till och organisera vår verksamhet utifrån skolans förutsättningar.

”Detta är viktigt att hålla koll på”

Vad står det i de allmänna råden om dokumentation då? Jag kommer inte ta med allt för då slutar ni läsa nu, men sidan 21 och 22 i allmänna råd är viktiga att ha koll på.

Där kan vi läsa att:

“Läraren avgör utifrån sin yrkeskunskap vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och som är ändamålsenlig för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen. Det finns inga författningskrav på att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas.”

Aha! Då behöver jag ju inte dokumentera alls. Det räcker att jag klottrar ner i min kalender för mitt eget minne eller om jag har ett grymt minne – inte skriver ner något alls? Kan det verkligen vara så skönt? Bäst att läsa vidare:

“För elevernas rättssäkerhet behöver dokumentationen däremot fungera i de fall en annan lärare tar över undervisningen och sätter betyg” och

“För att utvärdera elevernas kunskaper i förhållande till betygskriterierna kan läraren då och då under kursen eller terminen behöva sammanfatta och dokumentera de kunskaper som eleverna har visat. […] Sådant som eleverna säger eller gör kan dock vara värdefullt att dokumentera så att läraren inte förlorar underlag som är relevanta för betygssättningen.”

Jaha, då behöver jag ju dokumentera en del i alla fall. Om jag bara har mina egna tankar i min kalender eller på post-it lappar, hur ska en kollega kunna ta över, fortsätta undervisa och faktiskt sätta betyg då? Den läraren kommer sannolikt inte förstå så mycket av mitt klotter.

”Vilket ansvar har rektor?”

Jag läser vidare och funderar på vilket ansvar rektorn har?

“Rektorn och lärarna kan tillsammans komma överens om hur en ändamålsenlig dokumentation kan föras, om det görs gemensamt och vad det är lämpligt att den innehåller. Även om rektorn och lärarna beslutar sig för att inte ha gemensamma former för dokumentation är det viktigt att rektorn, så långt det är möjligt, känner till var dokumentationen finns. På så sätt kan det säkerställas att kunskap om eleverna och deras utbildning inte går förlorad vid lärarbyten. Det är den undervisande läraren som har bäst kännedom om elevernas kunskaper, men dokumentationen behöver så långt som möjligt förstås av en lärare som i ett senare skede tar över undervisningen och sätter betyg. Detta är en fråga om rättssäkerhet för eleverna.“

Skönt att inte arbeta som rektor för det där låter ju rätt omöjligt. Hur ska rektor veta var jag har min dokumentation? Rektor har ju inte en aning om jag skriver på post-it lappar, i min lärarkalender, i en pärm eller i Excel eller om jag inte skriver något alls. Det kanske jag bara säger att jag gör, men struntar i det?

”Men vad är rimlig dokumentation?”

Vårdnadshavare och elever då? Måste jag som lärare verkligen publicera och ens berätta min planering med koppling till Lgr 22? Och jag måste väl ändå på något sätt meddela elever och vårdnadshavare om hur det går – i alla fall eleven riskerar F. Eller?

“Det är genom undervisningen eleverna får förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen.

Det är inte nödvändigt att ge eleverna specifik information om vad som bedöms i alla bedömningssituationer. Läraren avgör vilken information som kan vara lämplig att ge eleverna i anslutning till en bedömningssituation.”

“F-varning är inte ett begrepp i skolans författningar och det finns därmed inget krav på att förhandsvarna för att kunna sätta ett F eller Icke godkänt. Samtidigt är det angeläget att försöka undvika att ett betyg kommer som en överraskning för en elev.”

Jo, det fattar ju vem som helst. Jag som förälder hade blivit galen om jag inte fått information om att mitt barn sannolikt inte skulle klara E i ett ämne. Klurigt detta!

Vad är då rimlig dokumentation och hur kan det göras?

Rimlig dokumentation är inte enkelt. Jag tänker att vi måste kompromissa och i bilden nedan illustrerar jag, på ett mycket förenklat sätt, ansvaret. Jag tycker det är viktigt att vi har allas ansvar framför oss när vi resonerar om dokumentation. Det går inte att bara ställa sig i lärarens hörn och ropa att vi inte behöver dokumentera för hur ska rektor kunna fullgöra sitt ansvar då? På samma sätt går det inte som rektor att hitta på att allt ska dokumenteras och göras lika. Vi måste hitta en gemensam väg framåt.

Jag har tänkt mycket på detta och även tidigare skrivit om dokumentation i lärplattformar som ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit och mycket av det jag skrev där 2017 håller jag fortfarande med om.

Lärplattformar måste följa intentionerna med läroplan och allmänna råd och måste samtidigt vara användarvänliga och lättarbetade. Om de inte är det förtjänar de inte att användas.

Nu finns det lärplattformar som vinnlagt sig om att följa intentionerna och det finns andra som inte alls verkar ha förstått LGR 22. Jag väljer att inte namnge vilka jag tycker fungerar och inte!

Huvudmän runt om i landet måste ställa höga krav på de lärplattformar som inte förändrats i enlighet med LGR 22 och allmänna råd. Det är trots allt företag och dessa ska under inga omständigheter diktera några villkor för hur vi i skolan ska tvingas arbeta. Det är till exempel inte lärplattformarna som bestämmer hur deras färger ska användas. De gör tolkningar och rekommendationer, men vi avgör hur dessa ska användas.

”Jag erkänner – jag har landat i kompromissen”

Trots att jag tidigare och även nu är ganska kritisk mot lärplattformar så erkänner jag här att jag landat i att välfungerande lärplattformar för dokumentation är den smidigaste vägen för att kompromissa kring dokumentation.

I allmänna råden står det en del om dokumentation i lärplattformar och vilka risker digitala dokumentionssystem (lärplattformar) kan föra med sig:

”Digitala dokumentationssystem kan innebära en risk för så kallad överdokumentation, det vill säga att läraren åläggs att dokumentera och dela mer information än vad som är nödvändigt för att stödja elevernas kunskapsutveckling och att sätta betyg.”

”Dokumentation där markeringar gjorts i betygsmatriser, det vill säga där formuleringarna är direkt hämtade från betygskriterierna och särskilt när de har delats upp i mindre delar, kan också innebära risker. Metoden kan leda till att läraren planerar undervisningen och bedömningssituationer i förhållande till varje enskild del i de uppdelade betygskriterierna och sedan prickar av detaljer i betygskriterierna vid bedömningstillfällena. Det riskerar också att begränsa lärarens möjligheter att vara flexibel och att anpassa sin undervisning efter elevernas behov och förutsättningar.”

”Avprickning utan analys och reflektion kan göra att lärarens olika underlag värderas felaktigt vid betygssättningen. Markeringar i betygsmatriser är därför inte tillräckligt när det är dags för betygssättningen. Risken är att lärarens olika underlag då värderas felaktigt eftersom kortfattade markeringar i betygsmatriser är för informationsfattiga för att kunna ställas i relation till betygskriterierna. Det kan i sin tur leda till att tidiga eller begränsade underlag värderas på samma sätt som senare eller mer omfattande underlag. Markeringar i betygsmatriser är inte heller tillräckliga som underlag för att förklara skälen till ett betyg”.

“Om denna slags dokumentation dessutom delas med eleverna riskerar den att sammanblandas med återkoppling. Som tidigare nämnts är betygskriterierna inte uppgiftsanpassade och därför inte lämpade för framåtsyftande återkoppling.”

”Stanna upp och tänk till”

Här gäller det nu att stanna upp och tänka till kring användandet av lärplattformarna. Planera utifrån betygskriterierna ska vi direkt sluta upp med och fragmentiserade betygskriterier hoppas jag att alla lärplattformar nu fattat att de måste förändra! Jag tänker tillbaka på de jag använt under mina 25 år och vill inte tillbaka till att jaga bevis för att kunna klicka i varje ruta och mening som företaget bakom lärplattformen bestämt att jag behöver göra. 16 olika rutor för E är nog mitt lärplattformsrekord! Stort nej på det!

Nu står det ju dessutom i allmänna råd att det inte ska göras på detta sätt så jag hoppas ni slipper det.

Då räcker det väl med omdömesblanketten tänker ni kanske? Den finns ju i många lärplattformar även för årskurs 6–9 och där kan det anges om eleven inte når godtagbar nivå, når godtagbar nivå, når utöver godtagbar nivå.

Nej, säger jag till det också. Det räcker inte. Många skolor har bestämt att i åk 6–9 betyder når godtagbar nivå E och utöver D–A. Vad gör det med alla elever som faktiskt är D–A? Det säger ingenting för de eleverna. Omdömesblanketten fungerar för att, i kombination med en kommentar om vad eleven behöver göra för att nå godtagbar nivå, tydligt kommunicera att eleven inte når godtagbar nivå. I övrigt fyller den ingen funktion.

”Här är mina diskussionsförslag”

Jag tänker så här när det gäller dokumentation och det finns inget rätt eller fel utan detta är ett diskussionsförslag ni kan ta upp på era skolor om ni vill:

  1. Grundtanken är att lärplattformen används som ett summativt dokumentationsverktyg och det enda kravet att dokumentera där är två gånger per termin för alla årskurser. En gång mitt i terminen och en gång i slutet. Läraren dokumenterar utifrån tanken ”så här har det gått utifrån det jag undervisat om så långt”. Naturligtvis kan det förändras när undervisningen fortskrider. Dokumentationen görs i både omdömesblanketten och i betygsmatrisen för samtliga elever.
  2. Då dokumentationen finns i lärplattformen är det enklare att hålla ett utvecklingssamtal då information från alla undervisande lärare finns tillgänglig.
  3. Formativ och framåtsyftande återkoppling som är tänkt utveckla elevens lärande görs hela tiden, var och när du vill. Det kan vara muntligt i klassrummet, det kan vara skriftliga kommentarer och det kan vara en sammanfattning av något klassen gjort där du visar några exempel på vad majoriteten behöver förbättra. Här för du egna anteckningar för att driva din undervisning åt det håll du behöver. Kanske visar anteckningarna att du inte alls kan gå vidare till algebra utan måste stanna kvar ett tag till i det ni gör nu?
  4. Under terminen gör läraren summativa stopp och kollar om eleverna lärt sig det läraren tänkt. Tänk nu bredare än prov! Hur vet du vad dina elever kan? Kan du veta vad en elev kan genom att du kanske suttit bredvid och sett när eleven löst ett matematiskt problem eller pratat med dig så du inser att eleven kan föra ett uvecklat resonemang om moraliska frågor och livsfrågor? Eleverna har tränat och cyklat med stödhjul fram tills nu och det är dags att se om eleverna kan cykla själva. Om många kör i diket behöver du stanna kvar i momentet och tänka till hur du kan skruva på din undervisning så att fler kan cykla om ett tag. Detta dokumenterar du var du vill och hur du vill. Tänk att detta är en del av ett underlag som ska leda till en helhet.
  5. Utvecklingssamtalet ligger i början av terminen, alla lärare 1-9 dokumenterar i ämnesmatrisen mitt i terminen tex runt v 43 och 14 och gör samma sak när terminen är slut. Då har vårdnadshavare och elev tre informationstillfällen under terminen och får ta ansvar för att ta till sig detta. Då grundtanken är “så långt du undervisat” gör det inget att du inte hunnit med allt i det som står i betygsmatrisen. Vissa lärplattformar har även möjlighet att markera vilket centralt innehåll du arbetat med och då kan du ange det.
  6. Rektor och elevhälsoteamet har då också tillgång till dokumentation och kan enklare få överblick över till vilka klasser insatser måste göras och resurser skjutas till.
  7. Dokumentationen i betygsmatrisen är dold för elever och vårdnadshavare under terminen och öppnas för dem i början, mitten och slutet av terminen. Då kan du som lärare gå in och löpande uppdatera om du vill utan att det går ut en notis till elev och vårdnadshavare. Om du tex undervisar i kemi eller historia så är det ju vanligt att man läser ämnet några veckor för att sedan byta ämne. Läraren kan då uppdatera när ämnet är klart så att allt inte hopar sig mitt i terminen eller i slutet.
  8. Omdömesblanketten är alltid synlig.
  9. Genom att dokumentationen är dold ställer det krav på oss lärare att faktiskt arbeta med vår återkoppling till eleven lektionstid och inte bara förlita oss på kommunikation via en markering och tex ett provresultat i betygsmatrisen. Vem vet egentligen vad en markering på C-nivå i en betygsmatris egentligen betyder? Här måste du aktivt arbeta lektionstid med att modellera och visa dina elever tex en text av denna kvalitét är på C-nivå därför att… ett svar i historia håller A-nivå därför att… Detta ligger linje med skrivningen i allmänna råd att eleven genom undervisningen ska få förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen. Det räcker inte att endast kommunicera ett provresultat. Däremot kan markeringar i betygsmatriser i kombination med samtal med eleven visuellt förstärka bilden för eleven hur det går i ett ämne.

Mitt förslag ovan är en kompromiss utifrån dokumentationstriangeln där jag har försökt ta hänsyn till allas perspektiv. Genom att publicera ämnesmatriser i mitten på terminen får elever och vårdnadshavare en prognos kring hur lärandet gått. En risk som jag ser det är att utvecklingssamtalen ligger tidigt på terminen och sedan är det ”tyst” till vårdnadshavare. Läraren pratar kanske med eleven som hemma sammanfattar med ”det går bra”, och vad betyder det? Med information mitt i terminen kan vi komma runt detta.

Jag konstaterar att det varken fungerar med ingen dokumentation alls eller för mycket dokumentation. De rektorer som kräver att lektionsplaneringar, kopplingar till läroplanen och resultat hela tiden ska dokumenteras och publiceras för elever och vårdnadshavare är, som jag ser det, ute och cyklar och behöver tänka om!

Nu börjar ju en ny termin och med det är det också tid att se över sina rutiner. Gör det gemensamt och ha då dokumentationstriangeln i åtanke.

Kommentera

Många av oss står inför utmaningen att ta emot elever från Ukraina och funderar på hur vi ska göra för att kunna göra oss förstådda över huvud taget? Att kommunicera med en person där man inte alls förstår varandras språk är en rejäl utmaning.

Det är nu digitala verktyg kommer in i bilden och verkligen kan göra skillnad.

När du bara vill prata och kunna göra det snabbt och enkelt är appen ”Say Hi” min favorit.

Appen ”Say hi”.

Den är gratis och fungerar på både iPhone, Ipad och Android. ”Say Hi” har stöd för 101 olika språk och ukrainska är ett av dem.

Du behöver inte kunna skriva för att använda ”Say Hi”, vilket gör att den även fungerar fint för de yngre barnen. Klicka på ikonen för mikrofon och välj de språk du vill använda. Du kan också ställa in om rösten ska vara manlig eller kvinnlig och hur snabbt personen ska tala.

För att få ditt tal översatt klickar du på mikrofonen och appen översätter automatiskt det du sagt och spelar upp ljudet. När du har talat in din text ser du det du sagt i skrift och om du kan läsa kan du se att appen har tolkat ditt tal rätt.

 

”Google översätt” har faktiskt lite oförtjänt dåligt rykte, i alla fall bland oss språklärare. Jag tycker att tjänsten blir bättre och bättre och menar att du faktiskt behöver lära dig använda dess funktioner.

Visste du att ”Google översätt” till exempel kan översätta tryckt text i böcker genom att du bara riktar appens kamera mot boken? Och visste du att den även översätter hela webbsidor? Naturligtvis blir det mer eller mindre bra beroende på vilka språk du arbetar med, men ändå!

Så här kan du göra i klassrummet: 

  • Ta ditt läromedel i tex historia.
  • Slå upp den sida ni ska arbeta med.
  • Öppna appen Google översätt
  • Ställ in de språk du vill arbeta med
  • Klicka på kameraikonen och rikta kameran mot den sida ni arbetar med.
  • Klicka på snabböversätt.
  • Appen översätter nu sidan och eleven kan läsa texten på sitt språk.

Tänk på att hålla appen stilla annars fungerar det inte.

Om du har en webbsida som du vill översätta surfar du till Google Translate , klickar på ikonen webbplatser och klistrar in den webbsida du vill översätta. Därefter väljer du språk och sidan översätts automatiskt.

Nedan ser du ett exempel jag gjort från SO-rummet.se till ukrainska. Hur bra det är översatt kan jag inte avgöra då jag inte kan någon ukrainska alls.

I Pearltrees har jag samlat alla frisläppta läromedel och webbsidor som är bra för att lära sig svenska och kunna gå i skolan i Sverige. Pearltrees är gratis och en sida du kan använda för att spara och kategorisera webbsidor. En virtuell pärm kan man säga.

Ladda hem tillägget Pearltrees via Chrome Webstore. När du hamnar på en sida du vill spara som denna blogg tex klickar du på ikonen för tillägget högst upp till höger på din skärm och lägger till sidan Lärresurser Ukrainska via Pearltrees i ditt virtuella bibliotek.

Det finns fler men dessa är enkla och gratis

Det finns naturligtvis flera andra program och appar du kan använda i din undervisning av nyanlända elever, men jag har valt de som är enklast och gratis!

Kom ihåg att Skolverkets kartläggningsmaterial för bedömning av nyanlända elevers kunskaper steg 1 och 2  är obligatoriskt att använda i grundskolan, grundsärskolan, sameskolan och specialskolan. Materialet ska användas för att ta reda på vilka kunskaper en nyanländ elev har med sig när hon eller han börjar skolan i Sverige.

Bra råd och diskussioner i Facebook-gruppen

Ett råd är att gå med i Facebookgruppen ”Svenska som andraspråk” , som drivs av Nationellt centrum för svenska som andraspråk. Där hittar du många bra råd och diskussioner som kan vara till hjälp när du ska undervisa nyanlända och elever som läser svenska som andraspråk.

I Sverige har vi alla olika erfarenhet av att ta emot och undervisa nyanlända. Vissa kommuner har tagit emot väldigt få nyanlända och har ringa erfarenhet medan andra har tagit emot många och har lärt sig mycket.

Vi måste samarbeta, dela med oss av våra erfarenheter och hjälpa varandra.

Lycka till!

Kommentera

I en debattartikel i Skolvärlden den 16/2 menar Sara Bundzik, specialpedagog, att ”Lärare kan bortse från kunskapskrav vid betygssättning. Lärare kan alltså sätta godkänt betyg även om eleven inte har uppnått kunskapskraven.”

Detta är ett direkt sakfel och stämmer inte.

Viktigt att veta om undantagsbestämmelsen, ”pysparagrafen” i folkmun, är att undantagsbestämmelsen inte är till för att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet ska kunna få ett godkänt betyg.

Syftet med undantagsbestämmelsen är att skapa lika förutsättningar för elever som annars inte haft möjlighet att nå ett visst betyg,

Bestämmelsen är bara aktuell vid betygsättning och man får enbart bortse från enstaka delar av kunskapskraven. Det understryks också i bestämmelsen att det ska handla om ett direkt hinder, det ska alltså vara omöjligt för eleven att nå kravet, oavsett i vilka former och i vilken omfattning särskilt stöd ges. Skolverket menar också att tanken är att bestämmelsen ska användas restriktivt.

”Tre saker läraren behöver ta ställning till”

Lärare får bara använda undantagsbestämmelsen om det inte räcker med särskilt stöd för att eleven ska nå en viss del av kunskapskraven. Eleven ska alltså ha fått så mycket stöd som eleven anses behöva för att paragrafen ska kunna användas, plus att funktionsnedsättningen måste vara bestående. 

Det är tre saker läraren behöver ta ställning till och som behö­ver vara uppfyllda för att undantagsbestämmelsen ska kunna användas.

  • Om elevens funktionsnedsättning eller andra personliga förhållanden är bestående.
  • Om de delar av kunskapskraven där eleven inte har visat sitt kunnande kan bedömas vara enstaka delar av kunskapskraven.
  • Om funktionsnedsättningen är ett direkt hinder för eleven att lära sig det som beskrivs i den del av kunskapskraven som eleven har svårt att nå.

Om extra undervisning eller undervisning på ett annat sätt antas hjälpa eleven kan ”pysparagrafen” inte användas. Paragrafen ska alltså inte ses som en genväg för att kunna ge en elev ett betyg. Läraren kan bara bortse från enstaka delar av kunskapskraven. Läraren har ingen möjlighet att anpassa bort hela förmågor som att läsa eller skriva. (skolverket.se)

Här kan du som vill läsa mer om hur undantagsbestämmelsen ska fungera.

Här har jag skrivit en text om undantagsbestämmelsen i praktiken (klicka på bilden):

Kommentera

A eller F – ett lotteri! 

Eleven kan inte förmå sig att göra tilldelade uppgifter under lektionstid trots att hen verkar vilja. Hen sitter och ritar på i stort sett alla lektioner. Läraren försöker med allt – att utgå från elevens intresse, sitta bredvid eleven, ge tydliga instruktioner, ge en instruktion i taget, ge instruktionerna via filmer, se till att digitala hjälpmedel finns, prata med föräldrarna, försöka motivera och så vidare.

Eleven har åtgärdsprogram, men vill inte ta emot hjälp. En diagnos finns och inom diagnosen ryms svårigheter att komma igång och att sedan slutföra påbörjat arbete. Under årskurs åtta gjorde eleven gamla nationella prov i engelska. Redan då hade eleven A på alla delar.

Under årskurs nio har eleven skrivit ett par halvfärdiga texter på ungefär en trefjärdedels A4-sida och utöver det inte någonting mer än nationella provet i engelska. Där fick eleven klockrena A på alla delar. Inga uppgifter fungerar att göra, så vida det inte handlar om en särskild genre som eleven är nästintill besatt av. Eleven gör i stort sett bara uppgifter som eleven vet är NP.

Det andra elevexemplet är en elev som tidigare under högstadiet visat kunskaper på C–A-nivå, men som nu under vårterminen i åttan drabbats av psykisk ohälsa. Eleven har hög frånvaro och klarar inte längre av den stress och press som hen utsätts för i skolan. De få gånger eleven är närvarande under lektionstid visar eleven på att hen har vissa kunskaper, men har ju naturligtvis inte gjort samma uppgifter som övriga elever. Läraren menar att eleven bör få F i betyg.

Ovanstående är ett hopplock av olika elevers svårigheter som jag mött i under åren och som jag satt ihop till två fiktiva elever. Fiktiva eller inte, elever med sådana här svårigheter möter vi dagligen i våra verksamheter.

Den intressanta diskussionen är vilket betyg dessa elever bör få? Ska elev 1 ha A eller F? Hen visar tydligt att hen kan uttrycka sig på en mycket hög nivå och utan problem kan kommunicera med en engelsktalande person. Det gör hen varje dag bland annat via Discord och i de spel som hen spelar. Eleven pratar och skriver helt obehindrat med flyt och med ett väldigt avancerat ordförråd.

I kunskapskraven i engelska för år 7–9 för A står bland annat: ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer … ” och ”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat några företeelser i olika sammanhang och områden där engelska används och kan då också göra välutvecklade och nyanserade jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper.”

Det är i dessa kunskapskrav jag som lärare stöter på patrull. Olika genrer? Hur många är olika? Räcker det, för betyget A, med en uppsats på A-nivå inom NP och två halvfärdiga texter som förvisso håller mycket hög kvalité så långt hen har skrivit?

Eleven ska göra jämförelser med egna erfarenheter – hen vet att man dricker te i England och dricker Guinness på Irland och att man inte gör det i samma utsträckning i Sverige. Är det att göra jämförelser? Ja, möjligen med god vilja väldigt enkelt.

Nationella prov är inte detsamma som slutbetyget, det är vi nog alla överens om. NP testar heller inte alla kunskapskrav. Realia och olika genrer kan inte testas via NP. Det är vi också överens om. Diskussionen uppstår kring ovanstående citerade kunskapskrav.

Jag ställde frågan: ”Kan eleven få A i engelska om eleven haft A på NP men i övrigt nästan inga resultat ?” i min favorit-Facebookgrupp ”Engelska för år 6–9”.  En lång diskussion, som pågick i flera dagar, tog fart och deltagarna var inte överens om vilket betyg eleven borde få.

I diskussionen deltog alltifrån mycket rutinerade lärare till lärarstudenter. Ganska snart delades tråden i två läger. Det ena, som tyckte att eleven skulle få F, då hen inte visat prov på alla kunskapskrav och det andra som tyckte att eleven självklart skulle få A då förmågorna läsa, tala, lyssna och skriva befinner sig på den nivån. Mycket intressant tycker jag.

Flera ansåg att ett F var självklart att sätta då eleven inte visat prov på varken realia eller att skriva i olika genrer. ”Varför ska vi ha alla kunskapskrav om vi inte testar dem?” var det återkommande argumentet för att sätta F. Att ha kommunikationen i centrum, det vill säga att läsa, tala, lyssna och skriva på en avancerad nivå, vägde över för många. De ansåg inte att realia- kunskapskravet vägde lika tungt (eller alls) som att kunna uttrycka sig flytande på engelska och därmed skulle eleven få A i deras klassrum.

Det är här det uppstår problem. Ur elevens synvinkel blir det helt avgörande för elevens framtid beroende på vilken åsikt läraren har. Ett F i engelska kan innebära att eleven inte kommer in på det gymnasieprogram som eleven sökt.

Vad beror det på att synsättet är så olika? Hur kan det vara så olika tolkningar? Strikt tolkat så har ju F-gänget rätt. Du måste ha visat prov på alla kunskapskrav för att betyg ska sättas. Moraliskt och empatiskt har A-gänget rätt. Men är det med empati vi ska sätta betyg i Sverige?

När det gäller elevexempel två där eleven varit frånvarande på grund av sjukdom måste läraren fundera kring vad eleven faktiskt KAN och hur läraren vet vad eleven kan. Vi kan inte fastna i vad eleven har gjort eller inte lämnat in och att det är orättvist mot övriga elever som gjort den och den uppgiften.

Du behöver som lärare hitta former för att ta reda på elevens kunskaper. Kan eleven spela in sig själv? Kan du passa på att prata med eleven när den är på plats?

På Skolverkets hemsida kan vi läsa att:

”Betyget ska spegla elevens kunskaper vid tiden för betygssättningen. När du bedömer elevers kunskaper i förhållande till kunskapskraven, ska du utgå från all tillgänglig information till och med den aktuella terminen. Det betyder att även underlag från tidigare terminer kan vara relevanta. Bedömningen gäller alltså de delar av kunskapskraven i ett ämne som har behandlats i undervisningen, fram till och med den aktuella terminen och betygssättningstillfället. Men de kunskaper eleverna har visat den senaste terminen kan ofta väga tyngre vid betygssättningen, eftersom deras kunskaper ofta fördjupats genom undervisningen.”

”Det är ett lotteri för dessa elever”

I fallet med den frånvarande eleven kan du alltså titta på vad eleven tidigare presterat och värdera det mot vad du vet att eleven kan idag.

Det är ett lotteri för dessa elever vilket betyg det kommer att bli. Riktlinjerna måste alltså bli tydligare. Eller är det så att riktlinjerna är glasklara och A-gänget i exemplet med engelska begår tjänstefel?

Om eleverna i exemplen ovan varit mina hade jag verkligen försökt få engelskeleven att visa prov på realia-kunskapskravet och jag hade haft en tät dialog med den frånvarande eleven och hemmet för att lägga upp undervisningen och bedömningsuppgifterna så att de är rimliga utifrån elevens sjukdomsbild. Självklart hade jag också använt mig av alla anpassningar som jag kunde komma på. Det är svårt och klurigt, men vi måste i alla fall försöka, eller hur?

Denna text publicerade jag första gången 2015. Det är inte klokt att texten, med några mindre ändringar, håller för att sex år senare publiceras igen.

Nu när vi ska implementera LGR 22 har vi världens chans att ta ett omtag om synen på undervisning, bedömning och betygssättning. Jag hoppas verkligen att lärare runt om i landet får tid att ingående diskutera de förändrade skrivningarna i LGR 22 och att skolledningar inte bara ser det som att det räcker med ett par enstaka konferenser och sedan är det klart.

Även om betygsättningen inte är likvärdig i hela Sverige så måste väl ett minimikrav ändå vara att det är likvärdigt på den enskilda skolan?

Tänk nu tillbaka på texten och sätt er in i elevernas bekymmer. Handen på hjärtat. Vilket betyg skulle du sätta?

Kommentera

Telefonen ringer ganska sent på kvällen och det står ”inget uppringnings-id”. Det är en ilsken röst som inleder med att fråga om jag vet att jag har förstört livet för deras ungdom?

”Du tvingar vårt barn att läsa och skriva själv. Jag läser i olika bloggar och forum att du kan pysa och då kan du sätta betyg i alla fall.”

Inget småsnack om väder och vind utan rakt på. Min puls går upp, men jag lyckas behålla lugnet och ber kvinnan utveckla varför hon egentligen är arg.

När vi resonerat ett tag går mammans ilska över i en hulkande gråt. Det visar sig att mamman i själva verket är så frustrerad över att hennes barn inte har tillräckliga kunskaper för att nå betyget E i engelska. Barnet läste inte engelska på lågstadiet och hade, enligt mamman, anpassad engelska under mellanstadiet.

”Vårt barn har inte skrivit engelska utan bara haft muntliga glosor. Nu säger du att hen ska skriva själv och hen vägrar.”

Jag har full förståelse för att lärare på låg- och mellanstadiet ibland väljer att prioritera elevens utveckling i svenska framför engelska så detta ska absolut inte ses som pajkastning mot er.

”Pysparagrafen ska inte ses som en genväg”

När mamman syftar på att eleven kan ”pysas” menar hon att jag som lärare ska bortse från förmågan att skriva när jag sätter betyg.

Varje år vållar undantagsbestämmelsen, pysparagrafen i folkmun, huvudbry och det verkar finnas lika många tolkningar som det finns lärare och rektorer. Viktigt att veta som både vårdnadshavare och lärare är att undantagsbestämmelsen inte är till för att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet ska kunna få ett godkänt betyg.

Lärare får bara använda undantagsbestämmelsen om det inte räcker med särskilt stöd för att eleven ska nå en viss del av kunskapskraven. Eleven ska alltså ha fått så mycket stöd som eleven anses behöva för att paragrafen ska kunna användas, plus att funktionsnedsättningen måste vara bestående.

Om extra undervisning eller undervisning på ett annat sätt antas hjälpa eleven kan ”pysparagrafen” inte användas. Den ska alltså inte ses som en genväg för att kunna ge en elev ett betyg. Läraren kan också bara bortse från enstaka delar av kunskapskraven (skolverket.se) Läraren har ingen möjlighet att anpassa bort hela förmågor som att läsa eller skriva. Vissa verkar tycka detta ska göras, men hur tycker ni då läraren ska förhålla sig till ”pysparagrafen”? Ska lärarna bara strunta i de riktlinjer de är ålagda att följa?

Jag har under mina år som engelsklärare sett otaliga exempel på elever som känner att dom inte kan någon engelska när de kommer i sjuan, känner att de är värdelösa, har noll självkänsla och är mycket svåra att motivera till träning. Lika många är dock de elever som faktiskt gått ut årskurs nio med minst E (godkänt) i betyg.

I huvudet på Bruun pågår just nu en torktumlare av olika tankar och funderingar kring läs- och skrivundervisning i engelska. Jag tänker mycket på detta och tycker det är så svårt. Hur ska jag på bästa sätt lära just den eleven läsa och skriva på engelska? Hur ska jag hinna sitta ned med eleven och visa och förklara? Är det rimligt att hinna och kunna göra det som ensam lärare i klasser med 25–30 elever som många av oss har?

Några konkreta saker som jag trots allt sett har mycket god effekt under åren är att när vi läser skönlitteratur på engelska så högläser jag mycket. Jag stannar upp, frågar om de vet vad olika ord betyder, har samtal om texten och hjälper eleverna på gruppnivå att förstå.

”Jag är noga med att vi skriver mycket tillsammans”

När eleven sedan enskilt ska ta sig an texter brukar jag ge rådet att eleven läser en sida eller ett kapitel med lyssningsstöd till och läser nästa sida eller kapitel utan. De måste dock träna på att läsa själva. Det tar jag aldrig bort. På till exempel Esl-Bits.netEPIC  och Oxford Owl  finns många bra böcker med både text och ljud som jag ofta använder i undervisningen.

När eleven skriver engelsk text brukar jag dela upp skrivandet i olika trappsteg. Det första steget, om eleven upplever att den inte alls kan skriva, är att “skriva av engelsk text”. Genom att skriva av text brukar jag få igång den mest motvillige elev. När eleven härmat text ett tag är det dags att gå vidare. Nästa steg är att eleven får så kallade ”börjor”. Eleven får fem meningar där jag skrivit början på meningen och eleven själv ska skriva slutet.

Eleven har stöd av program i datorn och kan markera texten och få den uppläst, så kallad talsyntes. Eleven hör att något är fel och kan rätta till det eller be om hjälp.

Det finns många olika program för talsyntes idag – kolla med IT-ansvarig på din skola och be att få det installerat till ditt barn eller din elev. På min skola har vi till exempel licens för verktyget AppWriter.

När eleven har kommit förbi de första stegen är det dags att kunna skriva själv. Jag arbetar med cirkelmodellen och är noga med att vi skriver mycket tillsammans. Det kan vara hela klassen tillsammans med mig, i grupp eller i par. I vanliga fall har du nog sett att cirkelmodellen har fyra faser, men jag har valt att lägga till en femte fas.

Den femte fasen är viktig då jag vill se om eleven har utvecklats och kan stå på egna ben. Genom att eleven skriver i låst skrivyta utan tillgång till internet håller eleven fokus på sin uppgift plus att jag kan vara säker på att det är elevens egna kunskaper jag möter. Det är inte elevens förmåga att googla eller fråga farmor jag bedömer, vilket det lätt blir om eleven får lov att skriva när eleven vill i vanliga dokument.

Jag är mycket noga med att i fas 1–4 är det helt okej att ta hjälp och lära sig så mycket som möjligt, men i fas fem ska eleven visa vad eleven kan. Vi har förberett skrivandet i fas 1–4 så eleven vet hur och vad den ska skriva. Jag ber eleven ”flödesskriva” och när det är klart hämtar eleven hörlurar och använder talsyntes. Talsyntesen finns tillagt för alla elever i klassen, men alla gillar inte det och behöver heller inte använda det. Eleverna som vill och där jag har pratat med eleven om vikten av talsyntes lyssnar igenom sin text och rättar efterhand. Allt detta är avdramatiserat och inget konstigt i klassen. Vissa tar lurar och andra inte.

”Ibland bara säckar jag ihop”

Att strukturerat arbeta med att låta eleverna flödesskriva och sedan rätta sig själva med talsyntes har jag sett som mycket framgångsrikt hos alla mina elever, men främst hos elever med läs- och skrivsvårigheter.

Nedan kan ni se ett konkret exempel på en elev som med detta arbetssätt utvecklade sitt skrivande fint. Eleven var mycket stolt över sin utveckling och godkände att jag visar texterna:

Ibland bara säckar jag ihop i soffan, konstaterar att även om jag ser att undervisningen ovan har effekt så räcker jag inte till för att hjälpa alla elever.

Jag blir uppgiven, ledsen och tänker varför, varför har skolsystemet blivit så här? Varför får inte eleverna rätt hjälp och insatser från början? Varför ska vi behöva kämpa för att eleverna ska lära sig läsa och skriva? Varför skiter jag inte bara i det och pyser eleven och sätter ett betyg? Då blir ju alla glada….

Men det går inte. Jag gör våld mot själv om jag ger upp det jag tror på. Jag säger det igen och igen: det är en demokratisk rättighet att kunna läsa och skriva, även på engelska, och därmed också kunna välja vilken väg framtiden ska ta.

Därför ska vi inte ta bort förmågor utan se till att lärarna ges förutsättningar att räcka till så att alla elever får möjlighet att lära sig och kan bli sitt bästa jag.

  • Grunden i denna text har tidigare varit publicerad i Dyslexitidningen 2021:2. 
Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.