Annons

”NPF-säkring” har blivit en business på bekostnad av eleverna

Relaterat

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever. 

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov. 

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra? 

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare. 

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas. 

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?” 

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lägg av med att skicka dickpics!

Dickpics. Läs ordet igen. Dickpics. Vet du vad det är? Nä, det visste inte jag heller tills för några månader sedan.

Tydligen är det ett vanligt fenomen bland ungdomar och dina elever vet med största sannolikhet vad det är. Vissa killar tar foto på sin snopp i olika tillstånd och skickar till tjejer. Man skickar oftast inte bilden för att tjejen efterfrågat bilden och sagt att hon väldigt gärna vill ha olika bilder på snoppar utan man skickar bilderna för att kränka tjejen eller för att man upplever en känsla av makt. Man skickar också bilden för att man tror och hoppas att tjejen man skickar till ska tycka att snoppen är toppen och då slänga av sig kläderna och skicka tillbaka bilder på sig själv. 

På några skolor som jag har kommit i kontakt med visar det sig att flickor så långt ner i åldrarna som i årskurs fyra har tagit emot dickpics. Flickorna på högstadiet vittnar om att det är vanligt förekommande och att det kvittar hur dom gör så kommer dom inte ur det.

Dessutom menar några att det också har blivit en statusmarkör. Du är mer populär om du får många dickpics jämfört med om du aldrig fått någon. Flickorna menar också att vissa av deras föräldrar och en del lärare verkar tycka att det är ”pojkstreck” och sånt som pojkar gör och inget de ska bry sig om. 

Jag håller verkligen inte med om detta utan menar att det är mycket viktigt att vi vuxna sätter ner foten runt detta beteende. Vi behöver diskutera med pojkarna om att det är ett oacceptabelt beteende att skicka oönskade snoppbilder.

Vi behöver också prata med flickorna om att de behöver sätta gränser för sig själva och berätta för dem hur de ska hantera detta. Att skicka oönskade bilder på sitt kön är faktiskt brottsligt. Om bevisningen är tillräcklig kan den som skickat såna bilder dömas för sexuellt ofredande. Då kan det vara aktuellt med böter – eller fängelse.

Min uppmaning till er ungdomar och till er föräldrar som får kännedom om att era ungdomar fått bilder är att polisanmäla. Vi måste stå upp för vad som är rätt och fel oavsett om det är på nätet eller i verkliga livet. Jag tror inte att någon av er som menar att det är ett pojkstreck hade tyckt samma sak om ni sett killen visa snoppen för er på stan? 

Däremot betyder det inte att vi unisont ska ropa efter att förbjuda alla telefoner. Vi behöver hjälpa våra ungdomar att hantera sin telefon och jag menar också att vi behöver hjälpa dem att begränsa sitt användande. Mycket av kommunikationen ungdomar emellan sker nattetid och flera ungdomar jag pratat med uppger att de har svårt att lägga ifrån sig telefonen för att man är ”helt lost” annars på morgonen och har inte hängt med i vad som hänt i chattgruppen. 

Här behöver vi föräldrar ta vårt ansvar och prata med våra ungdomar och sätta gränser. Jag är helt medveten om att en del förespråkar att ungdomar själva ska känna sin gräns och att de behöver lära sig var gränsen går och självmant lägga den ifrån sig.

Jag jämför det med att jag behöver lära mig att kunna ha mörk choklad hemma och inte äta upp allt samma dag. Finns det så äter jag. Jag tränar dock på att inte äta upp allt samma dag och man kan ju äta det på förmiddagen nästa dag istället.

Min egen dotters telefon har jag ställt in på skärmtidsbegränsning, vilket innebär att telefon stängs vid ett visst klockslag och öppnas igen dagen efter. Det är olika tider beroende på om det är vardag eller helg. Inte roligt tycker hon, men nödvändigt tycker jag. 

Pratar du med dina elever om sådana här saker när ni har klassföreståndartid eller tycker du att det är det är föräldrarna som ansvarar för att deras ungdomar uppför sig både i verkligheten och på nätet?

Personligen tycker jag att vi, i den bästa av världar, ska samarbeta runt värdegrundsfrågor och att det är viktigt att vi i skolan diskuterar värdegrund regelbundet.

Har ni ett systematiskt arbete med värdegrundsfrågor på din skola och hur gör ni i så fall? Kommentera gärna i bloggen.

Reagera på inlägget:

Alla barn har rätt att lära sig och att kunna läsa

Relaterat

I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad är trygghet och studiero för dig?

Trygghet och studiero är begrepp som flitigt diskuteras i media. Hur skapar man trygghet och studiero och vad är det egentligen? Är trygghet och studiero att alla dina elever sitter tysta i raka rader och lyssnar på dig när du står vid tavlan och föreläser? Kan trygghet och studiero vara att eleverna sitter i grupper och har tämligen högljudda diskussioner? 

Vilket klassrum ser du framför dig när du tänker på ett klassrum där det råder trygghet och studiero – fundera på detta en stund. 

Jag menar att studiero är en blandning av ovanstående där du som lärare är oerhört viktig. Om du vill ta reda på om det råder studiero i din klass är att fundera över hur eleverna fungerar i de så kallade övergångarna mellan olika klassrumsaktiviter. Om elevernas uppgift är att diskutera något i fem minuter och de bryter när du indikerar att fem minuter gått och återgår till tystnad och fokus är det en välfungerande grupp.

Om eleverna däremot under diskussionen blir högljudda, springer runt i klassrummet och du inte kan få dem på plats igen – då vet du att du måste träna gruppen i övergångar. Minska ner diskussionstiden till att prata i par i en minut och sedan tillbaka till att ge dig uppmärksamhet och lyssna. Kom ihåg att ge eleverna beröm när de gör rätt.

Ett annat råd är att lektionen startar redan ute i korridoren. Det är där du bygger relation till eleverna och det är där du ser till att det är lugnt innan eleverna går in i klassrummet. En av mina elever sammanfattade detta för mig häromdagen: 

”Alltså, vi är mer väluppfostrade än vår labrador. Han får inte ha tassarna i soffan och har det inte heller! Vi går inte över tröskeln även om dörren är öppen och när du sagt varsågoda så går alla förbi lådan och lägger sin telefon och sätter sig. Hur fan hände det? Men det är nice att börja lugnt”. 

Ja, hur hände det? När jag tar emot en ny klass inleder jag alltid med att stå i dörren och ta emot eleverna. De ställer upp på led och det ska vara lugnt innan vi går in. Det tar ett tag i början tills de lär sig och låt det ta tid. Det betalar sig i slutändan.

Det buffas och knuffas och tjafsas, men jag står lugnt kvar, förklarar varför jag vill att de ska stå på led och upprepar att det ska vara lugnt i ledet innan vi går in. Jag hälsar, dock inte på ett sånt där utflippat sätt med nån intränad hälsning, utan ett kort hej, ett leende och pekar var elevens plats är.

I början med en ny grupp är det också viktigt att stanna upp och berömma dem. ”Så glad jag blir nu när ni kunde gå in i klassrummet med en lagom ljudnivå. Kalasbra!” 

Det jag upplever att nya lärare har svårt för är hur tuff man kan vara utan att gå över gränsen. Och ja, jag menar att man ska och kan säga ifrån ordentligt när elever testar var min klassrumsgräns är. Däremot är det skillnad på att säga ifrån och gapa och skrika. Att vara tydlig och fyrkantig med sina klassrumsregler menar jag är en framgångsfaktor för att det ska råda studiero. Lika fyrkantig som jag är med mina regler, lika flexibel är jag med min undervisning. Undervisningen måste passa alla elever och då betyder inte det att alla gör samma sak samtidigt. 

Idag är du ofta ensam lärare i ett klassrum med uppåt 30 elever och där flertalet har olika diagnoser och en del inte pratar svenska alls. Det kräver att du har tänkt igenom din planering så att den inte bara fungerar för majoriteten av gruppen utan även för varje individ. Det i sin tur kräver att det finns tid för planering, men även för reflektion. Att reflektera över varför en lektion gick som den gick ger dig viktig kunskap om din undervisning och vad du behöver förändra för att den ska bli ännu bättre. Om du sedan tar med dig dina reflektioner till ditt arbetslag eller ämneslag och ni hjälps åt att skruva på undervisningen ökar chanserna för att de ska råda studiero och att eleverna faktiskt lär sig det du tänkt. 

I blogginlägget, Tro inte det räcker med auktoritet i klassrummet  och i tv-inslaget Ordning i klassrummet utvecklar jag mina tankar kring ledarskapet i klassrummet. Vad som är studiero är naturligtvis subjektivt, men Skolverket har på sin hemsida en definition kring hur studiero i undervisningen kan uppnås: 

”Studiero främjas också av en undervisning som är varierad. Det kan åstadkommas genom att exempelvis varva teoretiska inslag med praktiska eller genom att variera individuella uppgifter med grupparbeten.” 

Jag är helt medveten om att det i vissa klasser inte alls fungerar med de råd jag gett ovan och att det är stor skillnad från skola till skola. I skolor där stöket är väldigt utbrett krävs andra insatser där hela samhället hjälps åt runt eleverna, men det får utvecklas i en annan text.

Är du ny inom läraryrket eller känner att du behöver stöd i din yrkesroll finns en ny satsning från Utbildningsradion (Ur.se/nyalarare)  som handlar om att stötta just dig som gör dina första år i yrket.  Du hittar till exempel korta filmklipp om relationer och ledarskap, men också en podd dit du som lärare kan höra av dig med frågor som sedan diskuteras i podden. Vill du lära dig mer om just ledarskap i klassrummet hittar du dessa avsnitt här: https://www.ur.se/nyalarare/category/ledarskap/

Avslutningsvis tycker jag att rektor Anette, i vår ledningsgrupp, sätter huvudet på spiken kring vad trygghet och studiero handlar om i praktiken: 

”Det är konfliktfritt och när man rör sig i verksamheten ser man att det är glada och nöjda barn som arbetar med det som är tänkt.” 

Reagera på inlägget:

Är lovskolan ett nytt sätt att frisera måluppfyllelsen?

Relaterat

Sedan 1 augusti 2017 är det obligatoriskt för huvudmän att anordna lovskola för de elever i årskurs åtta och nio som riskerar att inte bli behöriga till ett nationellt yrkesprogram i gymnasieskolan. Huvudmannen kan även välja att anordna en frivillig lovskola under läsåret, men om eleven trots detta inte blir behörig till gymnasiet eller inte har deltagit i den frivilliga lovskolan måste huvudmannen ändå ordna Lovskola i juni.

Den obligatoriska lovskolan, som i folkmun kallas sommarskola, äger oftast rum de två första veckorna efter skolavslutningen i juni. Det är svårt att hitta behöriga lärare som vill och orkar arbeta två veckor till i juni. Det är även svårt att hitta lärare som vill arbeta på lovskolan under läsåret. Det leder till att huvudmän inte kan erbjuda både och, så som det var tänkt. 

Jag har letat efter statistik kring hur bemanningen ser ut på sommarskolorna runt om i landet, men inte hittat någon. Huvudmannen är inte skyldig att inrapportera något kring varken bemanning eller resultat på lovskolan. Dock verkar det som att många sommarskolor är bemannade av obehöriga lärare eller lärarstudenter.

Min källa utgör i detta fallet endast olika trådar i sociala medier. I sommar har tongångarna i dessa sociala medier gått höga runt sommarskolan och diskussionerna har låtit ungefär så här: 

”Ordinarie lärare har satt sitt slutbetyg, elevens resultat är sambedömt, har gjort ett nationellt prov och läraren har kommit fram till att betyget är F. Sedan följer två veckor av sommarskola och simsalabim hör eleven av sig och meddelar att: ”Ha! Jag fick E på sommarskolan. Du hade fel. Hade jag bara haft sommarskoleläraren i den vanliga undervisningen hade jag haft godkända betyg.” 

Otaliga är berättelserna kring att eleven lyckats få betyget E på sommarskolan. Självklart finns det elever som lyckas med detta beroende på ”hur nära” dom var vid betygssättningen i juni. Det är trots allt 50 timmars undervisning dom får och det gör absolut skillnad för vissa.

Det debatten gäller är de elever där ordinarie lärare konstaterat att eleven är väldigt långt från att nå E; eleven har kanske haft 7–8 rätt totalt på alla delar av ett nationellt prov, och eleven fixar betyg på två veckor i juni. 

I engelska är gränsen för godkänt på nationella proven oftast runt 30–33 poäng och i matte cirka 20. Har eleven legat väldigt nära E-gränsen och ordinarie lärare bedömt att det inte är mycket kvar att lära sig för att nå E fyller sommarskolan en mycket viktig funktion, där 50 timmars undervisning verkligen gör skillnad. Det är de övriga fallen som väckt ramaskri inom lärarkåren. 

När eleven har gått färdigt lovskolan är huvudmannen skyldig att erbjuda en så kallad prövning (skolverket.se, 2019). En prövning innebär att eleven testas igen för att se om den nu har lärt sig det som förväntas av eleven för E i ämnet. 

Att genomföra en prövning av en elev är en grannlaga uppgift. På Skolverkets hemsida kan man läsa att: 

”Prövningen får inte endast utgöras av kompletteringar. Den lärare som genomför prövningen behöver pröva elevens kunskaper i relation till samtliga delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Detta gäller även om läraren innan prövningen har information om elevens kunskaper. Läraren bör vid planeringen av prövning i ämnen välja ändamålsenliga och varierade former för prövningen.” 

Då de nationella proven inte täcker samtliga delar av kunskapskraven är det alltså inte tillräckligt att endast låta eleverna göra ett gammalt nationellt prov. Det är heller inte okej att låta eleven gå på sommarskolan och komplettera ett eller ett par moment som läraren menar att eleven har kvar att lära sig. Om en elev ska få ett nytt slutbetyg efter prövning måste den testas mot alla delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Det flera lärare och elever vittnar om är att eleverna erbjudits ett förenklat E-prov där eleven endast besvarar frågor som antas hålla E-nivå. Det är heller inte okej. 

Konceptet med lovskola har slagit split i lärarkåren. Ordinarie lärare menar att eleven väldigt lättvindigt fått ett E på sommarskolan och läraren på sommarskolan tycker naturligtvis att den gjort rätt utifrån sina förutsättningar. Om dessa lärare arbetar på samma skola blir det ganska spänd stämning i personalrummet när nästa läsår startar. 

Sommarskolan har blivit en ny arena där det utövas stark press på lärarna och rektorerna. Rektor känner tryck på sig att höja skolans måluppfyllelse och ser kanske mellan fingrarna när det gäller hur prövningen går till. Föräldrar ser sin chans att eleven ska få ett E och pressar på läraren att sätta ett E trots att eleven kanske inte har tillräckliga kunskaper.

Läraren står ganska ensam i sommarskolan och har inte sina kollegor att luta sig mot när det gäller sambedömning. Att stå stadigt kvar och vidhålla att eleven inte har kunskaper för E kräver en rutinerad lärare med stark backup av rektor.

Lovskolans grundtanke är god, men den slår fel. Det är alldeles för lättvindigt idag att eleverna ges E efter sommarskolan. I vanliga fall trycks det på vikten av sambedömning och att de nationella proven ska väga tyngre vid betygsättningen. När det gäller sommarskolan är lärare och elever utlämnade till att rektor gör sitt jobb och att huvudmannen tar sitt ansvar för att se till att bestämmelserna runt prövning följs. Om rektor är mer intresserad av en hög måluppfyllelse än korrekta betyg kommer bestämmelserna inte följas.

Jag menar därför att lovskolan snarast måste förändras och att obligatorisk lovskola i juni för elever som gått ut år 9 ska tas bort. Lovskolan bör istället delas upp. Elevens undervisningstid måste ökas under läsåret så att fokus ligger på att eleven lär sig mer och faktiskt har kunskaper. Den ordinarie läraren sätter slutbetyget och har även möjlighet att sambedöma med andra kollegor. 

Sommarskolan blir idag ett effektivt sätt att förklara och komma undan med en hög differens mellan resultaten på de nationella proven och slutbetygen. Det är bara att ”skylla på” sommarskolan för det kan ingen kolla. Ingenstans rapporteras sommarskolans resultat in och bestämmelsen om att de nationella proven i årskurs nio ska väga tyngre blev ett slag i luften. Svensk skola kan inte hålla på att jaga ökad måluppfyllelse och nöjda kunder – kunskaperna måste finnas med. 

Obligatorisk lovskola är en reform som slagit helt fel. Det gick till och med bättre för sagans Mäster Skräddare där vanten bidde ingenting. Här har reformen blivit värre än ingenting – likvärdigheten är underminerad och rättssäkerheten i betygsättningen är som bortblåst. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor