Annons

8 saker jag önskar jag hade vetat om lärarutbildningen

Hej, kära och älskade lärarstudent.

Välkommen till en utbildning fylld med tuffa utmaningar och jobb. Välkommen till en utbildning som är fantastiskt rolig att läsa och välkommen till en värld fylld med möjligheter!

När jag påbörjade min lärarutbildning hösten 2015 gav min omgivning mig bara kommentarer som ”det är en bra utbildning eftersom du garanterat får jobb” och ”5 och ett halvt år kommer gå fort, lärarutbildningen är ju enkel!”. Jag har önskat många gånger under min lärarutbildning att det senare hade stämt, för det är inte alltid så enkelt. Lärarutbildningen har/har haft låga antagningspoäng och den generella uppfattningen är därför att det är en enkel utbildning. Men det ÄR inte det. Många avhopp från landets lärarutbildningar vittnar om att lärarutbildningen kräver en del som man inte är beredd på.

Och jag vill att du som ny lärarstudent förstår att det krävs en del jobb för att ta sig igenom en lärarutbildning. Därför har jag nu listat 8 saker som jag önskar att jag som nybliven lärarstudent hade vetat om lärarutbildningen den där hösten 2015:

1. Något jag önskar att jag visste i början av min lärarutbildning var hur mycket fokus som skulle ligga på ämneskunskaper framför förberedelserna inför att stå i ett klassrum och vara lärare. Hur man faktiskt möter elever i klassrummet får helt stå tillbaka till förmån för ämneskunskaper. På den lärarutbildning som jag går har vi åtta kurser som förkortas UVK (utbildningsvetenskaplig kärna), det vill säga åtta kurser som ska behandla skolans historia, allmändidaktik och annat som är rent professionsrelaterat.

Och visst, det låter ju jättebra med UVK. Jag vet att jag såg fram emot dessa kurser just på grund av att jag såg fram emot didaktik- och pedagogikkurser. Men istället är UVK-kurserna någonting som man enkelt tar sig igenom för att de är flummigt uppbyggda samtidigt som ämneskurserna mer handlar om att möta en massa höga krav.

MEN! Här vill jag förbereda dig som ny lärarstudent på att om du går in på en UVK-kurs med rätt inställning så kommer du faktiskt lära dig någonting; även om UVK-kurserna tenderar att bli flummiga så ta dem ändå på allvar och ta reda på vad i varje sådan kurs du själv vill och behöver lära dig i det område kursen behandlar. Det finns egentligen väldigt mycket att hämta ur UVK-kurserna, men de tenderar vara förslappade och inspirationslösa.

2. Jag önskar också att jag hade vetat att lärarutbildningen praktiskt taget förutsätter att alla som läser lärarutbildningen förstår redan från början vad didaktik, metodik och pedagogik faktiskt innebär. Föreläsarna rabblar igenom dessa begrepp som om det är självklart och som om alla vet hur det ska hanteras och hur det kan ta sig uttryck. Hade jag vetat om att lärarutbildningen räknade med att jag som ny lärarstudent bara skulle begripa allt vad didaktik och pedagogik innebär, så skulle jag varit mer förberedd på att jag hade behövt läsa rätt mycket vid sidan om och att jag framför allt hade fått lära mig det mesta av det under min VFU.

3. I början av utbildningen så är man väldigt ivrig. Man vill vara på hugget, plugga i tid och ha läst allt inför alla föreläsningar. Därför köper man också på sig alla böcker så fort kurslitteraturlistan kommer ut på högskolans eller universitetets hemsida.

GÖR. INTE. DET.

Jag la oerhört mycket pengar på böcker som jag inte ens behövt öppna. Många gånger fokuserar en kurs nästan mer eller mindre helt på bara en enda bok, och att då ha lagt 2 000 kronor på tio böcker är väldigt onödigt. Avvakta med att köpa boken tills du haft din introduktion i varje kurs, där går de alltid igenom vilken bok som är viktigast (även om de alltid försöker lura i en att alla böcker kan vara bra att ha).

OBS! På ett och ett halvt år har jag i princip inte köpt en enda ny kursbok; kolla alltid på Campusbokhandeln, Studentapan eller Kurslitteratur ifall det finns något begagnat. Eller ännu bättre; LÅNA PÅ STADSBIBLIOTEKET ELLER SKOLANS BIBLIOTEK!

4. När det var dags för mig att gå ut på min första VFU (verksamhetsförlagd utbildning, aka praktik) var jag väldigt nervös. Jag var ute på min första VFU under min sjätte termin, det är väldigt sent och förhoppningsvis har du som läser en tidigare VFU. Man är ju väldigt nervös för att träffa en massa elever, men jag var även orolig för att jag kanske skulle inse att läraryrket inte var något för mig. Nu blev det ju inte så, tack och lov, men det jag vill säga är helt enkelt att man har väldigt många känslor i kroppen när man ska ut på VFU. Och jag vill att du som ny lärarstudent ska vara förberedd på hur en VFU-process kan se ut (och yet again, jag talar utifrån min egen utbildning).

Min skola arrangerade en introduktionstimme om VFU:n, där vi fick reda på vilka handledare vi skulle ha, att det fanns en lapp vi skulle fylla i innan VFU:n, och… Ja, det var det. Helt ärligt, inget mer än så. De var sena med att skicka ut information och många fick sina platser bara några dagar innan, det var många lärarstudenter som blev utan VFU och uppföljningen efter VFU:n var också fattig. Jag önskar att jag hade vetat att hjälpen från universitetet/högskolan skulle vara avlägsen, för då hade jag varit mer beredd på att hitta annan vägledning.

Och bli inte rädda av det här. Det händer inte alla och det händer inte på alla universitet och högskolor, men jag vill att du är förberedd. För du kommer bli frustrerad och du kommer ifrågasätta om det är värt det; och det är det.

5. Jag inser att jag låter otroligt cynisk i det här inlägget, så jag ska försöka bryta den trenden nu. Det är också många saker som är väldigt bra med att gå på lärarutbildningen. Till exempel om du tycker det är svårt att lära känna de andra lärarstudenterna när ni bara ses korta stunder på föreläsningar så finns det ofta organisationer eller kårer som arrangerar roliga saker. På vissa lärosäten arrangeras det särskilda lärarsittningar till och med. Gå på dessa och ha kul!

Eller om du brinner för utbildningspolitik, fackliga frågor och vill engagera dig i ditt framtida läraryrke så finns det ofta en lokalförening från Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening att gå med i. Såna föreningar arrangerar också roliga evenemang för lärarstudenter så som valvakor, pizzakvällar, workshops, föreläsningar, osv. Gå på allt! Nätverka!

6. Gå med i studiegrupper! Som sagt, att läsa lärarutbildningen är tuffare än man tror men det kan bli enklare om man gör det ihop. Bilda egna studiegrupper eller gå med i redan befintliga. Dra ihop ett gäng från din klass och läs inför en tenta, varva med kaffe och skratt. Lös tentaproblem ihop och filosofera tillsammans. De gånger jag studerat i studiegrupp med mina klasskamrater är de gånger jag presterat som bäst på mina tentor.

7. Lärarutbildningen är en helt fantastiskt rolig och bra utbildning också, framför allt på grund av föreläsarna. Nu ska jag inte säga att alla föreläsare är bra, men i alla fall 85 % av de föreläsarna jag har haft hittills har varit otroliga. Ibland undrar jag om jag kunde någonting alls innan jag började läsa till lärare bara på grund av allt jag lärt mig av mina föreläsare inom de ämnen jag har valt.

8. Sno allt du kan från din VFU-plats och utnyttja den. Visa framfötterna, ta plats, var drivande, spendera mycket tid på skolan du hamnar på, häng med eleverna i korridorerna, häng med lärarna inne i lärarrummet, gör kaffe, bred ut dig, passa på att pröva alla olika idéer du har, testa olika gruppkonstellationer. Be om att få gamla lektionsplaneringar, få se gamla prov, vara med i bedömningar, hålla i prov och bedömningar. Våga be om råd och hjälp, våga samtala med din handledare. Kom tidigt på morgonen och gå sent på kvällen för att inte missa någonting. Följ med på utflykter, studiebesök och annat. Gör ALLT under din VFU för det är under din VFU du lär dig mest om din roll som lärare.

Jag hoppas och önskar att din tid på lärarutbildningen blir fantastisk, att om du börjar tveka så hör av dig till någon organisation eller lokalförening. Jag önskar att du tar dig igenom den och att du får ta del av lärarutbildningens alla delar, både bra som mindre bra. Alla som har läst utbildningen har varit där du är idag och i princip alla har känt samma sak. Men det är värt det. Jag lovar.

Med vänliga hälsningar,
Din fellow medlärarstudent,
Rebecca

Reagera på inlägget:

Stackars de lärare som inte är starka nog

Relaterat

Som verkande i skolbranschen känns det nästan lite surrealistiskt att följa turerna i läraravtalsrörelsen. Vi har enligt OECD:s TALIS den lärarkår som mest av alla lärarkårer i OECD ångrar sitt yrkesval. Vi vet att de jobbar för mycket och med fel saker. På grund av detta har vi en av västvärldens allra allvarligaste kriser vad gäller lärarförsörjning. Det är en katastrofal situation som även om vi börjar göra bra saker nu kommer att påverka vårt samhälle i decennier framåt.

Under samma tid läser jag Michael Fullans självbiografi ”Surreal change” Michael Fullan var arkitekten bakom delstaten Ontarios mycket lyckosamma skolreformer. Han lade grunden för de strategier som vände situationen i Ontario, där ett offentligt skolsystem på nedgång blev ett av de skolsystem man åker till från hela världen för att lära sig något om hur man återbygger förtroendet för ett skolsystem, ökar likvärdighet och resultat samt hur man skapar strategier för utveckling av skolans professioner. I boken beskriver han hur ett av de första stegen de tog var att de slöt fred med lärarfacken. De insåg att utan att ha lärarna med sig på tåget kunde de inget göra.

Det blir surrealistiskt att då i den svenska situationen inse att arbetsgivarparten i Sverige, istället för att dramatiskt förändra lärares vardag, bråkar om smådetaljer. Det är som om de hamnat i autorepeat. Oavsett läget ska förhandlingar drivas på samma sätt. Det är faktiskt skamligt.

Men med det sagt kan jag kanske tycka att det också är skamligt att inte Sveriges lärare genom sina fackföreningar skickar en starkare signal om den oro man bör känna för situationen. Vi behöver kraftfulla förbättringar för lärarkåren – och det snabbt – för att vända på situationen på lång sikt. Och då går man med på ett avtal där det hänger på arbetsgivarnas goda vilja om det ska bli bättre.

Man frågar sig vad det finns för anledning att samma arbetsgivare helt plötsligt ska komma på bättre tankar efter 25 år? Som jag förstår det betyder avtalet att man nu, utan någon egentlig styrning ska se över alla lärares arbetsbörda lokalt. Det vill säga: Det blir upp till varje individuell lärare att vara påstridig.

Jag lyfte detta till Johanna Jaara Åstrand på Facebook. Hon svarade mig att: ”Nej, avtalet ålägger kommunerna att vidta de åtgärder som krävs för att minska arbetsbelastning och sänka sjuktal. Dessutom ska arbetstidens innehåll på individnivå åskådliggöras och praktiska metoder användas för att skapa balans mellan arbetsuppgifterna inom arbetstiden.”

På vilket jag svarade: ”Det är precis vad jag sade på individnivå”.

Resultatet är inget som får Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund att jubla. Hon säger till Skolvärlden:

– Man gör inte vågen över det här avtalet, så är det inte. Men det innehåller tillräckligt många bra delar för att jag tror att det kan göra skillnad.

Hon menar att avtalet är en medlarprodukt, och därmed en kompromiss, men att facken fått gehör för en hel del av sina synpunkter. 

– Menar man allvar från SKL:s sida att man vill göra någonting åt det här så är det upp till bevis nu. Det här avtalet ger goda möjligheter.

Individ istället för kollektiv. Stackars de lärare som inte är starka nog. Vad har vi då fackföreningar till egentligen? Det här är ju en medveten strategi från arbetsgivaren för att minska fackföreningarnas makt. Det är i kollegiala och gemensamma regler som varje lärare skulle kunna få stöd. Men nu ska varje lärare på varenda en av de 8 000 skolor vi pratar om i 290 kommuner ta en kamp med luddiga skrivningar som hjälp. Hur troligt är det att det hjälper oss med lärarkrisen? Vad finns det för grund att hoppas?

Ärligt?

Här är en av de viktigaste anledningarna till att staten måste bli en part i detta. Vi kan inte låta vår gemensamma framtid bestämmas av snäva kommunala budgethänsyn eller friskolevinstmarginaler.

(Att låta friskolorna bara få göra vinst på något annat än lärarlöner kanske vore en bra idé förresten?).

 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Varför är statligt ansvar så viktigt?

Både väljare i allmänhet och LR:s medlemmar i synnerhet anser att vi måste förändra hur skolan styrs och finansieras. Det visar vår senaste undersökning, genomförd av Novus. Så nu, efter valet, är det dags för den nyvalda riksdagen att ta sitt nationella ansvar och se till att något händer.

Undersökningen visar att 64 procent av väljarna anser att skolan ska finansieras av staten, inte av kommunerna. Bland medlemmar i Lärarnas Riksförbund är motsvarande siffra hela 96 procent. Det finns alltså ett mycket brett stöd för statlig finansiering såväl bland allmänheten som i lärarkåren.

Jag får ibland frågan ”Varför driver LR frågan om ett statligt ansvar så hårt? Varför är det så viktigt? Det gör väl inte arbetsmiljön eller löneläget bättre för lärarna och studie- och yrkesvägledarna?”.

Det är viktigt för att det handlar om att skapa förutsättningar att göra något åt de problem som finns i svensk skola. Staten har sett det som nödvändigt att genomföra en mängd reformer på skolområdet, som nya läroplaner, ny lärarutbildning, lärarlegitimation, finansierade karriärtjänster och lärarlönelyft. Mängden riktade statsbidrag ökar. Ingenting tycks riktigt hjälpa. Allmänheten och lärarna vet vad som är grundproblemet medan politiker tycks både blunda för och slå dövörat till för det som är roten till problemen, nämligen att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inte fungerar. 

Den svenska skolan dras med stora systemproblem. OECD:s analys av det svenska skolsystemet, som bekräftades av Skolkommissionen, visar att ansvaret för den svenska skolan är mycket splittrat och att skolans huvudmän många gånger saknar den kapacitet som krävs för att genomföra uppdraget i de nationella styrdokumenten. Sveriges 290 kommuner och 800 friskoleföretag har olika kapacitet, förutsättningar och inte minst olika ambitioner. 

På många skolor fungerar det riktigt bra (läs till exempel om Västangårds skola i Umeå), såväl lärare som elever trivs. 

Många kommunpolitiker pratar om att de vill ha en bra skola. Men trots detta ser vi att lärar- och studie- och yrkesvägledarbristen ökar och likvärdigheten minskar. Den bistra sanningen är att dagens ansvarsfördelning mellan stat och kommun gör att staten, läs riksdagen, har mycket begränsade möjligheter att göra det som behövs för att alla skolor ska vara bra skolor. 

Jag menar att det är upp till bevis för den nya regeringen att ta det politiska ansvaret för skolan i Sverige och lägga fram tydliga förslag om framför allt ansvaret för skolans finansiering. För att klara av det behövs regionala statliga skolmyndigheter.  

  • Snabbutred och inför statlig finansiering av skolan. Resurserna till skolan, oavsett huvudman, måste användas effektivare.
  • Inför en nationellt reglerad resursfördelning som tar hänsyn till en skolas elevsammansättning.
  • Inrätta regionala skolkontor som hanterar finansieringen och resursfördelningen. 

Det är bara genom statlig finansiering som vi på allvar kan vända utvecklingen i svensk skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2018

Reagera på inlägget:

Det är dags att slakta några heliga kor

Relaterat

Ingen har undgått att höra att vi har en brist på lärare i Sverige och att den kommer att öka under de närmsta åren. Samtidigt är alla rörande överens om att det är viktigt att barn möter lärare som är utbildade i de ämnen de ska undervisa i. I vissa kommuner är dock färre än 50% av lärarna legitimerade. I genomsnitt är ungefär 70% av de som innehar en lärartjänst legitimerade och behöriga i minst ett ämne. Trots detta har skolans uppdrag och skyldigheter inte minskat i omfång, snarare tvärtom.

När andelen behöriga lärare på en skola endast är 50% måste fortfarande 100% av elevernas betyg sättas. En skola kan inte planera undervisning till 50% eller ha 50 % av utvecklingssamtalen.

Ekvationen går inte att lösa då många lärare i en ansträngd tid inte längre orkar och hinner genomföra alla uppgifter. Lärares skyldigheter har ökat, endera utifrån i lag fastställda krav på skolan eller genom kommunala och lokala påhitt som tyvärr ofta går under samlingsnamnet “systematiskt kvalitetsarbete”. Det som i lagar formuleras ”skolan ska…” tolkas i praktiken som ”lärare ska…”.

Det är trots allt vi lärare som är utförare längst ned i ledet och får bära hundhuvud för skolans tillkortakommanden. Slutsatsen är att lärares skyldigheter/uppdrag behöver minska i omfång.

Det finns många heliga kor i lärarkåren. Det finns nästan inget vi kan enas om att vi är beredda att plocka bort. Men vill vi ha en bättre arbetssituation är det nödvändigt.

Inte heller från politiskt håll verkar det finnas en tanke om att vi i en tid av lärarbrist behöver reducera lärarnas ansvarsområde. Läser vi tidningsrubriker är det snarare tvärtom. Lärare måste enligt rubrikerna bli bättre inom allt från sex och samlevnadsundervisning till att arbeta mot extremism och bemöta diskriminering.

Samtidigt talar många i politiken om vikten av tillit, att lita på lärarna. För att tillit ska växa fram behöver förutsättningar finnas för lärarna och uppdraget vara rimligt. En förbättrad arbetsmiljö genom att skära i antalet uppgifter är ett logiskt sätt att bota lärarbristen.

Jag tillhör de som inte tror att idén om lärarassistenter är lösningen då det, vad det låter, verkar vara ytterligare en kontaktyta för läraren att ansvara för.

Att administrera dokumentationen för elevernas kunskapsutveckling är något som läraren behöver fortsätta göra för att kunna planera fortsatt god undervisning och att sätta betyg. Men kraven kring hur sådan dokumentation ska se ut behöver minska i omfång. Lita på att lärarna kan det.

Till politiken vill jag föreslå att istället ta itu med skolmarknadens påverkan och tilltron till läroplanens i skrift formulerade kunskapskrav som i ett gemensamt plundringståg minskat likvärdigheten. Detta har det senaste decenniet lett till att man försökt parera bristerna med en gigantisk kontrollapparat som enbart resulterat i brist på tillit, ökad dokumentation och utbrända lärare.

Jag tror att vi lärare, likväl som människor utanför skolan, behöver utmana våra tankar om vad skola måste innehålla och ta bort några heliga kor.

Vad skulle exempelvis hända…

…om inte alla elever hade ett utvecklingssamtal varje år?

…om inte veckobrev eller pseudoämnet “elevens val” fanns?

…om USK:en återinfördes?

…om ingen dokumenterade extra anpassningar?

…om de förpliktelser en skola har när en elev riskerar att inte nå godkänt betyg förbjöds påverka lärares arbetsbelastning?

…om lovskola slopades?

…om lärare inte agerar rast-/bussvakt?

…om elevhälsan byggdes ut med fler anställda (t.ex. speciallärare och kuratorer/socionomer) och ett utvidgat uppdrag kring elevers hälsa?

…om lärare fick mandat att välja bort dåliga tidsslukande lärplattformar och andra kommunala dokumentationspåhitt?

Jag tror vi behöver tänka tankar vi inte tidigare tänkt, förslag i smått och stort. Jag tror att med en minskad lärarkår behöver saker tas bort för att de lärare som slutat ska komma tillbaka. Lärarassistenter riskerar att bli en ytterligare kontaktyta som lärare tvingas ha för att de dokument som behövs för att hålla ryggen fri ska bli ifyllda, till ingens nytta.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Färgernas förbannelse

Gult eller grönt? Grönt eller gult? Rött, gult och grönt? På många skolor har diskussionen gått het kring vilken färg och hur den ska användas i lärplattformen.

Är du inte lärare eller du inte har en lärplattform på din skola kanske du undrar vad i hela friden det är fråga om? Färger? Hur kan det vara en diskussion bland lärare som gått flera år på universitetet? För att göra lång historia kort:

Det handlar om bedömning av elevers kunskaper där företag som säljer så kallade lärplattformar (där du får information om ditt barns kunskaper) har bestämt hur de tycker att vi lärare ska arbeta med kunskapskravsmatriser. I matriserna markerar vi lärare hur det gått för ditt barn och kan alltså göra detta genom att använda olika färgkoder. Jag vill poängtera att det inte finns något rätt eller fel – det är bara mer eller mindre tydliga sätt för eleven och vårdnadshavaren att förstå hur det går i skolan.

Flera stora lärplattformar menar att det enda rätta är att den gula färgen betyder att eleven uppfyller det krav som lärarna har satt upp för den aktuella terminen/årskursen i sin planering av undervisningen, men att eleven ännu inte uppfyllt det nationellt fastställda kunskapskrav som gäller för år tre, sex eller nio.

Diskussionen blir att gul färg betyder ”eleven är på väg” mot kunskapskraven i år 3, 6 och 9. Vissa skolor använder gul färg för att markera att eleven med knapp marginal nått målen. Säkerligen finns det flera andra sätt att tolka färgerna som jag inte känner till.

Om läraren markerar i årskurs två med gul färg när det gäller tex läsning kan man fråga sig om eleven kan läsa eller om eleven är på väg att lära sig läsa? En annan diskussion som uppstår är vilket av betygen D och B som förknippas med kunskapskravsmatrisen om läraren endast använder gul färg. Nedan kan du se några exempel.

Fundera över vilket betygssteg du skulle förknippa med matriserna nedan:

   

Jag har tagit skärmdumpar från bedömning som är gjord enligt två olika sätt att resonera kring färgerna. Jag lyckades inte få med all text i hela kunskapskravet, men bilderna är endast för att illustrera hur tydligt eller otydligt det blir med sätten att resonera.

I den första bilden har eleven blivit bedömd som D. Eleven hade uppnått övervägande delen på C-nivå och är ”på väg” mot C- i övriga delar. I bild nummer två har eleven blivit bedömd som C-nivå och ”“på väg” mot A-nivå. I den tredje bilden är eleven bedömd på B-nivå och ”på väg” mot A nivå och den sista bilden är C-nivå.

Min åsikt är att det är oerhört otydligt för elev och vårdnadshavare hur ”eleven ligger till” om läraren markerar i de summativa matriserna med gul färg. Bilderna ovan illustrerar tydligt skillnaden menar jag. I bild 1 går det inte att urskilja om läraren menar att eleven uppnått hela kunskapskravet på C- nivå eller om det är uppfyllt till övervägande delen. I bild 2 ser det visuellt ut som att övervägande delen är uppfyllt, men här menar läraren att eleven endast är på väg och att det är C-nivå som är uppfyllt i sin helhet. Hur ska eleven kunna veta det?

Ja, det kan eleven om läraren skriver en tydlig kommentar till, men endast då.

Om vi nu ska arbeta med lärplattformar och dokumentera elevernas kunskapsutveckling i ämnesmatriser måste det vara tydligt. Det måste klart framgå vad vi menar. Eftersom kunskapskraven anger vilken kunskapsnivå som krävs i slutet av årskurs 3 för godtagbara kunskaper och för olika betyg i slutet av årskurs 6 och 9 behöver man som lärare även göra en bedömning av vilken kunskapsnivå som det är rimligt att begära av eleven i tidigare årskurser i förhållande till vad kunskapskraven anger. (Allmänna råd, s. 23) Du måste som lärare veta vad en elev förväntas kunna i matte när eleven är klar med höstterminen i fyran. För att veta det behöver läraren samarbeta med andra lärare och diskutera/ ta fram rimliga nivåer.

Jag menar att de skolor som valt att inte ifrågasätta lärplattformarnas sätt att resonera kring färgerna går med på att ”slira på sin bedömning”. Med gul färg behöver du inte ta ställning till om eleven faktiskt har nått upp till vad som förväntas av eleven när till exempel höstterminen i fyran är över. Du markerar gult och sedan kan det stå kvar för eleven är ju ”på väg” mot det gröna i sexan.

Att arbeta med matriser som är flexibla och som jag kan forma beroende på vad eleverna ska lära sig och vad jag vill bedöma gör jag gärna. I kombination med konkret återkoppling i klassrummet blir det tydligt för eleven var den befinner sig, vart den är på väg och hur den ska ta sig dit.

För mig är det självklart att ta ställning genom att använda grön färg för att markera för eleven och vårdnadshavare: Japp, du har klarat det som du förväntas klara den här terminen. Rött används för att markera att eleven inte klarat det som förväntas. Gult kan man i mitt tycke helt ta bort, eller i alla fall använda sparsamt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag tycker det är fel att det finns en marknad runt bedömning. Det är något som ska vara likvärdigt över hela landet och det är det verkligen inte idag. Skolverket borde tillhandahålla en nationell, flexibel och enkel lärplattform med enhetliga riktlinjer där det inte krävs tusentals klick för att göra en enkel sak.

Att färgfrågan ska vara het i många personalrum är egentligen helt absurt, men det som egentligen stör mig mest är att företag sätter agendan för hur jag ska/kan arbeta med bedömning. Det retar mig mer än gul, grön eller varför inte gräddelin?

/ Tant Bruun

Reagera på inlägget:

Sidor