Annons

Rädda grundskolan – bota lärarbristen!

Enligt Skolverket minskar behörighetsnivån bland lärare i grundskolan från en redan låg nivå. Idag är bara 70,5 % av lärarna som undervisar i grundskolan behöriga. Definitionen för vem som anses vara behörig i statistiken är den som har en lärarlegitimation med behörighet i minst ett undervisningsämne.

Fördjupar vi blicken och tittar på hur behörigheten ser ut hos de som undervisar i olika ämnen ser läget än mer ansträngt ut. I till exempel geografi är bara 54,5 % av de som undervisar i ämnet också behöriga, i SvA 48 % och i historia (ett ämne som ändå får anses vara relativt populärt att läsa) 63,8 % (2018/19).

Behörighetsläget ser olika ut i olika kommuner och även inom kommuner finns stora skillnader mellan olika skolor. Det som är gemensamt är att alla kommuner, stora som små, känner av lärarbristen idag. Det borde dock vara någon överraskning för någon. Lärarbristen är här för att stanna i decennier. Få makthavare talar dock om de de långtgående och långsiktiga effekter på arbetsmiljö och kvalitet som detta får.

Istället öser kommunerna nya arbetsuppgifter på lärare såsom lokala dokumentationspåhitt, pulsprojekt, generella fortbildningsinsatser och annan smörja som inte ens finns reglerat i skollag eller läroplaner i hopp om mirakel. Dessa mirakel ska såklart ske utan påverkan på en åtstramad budget som dessa kommuner genom effektiviseringar ska få i balans. Gemensamt för alla dessa åtgärder är att de tar lärares värdefulla tid i anspråk, tid som idag inte ens räcker till att eleverna ska undervisas av lärare som kan sina ämnen. Men det skriker inga kommunpolitiker om.

Jag är ledsen att behöva avslöja en hemlighet, det finns inga genvägar! Vi behöver fler lärare. Detta skrämmer istället bort lärare.

Det finns så klart många faktorer som samverkar och spelar roll. Orsakerna till att behörighetsläget ser ut som det gör är många. Nedmonteringen av läraryrket har skett under många år under kommunernas ledning. I praktiken tvingas vi lärare hantera detta men behörighetsläget är också en negativ spiral som riskerar att skrämma bort än fler lärare från yrket.

När en obehörig anställs för att undervisa i en grupp är det ändå en legitimerad lärare som i samråd med denna ska skriva under betyg. För detta krävs tid. Det kan leda till att den legitimerade läraren får undervisa mindre för att hinna med att gå igenom underlag som ska bedömas för att betyget ska bli så korrekt som möjligt.

Eller så förväntas läraren helt enkelt bara skriva under betygen utan granskning vilket både är felaktigt och såklart blir kvaliteten lidande men resulterar i fina siffror för kommunen.

Båda varianterna stjäl hur som helst tid och kraft från den enskilda läraren. Det är lätt att hamna i ett läge där man känner sig otillräcklig, särskilt idag när påtryckningarna om att sätta minst betyget E är större än någonsin och där det gäller för oss lärare att våga agera professionellt och stå upp för vad som är mest rätt ur ett yrkesetiskt perspektiv.

Jag vet också att gruppen obehöriga ser olika ut. Min erfarenhet från mindre kommuner är dock att de obehöriga som sätts att undervisa alltför ofta varit de som precis gått ut gymnasiet och som vill göra något innan de bestämmer sig för vad de vill ”bli när de blir stora” eller människor som inte lyckats hitta andra jobb. Det finns såklart guldkorn även i den här gruppen men det vanliga är att det blir kaos i dessa undervisningsgrupper (av olika skäl).

Det blir de fast anställda legitimerade lärarna som får hantera detta i förlängningen, både gentemot elever och vårdnadshavare inte sällan med hot om anmälan till Skolinspektionen hängandes över sig och utan mandat att agera för skolans bästa. Det är inte lätt att vara lojal mot skolan i de lägena. Utan de hjältar som kan sina ämnen och som idag gör sitt bästa av usla förutsättningar ute i kommunerna skulle skolan av idag inte ens se ut som skola.

Jag är rädd att hjältarna håller på att lämna oss. Hamnar vi där lämnar jag också skeppet!

Förslag till alla politiker:

  • Förstatliga skolan
  • Förändra skolpengen så skolor kan arbeta långsiktigt
  • Garantera individuell fortbildning efter lärarens behov
  • Förbjud ogrundad generell fortbildning som enbart genomförs av ekonomiska skäl
  • Återinför USK och fastställ tid till för- och efterarbete enligt en faktor/ämne
  • Storsatsa på att utöka elevhälsan på varje skola
  • Renodla lärarens (individen) uppdrag och tydliggör relationen till skolans (institutionen) uppdrag
  • Begränsa skolans uppdrag, åtminstone i en tid av lärarbrist
  • Våga prata om marknadens negativa effekter såsom glädjebetyg, påtryckningar, hot om Skolinspektionen, påverkan på arbetsmiljö genom så kallade effektiviseringar etc. och kom med förslag på förändringar. Ingen vågar idag ta i någon av de heta potatisarna

Kommer detta kosta? Ja. Men det kommer kosta betydligt mer om vi inte gör något.

Förslag till lärarfacken:

  • Ställ ovanstående krav i nästa avtalsförhandling.

SKL gillar givetvis inget av detta men jag tycker inte vi ska vika en tum. SKL har med största möjliga tydlighet redan visat att formuleringarna i nuvarande avtal inte var något värt. Det var faktiskt naivt att tro annat. Nästan alla kommuner (9 av 10) skär i skolan. Kommunerna är inte förmögna att hantera skoluppdraget utan skyller på staten och de förutsättningar de får. Förtroendet är sedan länge förbrukat. En strejk skulle ha ett stort signalvärde, inte minst för lärare själva om att vi inte tar skit längre men också ur ett samhällsperspektiv.

Det har varit en i min smak för lång tid av strategiskt varumärkesarbete i syfte att värva medlemmar på central nivå. Jag tror på att fokusera på ett färre antal frågor, renodla och kanalisera arbetet samt öka transparensen och visa en massa jävlar anamma på ren svenska! Jag vet att det sker lokalt och skulle det även ske nationellt skulle det kunna locka tillbaka lärare till yrket vilket skulle förbättra arbetsmiljön i sig. Kampanjen om att freda tiden för för- och efterarbete av lektioner är en bra start av Lärarnas riksförbund.

Reagera på inlägget:

Det räcker inte för att stoppa hoten mot lärare, Anna Ekström

Relaterat

På senare tid har hot och våld mot lärare väckt mycket debatt. Nu menar utbildningsministern Anna Ekström att det måste bli slut på hoten mot lärare.

Inte en dag för tidigt. Vi har stora avhopp på lärarsidan, troligen delvis orsakat av skolans arbetsmiljöproblem. Lärare vågar inte ingripa mot allehanda fridstörare, inte ens om situationen kräver det. Hur kunde det bli så här? Vad har hänt? Vad kan vi göra åt det?

Nya texter i läroplanen är utbildningsministerns recept som ska tydliggöra elevernas plikt att visa respekt för sin lärare och sina klasskamrater. Det är viktigt att från samhällets sida tydligt beskriva skyldigheter för skolans elever. Utbildningsministern betonar också vikten av att lärare inte ska vara rädda för att ingripa mot elever när situationen kräver det. Hon talar också om att en nationell handlingsplan för trygghet och studiero i skolan ska tas fram av regeringen som ytterligare stöd.

Men hur ska lärare egentligen göra? Många lärare säger sig inte veta vad som är tillåtet/lämpligt/effektivt. Ordningsregler på skolor är också olika.

Plikten att visa respekt för lärare och för elever handlar inte om några märkvärdigheter, utom om ”ordning och reda” och ”ett gott uppförande”. När barnen kom till skolan förr hade de med sig detta hemifrån, åtminstone grunderna, som skolan sedan skulle vidareutveckla.

Skolans uppdrag att disciplinera har funnits med sedan starten på folkskolan i 1800-talets mitt, och det finns självklart med ett disciplineringsuppdrag för skolan idag, men möjligen inte tydligt nog? Sedan 1800-talets mitt fanns kyrkan också, men kyrkans roll har tonats ned och nästan försvunnit. Kyrkans förlängda arm, skolan, står i praktiken ensam.

Idag ska skolan ta ansvar för att ge eleverna det man inte får med sig hemifrån. Finns det verkligen förutsättningar för skolan att klara detta? Jag tror dessvärre inte det, men jag kan ha fel. Det handlar absolut inte bara om nya läroplanstexter för skolan. Det handlar om dagens samhälle och om dagens samhällsmedborgare. Det handlar om normer och värderingar, etik och moral. Det är inte enbart en fråga för skolan. Det är en stor och viktig samhällsfråga som skolan absolut inte kan lösa ensam.

Hot mot lärare är ett problem som också är större i Sverige än i andra länder i Europa. Cirka 4000 lärare lämnar sina arbeten per år. Det har Sverige inte råd med. Varför stör svenska barn och ungdomar mera än andra nationaliteters barn-och ungdomar? Varför har lärare så problematisk arbetsmiljö i de svenska skolorna?  Svenska föräldrar är också kritiska mot skolan och stöder inte lärare och samarbetar inte med skolan.

Även föräldrar kan faktiskt orsaka arbetsmiljöproblem för svenska lärare men vi ser på vad föräldrabalken säger: 

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”. (Föräldrabalken 6:1)

Människan lever omgiven av andra människor. Vi måste ta hänsyn till varandra i ett socialt samspel för att undvika att komma på kollisionskurs. Vår bild av oss själva byggs upp kring andras reaktioner på oss. Då är det av vikt att vi kan ”spelreglerna” i vår kultur. Beter man sig ouppfostrat och fel så tittar andra människor snett på oss och kanske förskjuter de oss, för att vi inte kan leva efter reglerna.

Det är därför angeläget att föräldrar är raka och ärliga i budskapen mot sina barn kring vad som går an i skolan, i vårt samhälle och i vår tid.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Uppdrag i yttre tjänst – vänligen håll avståndet!

Jag åker ofta på utflykt med mina elever. Oftast går det hur bra som helst. Men ibland händer det saker och jag önskade att jag på något sätt kunde signalera till omvärlden:

”Nu är jag i tjänst. Håll avstånd. Jag har befälet och gör bara exakt som jag säger.”

Mina elever går på högstadiet och många har vuxit sig så stora att de nog kan tas för myndiga personer. Men under skoltid är de mina elever och de regler vi har i skolan gäller ju även när vi är på utflykt.

När vi lämnar skolbyggnaden under skoldagen är jag inte längre vilken civilperson som helt. Jag är i tjänst och tar kommandot i den miljön jag nu må befinna mig i. Precis som en polis klädd i civila yrkeskläder sätter på sig en uniformskeps vid akut situation eller en brandman tar kommandot vid en nödsituation. Så gör även jag när jag är i tjänst. Varje rum eller miljö vi besöker blir min arbetsplats.

I de här lägena vore det skönt att på något sätt kunna visa för omvärlden att det här är en person i tjänst som du möter.  Det finns ju aldrig några tvivel om vad en parkeringsvakt eller lokalvårdare har för uppdrag. Men i vissa delar av min tjänstgöring så väcker jag nog en del frågor hos de som befinner sig i min närhet.

Kanske kan jag uppfattas som en gränslös person som ropar ut kommandon i tunnelbanan eller, som senast, går in på NK:s parfymavdelning och höjer rösten.

Vi skulle besöka NK:s julskyltning som finns på varuhusets utsida. Min kollega sa tydligt till våra elever: ”Titta nu på julskyltningen här ute.”

Några elever tolkade kollegans ord som: ”Gå in i varuhuset till NK:s parfymavdelning och lukta på alla de goda dofterna.” Varav ett helt gäng elever helt enkelt hängde på in i varuhuset.

Hade aldrig trott att jag skulle storma in på just det varuhuset för att höja rösten till 30 ungdomar som hört något som aldrig uttalats. 

Men där jag befinner mig med mina elever, där är jag i tjänst. Ingen sätter upp fötterna på pendeltågets sittdynor när de åker med mig. De får sig en tillsägelse. En pendeltågsvagn är lång och de som sitter längst bak i tåget kan omöjligt veta att ungdomarna som blir tillsagda är del av en grupp.

Jag undrar så vad de vi möter tänker?

Vi många tillfällen har jag önskat att jag likt polisen hade en keps som jag sa ”Lärare i yttre tjänst”. 

Jag vill ju inte att någon ska tro att personen som plötsligt dyker upp och tar befälet i rummet är någon som kanske egentligen borde vara inlagd för observation för att den kan vara en fara för allmänheten.

För oss som är i yrket och har ett tränat öga så ser vi snabbt vilka som är i tjänst och vilka som är civila. Under samma utflykt som vid ovannämnda NK-incidenten så besökte vi även Gamla stans julmarknad. Jag hade informerat mina elever att vi skulle samlas på trappan till Nobelmuseet och om de ville något före samling så skulle en av oss vuxna finnas där under hela besöket.

Ståendes där på trappan, inte helt olikt en av de vakter som bevakar slottet eller Säpo-vakter som finns i vid statsministerns sida, hade jag god sikt över torget och eleverna. Där i vimlet såg jag en gammal studiekamrat. På hennes blick och medvetna gång så visste jag, trots att hon var helt ensam, att hon var där i tjänst.

”Hej hur går det? Är du här i jobbet?”, frågar jag henne fast svaret var givet.            

”Javisst, håller koll så alla är där de ska”, blev svaret.

Inga fler ord behövde yttras. Hon fortsatt raskt sin medvetna gång. Min tankeläsning var att hon nog tyst förbannade alla som fanns där på marknadstorget som inte såg att hon var lärare och att de genast borde skingra sig och förstå det tysta kommandot:

”Uppdrag i yttre tjänst, vänligen håll avståndet!”

Reagera på inlägget:

Inget mindre än en skandal

Relaterat

I Skolverkets nya allmänna råd tydliggörs att det är läraren som bestämmer om vad som ska dokumenteras för betygsättning. Man skriver: ” Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.” och ”Det finns inga krav på̊ att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas”.

Vi känner alla till miljardturerna kring Stockholms stads IT-plattform och lärare överallt har länge klagat på olika plattformar. Nu har Lärarförbundet undersökt 527 lärares åsikter om dessa som inte sällan kallas ”lärplattformar”. Man kommer fram till att:

  • Sex av tio (59 procent) lärare svarar att den digitala lärplattformen i låg grad fungerar som ett stöd för elevernas lärande.
  • Majoriteten (59 procent) svarar att de inte skulle använda lärplattformen om de inte var tvungna.
  • Mer än åtta av tio (82 procent) lärare instämmer i att dokumentationskraven gör dem stressade.
  • Nära åtta av tio (77 procent) anser att dokumentationskraven minskar deras arbetsglädje.

Det här är fruktansvärt allvarligt. Femtionio procent av de tillfrågade lärarna menar att de är tillsagda att använda verktyg som inte leder till lärande. Det vill säga att skolledningar eller huvudmän bryter mot Skolverkets allmänna råd. Vi kan också i och med detta hädanefter stryka ordet lär i lärplattformar. Lika många skulle INTE använda dem om de inte var tvungna. Vem tvingar lärare att använda verktyg som inte leder till något är en bra fråga. En annan lika bra fråga är ”varför?”. Ännu en bra fråga är varför lärare som kollektiv och som individer accepterat detta?

Vem har satt den här agendan? Är det de ekonomiska intressena i branschen? Är det nämnder som inte litar på lärare? Är det förvaltningschefer med svag förankring i skolans praktik?

Vad det än är så är det dags för förändring. Lärare behöver ta Skolverkets ord på allvar. Det är lärarkåren som är utbildad för betygsättning och ska därmed också bestämma över hur denna ska utföras. Den förvaltning eller skolledning som vill sätta sig över det ska ha väldigt goda skäl för det, eftersom de annars bryter mot den juridiska vägledning som finns.

Som helhet är detta, om Lärarförbundets siffror är representativa, både en skandal och ett bedrövligt sakernas tillstånd.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolan är en investering – inte en kostnad

Relaterat

Det görs nedskärningar i skolor över hela landet. Ofta benämns detta ”effektiviseringar”. Att göra vissa anpassningar beroende på antal elever och deras behov är naturligt, men att bara skära ner, effektivisera, är förödande för skollagens krav på att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande.

Det här är dock följden av att man ofta bara ser skolan som en budgetpost i sin ettåriga budget och inte som den långsiktiga investering den borde vara. Skolan är en långsiktig verksamhet med långa ledtider och under en politikers mandatperiod har eleverna inte ens gått halvvägs i sin skolgång.

Alltför många politiker, kommuner och arbetsgivare ser enbart till hur de ska klara sin budget och hur de kan få behålla jobb eller politiska uppdrag. Fattar man ett nedskärningsbeslut nu ser man inte de fulla konsekvenserna efter bara ett eller två år, dessa blir synliga först på mycket längre sikt. Det blir då även svårt att utkräva ansvar av de som beslutat om nedskärningarna och som kanske leder till att man i en kommun inte har behöriga lärare eller att man har plockat bort all kringpersonal.

När skolhuvudmannen agerar så att behöriga legitimerade lärare lämnar skolan, så blir det också svårt att locka nya lärare. När lärare som söker jobb ser låga behörighetssiffror så inser de att det betyder att de som behöriga kommer få en utökad arbetsbörda och då kanske de avstår från att ta jobbet.

Ibland tror jag faktiskt att de som styr skolan inte alltid förstår konsekvenserna av ett kortsiktigt kvantitativt tänkande, som går ut på att de lärare som blir kvar ska tvingas undervisa fler timmar samtidigt som kunskapsförmedlingen ska tunnas ut både direkt och långsiktigt. Vi ser för lite av det nödvändiga kvalitativa tänkandet just nu. Det är något vi behöver om vi verkligen ska vara en kunskapsnation.

För mig är det självklart att vi måste se skolan som en investering och inte som en kostnad. Därför måste staten ta ansvaret långt in i framtiden. Den nationella politiken sätter upp skolans riktlinjer med skollag, läroplaner mm. Rimligt vore att den som beställer också betalar. Möjligheten borde vara större att vara mer långsiktig i finansieringen och också att se till att uppdragen rimmar med de tilldelade resurserna.

Det är orealistiskt att tro att varje liten kommun i Sverige, tillsammans med alla privata huvudmän, ska kunna ta det övergripande, nationella ansvaret för att det finns tillräckligt många lärare. Att säkra lärarförsörjningen är ett nationellt ansvar. Om de nationella politikerna ska kunna ta ett verkligt ansvar för skolan måste de också se till att ändra skolans styrsystem. Det kräver en prioritering som sätter skolans och landets intressen främst, och det kommunala självstyret och skolbolagens självständighet i andra rummet.

Det tar långt tid att bygga upp en bra skolverksamhet, men det går snabbt att rasera och förstöra den. Våra politiker behöver förstå att de måste handskas varsamt med skolan. Och se det som en långsiktig investering i sin budget – inte en kortsiktig kostnad.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor