Affekten minskar vår förmåga att kommunicera

Slag, spott och glåpord.

Att säga att detta ibland inte är en del av vardagen i skolan vore att ljuga. Det händer, och framförallt när känslorna kokar över. På något vis är det en del av oss människor. Förvisso en nedärvd del som inte är accepterad i ett civiliserat samhälle, men den finns där. Som en del.

Därför jobbar vi med värdegrunden ända från förskoleålder för att få våra unga civiliserade. För att få dem att lösa sina konflikter med ord istället för knytnävarna. När jag frågar min fyraåring vad man inte får göra svarar han: ”man får inte putas, retas, slåss eller säga bajskorv. Så han vet det här. Vad en social arena ställer för krav på honom.  Ändå gör han det. Varför?

Alla skolor jag känner till har nolltolerans mot detta. Alla barn som går i skolan vet vad man får och inte får göra. Men precis som min fyraåring kan lacka ur och skrika att jag är en bajskorv när jag stänger av tvn för kvällen så skriker våra elever glåpord efter varandra, de hamnar i bråk och slåss. Och efter finns det alltid bara förlorare. Barn som känner att just de är den som blivit utsatt av någon annan.

”Här finns det barn som är extra utsatta”

Vi ser det inte som en del av skolan eller det civiliserade samhället. Att gå till attack mot någon annan är bland det fulaste man kan göra, så det är inte konstigt att det blir bemött därefter heller. Därför är det så lätt att gå på den elev som blir utåtagerande. Den som känner mest och som “förlorat ansiktet”. Vi vill instinktivt bestraffa den som gjort en sådan orätt mot någon annan. Vi vill skipa rättvisa. Här någonstans glöms det lätt bort det absolut viktigaste. Nämligen frågan jag ställde tidigare i texten. Varför hände det här? Varför?

Ställer man sig den frågan kommer man ofta fram till en alternativ bild av händelseförloppet. Vi kan se ett barn som fick ta emot retsamma blickar. Vi kan se ett barn som inte förstod de sociala koderna och blev utfryst från gruppen. Vi kan helt enkelt se de här subtila, och ofta socialt accepterade, incidenterna som flyger under radarn i gränslandet mellan vad vi tar oss tid att bemöta och inte.

Och här finns det barn som är extra utsatta. Vi har känsliga barn i skolan som känner av dessa signaler från omgivningen betydligt tydligare än andra. De har en känslig radar. De känner av när den vuxne sätter sig på huk lite för nära för att prata allvar. De känner av blickarna i nacken på idrottslektionen från klasskamraten som det var en konflikt med på rasten. Och det här retar gallfeber hos dessa barn. De hamnar lätt i affekt, känslan av ilska tar över. De känner sig inträngda i ett hörn och hamnar i människans panikläge, slåss eller fly.

”Jag skäms över den känslan”

Det som händer när vi agerar på en känsla är att vi inte utför medvetna handlingar. Vissa beskriver det som att få ett rött filter över synen, att se rött. Känslan vill kanalisera sig genom våld eller sakta sippra bort i lugn ensamhet. Och bara som en parantes till den här texten är det den känslan jag själv skäms som mest för. Känslan att vilja å bringa andra våld. Att skada och förstöra. Jag skäms över den känslan, för det är så långt ifrån den jag vill vara. Det är så långt ifrån att vara älskad som person och människa. Men den känslan existerar, och när jag kände mig inträngd i ett hörn som barn gjorde jag saker jag idag skäms något oerhört för. Och det är svårt att förklara för andra att det inte var jag som gjorde handlingarna. Det var inte mitt medvetande.

För affekten minskar vår kommunikationsförmåga. Vi får svårt att forma ord, att illustrera vad vi störde oss på och eftersom det ofta kan vara saker som vuxenvärlden lätt bagatelliserar bort blir barnet sällan lyssnad på. Till slut finns bara ilskan kvar i huvudet som måste ut, på ett eller annat sätt.

En vidare problematik med detta är att känslor smittar över till andra människor. Ett barn som befinner sig i sådan stress projicerar över den stressen på mig som vuxen så jag får känna, och dela samma känsla. Helt plötsligt har vi två människor i panik som ska lösa en situation.

Det här är inget konstigt. Det är fullt naturligt. Men det är inte bra. Två stressade människor som står emot varandra löser sällan ett problem särskilt pragmatiskt. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att ett barn med starka känslor får ta mycket skit. Men det behöver inte vara så.

Därför önskar jag att vi vuxna som möter barn i vår vardag kunde:

• Ta barnens bekymmer på allvar
• Försöka att förstå deras bild, deras perspektiv
• Erbjuda socialt accepterade metoder, hur man kan göra istället
• Lugnt förklara andras perspektiv på händelsen
• Erbjuda utvägar som inte skapar mer konflikt

Men framförallt:

Jag önskar att vi kunde försöka att förstå och hjälpa de barn som har starka känslor framför att intuitivt bestraffa dem.