Den gränslösa läraren

Jag kan ofta själv märka att jag ibland hamnar i situationer där jag får svårt att parera mellan mina egna känslor av irritation och stress samt att kunna vara konsekvent och bemötande till elevernas behov. Allt behövs så ofta på samma gång.  

Det gör att ibland upplever jag att följden blir en svårighet för mig att navigera i det här gränslandet som leder till att mina gränser tappas helt. Konsekvenser försvinner och uteblir, jag blir en ”låt-gå”-ledare. 

En ”låt-gå”-ledare kan vara det farligaste för en lektion. Det innebär att man släpper situationer som borde få en konsekvens. Således får gruppen ett friare spelrum. Även fast jag vet hur dåligt detta kan bli gör etiska dilemman och avvägningar att jag ibland finner mig. 

Tillika kan jag hamna för långt på andra skalan. Konsekvenser ska upprätthållas till varje pris. Jag är rädd för att bli en ”låt-gå”-ledare.

Jag tror att elever mår bra av konsekvenser. När vi skriver upp namn på tavlan för varningar över regelöverträdelser, då fokuserar gruppen. När en elev blir utskickad från lektionen blir det ett lugn hos gruppen. Detta lugn försvinner om jag som lärare plockar bort alla konsekvenser. Och det är en reell konsekvens av att försöka applicera lågaffektivt bemötande på fel sätt.

För det är just vad det handlar om. Att vara lågaffektiv är inte att sluta ställa krav. Faktiskt handlar det mer om att tydliggöra vilka krav som ställs och inte ge en konsekvens innan den är uttalad. Ändå hamnar jag ofta bland dessa etiska frågor. 

Hur och vilka konsekvenser kan jag ställa innan det blir skadligt?

Hur många behov kan jag tillmötesgå innan jag måste säga stopp? För ordningens skull, för gruppens bästa?

Dessa etiska frågor är svåra. Och linjen mellan rätt och fel är sällan rak, utan går som vågor. Jag kan bli gränslös åt bägge håll. 

Därför gillar jag att ta det bästa från två världar: militären och psykologin. 

I militären hittar vi fenomen som att ens instruktioner ska vara korta och koncisa. Det ska inte finnas outtalade faktorer och all osäkerhet kring vad som ska ske och vem som är ansvarig ska helt suddas ut. Militären är konsekvent. När ett fel görs blir det en konsekvens.

Ett exempel är från min värnplikt. Vi sprang milen första gången och det var några rekryter som genade på banan. Detta kom fram och våra befäl kom med vår konsekvens: vi alla fick springa om milen, samma dag. En fullt naturlig konsekvens, gör om gör rätt, och ingen fuskade igen. 

Samtidigt är psykologin och lågaffektivt bemötande extremt gynnsamma. Vi människor hatar när andra blir sura och arga på oss. Vissa blir rädda, andra arga. En tredje apatisk. Det vi vet är att känslor smittar, och de enda känslor vi bör försöka smitta är de positiva.

Och där kommer vi tillbaka till militären igen. Här finns det nämligen utrymme för lite jädra anamma. Här kan en vara högaffektiv och smitta av sig med sin positiva känsla. Se, uppmuntra, förstärk. 

Frågan är då om skolan är gränslös och ifall det saknas konsekvenser? Jag tror att som regel är den inte det, men ju mer som belastar lärarens axlar desto större är risken att det blir så. Större elevgrupper, mer undervisningstid, mindre möjlighet mellan lektionen att möta barnen. Jag tror att den största gränslösheten hos lärare beror på ett svårare uppdrag, framför kompetens att möta svåra situationer.

För problem uppstår när behov ställs mot varann. Ibland korrelerar de också. Är det individens eller gruppens behov som ska få gå först? är en klassisk frågeställning. Terrängen styr, skulle militären säga. Omständigheterna är det som avgör. Jag finner viss trygghet I det. Samtidigt som jag förstår att det aldrig är så pass simpelt att en kan välja individen eller gruppen. 

Så det jag finner min trygghet i är att ibland gör jag fel, och det är okej. Så länge jag har strävan att fortsätta göra rätt. Det är mitt livslånga lärande. Att ständigt utveckla min förmåga att sätta gränser och släppa gränser. Vara konsekvent eller förlåtande. 

Kommentera

På idrotten har jag haft en elev i ettan som har deltagit sporadiskt på idrotten. Vi har haft en massa strul kring skor och strumpor. 

Eleven har vägrat att ta på sig skor och vill inte ta av sig strumporna. Våra golv är så hala i idrottshallen att det går inte att delta om man inte har skor eller är barfota. Det har blivit en säkerhetsregel jag inte kan tumma på, även fast jag skulle vilja. 

Eleven har deltagit sporadiskt med skor men ofta försökt att gömma att hen har strumpor. Eleven älskar idrotten egentligen, sånt kan man se, så hen försöker med alla medel och knep för att jag inte ska se att det springs i strumplästen. 

Jag har kunnat känna mig irriterad. Så många gånger jag får säga till, varför lyssnar eleven inte på mig? Varför gör hen inte som jag säger? Det händer att skorna åker på. Men lika snabbt åker de av igen när jag har gått iväg. Så nu när jag hade lite extra energi själv tänkte jag ta itu med det här dilemmat. Vad är anledningen till att eleven inte vill ha på sig sina skor?

Jag pratar med eleven och frågar om skorna.

– Ska du inte ta på dig dina skor?

– Neej, jag vill inte ha skor!

Eleven springer iväg i salen. Jag lunkar efter.

– Varför vill du inte ha dina skor? frågar jag.

– Jag vill inte ha skor!

– Okej, men är det något fel på dina skor, passar dom inte?

– Nej, dom är för små!

Det är som en blixt från klar himmel som slår ned i min tankeverkstad. För små skor. Klart man inte vill ha på sig det. De gör ju ont. Och här har jag försökt lektion in och lektion ut att pracka på eleven att sätta på skor. Ja, till och med tvingat. Eleven har slingrat sig ut, försökt hitta lösningar för att kunna göra det hen faktiskt tycker om – att idrotta.

Eleven har bara velat delta på idrotten. Jag hade inte ens tänkt tanken. 

Jag letar bland låneskorna och tar fram ett par jag tror kan passa.

– Här testa dom här!

– Nej, inte skor med knäppe. Knytskor!

– Ah, knytskor! Absolut, vi ser vad vi har. Vill du komma och hjälpa mig hitta ett par bra?

Vi letar bland låneskorna tillsammans. Jag har ett skåp som är fullt med skor som glömts kvar genom åren. De fräschaste har vi valt att spara för att kunna erbjuda elever som inte har eller har glömt skor. Man vet aldrig vilken socioekonomisk situation ett barn befinner sig. Att ge valmöjlighet när en annan ram (hala golv) ställer så höga krav ser jag som en absolut nödvändighet. Alla elever som vill ha skor ska få möjlighet till det. 

Det var viktigt att det var knytskor och inte knäppe. Till slut hittade vi ett par som var bra och accepterades.

Eleven vill knyta själv. Skorna åker på, knytna och redo för motorikbanan. Eleven spurtar ut och kör stenhårt hela lektionen igenom. Glad elev – och lärare – deltog för fullt.

Jag kan tänka mig att i den här elevens värld fanns det bara en av- och påknapp. Antingen tvingas ha för små skor, eller inte delta alls. En knapp som jag inte hade identifierat. Men världen är sällan så svart och vit som vi tror. Det är min roll att kunna identifiera där kontraster saknas och skänka färger till detta svartvita fält för att ge elever möjligheten att kunna delta.

För mig är det att anpassa undervisningen.

För egentligen ligger det en fullt rimlig anledning bakom. Vill du ha för trånga skor på dig?

Kommentera

På engelskalektionen var det flera elever som inte började jobba med de tilldelade uppgifterna. Det här gjorde mig rätt irriterad. Varför försöker de inte ens? De vill bara inte jobba tänkte jag. De brukar ändå vara så stökiga. Det är så de är, den här gruppen.

Dessa elever fokuserade på helt andra saker. De gick runt i klassrummet, snackade med kompisarna. Filmade med sina ipads, gick ut ur klassrummet och hade någon form av socialt ungdomscafé utanför. Allt för att inte behöva jobba helt enkelt, tänkte jag. 

Inte ens när jag försökte hjälpa dem gick deras motivation igång. Till slut blev några av de mer ambitiösa eleverna klara och de fick gå från lektionen lite tidigare. Välförtjänt ändå när man jobbar och andra bara stökar. 

Det satte fart på ”stökisarna”. De ville verkligen ha hjälp och blev stressade. Klart de ville ut på rast också. Deras favoritämne, tänkte jag. Jag överrumplades av frågor från höger till vänster. Det blev omöjligt för mig att bemöta en elev i taget. Kaos utbröt.

Är det så här det ska kännas att undervisa i skolan? Att aldrig räcka till. Bara för att några elever väljer att inte lyssna på genomgången, tänkte jag.

Jag känner hur min frustration ökar och hur jag får tankar om att det ändå är rätt åt eleverna, bra att de får känna av konsekvenser när de inte gör som de ska. Nästa gång kanske de kan lyssna ordentligt när de ser att andra som gör det får sluta tidigare?

En elev får nog och säger att hen går ut på rast nu. Jag påminner att om hen gör detta blir det att stanna kvar vid nästa tillfälle som gäller.

Orättvist! Dörren slås igen, frustrationen kokar över hos eleven. Hen kommer tillbaka och ber frustrerat om hjälp igen.

”Jamen, vad ska jag göra då?” Halvdant lyckas de skramla ihop svar till mina frågor. Löst kopplat till frågeställningen och knappt acceptabla svar. Vissa till och med på svenska. 

Efteråt kände jag mig tvungen att mejla hem och fråga vad det var som hände egentligen. Varför de inte jobbade utan bara hittade på annat. Jag ville mest informera om att det hade varit svårmotiverat att jobba och bad om råd från hemmet, kanske hade jag missat något. Tur var nog det.

För som svar fick jag av flera att eleven inte hade förstått uppgiften, tyckte det var orättvist när andra fick gå och att de blev stressade då. Någon tyckte det var jobbigt att behöva be om hjälp. Sen när de bad om hjälp så förklarade jag på engelska. Det var svårt för eleverna som redan hade svårt att förstå då.

Så värdefull information. Barn gör bra ifrån sig om de kan, och idag hade jag elever som inte fick den möjligheten. Vilken tillgång att ha vårdnadshavare som har en god relation med barnet som kan få fram vad de känner. 

Det ger mig en helt annan energi att ta mig framåt. Jag säger inte att det helt är jag som lärare som äger det här problemet ensam. Det gör vi tillsammans, jag och eleven. Men, jag är lärare och i min profession. Vill jag bli bemött med den respekt som det medför är det jag som får ta ansvar för den situationen. Och det är precis vad jag kommer göra, ta ansvar för problematiken. 

Så till nästa gång blir det större fokus på instruktionen och att möta upp de elever som inte kommer igång och söker sig till att göra annat. Stor risk är att de inte förstått vad de ska göra och helt enkelt tar kontroll över situationen genom att göra annat. Förtränger att de inte förstår uppgiften.

Och det är skönt för mig att kunna skaka av mig de negativa tankarna som uppstod om elever och istället fokusera på de metoder som inte fungerade.

Kommentera

Det finns inga metoder som alltid fungerar. När debatten blir så svart eller vit som vi på senare tid har sett kring lågaffektivt bemötande (”lab”), missar den ofta perspektivet som kallas fronesis.

Fronesis är grekiska för praktisk klokhet och det som utmärker detta perspektiv är att det inte bara inkluderar vad som ska läras ut och hur – utan även när.

Vanligtvis är skolan en stelbent organisation som inte tar lika stor hänsyn till när, vilket kan skapa konflikt. Det är vad vi ser när en metod försöker implementeras men inte ges rätt förutsättningar.  Här har skolan att lära av fritidshemsverksamheten som är skickligare att använda sig av spontana lärotillfällen, som ett exempel. 

Men tillbaka till metoder. Varför är det viktigt att lära sig om metoder som ”lab” då? 

Jo, för att ”lab” sätter ord på sådant jag redan kan och gör. Jag har jobbat lågaffektivt innan jag ens visste att det fanns. Det betyder inte att jag ska avfärda metoden, för jag kan få nya begrepp som gör att jag kan förklara en företeelse mer specifikt.

Det funkar på samma sätt som när jag utökar mitt ordförråd egentligen. Jag får en djupare förståelse och kan då utveckla mitt sunda förnuft. Istället för att jag säger att jag går i taket nu och blir vansinnig säger jag att jag når mitt metodtak. Då är det helt plötsligt inte jag som är själva problemet utan bristen på metoder. 

Det är en väsentlig skillnad att skilja på person och situation. Brist på metoder kan betyda att jag behöver utveckla mitt ledarskap men det kan lika gärna betyda att ramfaktorerna förhindrar andra metoder. 

Jag kan alltid utveckla mitt sunda förnuft, allt jag behöver göra är att vara öppen och mottaglig för nya metoder och ta till mig av det som är relevant till den undervisningssituation jag möter. Allt kommer inte alltid fungera friktionsfritt. Men det kan alltid bli bättre.

Därför vill jag aldrig sluta lära mig. Jag försöker suga åt mig som en svamp av metoder jag stöter på. Lågaffektivt bemötande, känsla av sammanhang, variationsteorin, kognitiv psykologi. Allt bidrar till att skapa mitt underlag för min undervisning och ju mer jag kan desto bättre kan jag bemöta olika situationer. Fronesis. 

Och som motivation visar, den inre är starkare än den yttre, så det jag själv vill göra eller tror kommer fungera får ett större genomslag än vad andra säger att jag ska göra. Därför försöker jag själv ha ett positivt synsätt på det jag möter, för då finns det en möjlighet att jag lär mig något nytt. Dessutom riskerar jag inte att fultolka vad andra menar och gör, vilket bibehåller en god ton i debatten.

Be conservative in what you do, be liberal in what you accept from others. 

Och om jag får säga mina two cents om hur en lärare bör uppträda så är det:

  • förutsägbar
  • Lyhörd
  • Tydlig
  • Konsekvent
  • Empatisk 

I den ordningen vid undervisningen och konflikter. Men det här är sådant som många redan håller med om och har i sitt sunda förnuft. Jag har haft stökiga lektioner ett tag och kan direkt se det till dessa punkter. Jag har inte varit tydlig och förutsägbar kring vad som gäller på idrotten. Sedan vi på idrotten skrev ut och satte upp listan här nedan gjorde det en stor skillnad. För eleverna fick veta vad som förväntades av dem, hur de skulle uppträda. Precis det som ”lab” talar om, till exempel. 

Här är våra ”nya” ordningsregler. De har alltid gällt, men har nu blivit uttalade.

Omklädningsrummet före:

  • Ta av dig skorna innan skogränsen.
  • Lägg dem på skohyllan.
  • Välj en sida där alla i klassen placerar sina kläder.
  • Häng upp kläderna på krokarna, eller lägg in i gympapåsen.
  • När du har bytt om, sätt dig ned på bänken. Prata i samtalston med den som byter om närmast dig.
  • Om du inte har några idrottsskor, ta av dig strumporna i omklädningsrummet.
  • Vänta i omklädningsrummet tills klassen som har idrott före kommer ut.

Korridoren/idrottshallen:

  • Gå tyst igenom korridoren till idrottshallen.
  • Sätt dig ner på angiven plats under tystnad och lyssna på lärarens instruktion.
  • Sätt dig bredvid någon som gör att du klarar av att vara tyst och lyssna.
  • Om du är sen till lektionen, smyg in tyst utan att märkas.

Under lektion:

  • Öppna öronen, stäng munnen när läraren pratar.
  • Var aldrig i materialförrådet om du inte fått lov att hämta/lämna något.
  • Säg alltid till idrottsläraren innan du går ut ur salen för att dricka eller gå på toa.
  • När det är samling, avbryt det du gör och gå en säker och rak väg till samlingsplatsen.
  • Vet du inte vad som gäller, fråga en kompis eller läraren.
  • Var rädd om dig själv och dina kamrater.
  • Gör ditt bästa på lektionen.

Omklädningsrum efter:

  • Prata i samtalston.
  • Koncentrera dig på dig själv och det du ska göra.
  • När du är färdig, gå ifrån omklädningsrummet.
  • Men lämna aldrig någon ensam i omklädningsrummet, vänta in den som är sist.

Att skriva ned och förankra dessa regler bland personal, elever och vårdnadshavare gör att det står klart vad som förväntas av eleverna. Det blir tydligt och förutsägbart, lågaffektivt bemötande nämner detta som en nyckel men det är dessutom ett logiskt resonemang byggt på sunt förnuft. Alla mår bra av att veta vad man ska göra och vad som förväntas av en.

Så var öppen för andra perspektiv, ta tillvara på det som är bra i dessa metoder, våga utmana egna tankar och föreställningar. Det finns alltid nya sätt att bedriva undervisning på. Ta tillvara de metoder som hjälper just dina elever att nå längre efter de förutsättningar ni har. Men framförallt, utgå ifrån din motivation och sunda förnuft.

För i slutet av dagen är det du som är lärare, det är du som är ledaren. Och tror du själv inte på en metod kommer metoden inte fungera ändå. 

Kommentera

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.