Det är en provocerande titel. Och den säger faktiskt väldigt mycket om vad vi läser in som normativt. Precis det jag tänker demonstrera här.

Det är inte ett enkelt beslut att utbilda sig till lärare. För mig innebar valet 4,5 år på högskola och några hundratusen i studieskuld. Det blir då inte ett yrkesval, det blir ett livsval.

Vi har en lärarutbildning vars omfattning redan är på en bristningsgräns, att lägga till fler delar i utbildningen bör inte göras lätthjärtat. Och att lägga till något så specifikt som kunskap kring vanligt förekommande npf-diagnoser skulle inte enbart riskera att förlänga lärarutbildningen. Det skulle även riskera att konkretisera och kategorisera osynlig problematik så att elever som inte matchar denna kategorisering faller mellan stolarna.

Dessutom ska en elev kunna få stöd i skolan oavsett diagnos eller inte. Därför bör fokus snarare ligga på att skapa en förståelse för olika och annorlunda. Utbildning kring npf kan vara en väg för att konkretisera detta, men det är viktigt att tänka på att det bara är en del av en mycket större helhet. En elev är inte adhd. En elev är inte autism. En elev är inte dyselexi. Skillnaden inom en grupp med en diagnos är lika stor som skillnaden hos neurotyper. 

Så ska man då inte lära sig något om npf eller hur andra tänker och fungerar? Jo, det är precis det man ska.

Skolan behöver ett nytt förhållningssätt, där olika och annorlunda har en plats. Där en elevs upplevda bekymmer tas på allvar och pedagogerna i skolan förhåller sig professionellt till svårigheten och har konkreta verktyg att kunna bemöta det som inte upplevs som normativt.

För vad som är normalt är subjektivt. Annars är risken att ansvaret skjuts på något eller någon annan. För det är så vi fungerar som människor när det är något vi upplever som jobbigt, svårt och inte förstår eller kan hantera. Detta behöver man förstå, det går att utbilda kring. Det är detta förhållningssätt man behöver få med sig. ”Alla tänker och fungerar inte som jag gör.”

En lärare kan inte förväntas besitta expertis inom dessa områden. Jag anser att lärare jag träffar har goda kunskaper i att känna av när något är ett bekymmer. Så det läraren behöver är konkreta kanaler att vända sig till som kan ge expertis i individuella fall. För även om situationer kan korrelera är de individuella. För vi jobbar med individer, människor. 

Skolan behöver således inte mer kunskap om npf, per se. Skolan behöver en bättre förmåga att bemöta det som inte är normativt.

Kanske framför allt det som inte är visuellt synligt. Och precis som vi lär våra elever att utveckla olika förmågor behöver blivande lärare utveckla sin förmåga att förstå, acceptera och bemöta det som faller utanför ens egen bild av vad som är normativt.

På så vis kan alla elever i skolan ges möjligheten till ett bra och rättvist bemötande. Inte bara de som har en diagnos.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm