Jag var en farlig elev när jag gick i lågstadiet.

Jag slogs, skrek, revs och svor åt vuxna och barn. Jag rev min elevassistent och slängde pennor och böcker på henne. Jag brottade ner min lärare och höll en sax mot hennes öga. Jag lyfte upp en elev och tappade honom på mitt knä så han bröt ett revben. Jag drog en tjej konstant i håret i två veckor, hon slutade i vår skola till slut. Jag sparkade en elev på smalbenet så hon fick åka till sjukhuset.

Det här är ingenting jag är stolt över. För jag har aldrig velat skada någon. Dessa destruktiva beteenden grundar sig i något annat än ondska.

Det startade med att jag inte förstod sociala koder och hur andra människor fungerar. Det gjorde att jag ofta agerade okänsligt och fel, utan att själv vara medveten om det. Andra blev upprörda på mig och jag blev upprörd över att de blev upprörda, för jag förstod ju inte vad som var fel, och hur det kunde bero på mig?

De här sociala problemen löstes aldrig. När skolåren blev fler så utvecklades även problematiken. Det räckte inte med en elevassistent och att få gå ut från klassrummet. För mig blev problemet att jag kände mig inträngd i ett hörn. Det var förväntat av mig att göra hyss. Och ibland var det även okej och uppmuntrades. Andra gånger inte. Jag såg aldrig gränserna. Tillslut blev det min trygghet att bråka och stöka. Det blev min identitet.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit hos rektorn, mina föräldrar fått hämta mig från skolan eller hur många gånger en vuxen satt sitt knä i min rygg för att trycka ned mig i marken när jag fått ett utbrott. Det fick mig tillslut lugn, när jag inte kunde andas och luften i mina lungor började ta slut.

Min räddning blev ett nytt sammanhang. En resursklass på 6 elever för barn som mig. Där fick jag möta kärleksfull och specialutbildad personal i ett litet sammanhang. Men det här var långt ifrån en smärtfri helhetslösning. Jag tappade allt socialt sammanhang. All socialförmåga, så till den nivån att jag ville ta livet av mig i högstadiet. Jag var nu lugn och fokuserade på studierna, men att bli bortplockad från andra elever och diversitet gjorde det omöjligt att inkluderas i ett stort sammanhang igen. Det räddade min akademiska karriär även fast ärren aldrig lär gå ut.

Liberalerna vill med sitt förslag att dessa missförstådda, uppmärksamhetssökande barn ska akutplaceras till ett helt nytt sammanhang. En helt ny skola och en helt ny klass. Ja, det kanske kan fungera i vissa fall. Kanske vissa barn blir så rädda att de skräms till tystnad och blir introverta med sin problematik istället?

Jag är dock övertygad om att det krävs något mer än att påtvinga en utåtagerande elev till en närliggande skola. De här eleverna behöver möta någon som ser dem för vad de är, och inte som en belastning. De behöver få känna att de duger och de behöver få lära sig söka uppmärksamhet och kontakt på ett bra sätt. Där kan ett mindre sammanhang vara livsavgörande.

Hade jag gått i skolan med Liberalernas lösning är jag övertygad om att jag hade blivit en belastning för samhället. Jag hade aldrig acklimatiseras i samhället, inte gått klart min utbildning och hamnat i diverse missbruk. Vissa hade nog hävdat att det varit de livsval som jag gjort som ledde mig ned på den vägen.

I grund och botten handlar det om människosyn – ser man människan som en varelse som kan ta fullt ansvar för allt som händer i sitt liv är det vettigt med hårdare straff och bestraffningar. Ser man däremot människan som en varelse som även påverkas av miljön runt omkring sig är det snarare rehabilitering genom ömhet som är lösningen.

Det jag undrar är hur Liberalerna ser på människan.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm