Jag måste säga att det är en väldigt märklig situation man befinner sig i som lärare med NPF.

Å ena sidan ser jag alla barn som behöver stöd och en miljö de inte får.

Å andra sidan ser jag hur jag själv som lärare dras in i det ableistiska tänket som råder i skolan.

Jag ser barn som blir utåtagerande och tänker per automatik hur jobbigt det här är för gruppen.

Jag ser introverta elever som jag instinktivt upplever inte ens försöka ta till sig av innehållet.

”Det är här det skär sig”

Även om detta givetvis är hårddragningar är det svårt för mig att se vem som har rätt. För alla har rätt utifrån sitt perspektiv? Det kan ju råda flera sanningar samtidigt. Men det är ofta här det skär sig, individ- och grupperspektivet. Och därefter medföljer lösningsförslagen.

Jag hör lärare och vissa föräldrar debattera för att dessa elever ska skickas ut ur klassrummet, sättas i särklass eller på andra sätt straffas för att bibehålla ordning i klassrummet. Ut med stöket!

Jag ser föräldrar till barn med NPF som kämpar för att få till skolgången. För att ens få barnet att förmå sig gå till skolan. Att barnet ska få det stöd hen har rätt till. Och vissa föräldrar som går ut hårt mot läraren.

”Barn måste få kosta”

Och någonstans här i mitten fastnar jag. Mellan individen och gruppen. Och jag känner mig så maktlös.

Jag förstår vad en elev kan behöva, men också inse hur totalt omöjligt det är för mig som lärare att erbjuda detta.

Jag ser stöd som behöver sättas in, samtidigt ser jag hur ekonomin inte tillåter detta. Och det är av någon anledning alltid här vi hamnar, i frågan om vad saker och ting får kosta.

Jag är av den simpla devisen att barn måste få kosta! Särskilt i skolan!

”Jag står handfallen och maktlös”

Vi måste därför kunna erbjuda lugnare sammanhang. Mindre sammanhang. Andra pedagogiska metoder som inte fungerar i helklass. Något den ordinarie läraren och undervisningen inte kan erbjuda.

Så tills ekonomiska resurser tillförs skolan på ett bättre sätt, eller anslagen för sådana lösningar höjs, kommer jag att stå kvar där. Handfallen och maktlös. Med en klump i magen på varje skolavslutning över de elever jag inte lyckades nå. De elever jag inte hade tid att se.

Min fråga är:

Hur mycket får en elev kosta?

Kommentera

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en ”vanlig” klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Kommentera

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Kommentera

Att gå i skolan med adhd

Att gå i skolan med adhd är inte så svårt. 

Jag menar – allt man behöver göra är att fokusera på det läraren säger. Att ventilationstrumman andas tungt bakom sitt dammfilter, bordskamraten rullar en penna över ett sudd på sin bänk och barnen på rast utanför fönstret låter lika högt som en byggarbetsplats är ju bara små detaljer.

Jag har ett sudd format som en pokemon. Squirtle heter den, det är en vattenpokemon. Suddet med en tillhörande penna fick jag som present i förväg som en morot för att jag skulle skriva. 

Jag tycker egentligen inte om att skriva. Det gör ont i den klumpiga handen att hålla pennan så hårt och jag behöver koncentrera mig så mycket på alla figurer och krumelurer som ska bli till bokstäver. Ändå blir det ofta fel och det känns inte så bra, men jag lovade mamma att i alla fall försöka om jag fick squirtlepennan. Det kryper under huden på mig, men jag ska inte göra henne besviken, det lovade jag mig själv. Suddet använder jag aldrig heller, det betyder för mycket för mig. 

Fokusera på tavlan är inte så svårt. Den är tydligt upplyst tack vare världens starkaste taklampor. Det måste vara sådana de använde förr längs landningsbanan på små flygplatser innan alla lades ned. Nu ska det byggas bostäder där, då vill man inte ha för starkt ljus. Landningsbanan kan återanvändas som bilväg eller parkering. Tur att lamporna också kunde återanvändas i skolan. Bra att tänka på miljön.

Kraftigt, kallvitt ljus som reflekteras mot de vita sidorna i skolböckerna där siffror och bokstäver hoppar bock över varann. Meningen måste vara att få dessa tråkiga böcker lite mer levande och intressanta. Här kompletterar utdaterat läromedel och begagnade strålkastare varandra väl.

Och hur svårt är det att fokusera på en uppgift, egentligen?

En är ju ett . ”1”. De blir ju aldrig fler än så. Det vet jag och kan enkelt fokusera på även fast det står flera uppgifter på tavlan och någon är på väg ut ur klassrummet, ska förmodligen gå på toa. Jag är också lite kissnödig men jag kan hålla mig. En gång höll jag mig nästan en hel dag när min familj och jag var på en tivoliföreställning. Det är där doften av varma smörpopcorn möter lukten av hö med kamelbajs. Där de använder riktigt smör till sina popcorn. Att hålla sig så länge utan att kissa gör ganska ont i magen. Lite som att äta för mycket smöriga popcorn, då kan man må illa. Jag ville inte gå på toa där, de hade bara bajjamajor. Undrar vad det blir för lunch idag, nu blev jag rätt hungrig. 

Men som sagt, det är bara en uppgift att lösa, inget mer. Klart man förstår att det är viktiga saker vi ska lära oss, det säger ju fröken hela tiden. Senast förra veckan berättade fröken hur viktigt det var att kunna skriva sen, i framtiden. Jag önskar det kunde kännas viktigt nu också, det gör det inte. 

Fröken och mamma är de enda som läser mina texter. Alltid finns det något som behöver rättas till, ändras eller förbättras. Det känns som att texten inte blir klar, det jag skriver duger aldrig. Det känns inget bra. Vattenvarelsen som sitter på min penna påminner mig om det mamma sa. Ibland gör det mig ledsen, ibland får det mig att försöka lite till och ibland får det mig att vilja bryta pennan mitt itu och kasta bort det dumma suddet. Men jag kommer behöva kunna skriva sen, i framtiden. Det har fröken sagt. Jag undrar när den tiden kommer? Det ser jag inte fram emot. Måste vara himla trist att vara vuxen. 

Men det är bra med repetition, det verkar de på skolan i alla fall tycka eftersom vi gör samma saker hela tiden. Jag antar att det är så man lär sig, kanske därför jag aldrig lär mig? 

”Man måste försöka och ge sig attan på det och vilja, då går det!” Så brukar min mamma säga. Jag är både envis och vill massor! Det är bara att säga till kroppen att sitta still, det fixar jag. Jag måste nog bara vilja lite mer, då går det. Magen kurrar, jag kan ju alltid fråga vad det blir för mat idag, fröken brukar veta. Vad skulle det här inlägget handla om nu igen? 

Just det, det är inte alltid så lätt att gå i skolan med adhd.

Kommentera

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm