Vi har samlats i klassrummet för att samtala om vårt gemensamma gymnasiearbete. Så glad jag var när vi skulle arbeta tillsammans. Så orolig jag är nu för att allt ska splittras.

Samarbetet med mina två bästa vänner känns som om det kommit till världens ände. Mentorn är där och försöker medla. Samarbetssvårigheterna går inte längre att hantera och allting grundar sig i att jag upplever att jag inte får vara delaktig i arbetet, något mina vänner inte håller med om.

”Men vad tycker du om det som Selma och Adriana säger då, Alex?” frågar vår mentor mig.

Jag får inte fram ett ljud. Inte ett knyst. Jag vet inte vad jag ska svara. Vad tycker jag? Det enda jag känner är rädsla. Rädsla för att bli lämnad ensam och utlämnad. Jag vill till varje pris att vi ska hålla ihop. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam.

”Hur vill du göra Alex, ska vi försöka eller ska vi splittra på oss?”. Min klasskamrat frågar mig med vänlig ton.

Jag svarar inte, jag kan inte svara. Jag har frusit till is. Stämbanden är helt stumma.

”Om du inte säger någonting kan vi ju inte gå vidare, Alex?”. Mentorn försöker en sista gång att nå ut till mig.

”Allt som finns kvar är en enda stor tomhet”

Ser dom inte att jag inte kan? Ser dom inte hur rädd jag är? Jag försöker gömma mig bakom min skärm. Sjunka in i mig själv. Genom mig själv. Försvinna, jag vill bara bort. Gråt inte, du får inte gråta. Det är allt jag tänker.

”Eftersom du inte säger något Alex så gör vi så att Selma och Adriana får fortsätta med projektet så får du göra ett eget”.

Det blir tomt. Allt blir tomt. All luft går ur mig och allt som finns kvar är en enda stor tomhet. Ur denna tomhet börjar ensamheten att växa, och ångesten. Gråt inte Alex, du får inte gråta.

Mina klasskamrater går ut ur klassrummet. Jag sitter kvar, förstenad.

Då brister det. Tårarna rinner ned.

Min mentor försöker prata med mig, men jag hör inte vad hon säger. Allt är bara tomt, en ljus tomhet och total osäkerhet. Jag är förlamad, kroppen är förlamad. Jag klarar inte av att röra på mig. Jag klarar inte av att fly.

Mentorn börjar bli irriterad. ”Varför sa du ingenting så vi kunde lösa det här? Hur ska vi göra nu?”.

Hur ska jag veta det? Hur sjutton skulle jag veta det? All min trygghet är ju borttagen nu.

Jag försöker samla kraft. Jag måste fly, jag vill bort. Bort från skolan. Aldrig komma tillbaka igen. Jag samlar den ilskan inom mig och lyckas återfå kontroll över kroppen. Jag reser mig upp, kollar fortfarande i marken och går ut genom klassrummet. Jag går ut genom skolan. Sen börjar jag springa. Jag springer så fort jag kan. Jag är van att bli lämnad ensam, det har jag alltid blivit.

Snälla, lämna mig inte ensam.

* * *

En mental låsning kan slå till på flera olika sätt. I det här fallet leder det till en apatisk känsla. Att hamna i ”fight or flight”-läget. Att inte kunna agera över huvud taget. Att enbart vara närvarande, men samtidigt inte ha kontroll över sin kropp. Att spela död, och hoppas att det jobbiga går över.

Det här är något som introverta barn oftare applicerar än extroverta. Det är vanligare att flickor med autism agerar så än pojkar med autism. Det är mer socialt accepterat, det stör inte direkt någon annan och är därför svårare att hantera.

Barn som hamnar i en sådan här mental låsning kan lätt uppfattas som att de inte vill ha hjälp och känns hopplösa.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm