Nu kanske vissa kommer hata mig när jag skriver det här, men så här anser jag faktiskt att det är.

Jag tycker ett av skolans största problem är att inkludering sålts in som en besparing. Det är precis tvärtom.

Meningen med inkludering var att ge barn som mig en framtid. Tidigare har vi snarare sållats bort och setts som oönskade av samhället. Men att tro att det är kostnadsneutralt gör att alla barn i skolan får det lite sämre. Det blir lite som det klassiska citatet från en kommunikatör på Skolverket till en icke relaterande fråga; ”det är skillnad på hur det var tänkt och hur det blev”.

Nyligen skrev Skolvärlden en artikel om forskning kring detta som visar att särskilt stöd har minskat.

Ett intressant citat tycker jag är:

”I en fjärdedel av de undersökta skolorna saknades resurser för att stödja alla som bedömdes vara i behov av det”.

Rekommenderar att läsa artikeln

Jag tror många av landets lärare känner igen den bilden. Jag tror dessutom att mörkertalet här gör att det är betydligt fler som saknar de resurser som faktiskt krävs än vad som framkommer. Jag rekommenderar att läsa denna artikel för fler intressanta infallsvinklar hur faktiskt inkluderande stödåtgärder ger ett mer positivt utfall än särskiljande åtgärder.

Det motsätter dock inte det jag lyfter i texten här.

Det handlar snarare om ekonomi och hur vi fördelar de resurser vi faktiskt har. Jag har landat i att med nuvarande skolsystem ställs vi inför valet att göra skolan otillgänglig för en mindre grupp och offra dem för den stora massan, så som vi gjorde förr. Eller att göra skolan lite sämre för alla (ibland mycket sämre) som vi gör nu.

Till följd av detta fallerar ofta diskussionen om skolan. De som vill ”stoppa stöket” i skolan ses som att de vill offra en hel del barn som inte platsar där. De som vill ha en skola för alla ses som att de skiter i att miljön i klassrummet påverkas negativt.

Så blir det när man förhåller sig till den rådande ekonomiska ramen för skolan. Det blir ett etiskt dilemma mellan att offra vissa barns liv eller att få en sviktande arbetsmiljö och försämrat kunskapsresultat. Du måste välja en.

Här är mitt tredje alternativ

Det finns ett tredje alternativ, som jag givetvis lobbar för. Nämligen att tillföra betydligt mer resurser genom minskade klasser, mer speciallärare, mer tid och luft i schemat för lärare. Mer kringpersonal etc.

Det här kostar obscena mängder pengar. Det finns få beslutsfattare som vill lägga dessa medel på skolan, en verksamhet som redan får så mycket. Men samtidigt tror jag vi får igen det vi satsar tidigt i ett långsiktigt perspektiv. Det kommer att synas i samhället när vi får fler hela, vuxna människor.

Och nu vet jag att vissa kommer bli provocerade och säga att det finns de som lyckas med andra metoder och synsätt etc. Jag är ledsen att säga det, men mirakelmetoder existerar inte. Det kan räcka till viss del. Utbildning i pedagogik och metodik har påverkan. Till en viss grad.

Jag vågar påstå att de flesta som hävdar att de lyckas få ett positivt utfall uppfyller en eller fler av följande tre faktorer;

• Extremt motiverad och engagerad personal.
• Obscena mängder resurser som andra skolenheter enbart kan drömma om.
• Inte så svårt/komplext elevunderlag.

Jag har givetvis gärna fel här.

I princip alla konflikter i skolan handlar om att ge igen. Och det är alltid båda parterna som ska ge igen.

En klassisk konfliktsituation är när det går elever som känner mycket känslor och ofta starkt i samma klass som elever som tycker det är spännande att provocera och skapa reaktion.

Min uppfattning är att i skolans värld tenderar det att vara den som slåss och svär som främst får känna av konsekvenserna. Alla skolor jag har besökt har nolltolerans mot hot, våld och kränkningar. Det är bra och något vi ska ha. Problemet är att i konfliktsituationer lär sig elever att den som har gjort ”mest” och ”värst” är den som får konsekvenserna.

Det blir då eleverna som känner mycket. För de styr inte över sina handlingar när de hamnat i affekt. Det sker på automatik. Och känslan säger till dem att eliminera hotet i sin omgivning. Därför får de ofta oförtjänt mycket i sitt knä när det egentligen handlar om en part som har provocerat fram ett agerande hos eleven. För att det är roligt, för att hämnas eller för att få en vuxen att utöva makt över eleven när man själv som elev inte kan det. Eller för att just ge igen.

Flyr istället för att slåss

Det finns många anledningar varför elever provocerar varandra.

Nyligen hade jag en elev som smällde hårt i dörren till idrottshallen. Det small till i hela salen. Initialt blev jag arg på eleven och jag gick efter för att berätta att ”hörrudu, så där gör man inte med dörren. Den går sönder och då är det du som får stå för kostnaden”. En autonom initial tanke. En reaktion på en plötslig händelse. Reaktion från mig att få något obehagligt och dåligt att sluta så fort som möjligt.

När jag satte mig i omklädningsrummet med eleven släppte den tanken och jag insåg att eleven hade flytt från en situation som blev för mycket. Det finns ingen anledning för mig att då börja prata om skadeståndsskyldigheter när en elev valt att fly istället för att slåss. Det är en bra lösning när affekten kommer. Det minskar våldssituationer. Dessutom har en dörr inga tankar och känslor (hoppas jag).

Jag testade det jag predikar

Jag bestämde mig för att testa det jag själv så ofta brukar predika. Att prata och försöka förstå. Att fråga. Det där som är så enkelt att förstå vikten av i teorin men oerhört svårt att applicera i praktiken.

Eleven berättar sitt perspektiv. En till elev kommer in för att stötta sin vän i situationen. Efter att ha lyssnat på eleverna så säger jag:

”Jag ska lära er hur ni vinner alla konflikter”.

Vi hade ett bra samtal i nästan 40 minuter. Sådant här tar tid. Det måste få göra det också.

Flyktvägen fanns redan där för eleven och användes, så den behövde jag inte lägga så stor vikt på. Annars är att fly en situation av stor vikt för att eleven inte ska sätta igång en våldssituation som får större uppmärksamhet än orsakssituationen. Nästa steg blir mer retoriskt.

Sanning vinner i längden

Jag försöker lära dem att i detta maktspel (för det är vad det är) är det den som talar sanning som vinner i längden. Det andra elever ofta vill ha är en reaktion av den som känner mycket. Jag vet själv, jag var den eleven som provocerade för att få andra arga. Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på. Både hos klasskamrater och hos vuxna. Jag lurade upp pedagogerna på läktaren när de så ofta skällde ut mig i ren affekt som jag medvetet orsakat dem. Det gjorde att jag vann.

Men när man provocerar ska man inte få vinna. För det mår ingen bra av. Inte ens jag själv. Det är ofta ett självskadebeteende eller försök att passa in i en gruppering som grundar sig i osäkerhet och svag självkänsla. Elever behöver lära sig att hitta sin plats bland kamrater på andra sätt än att peta på elever som lätt exploderar.

I själva samtalet är det tydligt att elever har en förmåga att krydda situationer och förstärka eller rent av ljuga om vad andra gör mot dem. De pratar väldigt lite om sin egen roll i situationer och vad de själva har gjort och har fullt fokus på vad motpartern har gjort.

Stämningen blev snabbt hetsk

Det här märkte jag av efter en bit in på vårt samtal. För då kom de som provocerat in i omklädningsrummet och jag hade ett samtal med bägge parter. Anklagelser om du, du och du flög fram och tillbaka. Stämningen blev snabbt hätsk och maktspelet tog sin tydliga prägel. Samtalet höll snabbt på att fallera. Eleverna fick fullt upp med att försvara sig att de glömde att lyssna. Jag fick svårt att få en klar bild av vad som verkligen hade hänt. Samtidigt är det på ett sätt irrelevant.

För jag är inte där för att säga vem som har gjort rätt och fel. Det är inte en bra roll att ta. Jag är där för att agera kommunikativ och social tolk. Eleverna behöver snarare förstå motparterns perspektiv och hur de har tolkat situationen. I mitt medlande blev det därför viktigt att en elev talade i taget.

Det blir också viktigt att poängtera det du säger är ditt perspektiv, de som sitter på andra sidan har ett annat. Efter några medlingar fram och tillbaka började den hätska stämningen att lägga sig. Kroppspråkstriggandet försvann. Elever som annars har svårt för att vänta på sin tur och räcka upp handen satt nu och tålmodigt väntade. Jag tror de förstod att de skulle få säga vad de kände och upplevt. Och ingen kunde säga att det var fel. De blev lyssnade på, oavsett vilken sida de befann sig på.

Lösningar var inte målet

Inga lösningar framkom under det gemensamma samtalet. Det var inte heller min målsättning. Målsättningen för mig var snarare att få dem att förstå att andra kan uppleva situationen annorlunda, vilket inte är fel, och uppmärksamma eleverna på att just nu ger både parter igen. Det är omöjligt att se vem som började. Båda parterna måste däremot klara av att sluta.

Därför inriktar jag mig på de högkänsliga eleverna först. De kommer att skrika, svära och slåss. För det är så affekt fungerar. Men om de kan berätta för mig att det har hänt, det som jag ofta ser, så har de redan där vunnit mycket i samtalet.

De bekräftar att de vet att andra blir upprörda om de slåss eller svär. Det är inte viktigt för mig att höra, utan för den andra parten.

Vill inte skapa vinnare eller förlorare

Sedan kan vi fokusera på de bakomliggande anledningarna. För det är de som är det intressanta. Det är dem vi faktiskt kan påverka. När de talar sanningsenligt så här om en situation kommer de få övertaget. Det säger jag rakt ut.

Jag vill egentligen inte skapa vinnare och förlorare i en konflikt genom elever som får övertag med ojusta metoder. Problemet är att de som inte är högkänsliga redan har ett övertag i konfliktsituationer. Något de ofta utnyttjar till sin favör genom små pikar eller gester som retar gallfeber hos de högkänsliga. Därför måste spelplanen jämnas ut genom ett ökat fokus på de orsakande faktorerna.

Märker eleverna av att det som premieras vid konfliktlösning är ärlighet, respekt för andra och försök till självinsikt kommer de försöka att mimikera. Det blir en god spiral där elever upplever att ärlighet och förståelse är den som går ut segrande från en situation.

Dessutom är det fruktlöst att försöka ändra ett beteende som kommer från affekt. Det är omöjligt. När en elev agerar utifrån en känsla går det inte att påverka. Beteenden som går att ändra är de där provocerande som leder fram till större situationer.

Brister i social förmåga

Det är mina tankar om konflikter, jag som möter dem dagligen i ett konfliktrikt ämne.

Känslostarka barn behöver coola ned känslan.

Provocerande elever behöver lära sig att sådant beteende uppmärksammas och syns.

Dessa elever kan även behöva lära sig söka kontakt på andra, bättre sätt än att provocera fram en reaktion. Det kan vara så att dessa elever brister i sin sociala förmåga.

Att gå från ”du” till ”jag”

När jag löser konflikter vill jag komma bort från du, du, du.

Jag vill höra jag, jag, jag.

”Jag kände”

”Jag upplevde”

”Jag gjorde”

”Jag tyckte”

Den lilla förändringen att gå från du till jag tar bort alla anklagelser och får samtalet att handla om vad det faktiskt är; upplevelser.

Det fina med en upplevelse är att den aldrig kan vara fel. För den är din. Du äger den. Det gör att alla får möjligheten att ”ha rätt”.

I skolan säger vi att det finns barn med ”spring i benen”. Barn som behöver gå runt i klassrummet, gå på toaletten ofta under lektion eller hämta något i väskan i hallen. De har svårt att sitta still för de har spring i benen. Jag skulle säga att detta i stor utsträckning är falskt.

Barn som får myror i magen eller benen har snarare fått flyktkänslor. Det är något som stör, skrämmer eller skapar annat obehag i klassrummet som gör att kroppen signalerar; FLY!

Det är simpla signaler vi har ärvt där vi antingen hamnar i ”fight, fright eller flight” när hotfulla situationer uppstår.

”Känslan kommer att koka över”

Jag skulle säga att jag som fick myror i benen så fort jag skulle sitta still i ett klassrum inte hade överskottsenergi utan flyktkänslor för det jobbiga. Det kunde vara en uppgift som var för svår, ett moment som var läskigt eller saker i det fysiska rummet som för starkt ljus eller för mycket ljud. Allt sådant här skapade flyktkänslor hos mig och jag fick det vi kallar för ”spring i benen”.

Det hjälpte givetvis att sitta på en knottrig, blå kudde eller en cykel för att hämma dessa känslor och tankar. Det ger något annat att tänka på och trycker undan känslan att fly. Men känslan ligger fortfarande kvar därunder, och den kommer att bubbla upp ju längre den får ligga och pysa. Det kommer koka över.

Ibland kan lektionen vara tillräckligt kort för att detta inte sker. Ibland kan en belöning om roligare moment i undervisningen locka så starkt att det går att härda ut. Eller den starka viljan att vara duktig som alla andra, och ”vara duktig för frökens skull”.

”Det handlar om sensorisk känslighet”

Det jag skriver om här handlar till stor del om en sensorisk känslighet. Det kan vara ljus, ljud och känsel. Hand i hand med denna sensoriska känslighet går sömnproblem. Det säger kanske sig självt att en ljud- och ljuskänslighet kan medföra att man har svårt att sova och vaknar lätt. Har vi sovit för lite försöker vår kropp kompensera sömnbristen med adrenalin för att skapa vakenhet. Vid dessa tillfällen är det givetvis lämpligt att kompensera med rörelseaktiviteter.

Jag säger alltså inte att sådana här fysiska distraktioner i klassrummet är dåliga i sig. De kan vara det enda som får eleven att härda ut. Det jag tycker är viktigt, och som ofta glöms bort i detta sammanhang, är att försöka se bortom de enkla förklaringarna och utforska vad som skapar spring i benen hos vissa elever. Att bemöta orsaken till flyktkänslorna istället för symptomen av den.

Först då kan vi förstå. Först då kan vi verkligen anpassa. Och ibland kan det vara så simpelt som att dimma belysningen.