Nästan alla konflikter handlar om att ge igen

I princip alla konflikter i skolan handlar om att ge igen. Och det är alltid båda parterna som ska ge igen.

En klassisk konfliktsituation är när det går elever som känner mycket känslor och ofta starkt i samma klass som elever som tycker det är spännande att provocera och skapa reaktion.

Min uppfattning är att i skolans värld tenderar det att vara den som slåss och svär som främst får känna av konsekvenserna. Alla skolor jag har besökt har nolltolerans mot hot, våld och kränkningar. Det är bra och något vi ska ha. Problemet är att i konfliktsituationer lär sig elever att den som har gjort ”mest” och ”värst” är den som får konsekvenserna.

Det blir då eleverna som känner mycket. För de styr inte över sina handlingar när de hamnat i affekt. Det sker på automatik. Och känslan säger till dem att eliminera hotet i sin omgivning. Därför får de ofta oförtjänt mycket i sitt knä när det egentligen handlar om en part som har provocerat fram ett agerande hos eleven. För att det är roligt, för att hämnas eller för att få en vuxen att utöva makt över eleven när man själv som elev inte kan det. Eller för att just ge igen.

Flyr istället för att slåss

Det finns många anledningar varför elever provocerar varandra.

Nyligen hade jag en elev som smällde hårt i dörren till idrottshallen. Det small till i hela salen. Initialt blev jag arg på eleven och jag gick efter för att berätta att ”hörrudu, så där gör man inte med dörren. Den går sönder och då är det du som får stå för kostnaden”. En autonom initial tanke. En reaktion på en plötslig händelse. Reaktion från mig att få något obehagligt och dåligt att sluta så fort som möjligt.

När jag satte mig i omklädningsrummet med eleven släppte den tanken och jag insåg att eleven hade flytt från en situation som blev för mycket. Det finns ingen anledning för mig att då börja prata om skadeståndsskyldigheter när en elev valt att fly istället för att slåss. Det är en bra lösning när affekten kommer. Det minskar våldssituationer. Dessutom har en dörr inga tankar och känslor (hoppas jag).

Jag testade det jag predikar

Jag bestämde mig för att testa det jag själv så ofta brukar predika. Att prata och försöka förstå. Att fråga. Det där som är så enkelt att förstå vikten av i teorin men oerhört svårt att applicera i praktiken.

Eleven berättar sitt perspektiv. En till elev kommer in för att stötta sin vän i situationen. Efter att ha lyssnat på eleverna så säger jag:

”Jag ska lära er hur ni vinner alla konflikter”.

Vi hade ett bra samtal i nästan 40 minuter. Sådant här tar tid. Det måste få göra det också.

Flyktvägen fanns redan där för eleven och användes, så den behövde jag inte lägga så stor vikt på. Annars är att fly en situation av stor vikt för att eleven inte ska sätta igång en våldssituation som får större uppmärksamhet än orsakssituationen. Nästa steg blir mer retoriskt.

Sanning vinner i längden

Jag försöker lära dem att i detta maktspel (för det är vad det är) är det den som talar sanning som vinner i längden. Det andra elever ofta vill ha är en reaktion av den som känner mycket. Jag vet själv, jag var den eleven som provocerade för att få andra arga. Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på. Både hos klasskamrater och hos vuxna. Jag lurade upp pedagogerna på läktaren när de så ofta skällde ut mig i ren affekt som jag medvetet orsakat dem. Det gjorde att jag vann.

Men när man provocerar ska man inte få vinna. För det mår ingen bra av. Inte ens jag själv. Det är ofta ett självskadebeteende eller försök att passa in i en gruppering som grundar sig i osäkerhet och svag självkänsla. Elever behöver lära sig att hitta sin plats bland kamrater på andra sätt än att peta på elever som lätt exploderar.

I själva samtalet är det tydligt att elever har en förmåga att krydda situationer och förstärka eller rent av ljuga om vad andra gör mot dem. De pratar väldigt lite om sin egen roll i situationer och vad de själva har gjort och har fullt fokus på vad motpartern har gjort.

Stämningen blev snabbt hetsk

Det här märkte jag av efter en bit in på vårt samtal. För då kom de som provocerat in i omklädningsrummet och jag hade ett samtal med bägge parter. Anklagelser om du, du och du flög fram och tillbaka. Stämningen blev snabbt hätsk och maktspelet tog sin tydliga prägel. Samtalet höll snabbt på att fallera. Eleverna fick fullt upp med att försvara sig att de glömde att lyssna. Jag fick svårt att få en klar bild av vad som verkligen hade hänt. Samtidigt är det på ett sätt irrelevant.

För jag är inte där för att säga vem som har gjort rätt och fel. Det är inte en bra roll att ta. Jag är där för att agera kommunikativ och social tolk. Eleverna behöver snarare förstå motparterns perspektiv och hur de har tolkat situationen. I mitt medlande blev det därför viktigt att en elev talade i taget.

Det blir också viktigt att poängtera det du säger är ditt perspektiv, de som sitter på andra sidan har ett annat. Efter några medlingar fram och tillbaka började den hätska stämningen att lägga sig. Kroppspråkstriggandet försvann. Elever som annars har svårt för att vänta på sin tur och räcka upp handen satt nu och tålmodigt väntade. Jag tror de förstod att de skulle få säga vad de kände och upplevt. Och ingen kunde säga att det var fel. De blev lyssnade på, oavsett vilken sida de befann sig på.

Lösningar var inte målet

Inga lösningar framkom under det gemensamma samtalet. Det var inte heller min målsättning. Målsättningen för mig var snarare att få dem att förstå att andra kan uppleva situationen annorlunda, vilket inte är fel, och uppmärksamma eleverna på att just nu ger både parter igen. Det är omöjligt att se vem som började. Båda parterna måste däremot klara av att sluta.

Därför inriktar jag mig på de högkänsliga eleverna först. De kommer att skrika, svära och slåss. För det är så affekt fungerar. Men om de kan berätta för mig att det har hänt, det som jag ofta ser, så har de redan där vunnit mycket i samtalet.

De bekräftar att de vet att andra blir upprörda om de slåss eller svär. Det är inte viktigt för mig att höra, utan för den andra parten.

Vill inte skapa vinnare eller förlorare

Sedan kan vi fokusera på de bakomliggande anledningarna. För det är de som är det intressanta. Det är dem vi faktiskt kan påverka. När de talar sanningsenligt så här om en situation kommer de få övertaget. Det säger jag rakt ut.

Jag vill egentligen inte skapa vinnare och förlorare i en konflikt genom elever som får övertag med ojusta metoder. Problemet är att de som inte är högkänsliga redan har ett övertag i konfliktsituationer. Något de ofta utnyttjar till sin favör genom små pikar eller gester som retar gallfeber hos de högkänsliga. Därför måste spelplanen jämnas ut genom ett ökat fokus på de orsakande faktorerna.

Märker eleverna av att det som premieras vid konfliktlösning är ärlighet, respekt för andra och försök till självinsikt kommer de försöka att mimikera. Det blir en god spiral där elever upplever att ärlighet och förståelse är den som går ut segrande från en situation.

Dessutom är det fruktlöst att försöka ändra ett beteende som kommer från affekt. Det är omöjligt. När en elev agerar utifrån en känsla går det inte att påverka. Beteenden som går att ändra är de där provocerande som leder fram till större situationer.

Brister i social förmåga

Det är mina tankar om konflikter, jag som möter dem dagligen i ett konfliktrikt ämne.

Känslostarka barn behöver coola ned känslan.

Provocerande elever behöver lära sig att sådant beteende uppmärksammas och syns.

Dessa elever kan även behöva lära sig söka kontakt på andra, bättre sätt än att provocera fram en reaktion. Det kan vara så att dessa elever brister i sin sociala förmåga.

Att gå från ”du” till ”jag”

När jag löser konflikter vill jag komma bort från du, du, du.

Jag vill höra jag, jag, jag.

”Jag kände”

”Jag upplevde”

”Jag gjorde”

”Jag tyckte”

Den lilla förändringen att gå från du till jag tar bort alla anklagelser och får samtalet att handla om vad det faktiskt är; upplevelser.

Det fina med en upplevelse är att den aldrig kan vara fel. För den är din. Du äger den. Det gör att alla får möjligheten att ”ha rätt”.