Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.

Kommentera

Kanske kommer detta som en självklarhet för vissa, men jag har noterat att när jag har höga krav på mina elever lär dom sig och presterar bättre. Ta min orienteringsprogression som exempel.

Jag berättar om vår progression som kommer sträcka sig över tre veckor. Slutmålet är att genomföra en examinerande bana i känd terräng där vi placerar 40 kontroller i vår park varav tio är rätt. 30 kontroller är alltså luringar, där man gör vanliga misstag med kartan.

För övrigt är detta kanon, för jag kan då se vad eleven har gjort för misstag och ge återkoppling direkt. Det kan vara alltifrån att eleven hållit kartan upp och ned till att eleven tog fel på en kartsymbol.

Första veckan har vi två lektioner med kartpromenad. Jag berättar om de fem enkla stegen i orientering för att hitta rätt:

  1. Passa kartan
  2. Ta reda på var du är
  3. Ta reda på var du ska
  4. Hitta en säker väg med tydliga orienteringspunkter
  5. Kontrollera att du är på rätt plats.

Förutom detta går vi också igenom karttecken, färger och hur man kan tänka för att hitta rätt.

Andra veckan har vi två lektioner med tre övningsbanor. Här får eleven ensam eller parvis öva på att ta en enklare bana. Det är olika svårighetsgrader från 1–3. Därefter har vi vår examination. Två olika banor, tio kontroller varav 30 kontroller som är felaktiga.

Jag upplever att detta medför att eleverna är mer intresserade när vi har kartpromenader första veckan, och andra veckan när vi kör övningsbanor är de mer noggranna för att de vet att det kommer bli betydligt svårare sen, när vi har prov.

Att jag som lärare är tydlig med min plan och mitt mål tror jag hjälper eleverna att fokusera på ämnesinnehållet. Det hjälper även mig att kunna utgå från en relativt låg nivå och sedan progressera till svårare och svårare.

Och jag tror också att när jag ställer höga krav i en progression för mina elever så lär dom sig mer.

Kommentera

Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm