Jag hade en elev som inte kunde kontrollera sina impulser och sökte efter att vara lustigkurren i klassen.

Det hade varit lite stökigt under lektionen där en del elever munhuggits och snackat ned både sina medspela re och motspelare. Jag hade tagit upp detta beteende både en och två gånger under lektionens gång.

Vid vår sista uppställning, där vi något militäriskt ställde upp på två led linje så slår han ihop sina fötter, drar handen till huvudet och gör en nazisthälsning följt av ”HEIL HITLER!”.

Jag exploderar. Mitt framför 20 andra elever.

– Gå härifrån. NU.

Eleven står kvar.

– NU GÅR DU HÄRIFRÅN! Jag vägrar ha något sådant här på mina lektioner!

Eleven står kvar.

– SNÄLLA. Gå nu, jag kommer EXPLODERA.

”Leendet försvinner, eleven kollar ned i marken”

En assisterande pedagog tar med sig eleven därifrån. Jag har klart samlingen med klassen och avslutar. Efteråt kommer tankarna.

Gjorde jag rätt nu, var jag för hård som skrek mot honom mitt framför gruppen? Varför gjorde han så där egentligen?

Det tar ett tag innan mina egna känslor svalnar. Och till slut börjar jag kunna tänka igen, det där kunde lika gärna ha varit jag.

Av en lyckans slump ser jag eleven gå med två klasskamrater på väg ned till skolan. Jag stoppar dem.

– Du, Adam, skulle jag kunna få prata lite med dig?

Eleven stannar. De andra går vidare.

– Jag blev väldigt arg där och skrek kanske lite mer än vad jag borde. Det är det att jag inte någonsin kan acceptera sådant där, det kanske du förstår?

Eleven kollar på mig och ler. Som att orden bara spolar av honom.

– Adam, jag tror det som hände var att du fick en impuls och det blev väldigt fel. Jag kan känna igen det jag med, du vet ju hur jag var som liten?

Leendet försvinner, eleven kollar nu ned i marken. Luvan och luggen täcker över ögonen. Huvudet är sänkt. Jag kan höra en tyst snyftning.

– Jag känner ju dig, Adam. Jag kommer ihåg när vi byggde legobanor och kapplastäder. Du är en jätteskön kille!

Eleven snyftar till men förmår sig till ett leende. Jag kan se att det jag sagt och gjorde verkligen tog hårt på eleven och att han förstått.

Jag har sänkt hans gard. Han är nu ledsen och gråter. Det man absolut inte får göra när man går i hans årskurs. Det är svagt, det är fel. Man ska vara tuff och hård.

– Jag ser att du är ledsen nu och inte vill att det ska komma fram. Det är okej Adam, jag tänker inte tvinga dig vara kvar längre. Kom ihåg att du är en omtyckt och skön kille.

– Du är grym Adam, glöm aldrig det!

Kommentera

I år fick jag en ny grupp mellanstadieelever jag inte undervisat tidigare. Det är inte vanligt för mig att få en mellanstadiegrupp som aldrig tidigare varit i mitt omfång, men i år hände det.

Med nya grupper försöker jag vara nitiskt noggrann med mina rutiner. De ska lära sig hur jag fungerar, vad jag blir arg och glad av, samt vad som gäller på idrotten. Det skulle visa sig att det mest grundläggande skulle komma att sättas på prov redan första lektionstillfället för denna fyra.

Jag kommer till uppsamlingsplatsen och möts av två elever där.

”Vi är de enda närvarande”, säger de på skämt.

”Jaha, var är resten av klassen?”, frågar jag förbryllat.

”Några är inne, några är i omklädningsrummet och några är vid snurrgungan”, svarar de.

Jag blåser tre gånger i min särpräglade visselpipa. Elever brukar kommentera att det låter som en lokchaufförs, men i själva verket är det en vissla jag hittat undangömd i ett kassaskåp när vi inventerade i hemvärnet. Så den har säkerligen runt 80 levnadsår på nacken.

Det här ger viss effekt, majoriteten av klassen kommer fram ur sina gömmor och ställer sig sånär på ett led.

”Ett led linje, på stället!”, vrålar jag.

Ett snyggt led formas framför mig. Jag börjar ta närvaro och stöter direkt på patrull. Sju namn saknas fortfarande, och jag kan se elever som noterat mig men struntat i min uppmaning för samling. Jag fyller i deras frånvaro.

Jag börjat presentera mig och ser i min ögonvrå en elev komma fram följt av en annan.

”Ni kan ställa er här så länge”, säger jag.

”Varför då?”, undrar de.

”Ni är sena, jag vill presentera mig klart innan jag kan ta närvaron på er”, svarar jag.

Något ställda blir eleverna. Tydligt är att de inte förväntade sig sen ankomst. Fler av de avvikande eleverna kommer nu fram när de inser allvaret i deras buslek att gömma sig från läraren. Vi går upp till samlingsklippan på berget och de eftersläntrande eleverna flockas runt mig och frågar mig om de verkligen fått sen ankomst och om jag kommer ringa hem till deras föräldrar.

”Det kommer jag inte, i alla fall inte denna gång, se till att vara i tid till vår uppställning”, svarar jag.

Jag går igenom lektionens upplägg vid samlingsklippan. Eleverna får ett exemplar av min bedömningsmatris. Jag förklarar vad det är jag letar efter hos dem på idrottslektionerna, vad jag bedömer, och går sedan över till ordningsreglerna som gäller på skolan.

Det är tyst bland eleverna. Stämningen är hängande och jag skulle beskriva den som tråkig, grå och allvarlig.

Vi sätter igång huvudaktiviteten som är doppboll och jag förklarar glatt hur det går till, eleverna får välja om de ska vara på den snabba planen eller planen där vi övar på vår teknik och tar det lite lugnare. Jag går runt och berömmer det jag ser:

  • Elever som hittar öppna ytor.
  • Elever som skapar öppna ytor.
  • Bra, säkra passar.
  • Fina mottagningar.
  • Avläsning av spelet.

Det finns många kvalitéer hos eleverna och det fina med idrottsundervisningen är att det inte måste vara den elev som kastar och fångar bäst som är nyckelspelaren. Det kan även vara den elev som tänker till och förflyttar sig till en öppen yta som gör att laget lyckas.

Just det senare illustrerar jag med en av grupperna. Med hjälp av eleverna placerar jag ut dem som det brukar se ut och visar hur man kan lösa upp sådana knutar i spelet. Jag pratar om vikten av rörelse i spelet, att göra sig passningsbar och inte bara stå på samma ställe och skrika ”passa mig!”.

I slutet av lektionen tar jag en taktiskt återsamling för alla. De sätter sig i gräset och jag illustrerar ett spelscenario med stenar och pinnar.

“Så här brukar spelet se ut för er, ser ni?” säger jag och fortsätter:

“Ni står bakom en motståndaren som täcker er, ni är i passningsskugga och då kan ni inte få en säker pass. Därför kastar ni ofta höga bollar till varann som inte alltid går fram, eller hur?”

Vissa elever nickar instämmande.

“Testa då istället att röra på er. Stå inte och pilla i naveln eller kolla vad det är för väder, om ni rör er åt det här hållet, vad händer då? Jo, motståndaren måste ju följa med! Annars blir ni fria och får en enkel pass.”

Jag flyttar några stenar och pinnar.

”Det ni har gjort nu är att skapa yta åt er medspelare! Den spelaren kan nu röra på sig och få en pass!”.

Jag kan se hur lampan tänds hos några i gruppen. En elev räcker upp handen:

”Men nu har du ju sagt till oss hur vi ska tänka och göra, nu kommer ju alla att göra så!”, säger han.

”Ja, precis. Och det är det fina med det här, eller hur? Det kommer göra att ni måste röra på er ännu mer och kämpa för att skapa den där öppna ytan. Ni kommer inte att få den gratis! Ni kan visa mig vad ni kan på fler sätt än att vara duktiga på att kasta och fånga. Ni kan visa mig genom att ni också tänker, och det kollar jag också på hur ni gör på idrotten”.

Vi avslutar lektionen och efteråt kommer några elever fram till mig. Det är eleverna som lekte kurragömma innan lektionen.

”Tack för lektionen, Alexander!”, säger en.

”Ska vi göra samma sak nästa gång?”, frågar en annan.

Kommentera

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Kommentera

Inför hösten slopar vi helt och hållet omklädning på idrotten för låg- och mellanstadiet. Det är ett förslag vi idrottslärare på min skola har lämnat till ledningen i samverkan med klasslärare och fritidshemmet. 

I tidigare inlägg har jag skrivit om att omklädningsrummet är skolans otryggaste plats samt i ett annat inlägg att nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Detta efter Håkan Larssons forskning.

I trygghetsundersökningar på skolan nämns nästan uteslutande omklädningsrummen som en osäker plats. Den finns alltid med på listan. Mina lösningar då var att numrera platser, dela upp omklädningsrummet bland annat. Med nedskärningar som ligger över våra huvuden i 99 procent av alla kommuner blir det än mer skralt med personal som kan sitta med i ett omklädningsrum för trygghetens skull. Och något jag inte kan komma runt på min arbetsplats är att idrottshallen och omklädningsrummen är byggda för att hantera 350 elever. Idag går det 500 elever på skolan. Så hur ska vi hantera detta problem? 

Förslaget är framsprunget ur coronapandemin där vi blivit tvungna att flytta ut verksamheten och slopa omklädningsrummet för att minska smittspridningen. Det har medfört oväntade positiva effekter. Konflikterna har minskat avsevärt och fritidspersonalen får nu även möjlighet att faktiskt ta ut sin rast. För omklädningsrummen slukar både tid och energi och kräver mycket personal. 

Det har inte varit uteslutande positivt. Eleverna har fortfarande omklädningsrumstid på sitt schema även fast de inte duschar och byter om. Det har gjort att i en kvart släpps eleverna lite vind för våg under pandemin. Därför finns nu ett dilemma för oss att se närmare på. Ska vi slopa omklädningstiden helt, vilket tar bort möjligheterna för de som vill duscha, eller ska vi behålla tiden? Det skulle medföra att eleverna fortfarande behöver personal ute för att ta emot eleverna under denna tid.

Vad som blir bäst får utvärderingen utvisa. Det finns en schemavinst att ta bort den tiden helt och hållet. 

Men hygienaspekten i idrott och hälsa då? 

Det ser jag inte som ett problem. Omklädning finns inte omnämnt i läroplanen eller skollagen. Undervisningsråd från Skolverket säger att om det ska ske dusch i ämnet måste den undervisningen vara lärarledd och jag tror det skulle bli problem om jag skulle börja leda undervisning i duschen tillsammans med eleverna.

Vi kommer givetvis fortsätta att undervisa kring hälsa och då kan det bli än viktigare att gå igenom vikten av torra, rena kläder, tvagning och 5-punktstvätt. Jag vill fokusera på undervisningen.

Det är klokt att se till varför vi har omklädningsrum med dusch i Sverige, var den traditionen kommer ifrån. Det var nämligen så att hygien hade en betydligt större och viktigare roll i Sverige för bara några decennier sedan. Alla hade inte duschmöjlighet hemma så för att tvätta sig gavs helt enkelt den möjligheten i skolan i samband med gymnastiken.

Om det här blir något ensidigt positivt eller om skolan kommer dränkas i svettodörer återstår att se.  Det är fortfarande viktigt att våga pröva och bryta oskrivna normer som länge har skapat problem för många elever. Syfte och centralt innehåll i idrott och hälsa måste alltid få komma först och därtill elevernas välmående. Då måste vi våga pröva och tänka nytt.

Kommentera

Håkan Larsson är docent vid GIH och författare till boken ”Idrott och hälsa igår, idag, i morgon”. Larsson berättar att det är viktigt för elevernas kunskaps- och färdighetsutveckling att längre progressioner används i våra undervisningsmoment. Oavsett hur lång progression vi har idag kommer eleverna gynnas av att göra progressionen längre, enligt hans forskning.

Det är ett vanligt problem som ämnet idrott och hälsa brottas med. Dels vill man göra undervisningen lustfylld med rörelseglädje och erbjuda ett smörgåsbord av aktiviteter (som går mer i linje med tidigare läroplaner). Dels så ska undervisningen vara uppbyggt efter synen på idrott och hälsa som ett kunskapsämne. Då måste eleverna ges möjlighet till att träna på lektionerna, inte bara göra.

Dessa två kan nämligen upplevas att gå stick i stäv med varandra och det finns en splittring bland idrottslärare vad som är det viktigaste med ämnet idrott och hälsa. Vissa hävdar den äldre synen med hög fysisk delaktighet som mest viktig medan andra lyfter vikten av att utveckla den allsidiga rörelseförmågan genom en medvetenhet kring stoffet i ämnet.

Min åsikt har länge legat i att rörelse måste vara kul. Rörelseglädje ska premieras. Så jag har bytt mycket mellan aktiviteterna. Det har blivit ett smörgåsbord för eleverna. Hinderbana en lektion och dans nästa. Inga längre sammanhållna progressioner. Men jag har inte haft forskningen på min sida när det kommer till denna typ av undervisning i idrott och hälsa. Och det är aldrig försent att utveckla sin undervisning.

Därför har jag testat att förlänga min progression för momentet orientering. Det är kul att se den stora skillnaden i måluppfyllelsen hos eleverna. Det är ännu roligare att se att glädjen fortfarande finns kvar och i vissa fall har upptäckts helt nytt. Det är nämligen bara logiskt; kan man så är det kul, kan man inte är det tråkigt. 

En längre progression gav mig möjligheten att börja på en grundläggande nivå och sedan bygga uppåt. Det är något jag länge imponerats av inom militärens verksamhet. Att se till att alla hänger med. Att ta sig tiden att gå igenom noggrant och se till att eleverna hänger med. Men framförallt se till att de får möjlighet att öva, öva öva. Träna, träna, träna. Det är enda sättet att bli bättre på någonting.

Idrott och hälsa är så pass mycket mer än att bara få upp pulsen och röra på sig. Idrott och hälsa är ett kunskapsämne och för att befästa kunskap och färdigheter måste man ges möjlighet till färdighetsträning.

* * *

Detta har varit min lektionsserie för orienteringen på låg/mellanstadiet:

År 1

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad helklass skolgården, gömma kloss på karta 2o2
  • Lektion 2. Kartpromenad helklass skolgårde , gömma kloss på karta 2o2

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat skolgård, bana 1 eller 2

 

År 3

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 4

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 5

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana själv, bana 3
  • Lektion 2. Examination själv, examinationsbana 1 eller 2
  •  

För samtliga lär jag ut orientering enligt följande steg.

  • 1. Passa kartan
  • 2. Hitta var du är
  • 3. Hitta var du ska
  • (4. Tumgreppet)
  • 5. Ta ut säkra ledstänger och punkter.
Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.