Extra anpassningar syftar till att göra undervisningen inkluderande för alla elever. Men en extra anpassning i sig kan fungera som något exkluderande när den riktas till en individ istället för en grupp. Därför, när jag inför extra anpassningar, försöker jag göra så att det gäller alla. På så sätt blir det en social inkludering – något vi ska eftersträva i skolan.

Idrotten är dessutom lite speciell. Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur en idrottshall fungerar kontra ett traditionellt klassrum. Det medför att vi idrottslärare ofta får hitta våra egna vägar som fungerar. Därför tänkte jag ge tips här om 10 extra anpassningar jag brukar använda mig av i min undervisning.

  1. En elev med mutism pratar inte med de vuxna eller andra barn. Det blir speciellt ett problem för mig som idrottslärare vid uppropet: Alla i den klassen räcker upp handen.
  2. Många elever har svårt för dusch/ombyte: Gör det frivilligt att byta om.
  3. Elev har svårt för samlingar: Alla elever har möjlighet att gå ut och vänta i korridoren tills genomgången är slut, sen har vi en snabb liten genomgång tillsammans medan aktiviteter har startat.
  4. Elever får impulser att klättra på en tjockmatta: Impulsanpassa (ta bort mattan).
  5. Elev har svårt att förstå instruktioner: Håll instruktion enskilt medan vi observerar tillsammans.
  6. På motorikbanor: Erbjud flera olika alternativ där jag vet att vissa elever tycker det är obehagligt/svårt. Det kan dels fungera som en extra anpassning men också som en progression och anpassning till elevens rörelseförmåga.
  7. Elev deltar enbart aktivt med en trygg kompis: Får alltid vara med en tryggkompis.
  8. Ett gäng killar är stökiga i en av grupperna: Sätt alla i samma grupp när vi har stationssystem, följ med den gruppen under lektionen.
  9. Elever dras till sina vänner på samlingarna som stör genomgången när de pratar eller småkivas: Sätt ut bestämda platser på samlingarna.
  10. Elev är orolig för idrotten då salen ofta är inredd olika beroende på vad vi ska göra: Skicka planeringen med beskrivningen till eleven innan. Om möjligt – ta foto på aktiviteten som ska hållas och visa (vi återanvänder en hel del, så ta bilder, det kommer till användning).

I grunden tror jag också det handlar om att ha en tydlig konsekvenstrappa och göra den uttalad. Elever som pratar under min samling påminner jag om våra regler en gång. Fortsätter de får de gå ut och vänta i korridoren.

Samtidigt ska jag inte syssla med dubbelbestraffning. Jag låter eleven komma in direkt när det är dags att dra igång, och ser det inte som något konstigt att vissa ibland behöver gå ut.

Det här förstår jag kanske inte är så populärt men som lärare måste man hålla i flera perspektiv samtidigt och i dessa fall ett individ- och ett grupperspektiv. Ibland korsar dessa varandra och då får man välja det som är minst skadligt. Det kan ibland vara en svår balansgång.

Kommentera

I år fick jag en ny grupp mellanstadieelever jag inte undervisat tidigare. Det är inte vanligt för mig att få en mellanstadiegrupp som aldrig tidigare varit i mitt omfång, men i år hände det.

Med nya grupper försöker jag vara nitiskt noggrann med mina rutiner. De ska lära sig hur jag fungerar, vad jag blir arg och glad av, samt vad som gäller på idrotten. Det skulle visa sig att det mest grundläggande skulle komma att sättas på prov redan första lektionstillfället för denna fyra.

Jag kommer till uppsamlingsplatsen och möts av två elever där.

”Vi är de enda närvarande”, säger de på skämt.

”Jaha, var är resten av klassen?”, frågar jag förbryllat.

”Några är inne, några är i omklädningsrummet och några är vid snurrgungan”, svarar de.

Jag blåser tre gånger i min särpräglade visselpipa. Elever brukar kommentera att det låter som en lokchaufförs, men i själva verket är det en vissla jag hittat undangömd i ett kassaskåp när vi inventerade i hemvärnet. Så den har säkerligen runt 80 levnadsår på nacken.

Det här ger viss effekt, majoriteten av klassen kommer fram ur sina gömmor och ställer sig sånär på ett led.

”Ett led linje, på stället!”, vrålar jag.

Ett snyggt led formas framför mig. Jag börjar ta närvaro och stöter direkt på patrull. Sju namn saknas fortfarande, och jag kan se elever som noterat mig men struntat i min uppmaning för samling. Jag fyller i deras frånvaro.

Jag börjat presentera mig och ser i min ögonvrå en elev komma fram följt av en annan.

”Ni kan ställa er här så länge”, säger jag.

”Varför då?”, undrar de.

”Ni är sena, jag vill presentera mig klart innan jag kan ta närvaron på er”, svarar jag.

Något ställda blir eleverna. Tydligt är att de inte förväntade sig sen ankomst. Fler av de avvikande eleverna kommer nu fram när de inser allvaret i deras buslek att gömma sig från läraren. Vi går upp till samlingsklippan på berget och de eftersläntrande eleverna flockas runt mig och frågar mig om de verkligen fått sen ankomst och om jag kommer ringa hem till deras föräldrar.

”Det kommer jag inte, i alla fall inte denna gång, se till att vara i tid till vår uppställning”, svarar jag.

Jag går igenom lektionens upplägg vid samlingsklippan. Eleverna får ett exemplar av min bedömningsmatris. Jag förklarar vad det är jag letar efter hos dem på idrottslektionerna, vad jag bedömer, och går sedan över till ordningsreglerna som gäller på skolan.

Det är tyst bland eleverna. Stämningen är hängande och jag skulle beskriva den som tråkig, grå och allvarlig.

Vi sätter igång huvudaktiviteten som är doppboll och jag förklarar glatt hur det går till, eleverna får välja om de ska vara på den snabba planen eller planen där vi övar på vår teknik och tar det lite lugnare. Jag går runt och berömmer det jag ser:

  • Elever som hittar öppna ytor.
  • Elever som skapar öppna ytor.
  • Bra, säkra passar.
  • Fina mottagningar.
  • Avläsning av spelet.

Det finns många kvalitéer hos eleverna och det fina med idrottsundervisningen är att det inte måste vara den elev som kastar och fångar bäst som är nyckelspelaren. Det kan även vara den elev som tänker till och förflyttar sig till en öppen yta som gör att laget lyckas.

Just det senare illustrerar jag med en av grupperna. Med hjälp av eleverna placerar jag ut dem som det brukar se ut och visar hur man kan lösa upp sådana knutar i spelet. Jag pratar om vikten av rörelse i spelet, att göra sig passningsbar och inte bara stå på samma ställe och skrika ”passa mig!”.

I slutet av lektionen tar jag en taktiskt återsamling för alla. De sätter sig i gräset och jag illustrerar ett spelscenario med stenar och pinnar.

“Så här brukar spelet se ut för er, ser ni?” säger jag och fortsätter:

“Ni står bakom en motståndaren som täcker er, ni är i passningsskugga och då kan ni inte få en säker pass. Därför kastar ni ofta höga bollar till varann som inte alltid går fram, eller hur?”

Vissa elever nickar instämmande.

“Testa då istället att röra på er. Stå inte och pilla i naveln eller kolla vad det är för väder, om ni rör er åt det här hållet, vad händer då? Jo, motståndaren måste ju följa med! Annars blir ni fria och får en enkel pass.”

Jag flyttar några stenar och pinnar.

”Det ni har gjort nu är att skapa yta åt er medspelare! Den spelaren kan nu röra på sig och få en pass!”.

Jag kan se hur lampan tänds hos några i gruppen. En elev räcker upp handen:

”Men nu har du ju sagt till oss hur vi ska tänka och göra, nu kommer ju alla att göra så!”, säger han.

”Ja, precis. Och det är det fina med det här, eller hur? Det kommer göra att ni måste röra på er ännu mer och kämpa för att skapa den där öppna ytan. Ni kommer inte att få den gratis! Ni kan visa mig vad ni kan på fler sätt än att vara duktiga på att kasta och fånga. Ni kan visa mig genom att ni också tänker, och det kollar jag också på hur ni gör på idrotten”.

Vi avslutar lektionen och efteråt kommer några elever fram till mig. Det är eleverna som lekte kurragömma innan lektionen.

”Tack för lektionen, Alexander!”, säger en.

”Ska vi göra samma sak nästa gång?”, frågar en annan.

Kommentera

Det finns inga marginaler i skolan längre. Det går inte ens att vara två idrottslärare på två idrottsdagar. Ibland ska så många som sju klasser åka iväg på gemensamma aktiviteter. Men en av lärarna måste stanna kvar för att undervisa lågstadiet pga dålig schemaläggning till följd av en (för) tight organisation.

Det påpekas redan vid läsårsstart när schemat kommer att det här blir ett problem. Hur ska vi lösa idrottsdagarna? Svaret blir ofta att ”det tar vi då, det är ett halvår eller år kvar tills den ska genomföras”. Men läsåret tuggar på i rasande fart, och plötsligt befinner man sig där, två veckor före idrottsdagen. Och så ser det ut på flera av våra skolor i landet.

Tidigare kan skolor ha haft runt tio idrottsdagar. Alltid följer två idrottslärare med. Lektioner ställs in och ersätts med annat innehåll, eller så planerar man schemat redan från start så att det är berörda årskurser som åker iväg på dessa dagar.

Det var kvalitet och säkert. Oerhört uppskattat av alla som var med för att inte tala om ett välbehövligt avbrott i klassrumsundervisningen för barnen. Särskilt de barn som har behov av att röra på sig och behövde komma bort från tristessen i den ordinarie undervisningen uppskattade dessa dagar. Här kunde deras intensitet få utlopp och uppskattas. Här kunde de få vara förebilder för sina klasskamrater och göra av med sin överskottsenergi. Här kunde de få inspirera till rörelse och hitta en gemenskap med de andra. Här kunde de få passa in.

Men det här är mjuka värden, och det har vi inte tid med längre. Det är inte matteundervisning, det är inte skrivning i svenska. Det är helt enkelt inte mätbart. Därför bantar man istället bort dessa dagar för att ge utrymme för den ”riktiga bildningen”. Det är svårt att hitta motiverande skrivelser i skollag och centralt innehåll varför detta skulle få företräde framför läsa, skriva och räkna. Tio idrottsdagar försvinner snabbt och kvar blir man med två.

”Tryggheten är borta, stressen ökar.”

Inte bara dessa idrottsdagar ska bantas ned, även resterande idrottsundervisning blir föremål för effektivisering. Idrottsläraren får åka ensam till simhallen med någon annan personal istället för sin kollega. Denna samverkande person måste nu instrueras genom en crashcourse hur de ska ta över en del av undervisningen som kollegan tidigare höll i.

Simningen sköts nu ensamt, likaså ishallen. Tryggheten är borta, stressen ökar för idrottsläraren som måste skapa sig en split vision och kunna dela på sig för att ta hand om livräddningen parallellt med simträningen. Så ser verkligheten ut för många idrottslärare runt om i landet, och det finns få argument som biter. För skollagen och centralt innehåll bjuder in till tolkning, mjuka värden får inte plats.

Traditionsgrupper runt om på skolorna börjar efterfråga om det inte går att införa lite idrottsdagar igen, både elever och lärare tyckte ju det var så kul och givande. Men det enda idrottsläraren kan göra är att skratta åt eländet. För hen vet att det i princip är en omöjlighet. Den här fighten har man nämligen tagit med ledningen i flera års tid. Försökt att rättfärdiga varför det är viktigt för barnen att man åker iväg och ser närområdet, naturen och får pröva på olika idrottsaktiviteter som kommunen erbjuder. Det går att diskutera fram och tillbaka i flera år om detta utan resultat. Till slut ger man upp.

För tidigare har det varit så på flera skolor. Fina traditioner som byggts upp, förädlats och skapat fina minnen. När man frågar eleverna vad de kommer ihåg från sin tid i skolan är det inte matten eller svenskan som nämns. Det är tiden de spenderat med sin klass utanför skolans område. När det fått umgås tillsammans, gått i skogen och bara fått vara människa en dag. Utan särskilda krav, uppskattade för den de är. Traditioner som nu raderats från skolan för att det ska ”effektiviseras”.

Men var är barnsynen i allt det här effektiviserandet? Var ligger det i barnets bästa att nitiskt behöva ha den där lektionen i svenska istället för att få gå ut en varm vårdag och titta på löv i skogen?

Vem finns kvar att värna om dessa behov när effektiviseringsmaskinen tuggar på?

Kommentera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Kommentera

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.