Annons

Att bryta ett konfliktladdat klimat i gruppen

En av mina klasser har ett sådant stort fokus på att hävda sig själva. Rangordningen inbördes har blivit oerhört viktig. Det är ett svårt mönster att bryta. Att poängtera problemet gör det inte bättre, då läggs fokus på det dåliga: Attityden de har motvarandra, tonen de använder och sättet de tillrättavisar andras misstag. Det är inte ett förlåtande arbetsklimat och för att utveckling ska kunna ske, särskilt i ett sådant fysiskt ämne som idrott och hälsa, måste klimatet förbättras.

För mig på idrotten blir då målet att fokusera på de andra aspekterna när vi har sporter och lekar. Att tävla får inte ges en central roll. Men det får heller inte tas bort, för det är här problemen uppstår. Det är lockande för mig att istället fokusera på annat, som mer uppdelande under lektionen i form av stationssystem. Men det löser inte kärnan i problemet med gruppdynamiken. Jag försöker att inte välja bort dessa arbetsområden, för eleverna är i stort behov av att hitta andra vägar inom dessa arenor. 

Nu senast hade jag en lektion i ”capture the flag” som totalt havererade. Eleverna skrek åt varann, puttades, slängde ur sig glåpord. De retade andra som blev kullade och ställde sig i vägen på ojusta sätt. Hård stämning på lektionen, ledsna miner efter där de flesta uttryckte att de aldrig ville köra den här ”skitleken” igen. Därför valde jag att köra den redan nästa lektion.

Det tar emot att övertyga sig själv att riskera ytterligare ett sådant haveri. Att gå hem med huvudvärk från jobbet igen med vetskapen om hur skadligt klimat jag gett barnen där allt de tagit med sig från lektionen är att hierarkin inom gruppen är viktig, och den som skriker högst och värst saker är den som är starkast. 

Det måste brytas. Och skam den som ger sig.

Så jag ger det en chans till. Extra fokus läggs på regelgenomgången. Det får inte vara några missförstånd. Eleverna har många frågor och vi reder ut leken utan och innan. Över halva lektionstiden har gått innan vi ens har startat. Jag berättar för eleverna vad jag kollar på. Hur jag analyserar deras rörelsemönster när de springer. Vilka vägar de väljer, hur de samarbetar med resten av sitt lag och reagerar på hur motståndarlaget rör sig. Jag lyfter att poäng, det räknar vi inte. Man gör poäng, sen är det inget mer med det. När vi gjort poäng så byter vi sida. Den som vinner är inte den som gjort mest poäng eller gör poäng. Den som vinner är den som visar på motorisk och taktisk skicklighet. 

Vi kör igång. Under spelets gång försöker jag återkommande berömma elever som följer det koncept jag nämnde att jag bedömer. De som taktiskt jobbar tillsammans för att erövra tomma ytor som leder till att motståndarlaget dras ut och luckor skapas i deras försvar till ”fängelset”. Tagna lagkamrater blir fria, snyggt!

Några elever kör en ”suicide-rush” i början av en omgång. De har döpt den till ”area-51”. ”They can’t take us all!”, skriker de när de rushar mot flaggområdet. De misslyckas kapitalt. Alla blir kullade.

Jag frågar dom i slutet av lektionen: ”Lyckades ni med ert mål?” 

”Nej.”

”Men hade ni kul?”

”Ja!”

Helt annan stämning. Elever skrattar, kramar om motståndarlaget. Berömmer varandra och skrattar åt sina egna misslyckade försök. Ödmjukhet och självdistans. Egenskaper som är så fantastiska att se hos barn. 

* * *

Lektionen är slut. Många händer sticker fortfarande upp i luften. Många som vill komma till tals. Tyvärr hinner vi inte.

”Ni som fortfarande vill säga något kan göra det till mig nu direkt efter, tack för idag”.

Jag avslutar. Barn kommer fram till mig.

”Det var jättekul! Kan vi göra det igen nästa gång?”

”Ska jag berätta hur jag räddade dom från fängelset?”

”Vi körde area-51-taktiken, jag kom på den.”

Det här är klimatet jag vill ha på lektionerna. Ibland är känslan att lyckas samarbeta den viktigaste lärdomen att ta med sig från en idrottslektion. All undervisning som byggs ovanpå blir så mycket bättre i ett bra gruppklimat. Jag kanske inte kan bryta ett konfliktladdat gruppklimat enbart med mina idrottslektioner, men jag kan alltid ha det i åtanke och ge eleverna andra perspektiv att se på fysisk aktivitet.

Bortom tävlan och siffror finns för dessa barn en outforskad värld av rörelseglädje.

Reagera på inlägget:

Vi lärare kan inte följa myndigheternas riktlinjer

Relaterat

Är regeringen och Folkhälsomyndigheten (FHM) medvetna om det omöjliga uppdrag de ger till lärare?

FHM har i samband med skolverket satt upp riktlinjer för skolan att följa:

  • Markera avstånd.
  • Möblera om eller på annat sätt skapa utrymme för att undvika trängsel.
  • Hålla digitala möten.
  • Erbjuda möjligheten att tvätta händerna med tvål och vatten och erbjuda handsprit.
  • Undvika att flera personer samlas, särskilt i trånga lokaler.

Jag är tacksam över de riktlinjer vi ges av FHM. Det är viktigt att vi får konkreta förhållanden att förhålla oss till. Problemet är att de inte går att efterleva överhuvudtaget.

Det var därför vi skrev denna artikel i slutet av förra veckan. Där lyfter vi bland annat att gymnasielärare fortfarande tvingas att undervisa på skolan trots att eleverna är hemma, att barn som har sjuka föräldrar eller syskon fortfarande tvingas av skolplikten att gå till skolan och det dubbeljobb lärare får utföra.

För det är nämligen så att när elever ges en legitim anledning att stanna hemma på grund av rädsla för covid-19 gäller fortfarande skolplikten. Lärare hamnar då i kläm och blir ålagda att både bedriva den ordinarie undervisningen på skolan samt utforma en distansundervisning för motsvarande undervisningstid till de elever som hålls hemma. Detta är inte enbart ett dubbelarbete.

Det är dessutom ett arbete som större delen av lärarkåren aldrig tidigare genomfört. Arbetsbelastningen är knappt mätbar och riskanalys uteblir ofta. Artikeln är skickad till socialministern, utbildningsministern samt FHM för att belysa detta problem med att följa riktlinjerna. Förhoppningsvis återkopplar de till situationen i skolan och går ut med rekommendationer vi kan följa alternativt åtgärder för att kunna följa rådande rekommendationer.

Det som är spännande är lekmäns återkoppling till lärarprofessionen kring denna artikel. Argumentet som används är att detta enbart är riktlinjer. De ska genomföras i så stor utsträckning som det är möjligt. Går det inte så går det inte, det är inte hela världen. Detta är givetvis en felaktig tolkning av vad en rekommendation från FHM och skolverket innebär. Som statsminister Stefan Löven uttryckte sig i måndags på en presskonferens ”riktlinjerna från FHM ska följas”. 

Det hela blir inte bättre av att bakterieprofessorn Agnes Wold uttalar sig i Skolvärlden för att meddela att lärares oro är obefogad.

Lärare må inte befinna sig i en särskild riskzon, men Agnes Wold gör en grav missbedömning av hur verksamheten ser ut på låg- och mellanstadiet. Uppmaningen är att hålla avstånd och jobba hemifrån när det går. Allt som är en omöjlighet för skolpersonal.

Det Agnes Wold också behöver förstå är att Sveriges lärarkår är en av de äldsta i Europa. När riskåldern sakta sjunker ned mot 65+ hamnar många nu i riskzonen. Dessa människor uppmanas då alltså inte att träffa sina barnbarn eller gå och handla i affären. Gå till sitt jobb i förskolan, skolan och till fritidshemmet ska de då dock göra. Ponera att Agnes Wold har rätt i att skolan är lika riskfyllt som att gå och handla. Denna grupp ska fortfarande inte gå och handla så resonemanget faller platt direkt.

Att virologer och epidemiologier har en dålig pedagogisk förståelse för skolan kan man ha överseende med. När det kommer till skolpolitiker blir det svårare. Haddad lyfter till exempel i Skolvärlden att det nu är viktigt att bibehålla samma höga kvalité i skolan, även fast den övergår till fjärr och distansundervisning. Läraren slår sig för pannan av uttalandet, inser att även denna puck kommer hamna på läraren.

Min upplevelse är att skolan jobbar i konstant motvind och det verkar vara svårt för myndigheter att stödja vår verksamhet på ett adekvat sätt. Till och med skolverkets GD Peter Fredriksson kände sig ålagd att detaljstyra lärarens lektionsupplägg. Något jag skrev om i förra blogginlägget.

Att ta igen tid på helger och sommarlov upplevde både Fredriksson och utbildningsministern Anna Ekström som vettiga och rimliga åtgärder i dessa pandemitider. Det följdes inte ens av en konsekvensanalys av läget för lärare. De enda som egentligen håller lärares rygg under dessa tider är eleverna och föräldrar.

Frågan jag ställde mig i början av denna gnälltext var ifall regeringen och FHM är medvetna om det omöjliga uppdrag de ger till lärare? Jag skulle önska att svaret på den frågan var nej. Det är också varför jag och andra lärare envisas med att upplysa om den situation som råder i skolan.

Problemet är att det som är genomlysande i den mediala debatten just nu är den baktakt som diskursen kring skolan och covid-19 befinner sig i.

  • Experter på virus uppvisar hur dålig koll de har på barn och hur skolan är uppbyggd.
  • Skolpolitiker uppvisar en avsaknad av följsamhet i problematiken i skolan.
  • Skolverket är mest intresserade av att detaljstyra digitaliseringen av skolan.

Allt detta ger till följd att riktlinjer kraschar ned i lärarens knä och ytterligare ett omöjligt uppdrag läggs på kåren. Det är ovärdigt.

Jag förstår också att det är lite tabu att lyfta lärares utsatthet och arbetsmiljö i dessa tider. Men jag tänker faktiskt göra det ändå. För det är viktigt, och hanterar vi inte dessa problem nu kommer det få följder i framtiden som vi kunde ha förebyggt. Arbetsmiljölagen gäller fortfarande, den är inte satt ur spel trots att vi har en pandemi. Därför vilar just nu ett orimligt stort ansvar på våra lokalombud ute på skolorna. Jag hoppas innerligt att de får ett stort stöd i sitt arbete av facket centralt och framförallt medlemmarna på den egna skolan.

Det jag vill se från lärarfacken just nu är en enad front i denna pandemi. Inte för skolan, inte för eleverna, utan för läraren. Varje uttalande som görs, varje kampanj, måste från och med nu ha lärarens arbetsmiljö i fokus. Det är enda chansen för lärarkårens överlevnad. Annars kommer vi jobba ihjäl oss på grund av samvetesstressen.

Slutligen vill jag bemöta den oro många av mina kollegor upplever just nu. Jag som lärare vill följa FHM:s riktlinjer för den här smittan. Jag är inte expert på virus och smittor. Det jag kan och ser är skolan. Säger FHM att det är tryggt att bedriva verksamhet i skolan så litar jag på det. Men jag ser det som vår skyldighet att lyfta när riktlinjer inte alls går att genomföra och när politiker gör populistiska uttalanden som ökar lärares arbetsbörda.

Det önskar jag också att mina kollegor gör. Lyft när det blir ett problem, knyt inte näven i fickan. Våga agera. För du har rätt i att göra det.

Många har sagt det förr och det tåls att sägas igen. Vår lärarkår är fantastisk. Om än politiserad av diverse individualistiska reformer så är den svenska lärarkåren en av de bästa och mest lojala i hela världen.

Relaterat

Reagera på inlägget: