Man behöver lära sig att misslyckas, så ser livet ut. Hur ska man annars klara sig?

Jag tycker det är ett väldigt intressant argument. Som ett försök att försvara att det är nyttigt med tävlan mot andra, att det finns ett värde i att mäta sig mot andra. Jag minns alla de gånger jag slängde mitt tennisracket i backen när jag missade en boll. Men framförallt den där frustrerade känslan av att misslyckas. Eller alla de gångerna jag sparkade grus kring mig när motståndarna gjorde ett mål under fotbollsmatchen. När de sedan vann matchen bröt jag ihop och började gråta.

När man är klumpig motoriskt får man inte chansen att lyckas så ofta. Så det som är lustigt är att jag som barn fick öva jättemycket på att misslyckas, ändå har jag inte lärt mig att ta en förlust bra.

Nu kanske några skulle hävda: ”Men om du hade motoriska svårigheter, varför sysslade du inte med något annat?”

Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att i princip allt under min uppväxt kretsade kring sport. Det var vad man gjorde på rasterna. Bandy spelades på skolgården året om, fotboll mer säsongsbaserat. Vi kollade på hockey-VM på tjock-tv:n under skoltid. Någon gång fick vi se på OS. Hur coolt var det att kunna räkna ekvationer snabbt då? Hur högt i status stod det att vara duktig på historia? Nej, det är inte speciellt coolt eller inne. Man har inte särskilt mycket användning för det som barn utanför klassrummet. Ibland är till och med användningen av den spetskompetensen begränsad i klassrummet. Det som krävs är att man kan prestera genom något praktiskt. Det är så man konkret kan hävda sig själv.

Men att tävla är konkret, eftersom det direkt går att avgöra vem som är starkast. Det är synligt då det ofta har fysiska bevis och det är absolut, antingen vinner eller förlorar man. Tyvärr så sker detta alltid på någon annans bekostnad. Kanske därför ser jag tävlandet mot andra som ett primitivt sätt att få bekräftelse på. Och eftersom jag förlorade betydligt oftare än jag vann fick jag en annan bekräftelse, att jag helt enkelt inte dög. Eller att jag var sämre än andra.

Och det är här konflikten uppstår, för ingen vill vara dålig eller sämre än någon annan.

Jag tror inte jag är ensam om att känna detta och följden blir att man kan ses som tävlingsinriktad om man reagerar utåt eller att man istället undviker situationer där man tävlar. Att undvika situationer där man misslyckas. Det är tydligt att det sker bland eleverna varje dag. Elever som får ont i magen av skolan, elever som inte förmår sig att delta eller tvingar sig själva att genomlida skoldagen. Elever som inte förmår sig att komma till skolan över huvud taget.

Förutom strategin att inte delta i tävlandet alls finns det andra tillvägagångssätt för att försöka kompensera. Elever som inte lyckas ofta blir snabbt experter på alla regler och är noggranna med att poängtera när någon annan gör fel. Motsägelsefullt så är de själva duktiga på att hitta vägar runt en regel för att kunna få ett övertag. De markerar också ofta när de vinner. Eftersom att det inte sker så ofta är det viktigt att andra ser när det händer.

Detta är inte hållbart i längden. Så hur ska man förhålla sig till tävlingar i skolan för att undvika att dessa negativa mönster utvecklas?

Ska man tävla anser jag att det i så hög utsträckning som möjligt ska ske tillsammans i grupp, mot ett gemensamt uppsatt mål. Inte emot en annan grupp. Därför ser jag det som en lösning att ta bort tävlandet mellan grupper i skolan och istället fokusera på gemensamma mål att tävla mot. Då får man möjlighet att fira tillsammans när man lyckas och trösta varandra i motgång. Men det är inte bara den konkreta formen av tävling mot andra som kan skapa problematik, utan också mer abstrakta misslyckanden som vi själva kategoriserar och väver in.

Problemet sträcker sig längre än vad som sker i idrottshallen eller ute på rasten. Det är så mycket större än att inte prestera praktiskt. Problemet att inte få lyckas berör hela skolan.

För de flesta är detta inte ett problem. Deras balans mellan att lyckas och misslyckas brukar vara tillräckligt stabil för att klara det sociala samspelet och kraven från skolan. Men för alla är detta inte fallet. Det som är gemensamt för de elever som har svårt för skolan är att det inte finns en balans mellan att lyckas och misslyckas. De stöter på fler situationer där de inte klarar av samma krav och miljö, fler situationer där någon annan triumferar över dem och fler situationer där de helt enkelt inte räcker till. Detta är även applicerbart till högpresterande elever som stöter på för lite motstånd och således också saknar en balans mellan att lyckas och misslyckas.

Vi behöver inte misslyckas i skolan. Däremot behöver vi lära oss hantera misslyckanden, och det är en helt annan sak. Bästa sättet att lära sig hantera motgångar och misslyckanden är genom att lyckas flera gånger innan.

Man brukar säga att det krävs fyra komplimanger till varje negativ kommentar. Jag skulle våga påstå att detta är applicerbart till lyckanden och misslyckanden. En elev behöver få känna att hen lyckas fyra av fem gånger för att kunna hantera den gången det inte går vägen.

Skolan behöver fylla elevers ryggsäckar med lyckade genomföranden så när man kommer ut i samhället klarar man av att hantera motgångar utan att ge upp eller försöka undvika situationer som upplevs som för påfrestande. Därför ser jag det som kontraproduktivt att tävla mot varann i skolan. Därför ser jag det som ett av skolans viktigaste uppdrag att hitta en balans mellan att få lyckas och misslyckas. Fyra av fem gånger. Minst.

Detta behöver också ske med samma stoff som eleven förknippar misslyckandet med. Ifall det är idrott så kan det röra sig om en bollrädsla. Då behöver alltså en elev lyckas i fyra av fem sammanhang med en boll involverad för att kunna hantera den där femte, då det inte går vägen. Samma sak är applicerbart till fler områden. Till exempel muntliga prestationer, ekvationer och även sådant som inte står i kursplanen som att klara av att vara med på en hel genomgång eller hitta något att göra på rasten. Linjen är tunn mellan att utmana och utsätta.

På sikt tror jag det även förbättrar arbetsmiljön för både elever och lärare att elever känner att de kan hantera stoffet i undervisningen utan rädsla. Att de kan lyckas med sina uppgifter utan att behöva mäta sig mot någon annan. För i längden är inre motivation det viktigaste vi som människor har. Den inre motivationen som barn kommer till skolan med behöver tas till vara på.

Och jag har fortfarande inte lärt mig att tävla. Inte ens i sällskapsspel. Men jag har lärt mig att fokusera på annat, jag har lärt mig att jag kan sätta upp egna mål där jag kan lyckas i de spel jag ger mig in i utan risk att misslyckas. Dessa strategier vill jag att eleverna ska få lära sig. De behöver inte lära sig att misslyckas, de behöver lära sig att hantera misslyckanden genom att först få möjlighet att lyckas.

Kommentera

Att en elev inte kommer till skolan handlar mer om en överlevnadsstrategi än ett val, därför bör det bemötas som detta. Barn i den svenska skolan har mött utbildningsväsendet så långt bak i tiden de kan minnas. I deras värld ska alla barn gå i skolan, så är det bara. Punkt.

Om alla andra klarar av att gå i skolan, då måste ju jag också göra det. Sällan tas det upp att skolan är strukturerad på ett sätt som går stick i stäv med vad barnet är förmöget att klara av. Det barnet inte vet är att det inte är dennes fel när det inte fungerar.

Jag anser att vi, skolan, måste våga ta ansvar för problemet. Skolan måste inte komma med alla svar och lösningar, men det är skolan som måste vara den drivande kraften för att finna dessa. Det går inte att som idag förlita sig på att resursstarka vårdnadshavare ska bana väg för barnet. Då kommer vi aldrig få en jämställd skola.

Däremot ska inte läraren stå ensam. Här behövs expertis från en elevhälsa, men kanske framförallt en god samverkan med vårdnadshavare och framförallt barnet själv. För det är trots allt barnet som vet bäst vad som är bekymret, så där måste vi starta.

Av mina egna erfarenheter, och vad jag själv läst mig till om skolfrånvaro, så handlar det i min värld om två faktorer som kan påverka: Exekutiv förmåga och känslostarka barn.

Vissa barn får inte tillräckligt med uppmärksamhet och bekräftelse hemma, på sin fritid eller i skolan. Andra har helt enkelt ett större behov av att bli sedda. Är ens effektiva förmåga inte fullt utvecklad är det tänkbart att man har ett större behov av att få höra att det man gör är rätt, men även ett större behov att få stöd i att ta beslut och våga. Riskerna hamnar annars i att man utvecklar en rädsla för att försöka och misslyckas. En rädsla för att vara i vägen för andra, eller visa sig dålig. Vilket kan leda till att man blir introvert.

Andra barn kan vara så empatiska och ha en stark kontakt med sina känslor som gör att känslorna blir svåra att kontrollera. Tyvärr råder det fortfarande en norm att det är fel att visa känslor eller att få vara svag. Att gråta är ett typiskt exempel som kan skrämma ett känslosamt barn och göra så hen behöver hålla sig på spänn för att undvika att en situation uppstår. 

Känslosamma barn som får utbrott och gråter gör dessutom sällan detta för att de blir ledsna. Antingen har det med chock att göra att man gråter eller en sådan frustration att inte göra sig förstådd eller att få andra att förstå. Att ha nära till tårar är dock ingen egenskap som någon i vårt samhälle önskar att man hade. Men vi är flera som har det och det måste respekteras.

Annars tar man kontroll över situationen genom att bli utåtagerande, visa hur tuff och modig man egentligen är. Man tar ut det på andra, för att demonstrera att man är starkare eller tuffare. Allt detta för att dölja sina känslosamma sidor. Precis som de vuxna gör och även till viss del lär ut att göra. 

Att exkludera dessa barn är direkt skadligt för samhället ur flera aspekter. Dels är trasiga människor betydligt dyrare än hela. Står vi inte för insatserna i ett tidigt skede kommer det kosta betydligt mer senare. Dessa individer löper risk att utveckla en oförmåga att bibehålla ett jobb, psykisk ohälsa, förakt eller rädsla för auktoriteter etc. Framförallt går vi miste om oräkneliga talanger som skulle kunna bli ledande inom vilket fält de än valde med den envishet som många av dessa besitter. Det är detta vi behöver nå, för att kunna driva samhället framåt. 

För att nå en lösning tror jag dels det är viktigt att rätt åtgärder sätts in i ett så tidigt skede som möjligt. Framförallt är eleven som är frånvarande bara själva symptomet på problemet. Därför är det ineffektivt att ställa krav på den som inte kommer till skolan att försöka vara där mer. 

Jag vill också lyfta aspekten kring anpassning. Den bästa anpassningen är den som gäller för alla, inte bara den elev man försöker att nå. För att verkligen lyckas behöver metoder tas fram som anpassas för hela gruppen, där eleven med problematisk skolfrånvaro har möjlighet att lyckas. För ska man lyckas som barn efter lägre mål som ingen annan har, finns det en risk att cementera en negativ självbild hos barnet. Det måste till en inkludering som också uppfyller krav för att vara inkluderande socialt och pedagogiskt, inte bara fysiskt.

Om vi vill ha tillbaka elever med problematisk skolfrånvaro måste vi vara beredda på att ändra vårt sätt att jobba. Inte bara mot eleven i fråga, utan till alla. För så länge fokus ligger kvar hos eleven istället för gruppen och skolan kommer vi aldrig få bukt med problemet.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm