Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera

Hur är det att gå i skolan med adhd/autism?

Det vet jag.

Och det vet också de barn som har NPF och just nu går i skolan.

När jag var ung fanns det ingen information om dessa diagnoser. De var nya. Det var knappt så att läkaren som ställde diagnosen själv visste vad det innebär. Jag blev således dessa diagnoser, och man var väldigt intresserad hur jag fungerade.

Så man mätte mycket. Men jag själv fick väldigt lite stöd i att ta reda på hur jag fungerade. Jag fick hela tiden testa mig fram. Utan förebilder som kunde stötta mig, utan någon att se upp till, som kunde säga att allting skulle bli bra till slut. Som kunde finnas där i min sorg och mitt utanförskap.

Om inte vården hade kunskap om en diagnos, hur i hela friden skulle då lärare veta hur man bemöter ett sådant barn?

Idag behöver det inte se ut så. Idag vet vi bättre, och idag finns det förebilder.

”Det måste inte handla om stora insatser”

Det kan kännas som en övermäktig uppgift att bemöta dessa elever. Ska deras behov få stå före alla andras i gruppen? Jag kan förstå dessa tankar och känslan av hopplöshet att nå sin grupp samtidigt som man ska nå alla enskilda elever.

Det jag vill trycka på i den här texten är att det inte måste handla om stora insatser. Och det arbete man investerar i för att göra sin undervisning tillgänglig för dessa barn kommer man få igen tiofalt i minskning av konflikthantering. Att investera i det sociala samspelet ger ringar på vattnet till ämnesundervisningen.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mina tio extra anpassningar som jag använder i min idrottsundervisning. Som några uppmärksamma läsare poängterade så var det inte extra anpassningar inriktade mot en elev, utan mot hela gruppen. Och det stämmer. Jag vill i så stor mån som möjligt att mina anpassningar ska gälla för alla elever, inte bara en. Det är social inkludering.

Det var en gång när jag fick en överlämning om en ny elev. Specialpedagogen sa i princip ”den här eleven har mutism, hen kommer inte att prata med dig”. Tja, jag undervisar i idrott så det löser sig säkert. Vikten läggs trots allt på den fysiska aktiviteten. Redan vid upproret stötte jag på problem. Jag ropar upp som vanligt från min läsplatta och kommer till elevens namn. Och… eh… Kim är här.

Katastrof. Det var inte alls så jag tänkte att det skulle gå. Jag blev helt tagen på sängen.

”Jag vill vara den som äger problemen”

Eftermiddagen spenderade jag med att fundera ut lösningar men fann inga. Det kändes så hopplöst, samtidigt som det var så orättvist mot eleven att sätta sådan press på hen. Jag valde att skicka ett mejl till föräldrarna där jag beskrev situationen och hur jag gjorde. Hur jag önskade att jag hade en bättre lösning och frågade om de hade några tips till mig. Jag fick snabbt ett svar tillbaka: ”testa att Kim kan räcka upp handen istället, kanske?”.

Det var en lösning, fortfarande exkluderande dock. Ska Kim räcka upp handen medan alla andra svarar ja? Det är rätt exkluderande, och tydligt vem som får äga problemet: Kim.

Som lärare vill jag vara den som äger problemen. För den som äger problemet har även mandat att göra något åt det. När jag fick detta förslag la jag på det perspektivet; hur kan jag få det här att bli till en inkludering istället? Alla räcker upp handen, såklart!

Det kräver lite mer av mig som lärare att hålla koll efter att jag ropat upp ett namn. Men nu blir det jag som äger problemet, inte eleven. Det kanske ser ut som en väldigt enkel och trivial lösning. Enkel är den, men verkligen inte oviktig. Inte för Kim. För Kim kan det göra skillnaden mellan att delta på idrotten eller inte. Skillnaden mellan att kunna gå till skolan överhuvudtaget den dagen.

Det jag vill skicka med från denna text är att dessa speciallösningar kan vara väldigt små. Samtidigt gör de en avsevärd skillnad. Bara vi vågar tänka från ett annat perspektiv. Från barnets perspektiv. Och det är inte en svaghet att be om hjälp från andra. Att visa engagemang och en vilja att lösa problem skapar en trygghet hos föräldrar.

Kommentera

Extra anpassningar syftar till att göra undervisningen inkluderande för alla elever. Men en extra anpassning i sig kan fungera som något exkluderande när den riktas till en individ istället för en grupp. Därför, när jag inför extra anpassningar, försöker jag göra så att det gäller alla. På så sätt blir det en social inkludering – något vi ska eftersträva i skolan.

Idrotten är dessutom lite speciell. Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur en idrottshall fungerar kontra ett traditionellt klassrum. Det medför att vi idrottslärare ofta får hitta våra egna vägar som fungerar. Därför tänkte jag ge tips här om 10 extra anpassningar jag brukar använda mig av i min undervisning.

  1. En elev med mutism pratar inte med de vuxna eller andra barn. Det blir speciellt ett problem för mig som idrottslärare vid uppropet: Alla i den klassen räcker upp handen.
  2. Många elever har svårt för dusch/ombyte: Gör det frivilligt att byta om.
  3. Elev har svårt för samlingar: Alla elever har möjlighet att gå ut och vänta i korridoren tills genomgången är slut, sen har vi en snabb liten genomgång tillsammans medan aktiviteter har startat.
  4. Elever får impulser att klättra på en tjockmatta: Impulsanpassa (ta bort mattan).
  5. Elev har svårt att förstå instruktioner: Håll instruktion enskilt medan vi observerar tillsammans.
  6. På motorikbanor: Erbjud flera olika alternativ där jag vet att vissa elever tycker det är obehagligt/svårt. Det kan dels fungera som en extra anpassning men också som en progression och anpassning till elevens rörelseförmåga.
  7. Elev deltar enbart aktivt med en trygg kompis: Får alltid vara med en tryggkompis.
  8. Ett gäng killar är stökiga i en av grupperna: Sätt alla i samma grupp när vi har stationssystem, följ med den gruppen under lektionen.
  9. Elever dras till sina vänner på samlingarna som stör genomgången när de pratar eller småkivas: Sätt ut bestämda platser på samlingarna.
  10. Elev är orolig för idrotten då salen ofta är inredd olika beroende på vad vi ska göra: Skicka planeringen med beskrivningen till eleven innan. Om möjligt – ta foto på aktiviteten som ska hållas och visa (vi återanvänder en hel del, så ta bilder, det kommer till användning).

I grunden tror jag också det handlar om att ha en tydlig konsekvenstrappa och göra den uttalad. Elever som pratar under min samling påminner jag om våra regler en gång. Fortsätter de får de gå ut och vänta i korridoren.

Samtidigt ska jag inte syssla med dubbelbestraffning. Jag låter eleven komma in direkt när det är dags att dra igång, och ser det inte som något konstigt att vissa ibland behöver gå ut.

Det här förstår jag kanske inte är så populärt men som lärare måste man hålla i flera perspektiv samtidigt och i dessa fall ett individ- och ett grupperspektiv. Ibland korsar dessa varandra och då får man välja det som är minst skadligt. Det kan ibland vara en svår balansgång.

Kommentera

När man har autism kan man ha svårt att dela med sig. Varför? Låt mig förklara.

När jag var liten och min lillebror och jag fick fredagsgodis brukade det hällas upp i en stor skål för oss att dela på. Det här gav mig närmast panik.

Tänk om det tar slut? Tänk om jag inte får äta dom sorterna jag vill ha? Tänk om jag inte blir nöjd? Det skapade en stor stress hos mig och ledde till hetsätning. Ett problem jag fortfarande som vuxen försöker jobba bort.

Jag förstår att detta lätt kan uppfattas som egoism hos mig. Att jag är en egoistisk person som bara vill roffa åt mig för mig själv och inte bryr mig om min lillebror. Jag ska försöka förklara varför det är en missuppfattning och inte stämmer.

Jag har en funktionsnedsättning. Den gör att jag har svårt för tidperspektivet. Tid ser jag som nu eller inte nu. Som en på- och avknapp. Allt eller inget.

Det medför att antingen får jag äta godis, eller så får jag aldrig äta godis igen. Antingen får jag den här chokladbiten eller så får jag aldrig äta den.

Så det brukade ofta bli bråk för mig och min lillebror. För tänk om han tar biten jag tänker så mycket på? Jag måste hinna före. Så vad är lösningen?

Jo, jag behöver hjälp att se framtidsperspektivet. Jag behöver få ett lugn och en trygghet. En garanti.

En så enkel sak som att ge oss en varsin skål med hälften var i gör det så mycket enklare för mig. Det skapar en trygghet att vara i kontroll. Att få veta att de här är mina godisar, jag bestämmer om dom och ingen kommer att ta dom ifrån mig.

Det fina med att vara i kontroll är att den här falska bilden av egoism försvinner. För helt plötsligt äter jag godis långsammare, min lillebror får slut på godis och jag ser det. Så jag bjuder honom från mina. Jag vill trots allt att han ska bli glad och må bra.

Så vad har det här med skolan att göra? Jo, precis samma sak händer i skolan. Eleven visar svårigheter att dela med sig av material, vill göra allting först. Vill stå först i kön, vill göra hinderbanan först på idrotten. Vill skriva på tavlan först. Även här behöver eleven få hjälp med framtidsperspektivet som saknas.

Hjälp eleven genom att berätta när det är hens tur. I frågor om att stå i led, följ en klasslista. I frågor när man ska räcka upp handen, nämn turordningen bland de elever som räcker upp. Till exempel: först Wilhelm, sen Sofia och sen Markus.

Att hjälpa autister med att se framtidsperspektivet gör att klasskamraterna kommer se ett helt annat barn. Det är social inkludering.

Kommentera

Att spela roll som lärare

Jag blev helt förbryllad när jag pratade med en av våra elevassistenter på uppstartsdagarna.

Jag har sett honom spela fotboll med eleven han var knuten till. Han har hur fina motoriska rörelser som helst, är djupt engagerad i spelet och har alltid fotbollskläder på sig. Så jag frågade:

”Vilket fotbollslag spelar du i?”

”Nej, asså jag spelar inte fotboll. Har egentligen aldrig gjort”, svarar han.

”Men du är ju riktigt duktig ju, och ni spelar ju hela tiden”, säger jag.

”Ja, för xxx älskar fotboll. Jag är skådespelare, jag härmar bara det han gör så det ser bra och rätt ut”, svarar han.

Och då slog det mig, han gör inte det här för det är något han gillar själv. Han gör det för att eleven gillar det. Vilken fantastisk pedagog!

Vi fortsatte att prata och det visade sig att han är utbildad dramapedagog och jobbar aktivt som skådespelare med stor scenvana. Han är inte så mycket för att spela i film och serier, utan det är teater som är hans grej. Att känna den där scenvanan och att alltid vara som bäst live. Det var något han tog med sig till sin roll som elevassistent. Ni kanske minns honom från ett av mina tidigare blogginlägg, där jag beskriver hur just allt börjar hos elevens assistent.

Han har alltså bara härmat elevens stil och rörelser så det ser ut som att han är duktig på fotboll. Det kan låta som något basalt men det här är långt ifrån självklart. Det kräver stor energi och medvetenhet att ha ett sådant förhållningssätt.

”Allt jag undervisar är inte roligt för mig personligen”

Anne-Marie Körling skrev till mig att detta handlar om ”en form av spegling (som) är mycket gynnsam och är ett pedagogiskt förhållningssätt som bekräftar och stärker”. Det finns alltså gott om empiri för att detta fungerar.

Jag kan bara hålla med i detta kloka resonemang och det ger mig tankar på min egen roll, som idrottslärare, hur jag kan använda mig av det här i min undervisning.

Till att börja med är allt det jag undervisar inte roligt för mig personligen. Jag älskar det mesta med idrott, från bollspel till dans och orientering. Men gymnastik har jag riktigt svårt med. Jag vågar inte vara uppochned. Jag tycker det är läskigt med vissa hopp. Men jag måste lära ut det här, för det är också viktigt.

Här tar jag på mig en roll som gymnast. Jag förklarar ingående och intresserat hur hoppen går till, hur kullerbyttan kan progressera till en volt. Men jag försöker också förhålla mig ärligt till min förmåga. Jag berättar för eleverna vad jag tycker är läskigt och att det är okej att känna sig rädd och orolig inför vissa moment. Det är att spela roll.

Samma intresse försöker jag visa för sport. Jag kollar aldrig på sport förutom när det är landskamp, jag är rätt ointresserad av OS och allsvenskan. Ändå pratar jag glatt om dessa aktiviteter när elever nämner gårdagens derby. Det är också en roll. En roll att bekräfta elevens intresse och det eleven säger.

Ibland beskrivs lärarrollen som att gå upp på scen och spela upp en pjäs med olika teman. Det jag gör och vill förmedla både kroppsligt och innehållsmässigt är viktigt. Att spela roll är viktigt.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.