Att spela roll som lärare

Jag blev helt förbryllad när jag pratade med en av våra elevassistenter på uppstartsdagarna.

Jag har sett honom spela fotboll med eleven han var knuten till. Han har hur fina motoriska rörelser som helst, är djupt engagerad i spelet och har alltid fotbollskläder på sig. Så jag frågade:

”Vilket fotbollslag spelar du i?”

”Nej, asså jag spelar inte fotboll. Har egentligen aldrig gjort”, svarar han.

”Men du är ju riktigt duktig ju, och ni spelar ju hela tiden”, säger jag.

”Ja, för xxx älskar fotboll. Jag är skådespelare, jag härmar bara det han gör så det ser bra och rätt ut”, svarar han.

Och då slog det mig, han gör inte det här för det är något han gillar själv. Han gör det för att eleven gillar det. Vilken fantastisk pedagog!

Vi fortsatte att prata och det visade sig att han är utbildad dramapedagog och jobbar aktivt som skådespelare med stor scenvana. Han är inte så mycket för att spela i film och serier, utan det är teater som är hans grej. Att känna den där scenvanan och att alltid vara som bäst live. Det var något han tog med sig till sin roll som elevassistent. Ni kanske minns honom från ett av mina tidigare blogginlägg, där jag beskriver hur just allt börjar hos elevens assistent.

Han har alltså bara härmat elevens stil och rörelser så det ser ut som att han är duktig på fotboll. Det kan låta som något basalt men det här är långt ifrån självklart. Det kräver stor energi och medvetenhet att ha ett sådant förhållningssätt.

”Allt jag undervisar är inte roligt för mig personligen”

Anne-Marie Körling skrev till mig att detta handlar om ”en form av spegling (som) är mycket gynnsam och är ett pedagogiskt förhållningssätt som bekräftar och stärker”. Det finns alltså gott om empiri för att detta fungerar.

Jag kan bara hålla med i detta kloka resonemang och det ger mig tankar på min egen roll, som idrottslärare, hur jag kan använda mig av det här i min undervisning.

Till att börja med är allt det jag undervisar inte roligt för mig personligen. Jag älskar det mesta med idrott, från bollspel till dans och orientering. Men gymnastik har jag riktigt svårt med. Jag vågar inte vara uppochned. Jag tycker det är läskigt med vissa hopp. Men jag måste lära ut det här, för det är också viktigt.

Här tar jag på mig en roll som gymnast. Jag förklarar ingående och intresserat hur hoppen går till, hur kullerbyttan kan progressera till en volt. Men jag försöker också förhålla mig ärligt till min förmåga. Jag berättar för eleverna vad jag tycker är läskigt och att det är okej att känna sig rädd och orolig inför vissa moment. Det är att spela roll.

Samma intresse försöker jag visa för sport. Jag kollar aldrig på sport förutom när det är landskamp, jag är rätt ointresserad av OS och allsvenskan. Ändå pratar jag glatt om dessa aktiviteter när elever nämner gårdagens derby. Det är också en roll. En roll att bekräfta elevens intresse och det eleven säger.

Ibland beskrivs lärarrollen som att gå upp på scen och spela upp en pjäs med olika teman. Det jag gör och vill förmedla både kroppsligt och innehållsmässigt är viktigt. Att spela roll är viktigt.

Kommentera

Ibland blossar diskussioner upp om hur vi kan NPF-säkra eller NPF-anpassa undervisningen. De som lyfter dessa perspektiv menar säkerligen väl, men sådana här ingångar blir missvisande.

Jag har autism, jag är inte autism. Det är lika stor skillnad på elever som befinner sig på det autistiska spektrumet som de som inte gör det.

Ja, det finns vissa karaktäristiska drag bland barn med adhd och/eller autism, men inget säger att det är en säkerhet att det kommer yttra sig på ett visst sätt i undervisningen. Ifall jag ska anpassa all undervisning utifrån diagnoskriterier kommer undervisningen inte bestå av annat än extra anpassningar.

Jag menar att så behöver det inte vara. För alla autister är olika. Alla med adhd är olika. Den miljön jag som lärare har satt upp och befinner mig i kan behöva vissa anpassningar som inte passar en generell mall. Därför är det viktiga ett lösningsfokuserat tankesätt snarare än NPF-säkrade klassrum.

Vi undervisar barn som är extroverta. Vi undervisar barn som är introverta. Och faktiskt har eleverna rätt till stöd oavsett om de har en diagnos eller inte. Det vi som lärare ska bemöta är symptomen som uppkommer. Därför är det farligt när en överlämning av ett barn börjar med en diagnosgenomgång. För mig som lärare finns det en risk att jag då väger in förväntningar på hur det här barnet ska bete sig i undervisningen.

”Det visar sig på lektionen vilket stöd eleven behöver

Problemet med förväntningar är att de lätt blir till fördomar och det finns en risk att de förverkligas, enbart för att jag har dessa tankar om att det är så barnet ska uppträda. Har jag förväntningar att jag ska möta ett impulsivt, utåtagerande barn så kommer jag per automatik att hålla ett extra öga på detta barn. Risken är att barnet får fler tillsägelser än andra barn. Barnet får inte chans att ta en annan roll utan jag ger barnet en roll på förhand. Barnet har fått den nedärvd.

Därför menar jag att det är irrelevant för mig som lärare att veta om en elev har adhd eller autism. Det kommer att visa sig på lektionen vilket stöd eleven behöver. Särskilt när det kommer till dessa två diagnoser som ofta karakteriserar sig i sociala sammanhang. För alla har rätt till stöd, oavsett om det är för en diagnos eller inte. Och de minst stigmatiserade anpassningarna är de som gäller för alla.

Ja, vi lärare behöver veta hur dyslexi, mutism, autism och adhd fungerar och kan se ut. Tillika behöver vi veta hur vi undervisar elever med en synnedsättning eller hörselnedsättning, eller elever som inte behärskar språket än. Men vi måste fortfarande se individen. Och individens behov skiljer sig åt, det är viktigt att komma ihåg.

Kommentera

I år fick jag en ny grupp mellanstadieelever jag inte undervisat tidigare. Det är inte vanligt för mig att få en mellanstadiegrupp som aldrig tidigare varit i mitt omfång, men i år hände det.

Med nya grupper försöker jag vara nitiskt noggrann med mina rutiner. De ska lära sig hur jag fungerar, vad jag blir arg och glad av, samt vad som gäller på idrotten. Det skulle visa sig att det mest grundläggande skulle komma att sättas på prov redan första lektionstillfället för denna fyra.

Jag kommer till uppsamlingsplatsen och möts av två elever där.

”Vi är de enda närvarande”, säger de på skämt.

”Jaha, var är resten av klassen?”, frågar jag förbryllat.

”Några är inne, några är i omklädningsrummet och några är vid snurrgungan”, svarar de.

Jag blåser tre gånger i min särpräglade visselpipa. Elever brukar kommentera att det låter som en lokchaufförs, men i själva verket är det en vissla jag hittat undangömd i ett kassaskåp när vi inventerade i hemvärnet. Så den har säkerligen runt 80 levnadsår på nacken.

Det här ger viss effekt, majoriteten av klassen kommer fram ur sina gömmor och ställer sig sånär på ett led.

”Ett led linje, på stället!”, vrålar jag.

Ett snyggt led formas framför mig. Jag börjar ta närvaro och stöter direkt på patrull. Sju namn saknas fortfarande, och jag kan se elever som noterat mig men struntat i min uppmaning för samling. Jag fyller i deras frånvaro.

Jag börjat presentera mig och ser i min ögonvrå en elev komma fram följt av en annan.

”Ni kan ställa er här så länge”, säger jag.

”Varför då?”, undrar de.

”Ni är sena, jag vill presentera mig klart innan jag kan ta närvaron på er”, svarar jag.

Något ställda blir eleverna. Tydligt är att de inte förväntade sig sen ankomst. Fler av de avvikande eleverna kommer nu fram när de inser allvaret i deras buslek att gömma sig från läraren. Vi går upp till samlingsklippan på berget och de eftersläntrande eleverna flockas runt mig och frågar mig om de verkligen fått sen ankomst och om jag kommer ringa hem till deras föräldrar.

”Det kommer jag inte, i alla fall inte denna gång, se till att vara i tid till vår uppställning”, svarar jag.

Jag går igenom lektionens upplägg vid samlingsklippan. Eleverna får ett exemplar av min bedömningsmatris. Jag förklarar vad det är jag letar efter hos dem på idrottslektionerna, vad jag bedömer, och går sedan över till ordningsreglerna som gäller på skolan.

Det är tyst bland eleverna. Stämningen är hängande och jag skulle beskriva den som tråkig, grå och allvarlig.

Vi sätter igång huvudaktiviteten som är doppboll och jag förklarar glatt hur det går till, eleverna får välja om de ska vara på den snabba planen eller planen där vi övar på vår teknik och tar det lite lugnare. Jag går runt och berömmer det jag ser:

  • Elever som hittar öppna ytor.
  • Elever som skapar öppna ytor.
  • Bra, säkra passar.
  • Fina mottagningar.
  • Avläsning av spelet.

Det finns många kvalitéer hos eleverna och det fina med idrottsundervisningen är att det inte måste vara den elev som kastar och fångar bäst som är nyckelspelaren. Det kan även vara den elev som tänker till och förflyttar sig till en öppen yta som gör att laget lyckas.

Just det senare illustrerar jag med en av grupperna. Med hjälp av eleverna placerar jag ut dem som det brukar se ut och visar hur man kan lösa upp sådana knutar i spelet. Jag pratar om vikten av rörelse i spelet, att göra sig passningsbar och inte bara stå på samma ställe och skrika ”passa mig!”.

I slutet av lektionen tar jag en taktiskt återsamling för alla. De sätter sig i gräset och jag illustrerar ett spelscenario med stenar och pinnar.

“Så här brukar spelet se ut för er, ser ni?” säger jag och fortsätter:

“Ni står bakom en motståndaren som täcker er, ni är i passningsskugga och då kan ni inte få en säker pass. Därför kastar ni ofta höga bollar till varann som inte alltid går fram, eller hur?”

Vissa elever nickar instämmande.

“Testa då istället att röra på er. Stå inte och pilla i naveln eller kolla vad det är för väder, om ni rör er åt det här hållet, vad händer då? Jo, motståndaren måste ju följa med! Annars blir ni fria och får en enkel pass.”

Jag flyttar några stenar och pinnar.

”Det ni har gjort nu är att skapa yta åt er medspelare! Den spelaren kan nu röra på sig och få en pass!”.

Jag kan se hur lampan tänds hos några i gruppen. En elev räcker upp handen:

”Men nu har du ju sagt till oss hur vi ska tänka och göra, nu kommer ju alla att göra så!”, säger han.

”Ja, precis. Och det är det fina med det här, eller hur? Det kommer göra att ni måste röra på er ännu mer och kämpa för att skapa den där öppna ytan. Ni kommer inte att få den gratis! Ni kan visa mig vad ni kan på fler sätt än att vara duktiga på att kasta och fånga. Ni kan visa mig genom att ni också tänker, och det kollar jag också på hur ni gör på idrotten”.

Vi avslutar lektionen och efteråt kommer några elever fram till mig. Det är eleverna som lekte kurragömma innan lektionen.

”Tack för lektionen, Alexander!”, säger en.

”Ska vi göra samma sak nästa gång?”, frågar en annan.

Kommentera

Det går en tunn linje mellan att utmana och att utsätta. På idrotten blir detta ofta synliggjort.

Den största utmaningen för en idrottslärare brukar vara simningen. Det finns inget kunskapskrav som är så absolut och resultatskrivet i läroplanen som kravet om simkunnighet. Simningskravet har inga nivåer, det är godkänt eller inte, och blir du inte godkänd finns det enbart ett F att sätta som betyg.

Det mesta i idrotten går att anpassa. Det går att hitta flera olika sätt att orientera på, visa sin rörelseförmåga i lekar och spel eller samtala om skadeförebyggande åtgärder vid fysisk aktivitet. Men simningen är rakt på, så tydlig och för många elever – så långt ifrån att uppnå.

Och det handlar som så mycket annat om motivation.

Motivation är en klurig grej. Lägg undervisningen på en sådan nivå att eleven känner att trappsteget är för högt och det känns omöjligt.

Lägg nivån för lågt och det känns som att en aldrig kommer framåt och det blir tråkigt.

Trappsteget får varken vara för lågt eller för högt och varje elevs trappa ser olika ut.

Jag hade misslyckats med en elev. Jag hade inte lyckats få hen att följa med på vår simundervisning. Vi hade pratat med hem, mentorer, elevhälsa och hela faderullan. Eleven har inte varit med på simundervisningen sedan årskurs 3, nu gick de i sexan med två veckor kvar innan mellanstadiet skulle övergå till högstadiet. Skolan frågade till slut hur vi skulle göra med simningen till föräldrarna, ska vi sluta tjata?

Hos rektorn en månad före skolavslutningen går vi igenom de kommande omdömena och betygen. Rektorn frågar om vi har gjort allt vi kan för att eleven ska nå godkänt. Det är ett av skolans två högst uppsatta mål – alla elever ska nå godtagbara kunskaper i alla ämnen.

Vi känner ändå att vi har det. Stundtals känns det som att vi utsatt eleven för något hen inte är kapabel att hantera. Samtidigt vill rektor att vi ska försöka en sista gång. Ett sista tillfälle. Vi kan ju i alla fall fråga ifall vi ska testa att åka en sista gång, ett sista försök.

Och då händer något jag inte hade väntat mig. Jag lyckades övertala eleven två veckor före betygsättningen att åka till simhallen och i alla fall pröva. Skillnaden i elevens omdöme skulle bli så gigantiskt. Från ett F till ett B. Kanske var detta en yttre motiverande faktor som nu blev förståelig precis före skolavslutningen?

Hen fick ta med sig vilka vänner hen ville, den pedagog som kändes trygg och efteråt kunde de åka och äta på rekvisition vad de ville. Ett upplägg vi erbjudit eleven många gånger utan resultat.

Istället för att vemodigt finna sig i sitt underkända betyg, som i våra tidigare samtal om simningen, fanns det en liten gnista att vilja lyckas. Det fanns någon form av inre motivation.

Så jag pushade, jag utmanade väl medveten om att detta kunde bli ytterligare en utsättning. Precis som under de senaste fyra åren då vi försökt och inte nått fram. Eleven sa ja, lite motstridigt. Det kom tårar i ögonen hos hens kamrat. Det var märkbart väldigt jobbigt.

Bilden är arrangerad. Personen på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Shutterstock

En vecka går och min idrottslärarkollega får ett samtal från pedagogen, hen frågar vad hen ska klara för att bli godkänd. Kollegan berättar om de 200 meterna som för en som inte varit i en simhall på fyra år säkert uppfattas som en mil, att allt kan göras på rygg men får inte ta i botten eller kanten för att vila. Flyta går däremot bra. De ska alltså åka iväg, idag!

Eleven, en pedagog och en medföljande elev var på väg till bussen. Jag var nervös hela dagen. Tänk vilket misslyckande det riskerade att bli för eleven. Vad skulle hända om hen inte klarade simkravet? Riskerna kändes överväldigande för ett misslyckande som skulle cementera bilden av att idrott och hälsa inte var ett ämne för hen.

Jag kollar frenetiskt min mail den dagen. Frågar min kollega om han hört något, hur det gått. Hela dagen går utan någon kontakt med den lilla simgruppen. Men så plötsligt på eftermiddagen efter klockan fem kommer mejlet.

Dagen efter möter jag eleven utanför expeditionen. Jag kan inte göra annat än att spontanapplådera. Så stort! Eleven hade lyckats simma 200 meter på rygg och besegrat sina hjärnspöken.

– Kändes det långt, var det svårt?, frågar jag.

– Asså, jag försökte en gång först och då gick det inte. Det kändes jättejobbigt. Men sedan så bara gjorde jag det. Jag bara simmade på och sen helt plötsligt var jag klar, svarar eleven glatt.

– Du. Är. Så. Jävla. Duktig.

Jag poängterar varenda stavelse. Vilken prestation!

De var nu på väg tillbaka till simhallen för att öva bröstsim. Inte nog med att eleven klarade av simkravet, hen hade fått mersmak för att ta itu med hela sin simning!

Jag var inte ens med på plats och ändå känner jag en sådan stor stolthet över eleven. Det var inte att ta eleven från ett F till ett B som var det stora, det var att eleven övervann sin egen rädsla och lyckades. Finns det något större än det? Det här yrket är så jäkla fint ibland.

Kommentera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.