Resursstarka föräldrar är en förutsättning idag för att barn ska få stöd i skolan. Jag vet att den här meningen kan vara jobbig att läsa och vilka följdkonsekvenser det kan ge till lärare, men jag anser fortfarande detta och jag ska försöka förklara mitt resonemang.

Det är oerhört enkelt att trycka ned och placera ett problem hos ett barn. Jag upplever det som en logisk grundtanke.

  • Barnet är inte skolmoget.
  • Barnet saknar stöd hemifrån.
  • Barnet försöker inte.
  • Barnet vill stöka och vara taskig mot andra för hen tycker det är kul.

Jag kan känna av dessa känslor och tankar hos mig själv som lärare, vilket är lite läskigt. Det är nästan ett instinktivt tankesätt som jag aktivt måste motverka. Frågan är var detta tankesätt kommer ifrån och varför det uppstår.

”Jag dras in i den normativa skolan”

Kanske är det så att vi har stort fokus på ordning och reda i svensk skola just nu. Att vi ska stävja stöket till varje pris och i denna ambition blir det enkelt att utgå ifrån det neurotypiska och normativa barnet. Det barn som redan fungerar i skolan, klarar av dess fysiska lärmiljö och undervisningsstil.

Jag själv som har en katastrofal skolgång i bagaget och själv inte är neurotypisk kan fortfarande känna hur jag dras in i den normativa skolan och hur enkelt det blir att försöka få in allt i den ramen.

När jag då ser en elev som gör något ordningsstörande skapas det en stress hos mig som lärare. Jag måste få det att upphöra direkt. Skolan har trots allt en nolltolerans mot ordningsstörandebeteenden och vad är snabbaste sättet att få något att upphöra? Jo, genom rädsla eller bestraffning.

Jag känner hur jag ryter till. Hur jag markerar mot det jag anser är stök och hur det kommer “bestraffningar” i form av att lämna klassrummet, lappar hem eller allvarssamtal med barn och vårdnadshavare. Detta är en stressreaktion från mig ursprunget från höga krav ställda på min undervisning och framför allt krav ställda på barn som inte har en chans att leva upp till dem.

”Det är rätt barbariska metoder”

Det här är inte pedagogik, det är rent nedärvda metoder och ska jag vara riktigt brysk så är de rätt barbariska. Ändå hamnar jag själv ofta här. Jag själv trycks in i den normativa skolan och de allt hårdare riktlinjer som sätts upp för skolan från samhällets sida. Och här kommer vi in till titeln på denna text, vikten av bråkiga föräldrar.

Det är enklare för mig att negligera ett barns behov om det saknas intresse eller påtryck hemifrån, rent kognitivt. Det finns inte lika många sådana tankar i mitt huvud då kring varför en sådan här ordningsstörande situation uppstår. Någonstans undermedvetet känner jag att saknas intresse för barnet är det enklaste att få stopp på problemet här och nu. Dessutom är det betydligt enklare att då placera problemet hos barnet istället hos min undervisning och klassrummets lärmiljö. Så jag agerar reaktivt.

Innan jag fortsätter mitt resonemang är det också viktigt att poängtera att det läskigaste man som lärare kan möta är när någon ifrågasätter ens undervisning och pedagogiska metoder. Instinktivt hamnar jag i försvarsposition och försöker hitta evidens som rättfärdigar det jag gör. Så det här med att “bråka med läraren” som någon som läser den här texten kanske tror att jag uppmuntrar är långt ifrån oproblematiskt. Det är inte riktigt det jag vill komma fram till heller. Det jag däremot som lärare behöver landa i är att när jag vågar äga problemet, då har jag också mandat att göra något åt det. När jag placerar problemet hos barnet så tar jag bort det mandatet, då blir det barnets ansvar och jag limiterar mina handlingsmöjligheter att agera.

”Bemötandet blir bättre till barnet”

Men åter till det här med bråkiga och resursstarka föräldrar.

Jag har noterat att när det finns ett intresse hemifrån, när föräldrar frågar hur det går i skolan, agerar jag betydligt oftare proaktivt som följd. Kognitivt får jag undermedvetna tankar i bakhuvudet jag reflekterar över på förhand innan lektionerna. Det blir enklare att notera små tendenser som tenderar att leda fram till stora problem och jag agerar mer proaktivt i förhållande till dessa i min undervisning. Bemötandet blir bättre till barnet.

Det blir alltså enklare för mig att agera proaktivt framför reaktivt efter ett uppvisat intresse hemifrån för barnets skolgång. Jag försöker förstå ursprunget till barnets agerande framför att bestraffa det. Istället påtala vad barnet kan göra för att göra rätt framför vad barnet just nu gör fel.

Nu vet jag att titeln jag skrivit är provocerande. Det är lite med flit, så klart är det inte givande med en toxistisk dialog mellan lärare och föräldrar. Det jag menar är viktigt i sammanhanget är föräldrar som är engagerade i sina barns skolgång, som undrar hur det går, som vill hitta lösningar tillsammans. Och sedan är jag också övertygad om att alla givetvis inte fungerar som jag i min lärarroll. Vissa tänker redan på det här.

”Mitt tips: Engagera er”

Men ska jag ge ett enda tips till föräldrar som är oroliga för sitt barns skolgång så är det: engagera er!

Jag säger faktiskt aktivt till föräldrar att ligga på mig som lärare om deras barn, det hjälper mig att tänka till och fokusera i min undervisning. Särskilt viktigt är det när man som jag undervisar tolv olika klasser och över 200 elever. Att hjälpa mig som lärare att få dessa kognitiva tankar och inställning att hjälpa istället för att bestraffa är oerhört fruktsamt för mig i min lärarroll och det påminner mig också om varför jag valde att bli lärare:

Jag vill hjälpa barn att uppnå sin potential. Jag vill sprida (rörelse)glädje, social gemenskap och respekt för olikheter bland varandra. Att bidra till att skapa ett tolerant samhälle. Här behöver jag ibland hjälp från bråkiga föräldrar.

Kommentera

Alla idrottslärare i min kommun hade fortbildning i kroppskulturer. Kortfattat kan kroppskulturer beskrivas som att vi uppfattar aktiviteter olika, och motiveras av olika faktorer som kan bidra till rörelse.

För att bryta ned det fick vi genomföra tre olika aktiviteter. En orienteringstävling, backintervaller med pulsmätning och en naturpromenad. Med andra ord är det här olika sätt att tävla på. Mot andra, mot en själv och inte alls.

Jag själv började med backintervaller. Här märkte jag direkt hur tävlingsmänniskan inom mig väcktes. Jag skulle maxa, det fanns inga andra alternativ. Maxpuls nådde jag redan efter tredje intervallen. Allt detta skrevs ned på ett papper, för mig själv. Jag slapp jämföra med andra, samtidigt som jag fick använda den här starka envisheten som är ett kraftigt karaktärsdrag hos mig. Toppen!

Andra aktiviteten för mig blev orienteringstävlingen. Vi fick ett startkort, starttid och läraren stod med en snabb visselpipa och ännu snabbare solglasögon. Jag kände mig redan stressad när jag skrev in min starttid och direkt efter att visslan ljöd sa han ”spring snabbt nu, det är tävling!”.

”Stressen gör att jag glömmer allt jag kan”

Jag älskar orientering, jag anser till och med att jag är duktig på det, men själva tävlingsmoment gör något med mig. Stressen gör att jag glömmer allt jag kan om orientering och nu handlar det bara om hastighet. Jag löper iväg, kartan i handen och givetvis missar jag första kontrollen. Uppgivet letar jag runt i skogen men jag kan inte för allt jag förmår hitta den eller ens komma ihåg HUR man orienterar. Och det här är alltså kunskap jag idag lär ut.

Jag blir förbannad. Jag vill knöggla ihop kartan och slänga den. Jag vill riva sönder kartan. Jag vill skrika, jag vill slåss. Jag vill bli av med min ilska av affekt.

Sen lägger sig ilskan. Jag vill gråta. Gråta över mitt misslyckande. Gråta för att jag tillåtit mig själv att misslyckas igen, tillåtit mig själv att känna. Och då kommer skammen. Hur ska jag kunna gå tillbaka till läraren med ett tomt och trasigt scorekort? Hur kommer han, den snabbe läraren i solglasögon och med visselpipan reagera på att jag misslyckats?

Nu var det bara tur att jag är vuxen, har erfarit det här så många gånger att jag idag har ord att prata om det här och att jag vet att det är okej att tycka saker är jobbiga.

”Vi lärare behöver känna till detta”

Men hur hade jag agerat som barn? Förmodligen hade jag flytt ut i skogen och vägrat komma tillbaka.

Och det är det här kroppskulturer handlar om för mig. Det handlar om att förstå att det som sporrar vissa elever till att prestera får andra att få en sådan ångest att de inte ens förmår sig att gå till skolan. Vi lärare behöver känna till detta.

Och jag vågar hävda att tävla, det kan vi syssla med på fritiden. Mitt uppdrag i det här fallet är att lära eleverna orientera. Det måste inte vara en tävling att hitta rätt, det handlar om att praktisera kunskap. Sådan kunskap jag förmedlar till dem.

Genomför jag det då som ett tävlingsmoment kan jag vara säker på att detta gör att jag har elever som mig själv, som inte kommer kunna visa vad de faktiskt kan.

Jag kan samtidigt köpa argumentet att det är bra att utsätta sig för sådana här situationer, för vi kommer att möta dem som vuxna och måste då ha lärt oss att hantera dem. Men då måste jag vara medveten om att det är just en utsättning. Ett sätt att skapa en referenspunkt och förhoppningsvis dra erfarenheten att det faktiskt kan bli bra av att tävla. Jag måste inte alltid vara bäst på allting utan kan fortfarande uppskatta själva aktiviteten.

”Jag har aldrig lärt mig hantera tävlan”

För det finns vissa som anser att ”man måste lära sig att tävla” och visst, vissa kanske kan lära sig det. Men inte jag, jag har aldrig lärt mig att tävla. Jag har aldrig lärt mig att hantera tävlan för det väcker för starka känslor om att lyckas och misslyckas som person hos mig.

Visst, när jag har blivit äldre har det gått bättre men det beror framför allt på att jag hittat strategier att se tävling som något annat.

I sällskapsspel följer jag sällan syftet med spelet. Jag kommer på ett eget mål, något jag kan sträva efter och då vara bäst på. Det kan göra spel intressant. I lagspel försöker jag fokusera på andras prestation och berömma när de gör någonting bra. Medspelare som motspelare.

För det ger mig glädje att glädja andra. Men att tävla, det har jag aldrig lärt mig hantera. Och det kommer jag nog aldrig lära mig heller.

Efteråt hade vi alla en naturpromenad där vi fick välja platser vi kunde besöka, hur många och hur snabbt, samt en mindre uppgift om att känna in naturen. Och det, det är vad friluftsliv verkligen handlar om. Välmående i naturen.

Kommentera

Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera

Hur är det att gå i skolan med adhd/autism?

Det vet jag.

Och det vet också de barn som har NPF och just nu går i skolan.

När jag var ung fanns det ingen information om dessa diagnoser. De var nya. Det var knappt så att läkaren som ställde diagnosen själv visste vad det innebär. Jag blev således dessa diagnoser, och man var väldigt intresserad hur jag fungerade.

Så man mätte mycket. Men jag själv fick väldigt lite stöd i att ta reda på hur jag fungerade. Jag fick hela tiden testa mig fram. Utan förebilder som kunde stötta mig, utan någon att se upp till, som kunde säga att allting skulle bli bra till slut. Som kunde finnas där i min sorg och mitt utanförskap.

Om inte vården hade kunskap om en diagnos, hur i hela friden skulle då lärare veta hur man bemöter ett sådant barn?

Idag behöver det inte se ut så. Idag vet vi bättre, och idag finns det förebilder.

”Det måste inte handla om stora insatser”

Det kan kännas som en övermäktig uppgift att bemöta dessa elever. Ska deras behov få stå före alla andras i gruppen? Jag kan förstå dessa tankar och känslan av hopplöshet att nå sin grupp samtidigt som man ska nå alla enskilda elever.

Det jag vill trycka på i den här texten är att det inte måste handla om stora insatser. Och det arbete man investerar i för att göra sin undervisning tillgänglig för dessa barn kommer man få igen tiofalt i minskning av konflikthantering. Att investera i det sociala samspelet ger ringar på vattnet till ämnesundervisningen.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mina tio extra anpassningar som jag använder i min idrottsundervisning. Som några uppmärksamma läsare poängterade så var det inte extra anpassningar inriktade mot en elev, utan mot hela gruppen. Och det stämmer. Jag vill i så stor mån som möjligt att mina anpassningar ska gälla för alla elever, inte bara en. Det är social inkludering.

Det var en gång när jag fick en överlämning om en ny elev. Specialpedagogen sa i princip ”den här eleven har mutism, hen kommer inte att prata med dig”. Tja, jag undervisar i idrott så det löser sig säkert. Vikten läggs trots allt på den fysiska aktiviteten. Redan vid upproret stötte jag på problem. Jag ropar upp som vanligt från min läsplatta och kommer till elevens namn. Och… eh… Kim är här.

Katastrof. Det var inte alls så jag tänkte att det skulle gå. Jag blev helt tagen på sängen.

”Jag vill vara den som äger problemen”

Eftermiddagen spenderade jag med att fundera ut lösningar men fann inga. Det kändes så hopplöst, samtidigt som det var så orättvist mot eleven att sätta sådan press på hen. Jag valde att skicka ett mejl till föräldrarna där jag beskrev situationen och hur jag gjorde. Hur jag önskade att jag hade en bättre lösning och frågade om de hade några tips till mig. Jag fick snabbt ett svar tillbaka: ”testa att Kim kan räcka upp handen istället, kanske?”.

Det var en lösning, fortfarande exkluderande dock. Ska Kim räcka upp handen medan alla andra svarar ja? Det är rätt exkluderande, och tydligt vem som får äga problemet: Kim.

Som lärare vill jag vara den som äger problemen. För den som äger problemet har även mandat att göra något åt det. När jag fick detta förslag la jag på det perspektivet; hur kan jag få det här att bli till en inkludering istället? Alla räcker upp handen, såklart!

Det kräver lite mer av mig som lärare att hålla koll efter att jag ropat upp ett namn. Men nu blir det jag som äger problemet, inte eleven. Det kanske ser ut som en väldigt enkel och trivial lösning. Enkel är den, men verkligen inte oviktig. Inte för Kim. För Kim kan det göra skillnaden mellan att delta på idrotten eller inte. Skillnaden mellan att kunna gå till skolan överhuvudtaget den dagen.

Det jag vill skicka med från denna text är att dessa speciallösningar kan vara väldigt små. Samtidigt gör de en avsevärd skillnad. Bara vi vågar tänka från ett annat perspektiv. Från barnets perspektiv. Och det är inte en svaghet att be om hjälp från andra. Att visa engagemang och en vilja att lösa problem skapar en trygghet hos föräldrar.

Kommentera

Extra anpassningar syftar till att göra undervisningen inkluderande för alla elever. Men en extra anpassning i sig kan fungera som något exkluderande när den riktas till en individ istället för en grupp. Därför, när jag inför extra anpassningar, försöker jag göra så att det gäller alla. På så sätt blir det en social inkludering – något vi ska eftersträva i skolan.

Idrotten är dessutom lite speciell. Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur en idrottshall fungerar kontra ett traditionellt klassrum. Det medför att vi idrottslärare ofta får hitta våra egna vägar som fungerar. Därför tänkte jag ge tips här om 10 extra anpassningar jag brukar använda mig av i min undervisning.

  1. En elev med mutism pratar inte med de vuxna eller andra barn. Det blir speciellt ett problem för mig som idrottslärare vid uppropet: Alla i den klassen räcker upp handen.
  2. Många elever har svårt för dusch/ombyte: Gör det frivilligt att byta om.
  3. Elev har svårt för samlingar: Alla elever har möjlighet att gå ut och vänta i korridoren tills genomgången är slut, sen har vi en snabb liten genomgång tillsammans medan aktiviteter har startat.
  4. Elever får impulser att klättra på en tjockmatta: Impulsanpassa (ta bort mattan).
  5. Elev har svårt att förstå instruktioner: Håll instruktion enskilt medan vi observerar tillsammans.
  6. På motorikbanor: Erbjud flera olika alternativ där jag vet att vissa elever tycker det är obehagligt/svårt. Det kan dels fungera som en extra anpassning men också som en progression och anpassning till elevens rörelseförmåga.
  7. Elev deltar enbart aktivt med en trygg kompis: Får alltid vara med en tryggkompis.
  8. Ett gäng killar är stökiga i en av grupperna: Sätt alla i samma grupp när vi har stationssystem, följ med den gruppen under lektionen.
  9. Elever dras till sina vänner på samlingarna som stör genomgången när de pratar eller småkivas: Sätt ut bestämda platser på samlingarna.
  10. Elev är orolig för idrotten då salen ofta är inredd olika beroende på vad vi ska göra: Skicka planeringen med beskrivningen till eleven innan. Om möjligt – ta foto på aktiviteten som ska hållas och visa (vi återanvänder en hel del, så ta bilder, det kommer till användning).

I grunden tror jag också det handlar om att ha en tydlig konsekvenstrappa och göra den uttalad. Elever som pratar under min samling påminner jag om våra regler en gång. Fortsätter de får de gå ut och vänta i korridoren.

Samtidigt ska jag inte syssla med dubbelbestraffning. Jag låter eleven komma in direkt när det är dags att dra igång, och ser det inte som något konstigt att vissa ibland behöver gå ut.

Det här förstår jag kanske inte är så populärt men som lärare måste man hålla i flera perspektiv samtidigt och i dessa fall ett individ- och ett grupperspektiv. Ibland korsar dessa varandra och då får man välja det som är minst skadligt. Det kan ibland vara en svår balansgång.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm