Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Kommentera

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Kommentera

I måndags hittade äntligen sommarvärmen fram till oss och undervisningen i idrott och hälsa.

En typisk grej med idrott och hälsa är att vädret sällan är perfekt. Antingen är det för kallt, blött och blåsigt. Eller så är det kokhet och varmt. Så som det var nu i måndags. När vädret blir en påverkande faktor på undervisningen blir det extra viktigt att tänka på elevernas motivation och vad en kan göra för att hjälpa till att finna en känsla av sammanhang med undervisningen. 

Ett exempel är att varma dagar är fenomenala för att prata med eleverna om hur vårt avkylningssystem fungerar.  

Frågor vi brukar reda ut är:

  • Varför blir vi törstiga när vi rör oss i värmen?
  • Varför svettas vi?
  • Hur kyler svett kroppen? 
  • Vad händer med vårt kylsystem ifall det inte finns vind och är över 40 grader ute? 
  • Vilka signaler ger kroppen för att vi behöver fylla på vårt kylsystem? 

Följer man tankarna kring fronesis så är ”när-et” väldigt viktigt i undervisningen. En varm sommardag är således perfekt att diskutera sådana här frågor då de kommer ligga eleven nära när vi har sprungit och svettats mycket.

Det här är ett exempel på hur vi försöker arbeta med det praktiska ämnet idrott och hälsa för att bibehålla hög, inre motivation och känsla av samanhang. Det är också detta som gör oss lärare till mer än en aktivetetsledare. 

Förmågan att på kort tid kunna evaluera den egna, planerade undervisningen och sedan improvisera, förbättra, förfina. Att förädla undervisningen.

Det är vad som gör att eleverna lär sig. Det är också vad som gör att eleverna uppskattar att röra på sig, även när yttre förhållandena är påfrestande. 

I slutet gav jag även eleverna ett litet experiment att testa hemma. Ta en blöt tidning och vira den runt en rumstempererad colaburk. Ställ ut i solen och vänta en timme. Nästa lektion pratar vi om vad som sker. Det är nämligen väldigt liknande vad som sker med kroppen när vi svettas! 

Kommentera

Håkan Larsson är docent vid GIH och författare till boken ”Idrott och hälsa igår, idag, i morgon”. Larsson berättar att det är viktigt för elevernas kunskaps- och färdighetsutveckling att längre progressioner används i våra undervisningsmoment. Oavsett hur lång progression vi har idag kommer eleverna gynnas av att göra progressionen längre, enligt hans forskning.

Det är ett vanligt problem som ämnet idrott och hälsa brottas med. Dels vill man göra undervisningen lustfylld med rörelseglädje och erbjuda ett smörgåsbord av aktiviteter (som går mer i linje med tidigare läroplaner). Dels så ska undervisningen vara uppbyggt efter synen på idrott och hälsa som ett kunskapsämne. Då måste eleverna ges möjlighet till att träna på lektionerna, inte bara göra.

Dessa två kan nämligen upplevas att gå stick i stäv med varandra och det finns en splittring bland idrottslärare vad som är det viktigaste med ämnet idrott och hälsa. Vissa hävdar den äldre synen med hög fysisk delaktighet som mest viktig medan andra lyfter vikten av att utveckla den allsidiga rörelseförmågan genom en medvetenhet kring stoffet i ämnet.

Min åsikt har länge legat i att rörelse måste vara kul. Rörelseglädje ska premieras. Så jag har bytt mycket mellan aktiviteterna. Det har blivit ett smörgåsbord för eleverna. Hinderbana en lektion och dans nästa. Inga längre sammanhållna progressioner. Men jag har inte haft forskningen på min sida när det kommer till denna typ av undervisning i idrott och hälsa. Och det är aldrig försent att utveckla sin undervisning.

Därför har jag testat att förlänga min progression för momentet orientering. Det är kul att se den stora skillnaden i måluppfyllelsen hos eleverna. Det är ännu roligare att se att glädjen fortfarande finns kvar och i vissa fall har upptäckts helt nytt. Det är nämligen bara logiskt; kan man så är det kul, kan man inte är det tråkigt. 

En längre progression gav mig möjligheten att börja på en grundläggande nivå och sedan bygga uppåt. Det är något jag länge imponerats av inom militärens verksamhet. Att se till att alla hänger med. Att ta sig tiden att gå igenom noggrant och se till att eleverna hänger med. Men framförallt se till att de får möjlighet att öva, öva öva. Träna, träna, träna. Det är enda sättet att bli bättre på någonting.

Idrott och hälsa är så pass mycket mer än att bara få upp pulsen och röra på sig. Idrott och hälsa är ett kunskapsämne och för att befästa kunskap och färdigheter måste man ges möjlighet till färdighetsträning.

* * *

Detta har varit min lektionsserie för orienteringen på låg/mellanstadiet:

År 1

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad helklass skolgården, gömma kloss på karta 2o2
  • Lektion 2. Kartpromenad helklass skolgårde , gömma kloss på karta 2o2

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat skolgård, bana 1 eller 2

 

År 3

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 4

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 5

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana själv, bana 3
  • Lektion 2. Examination själv, examinationsbana 1 eller 2
  •  

För samtliga lär jag ut orientering enligt följande steg.

  • 1. Passa kartan
  • 2. Hitta var du är
  • 3. Hitta var du ska
  • (4. Tumgreppet)
  • 5. Ta ut säkra ledstänger och punkter.
Kommentera

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull – skär inte bort den här personen.  

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.