Annons

Alltid redo med en penna

Få saker är så förknippade med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på att leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor. Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra för dig.

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt.

Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt. 

Reagera på inlägget:

Vad är en sten?

"Vad är en sten, Jonas?"

Vi passar på att ta ett tidigt möte på verandan, för att hinna med det innan barnen vaknar. Johan knackar på dörren klockan 6.30, kaffet är nybryggt och vi sätter oss i varsin fåtölj. Solen står redan högt. Det är varmt. Diset ligger över fälten – sjön som en glittrande glimt i fjärran.

Det är dag ett i första sommarlovsveckan, jag har avslutat ett intensivt läsår, och två intensiva studieår. Och samtalet blir något slags knyta säcken för de insikter jag fått om skola och lärande de senaste två åren. Och Johans roll i det här är central, vilket jag ska återkomma till.

För den nyfikne; helt kort. Jag hoppade på ett utbildningsprogram för lärare med akademisk grundexamen för två år sedan. Programmet syftar till att rekrytera drivna ämneskunniga lärare till framförallt högstadiet. Målet är detsamma som skolans övergripande mål – att fler elever ska klara målen till gymnasiet – att fler barn en dag ska kunna välja sin framtid, genom att få behörighet.

Jag har lämnat en tidigare yrkesbana som journalist efter 17 år i det yrket, för att jag vill förändra inom skolans värld. Skolan står, som alla som följer utvecklingen vet, inför stora utmaningar, när den ska förbereda unga för en framtid som för alla är mycket oklar. Jag tror att jag kan bidra med förändringskraft och riktning på den resan.

Nu har det gått två år, resan hittills har varit en av de mer givande i min yrkesbana. Och gett mig några starka insikter – ledord på min fortsatta färd i skolvärlden. Du måste vara människa innan du kan bli lärare. Annars kommer dina elever inte att följa dig som ledare. Du måste visa eleverna vägen till sin plats i livet. Och behålla deras lust att lära sig.

Och det är här Johan kommer in, åter till honom. För ett år sedan frågade han mig – hur skulle en läroplan för framtiden se ut i dina ämnen Jonas? Jag har NO-ämnen och numera även matematik. Johan är en ny god vän, och även upphovsman till Trainstation Vivalla, en satsning i Örebro där han med sina medarbetare byggt upp en digital fritidsgård i stadsdelen Vivalla i Örebro. Syftet är att leda unga att utveckla sina drömmar, få färdigheter som de sedan kan få jobb på. Och på så sätt ge fler unga de möjligheter som den digitala tiden erbjuder.

Hit får unga som vill lära sig något komma och göra det. Det drivs helt av deras lust att lära. Fokus ligger på musik, spelutveckling och digital design. Metodiken bygger på att fånga in eleverna i helheten för att sedan bit för bit med en tydlig pedagogik bygga deras kunskaper så att de kan nå sitt mål. Det kan till exempel handla om en person som vill göra en låt. Sedan arbetar hen med stöd från handledare stegvis i en lärmodul, och kan sedan med relativt enkla steg skapa sin låt.

Att locka unga till en tekniktät fritidsgård där de får utveckla sina drömmar, till färdigheter de sedan kan få jobb på, har visat sig framgångsrikt. Och nu till Johans fråga till mig för ett år sedan – kan vi göra likadant för att fånga de ungas intresse för skolämnena, Jonas? Ja, det är en annan utmaning det. Att fånga en 14-årings intresse för organisk kemi – har visat sig – svårt. Det är de flesta högstadielärare ense om.

Det var då Johan frågade mig nästa fråga: Jonas, vad är en sten? En sten, svarade jag. Frågande. Han återgav ett samtal mellan honom och hans barn, där barnet undrade vad en sten var. Och Johan hade gått igång på frågan. Jag drog mitt vanliga svar – att det kan vara både karbonatföreningar och kiselföreningar… och så vidare. Men Johan avbröt mig och drog vidare. Jonas, kisel, det gör man glas av. Och glas är ett material som kan återvinnas. Vet du hur hett det kommer att bli med glas när vi bygger ett hållbart samhälle?

Han berättade vidare hur hans barn vill ha honom som lärare hela tiden, och det kan jag förstå. För att kunna tänka i de divergenta banorna – då ökar chansen dramatiskt för att en elev ska intressera sig för en sten – för att det plötsligt handlar om deras framtid och överlevnad. Det blir plötsligt meningsskapande.

Så hur gör vi? Hur skapar vi en läroplan där varje del av innehållet ska kunna motiveras som meningsskapande för en ung människa? Hur vänder vi exempelvis ämnesrubriken Kolets kretslopp till det som det ytterst handlar om – hur vi får ordning på den dåliga balansen mellan kol på jorden? Ja, ni förstår, det var inte lätt det där.

Men här är ett löfte från mig till er. Jag jobbar vidare, och du kommer att se förändringar i mitt sätt att undervisa i NO i höst. Var så säker. Och över sommaren har jag ett tips till dig: Gå ut i världen – ställ frågorna – du kommer själv bli överraskad över hur kul det blir när du hittar de rätta.

Glad sommar!

Reagera på inlägget:

Gamla prov känns plötsligt så helt rätt

Jag jobbar på en relativt nystartad skola. Vid anställningen fördes samtal om att försöka ta nya vägar och ställa frågor som ”varför” och ”varför inte” innan vi testar något nytt eller förkastar något gammalt.

Spännande kollegor och mycket material som flödar i lärarforum, särskilt i valtider, gör att jag själv inspireras och testar nya vägar. Stora frågor, föreläsningar, skolambassadörsprojekt, studiebesök, filmprojekt, entreprenöriella och ämnesövergripande utmaningar avlöser varandra.

I början av läsåret fick jag den personliga inloggningen till Skolverkets bedömningsportal och blev lite spänd av förväntan för att se vad som skulle erbjudas i mina ämnen. Uppgifterna i sig var ingen överraskning och kunskapskraven hade jag koll på. Tanken att enkelt stämma av kunskaper mot en given mall var dock tilltalande.

Så skönt att inte känna att jag eventuellt är fast i mina egna sanningar utan kan se på en given mall hur mina elever ligger till.

Men då slog mig tanken... varken ny eller särskilt innovativ. Gamla nationella prov ligger ju på Skolverkets hemsida. Prov med rättningsmallar. Ska jag inte köra dem, helt enkelt? Plocka ut de bitar som är demokrati- och valrelaterade och bara köra på det?

Som sagt, inga nya tankar eller märkvärdiga knep eller entreprenöriella metoder. Gamla prov känns plötsligt så helt rätt på flera plan.

Sagt och gjort. Hittade ett prov, tog ut alla demokrati- och valrelaterade frågor. Ett prydligt pappershäfte att kopiera. Ingen länk, ingen app eller digitalt dokument. Ett häfte fullt med papper.

Eleverna ska få visa vad de lärt sig samtidigt som vi tränar till det nationella provet, tränar provsituation och dessutom får jag förträffligt underlag och stöd till bedömningen.

Dagen innan. Eleverna förbereds på provsituationen.

Provdagen. Allvaret ligger i luften och fokus när pennorna lyfts och markerar på papperet.

När jag några timmar senare rättar proven så kommer leendet och ett stort lugn. Eleverna kan det här. Upplägget jag haft håller. Sida upp och sida ner. Skön bekräftelse för mig. Eleverna lär och kunskaperna håller enligt den standard som förväntas.

Ett enkelt häfte av papper. En penna. En ordentlig hög att rätta. Så tydligt, så konkret och så bekräftande för både mig och eleverna.

Nationella proven – plötsligt så kreativt och helt rätt.

Reagera på inlägget:

Jag är din coach – men också din domare

”Vilken sida står du på… Vilken färg har din fana?”

Du kanske inte känner igen den där textraden. Den har säkert fallit i glömska bland många, eller också har den aldrig nått dig ens från första början.

Det är en textrad ur en låt av Fria Proteatern. Som jag tycker om. Som inte särskilt många av mina elever i en högstadieskola i Örebro har hört. Och det är väl knappast något man varken kan förvänta sig eller kräva av dem.

I deras lurar flödar helt annan musik, mycket hip hop – Antwan, Cherrie, Z.e. Där handlar låtarna inte om någon röd 1968-fana. Men de handlar ofta om något som liknar det. Lojalitet, rättvisa, utsatthet. Och drömmen om att lyckas. Att vara fri.

Och in, mitt ibland dem, kliver en medelålders vit snubbe. Som studerar till lärare. Syfte: jobba i skola med elever som kommer från så kallade utsatta områden. I Örebros fall stadsdelarna Vivalla och Oxhagen. Stadsdelarna som finns med på polisens ”55-lista”, över områden med särskilt svåra sociala problem.

Vi kommer från skilda världar. Som en elev sa till mig en dag. ”Jonas, när vi åker hem från skolan, du åker åt vänster, vi åt höger. Alla lärare åker åt vänster.” Jag måste såklart hålla med. Lärarna i Örebro bor i stans östra delar, de mer bemedlade. Många av eleverna bor i stans västra delar. De mer utsatta.

Men vi ses i skolan. Och vilken sida står vi lärare på? Vilken färg har vår fana? Såklart på elevernas sida. I alla fall de allra flesta av oss. En och annan lärare kliver kanske ibland snett och tappar det enda möjliga perspektivet, elevperspektivet. Men still, jag är sjukt imponerad av hur lärare dag för dag kämpar för att så många som möjligt ska lyckas i skolan – och på så sätt få en framtid.

Men det finns ett stort problem med skolan. Många skulle efter att ha läst ända hit fylla i: ”Jo, det har man ju läst om. Ingen ordning, elever med bara rättigheter, inga skyldigheter, hög arbetsbelastning, för mycket krav på dokumentation, otydliga styrdokument, svaga ledningar, fritt skolval, segregation…”  

Jo, självklart finns det stora utmaningar. Men min poäng är inte dessa, inte den här gången.

Min poäng är snarare frågan vilken sida du står på. Vilken färg din fana har. Vi har elever som vi ska hjälpa till framgång, deras bästa coacher är vi. Men samtidigt är vi deras yttersta domare. Som ”Döden” i ”Sjunde inseglet” närmar vi oss Antonius Block. Som betygssättande lärare närmar vi oss dem vid varje terminsslut, och fäller ner bilan över deras framtid. Slutbetyget i nian kan bli stupstocken för många. Och skada deras framtid för lång tid framöver.

”Bedömer du det här, Jonas?” Det är en av de vanligaste frågorna inför en arbetsuppgift som eleven ska utföra.

Jag försöker förklara att nästan allt vi gör i skolan är övning eller träning. Som att öva eller träna inför en viktig match. Egentligen finns det bara ett riktigt slutspel, en riktig finalmatch. Och det är slutbetyget i nian. Så brukar jag säga till mina elever. De fattar, börja öva. Och det kan bli riktigt trevligt längs vägen, inser de i bästa fall.

”De här veckorna ska vi bara lära oss”, säger jag ibland. Inte bedömas. Det brukar bli riktigt lärande, och kul.

Hur skulle du själv reagera som vuxen på en arbetsplats om du vägdes på våg varje timme? Hur skulle du prestera, leverera?

Så igen, vilken sida står jag på då?

Som jag sa till mina niondeklassare nyligen inför det nationella provet i kemi:

”Ni ska veta klassen, det är ni och jag, mot alla de som inte annat vill än bedöma er. Börja jobba nu.”

PS: Cred till den här texten ska utmärkta skribenten och tänkaren Micael Dahlén, som inspirerat mig genom den här texten, jag tog den bara vidare till min lärarvardag. Och han om någon vet väl vad han pratar om.

Reagera på inlägget:

Barn gör bra ifrån sig om de kan

På engelskalektionen var det flera elever som inte började jobba med de tilldelade uppgifterna. Det här gjorde mig rätt irriterad. Varför försöker de inte ens? De vill bara inte jobba tänkte jag. De brukar ändå vara så stökiga. Det är så de är, den här gruppen.

Dessa elever fokuserade på helt andra saker. De gick runt i klassrummet, snackade med kompisarna. Filmade med sina ipads, gick ut ur klassrummet och hade någon form av socialt ungdomscafé utanför. Allt för att inte behöva jobba helt enkelt, tänkte jag. 

Inte ens när jag försökte hjälpa dem gick deras motivation igång. Till slut blev några av de mer ambitiösa eleverna klara och de fick gå från lektionen lite tidigare. Välförtjänt ändå när man jobbar och andra bara stökar. 

Det satte fart på ”stökisarna”. De ville verkligen ha hjälp och blev stressade. Klart de ville ut på rast också. Deras favoritämne, tänkte jag. Jag överrumplades av frågor från höger till vänster. Det blev omöjligt för mig att bemöta en elev i taget. Kaos utbröt.

Är det så här det ska kännas att undervisa i skolan? Att aldrig räcka till. Bara för att några elever väljer att inte lyssna på genomgången, tänkte jag.

Jag känner hur min frustration ökar och hur jag får tankar om att det ändå är rätt åt eleverna, bra att de får känna av konsekvenser när de inte gör som de ska. Nästa gång kanske de kan lyssna ordentligt när de ser att andra som gör det får sluta tidigare?

En elev får nog och säger att hen går ut på rast nu. Jag påminner att om hen gör detta blir det att stanna kvar vid nästa tillfälle som gäller.

Orättvist! Dörren slås igen, frustrationen kokar över hos eleven. Hen kommer tillbaka och ber frustrerat om hjälp igen.

”Jamen, vad ska jag göra då?” Halvdant lyckas de skramla ihop svar till mina frågor. Löst kopplat till frågeställningen och knappt acceptabla svar. Vissa till och med på svenska. 

Efteråt kände jag mig tvungen att mejla hem och fråga vad det var som hände egentligen. Varför de inte jobbade utan bara hittade på annat. Jag ville mest informera om att det hade varit svårmotiverat att jobba och bad om råd från hemmet, kanske hade jag missat något. Tur var nog det.

För som svar fick jag av flera att eleven inte hade förstått uppgiften, tyckte det var orättvist när andra fick gå och att de blev stressade då. Någon tyckte det var jobbigt att behöva be om hjälp. Sen när de bad om hjälp så förklarade jag på engelska. Det var svårt för eleverna som redan hade svårt att förstå då.

Så värdefull information. Barn gör bra ifrån sig om de kan, och idag hade jag elever som inte fick den möjligheten. Vilken tillgång att ha vårdnadshavare som har en god relation med barnet som kan få fram vad de känner. 

Det ger mig en helt annan energi att ta mig framåt. Jag säger inte att det helt är jag som lärare som äger det här problemet ensam. Det gör vi tillsammans, jag och eleven. Men, jag är lärare och i min profession. Vill jag bli bemött med den respekt som det medför är det jag som får ta ansvar för den situationen. Och det är precis vad jag kommer göra, ta ansvar för problematiken. 

Så till nästa gång blir det större fokus på instruktionen och att möta upp de elever som inte kommer igång och söker sig till att göra annat. Stor risk är att de inte förstått vad de ska göra och helt enkelt tar kontroll över situationen genom att göra annat. Förtränger att de inte förstår uppgiften.

Och det är skönt för mig att kunna skaka av mig de negativa tankarna som uppstod om elever och istället fokusera på de metoder som inte fungerade.

Reagera på inlägget:

Sidor