Vi är ett stolt släkte, vi lärare. Det är viktigt att påvisa sin styrka och inte visa svaghet. Att signalera utåt att i min undervisning flyter allt på bra. Jag klarar av att hantera alla elevgrupper. Den som inte gör det, den är svag. Det här påvisas bäst genom ledarskap i klassrummet. Att som lärare klara av vilken klass som helst är det ultimata beviset på lärarskicklighet.

Få saker gör mig så irriterad som denna lärarpride i skolan.

Helt ärligt, de som anser att de klarar varje elevkonstellation har antingen inte mött en tillräckligt stor varietet av klasser eller saknar självinsikt.

Och ja, jag får väl gardera mig för att det säkerligen finns någon superpedagog där ute som aldrig har en sjukdag eller blir påverkad av negativitet. Som sitter och finslipar sina lektionsplaneringar in till småtimmarna på helgen. Eller nej, det gör de förstås inte. För man hinner med sitt uppdrag på sin arbetstid.

Det här är att brinna för någonting. En eldsjäl, som vi säger. Och skulle jag själv, en halvsunkig idrottslärare med intryckskänslighet, prova det skulle jag brinna upp. Vi behöver jäkligt bra lärare, men vi behöver också de där halvbra.

Det jag ville komma fram till innan min adhd-hjärna spårade ur totalt är att lärare behöver kliva ned från sina höga hästar.

• Sluta vara så himla bäst hela tiden.
• Sluta försök klara varenda ”utmaning”.
• Framför allt: sluta klandra dig själv när det helt enkelt inte går. Det är faktiskt okej att inte reda ut en klass. Det är okej att be om stöd och hjälp. Det är inte fel att ibland kasta in handduken när det är för svårjobbat.

Jag tror det är svårt för utomstående att förstå hur stor skillnad ett elevunderlag kan göra. Till och med som lärare är det svårt att fullt se det om man inte själv stött på dessa skillnader.

”Nu kommer jag svära i kyrkan”

För det är sinnessjukt stor skillnad på klass och klass i skolan. Det märker man som idrottslärare då man möter många grupper i sitt uppdrag. Det är som att klasskulturer skapas där vissa grupper bara flyter på och hjälper läraren i undervisningen. Andra kräver extremt mycket av läraren och dennes ledarskap. Ibland för mycket.

I en klass kan eleverna reagera starkt på ordningsstörningar. De vill inte ha dem heller. I en annan är de så normerande att eleverna inte ens lägger märke till dem som något extraordinärt. Och har man otur sprider den sig som en löpeld och kvar står man med bara dåliga metoder.

Så nu kommer jag svära i kyrkan; jag tycker klasser behöver splittras när det gått för långt.

Det blir för trögjobbat. Och de resurser som krävs för att vända finns aldrig på en skola. Bättre att bryta de negativa rollerna med ett nytt sammanhang och ny lärare.

Det finns så många relationer i en klass att det ibland är omöjligt för läraren att påverka i tillräckligt stor utsträckning. När den kritiska massan av elever som vill lära sig och som vill gå i skolan inte finns där, då behövs något annat. Något mer.

Då anser jag att läraren med trygghet ska kunna lyfta detta utan att hens ledarskap per automatik ifrågasätts. För jag är rätt säker att jag inte är ensam om att känna mig totalt värdelös om jag måste gå med mössan i hand och erkänna att jag inte fixar att bedriva undervisningen i en grupp.

”Det här är en rektorsfråga”

Jag tycker inte läraren ska behöva känna så. Det här är inte en lärarfråga. Det här ska inte landa i lärarens knä att ställa sig upp emot en norm och ”våga erkänna” att man inte fixar en grupp.

Nej, det här är en rektorsfråga.

Rektor styr och fördelar arbetet. I det här styret måste jag som lärare känna en tillräckligt stark tilltro till skolans ledning att jag inte blir kastad framför bussen så fort jag lyfter en klass jag inte klarar av att hantera.

Ett sådant problem måste tas på allvar. Visst kan man testa handledningar och utbildningar. Det kan säkerligen ta udden från vissa tillfällen. Men ibland anser jag att man måste löpa linan ut. Både för lärarens och elevgruppens välbefinnande kan det vara viktigt att byta miljö.

Så läraren måste hjälpas ned från sin höga häst. Och det är rektor som ska se till att det kan ske genom att skapa incitament på skolan där läraren inte känner sig totalt misslyckad så fort man lyfter ett (ordnings)problem. Tyvärr är det så det ser ut idag på många skolor.

Så som rektor kanske man kan ställa sig själv frågan:

När var det senast en lärare berättade något hen inte var kapabel att genomföra?

Och ni som är riktigt modiga ledare kan också ställa er själva frågan; hur reagerade jag då?

Man brukar säga att ” alla barn behöver få lyckas”. Jag skulle vilja ta det längre och säga att ”alla barn måste få vara bäst”.

Det handlar inte om att vara bäst på allt, alltid i alla situationer. Det handlar om att någongång ibland få vara bättre än de flesta andra i gruppen på någonting.

Vissa har sådant naturligt. Vi har barn som är duktiga på fotboll, springa, måla osv. Barn skapar sådana situationer själva och nästan automatiskt. Vi mäter oss mot varandra då och då för att se att vi har ett värde. Att vi har något att bidra med.

Därför är det så viktigt att alla barn måste få vara bäst. På någonting, någongång. Här har vi vuxna stor påverkans möjlighet. Vi kan nämligen forma miljön och aktiviteter så att de barn som har svårt att vara bäst på något naturligt får ett tillfälle att briljera.

Så en tankeövning jag kan göra för mig själv är att se över den barngrupp jag möter och ställa mig frågan för var och en av barnen:

• vad utmärker det här barnet, vad är hen bäst på?
• får barnet möjlighet att naturligt, autonomiskt visa detta?

Genom dessa två frågeställningar kan jag se hur verksamheten kan formas för att ta tillvara på varandras styrkor och olikheter.

Jag tror nämligen att om vi kan påvisa att man är olika bra på olika saker så ger det ett helt annat värde för våra olikheter. Det blir inte bara något som behöver anpassas, något där andra i gruppen måste vara toleranta, utan det skapar istället en känsla av att alla har någonting som är användbart och positivt. Det skapar en större acceptans och gemenskap i gruppen när vi ser att alla har något att bidra med.

Till exempel tror jag att visar man på hur det energiska barnet kan använda den energin på ett positivt sätt för en aktivitet eller gruppen, då blir det lättare att hantera när samma barn har svårt att sitta still. Lite är det som en vågskål för varje barn. Vi behöver visa på positiva attributer för att väga upp för behov. Jag tror det då blir lättare att acceptera för andra barn när det behöver anpassas, och barnet behöver få något annorlunda.

Jag tror alla barn har något de kan vara bäst på, bara miljön är den rätta.

Många gånger då jag går hem slås jag av tankarna:

• Varför måste eleverna bråka så mycket hela tiden?
• Varför ignorerar de mig när jag säger till och ger instruktioner?
• Varför måste jag höja rösten för att få en reaktion?

Efter att ha marinerat den initiala, autonoma tanken så slår det mig också:

Barnen har inte valt att gå i samma klass. De har inte ens valt att gå i skolan. Det är vi vuxna som har placerat dem där. Alla är inte kompatibla med varandra.

Än. Inte kompatibla med varandra än. För de skulle kunna bli. De blev ju det förr? Så varför upplever jag att det blir värre och svårare med det sociala för varje år som går? Är det jag som blir sämre som pedagog med åldern, tappar jag kontakt med ungdomen och går in i gubbvärlden? Eller är det samhället som förändras?

Det känns svårt att svara på.

Jag ser dock tankesätt om skolan som växer fram och tillåts dominera. Ordning och reda står på allas agenda. I och med en hårdare hållning i skolan så skjuts även ansvaret från skolan till eleven. Det är eleverna som ska passa in i normen och gör de inte det är det bestraffning som gäller.

”De som slutar blir bara fler och fler”

Det är så narrativet förs i debatten. Vi rör oss successivt bort från en skola för alla. Och när skolan släpper ansvaret för problem, då släpper man även förmågan att kunna påverka.

Barnen har börjat markera emot detta. Med all rätt! De orkar inte ses som problemet. De orkar inte bli missförstådda, skällda på och inte ha en aning om vad de ska göra eller vad som förväntas av dem. Så de slutar gå till skolan. Och de som slutar blir bara fler och fler.

Samtidigt, eller till följd av detta, så ges det mindre tid för lärare och personal att hantera dessa sociala aspekter. Gemensamma aktiviteter som friidrottsdagar, vandringar, skolbio etc tas bort. Det finns inte tid för de här aktiviteterna som skapar sammanhang och gemenskap. Viktiga värden för att kunna arbeta tillsammans i skolan. Det finns inte tid.

Hela tiden dessa ekonomiska begränsningar vi möter men inte kan göra någonting åt. Att den där personen som brukade vandra i korridoren försvinner. Aktiviteter på rastgården ställs in och läggs ner. Läraren hinner inte se sina elever utanför klassrummet, och till klassrummet följer konflikterna med. Och de blir fler.

”Så jag säger nej, sluta, lägg av”

Snart är det istället förväntat att alla elever ska vara kompatibla med varandra redan innan de kommer till skolan. Och de som inte är det ska markeras. Märkas. Det skrivs ordningskontrakt, skickas lappar hem för underskrift av vårdnadshavare och elev.

Nej, inte, sluta. Alla negativa beteenden förstärks och lyfts fram genom dessa magiska ord.

Och mitt i det här står jag som lärare. Jag kan inte förstå de lärare som pallar för det här trycket. Jag gör det inte. Trycket att på kort tid lyckas reda ut och finna lösningar mellan det normativa och det extraordinära.

Jag blir trött och matt. Jag hamnar på efterkälken och konflikthantering tar upp mer och mer av min tid. Metoderna jag använder blir inte direkt bättre av stressen. Stressen av att bemöta barns behov på ett dåligt sätt. Stressen av att förminska deras bekymmer och stressen av att så mycket tid krävs för att skapa ordning.

Så jag säger nej, sluta, lägg av. Jag blir upprörd när eleverna inte lyssnar på mig. In i den gamla skolans värderingar dras jag ständigt. Jag känner själv hur svårt det är att stå emot i mötet med elever som är utåtagerande. Som har lite svårt att sitta still och bara lyssna. Som är precis som jag när jag gick i skolan.

”Jag önskar att det fanns tid”

För allt pekar på att det är så här jag ska göra. Jag ska markera mot ordningsstörningarna. Jag ska skälla när eleven hamnar i affekt och kastar material. Det är så man skapar ordning i skolan. Hot, våld och kränkningar hanteras bäst genom nej, stopp och sluta.

Och det här känns så fel inom mig för jag vet hur det är att vara den missförstådda, svåra eleven. Som alltid blev tillsagd för precis allting. Jag vet vad det leder till. Det skapar en rädsla för vuxna och människor i allmänhet. Det uppfostrar elever till att bli rädda för att göra fel. Rädda för att misslyckas. Rädda för att leva fullt ut.

Så jag försöker slå undan den här nedärvda tanken. Den leder sällan till något bra. Men den håller sig ständigt närvarande. Även hos mig som med egenupplevd erfarenhet vet hur skadlig den kan vara.

Det jag önskar var att det fanns tid. Att det fanns personal som hade tid för eleverna. Tid att lyssna. Tid att förstå. Egentligen är det inte så konstigt att barn ”inte bara kan sköta sig”. Många barn ges aldrig förutsättningar för att kunna göra det.

Vart har alla dessa mjuka, viktiga värden tagit vägen från skolan?