I skolan kan man inte bara fokusera på vad som sker innanför klassrummets väggar, eller mer konkret: själva ämnesundervisningen. Det jag pratar om just nu är den sociala inkluderingen.

När jag gick i grundskolan var den sociala aspekten så bristande för mig att jag inte alls klarade av att vistas där. Plötsliga eller planerade platsbyten blev en överväldigande stress. Byten av ämnen fick mig att tappa fokus och bli arg när jag hade kommit in så bra i jobbflytet.

Känsligheten för ljud och ljus gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Hela kroppen skrek åt mig att fly. Allt från myrorna i benen som rörde sig upp till magen fram till huvudvärken som byggdes upp av det starka strålkastarljuset och ljuden.

Så jag slutade gå till skolan. Mina bra dagar satt jag utanför med en fritidspedagog och jobbade 20 minuter i taget. När den inre viljan för skolan var försvunnen var det enda som fanns kvar den yttre, att jag visste att vi skulle spela pingis när jag jobbat i 20 minuter.

”Jag gick ut med högst betygssnitt på hela skolan”

Allt var totalt ohållbart. Men jag var aldrig dålig i skolan. I gymnasiet gick jag ut med högst betygssnitt på hela skolan, så något fel på det akademiska för mig var det aldrig. Därför anser jag att detta är viktigt.

Om man frågar eleverna om hur de ser på skolan är jag rätt övertygad om att de kommer nämna företeelser från den sociala arenan. Dessutom är jag övertygad att saker som sker där påverkar elevernas förmåga till inlärning i klassrummet.

Jag förstår att vi lärare vill fokusera på kunskapsinlärningen. Med all rätt också. Det är den förmedlingen som ska ligga i fokus. Men vi kan aldrig svära oss fria från det sociala ansvaret, att eleverna klarar av att vistas i den fysiska miljön. Där brister det ofta idag.

Och det medför att elever blir utåtagerande för de känner sig missförstådda. Ingen som ser deras kamp. Tvingar dem gå till denna skadliga miljö gång på gång. Jag hävdar inte att läraren bär ensamt ansvar för det här. Det är omöjligt ibland som lärare att styra sin lärmiljö.

Men som skola har vi ändå ett ansvar att eleverna klarar av att delta i undervisningen. Allt från riksdagspolitiker till barn och ungdomsnämnden på kommunen. Ner till rektor, elevhälsoteam och till enskild lärare.

Kommentera

Extra anpassningar syftar till att göra undervisningen inkluderande för alla elever. Men en extra anpassning i sig kan fungera som något exkluderande när den riktas till en individ istället för en grupp. Därför, när jag inför extra anpassningar, försöker jag göra så att det gäller alla. På så sätt blir det en social inkludering – något vi ska eftersträva i skolan.

Idrotten är dessutom lite speciell. Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur en idrottshall fungerar kontra ett traditionellt klassrum. Det medför att vi idrottslärare ofta får hitta våra egna vägar som fungerar. Därför tänkte jag ge tips här om 10 extra anpassningar jag brukar använda mig av i min undervisning.

  1. En elev med mutism pratar inte med de vuxna eller andra barn. Det blir speciellt ett problem för mig som idrottslärare vid uppropet: Alla i den klassen räcker upp handen.
  2. Många elever har svårt för dusch/ombyte: Gör det frivilligt att byta om.
  3. Elev har svårt för samlingar: Alla elever har möjlighet att gå ut och vänta i korridoren tills genomgången är slut, sen har vi en snabb liten genomgång tillsammans medan aktiviteter har startat.
  4. Elever får impulser att klättra på en tjockmatta: Impulsanpassa (ta bort mattan).
  5. Elev har svårt att förstå instruktioner: Håll instruktion enskilt medan vi observerar tillsammans.
  6. På motorikbanor: Erbjud flera olika alternativ där jag vet att vissa elever tycker det är obehagligt/svårt. Det kan dels fungera som en extra anpassning men också som en progression och anpassning till elevens rörelseförmåga.
  7. Elev deltar enbart aktivt med en trygg kompis: Får alltid vara med en tryggkompis.
  8. Ett gäng killar är stökiga i en av grupperna: Sätt alla i samma grupp när vi har stationssystem, följ med den gruppen under lektionen.
  9. Elever dras till sina vänner på samlingarna som stör genomgången när de pratar eller småkivas: Sätt ut bestämda platser på samlingarna.
  10. Elev är orolig för idrotten då salen ofta är inredd olika beroende på vad vi ska göra: Skicka planeringen med beskrivningen till eleven innan. Om möjligt – ta foto på aktiviteten som ska hållas och visa (vi återanvänder en hel del, så ta bilder, det kommer till användning).

I grunden tror jag också det handlar om att ha en tydlig konsekvenstrappa och göra den uttalad. Elever som pratar under min samling påminner jag om våra regler en gång. Fortsätter de får de gå ut och vänta i korridoren.

Samtidigt ska jag inte syssla med dubbelbestraffning. Jag låter eleven komma in direkt när det är dags att dra igång, och ser det inte som något konstigt att vissa ibland behöver gå ut.

Det här förstår jag kanske inte är så populärt men som lärare måste man hålla i flera perspektiv samtidigt och i dessa fall ett individ- och ett grupperspektiv. Ibland korsar dessa varandra och då får man välja det som är minst skadligt. Det kan ibland vara en svår balansgång.

Kommentera

När man har autism kan man ha svårt att dela med sig. Varför? Låt mig förklara.

När jag var liten och min lillebror och jag fick fredagsgodis brukade det hällas upp i en stor skål för oss att dela på. Det här gav mig närmast panik.

Tänk om det tar slut? Tänk om jag inte får äta dom sorterna jag vill ha? Tänk om jag inte blir nöjd? Det skapade en stor stress hos mig och ledde till hetsätning. Ett problem jag fortfarande som vuxen försöker jobba bort.

Jag förstår att detta lätt kan uppfattas som egoism hos mig. Att jag är en egoistisk person som bara vill roffa åt mig för mig själv och inte bryr mig om min lillebror. Jag ska försöka förklara varför det är en missuppfattning och inte stämmer.

Jag har en funktionsnedsättning. Den gör att jag har svårt för tidperspektivet. Tid ser jag som nu eller inte nu. Som en på- och avknapp. Allt eller inget.

Det medför att antingen får jag äta godis, eller så får jag aldrig äta godis igen. Antingen får jag den här chokladbiten eller så får jag aldrig äta den.

Så det brukade ofta bli bråk för mig och min lillebror. För tänk om han tar biten jag tänker så mycket på? Jag måste hinna före. Så vad är lösningen?

Jo, jag behöver hjälp att se framtidsperspektivet. Jag behöver få ett lugn och en trygghet. En garanti.

En så enkel sak som att ge oss en varsin skål med hälften var i gör det så mycket enklare för mig. Det skapar en trygghet att vara i kontroll. Att få veta att de här är mina godisar, jag bestämmer om dom och ingen kommer att ta dom ifrån mig.

Det fina med att vara i kontroll är att den här falska bilden av egoism försvinner. För helt plötsligt äter jag godis långsammare, min lillebror får slut på godis och jag ser det. Så jag bjuder honom från mina. Jag vill trots allt att han ska bli glad och må bra.

Så vad har det här med skolan att göra? Jo, precis samma sak händer i skolan. Eleven visar svårigheter att dela med sig av material, vill göra allting först. Vill stå först i kön, vill göra hinderbanan först på idrotten. Vill skriva på tavlan först. Även här behöver eleven få hjälp med framtidsperspektivet som saknas.

Hjälp eleven genom att berätta när det är hens tur. I frågor om att stå i led, följ en klasslista. I frågor när man ska räcka upp handen, nämn turordningen bland de elever som räcker upp. Till exempel: först Wilhelm, sen Sofia och sen Markus.

Att hjälpa autister med att se framtidsperspektivet gör att klasskamraterna kommer se ett helt annat barn. Det är social inkludering.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm