Ibland är det viktigaste att få ha en trygg hamn.

När skolan inte fungerar. När det är jobbigt, blir bråk eller barnet känner sig utanför i klassen. Då är det naturligt att man som förälder vill försöka lösa det.

Man vill veta hur det har gått i skolan. Få mycket info från lärare, elevhälsan och från barnet själv. Man vill prata mycket om hur det känns och går i skolan. Prata, prata prata.

Allt det här är naturligt. För det finns nog ingen värre känsla att se på medan ens barn mår dåligt. Det är en hopplöshet. Hopplös ångest känsla. Förmodligen en av de värsta känslor som finns.

Men ibland är det viktigt att den känslan får finnas kvar inom en. Alltså att känslan inte får ge sig i uttryck över barnet.

”Man måste få återhämtning”

För är det någonting jag kommer ihåg som barn, när skolan inte fungerade för mig, så var det hur allt detta lyckades leta sig hem till mig. Jag fick ta med en bok om allt jag hade gjort i skolan som jag skulle visa mina föräldrar. De frågade hela tiden hur det hade gått i skolan idag, och vi skulle sitta och prata om alla jobbiga situationer. De kunde vara arga på mig när jag slagits. Ledsna när jag kände mig utanför. Förtvivlade när jag inte ville prata om det.

Och tolka mig rätt här. Det är bra att som vuxen sätta sig in i hur ens barn har det i skolan. Det är bra med återkoppling från lärare och barnet. Det är bra att prata om det som är jobbigt och svårt. Att få sätta ord på tankar och känslor.

Men. Hemmet måste också få vara ett hem. Inte skola. Hemmet måste kunna ge möjlighet att vara en annan plats där det kan få fungera. Där man kan få må bra. Där man kan få känna sig trygg.

Så även fast det kan vara svårt en dag då det blivit slagsmål, konflikter och saker som gått sönder att inte djupdyka i detta är det helt nödvändigt för att man som barn ska överleva. Man måste få återhämtning.

Och inget är så bra återhämtning som att få möta sin kärleksfulla pappa. Att få spela ett sällskapsspel med mamma eller bara få ligga på soffan och vara till lite lugn musik. Att inte konstant behöva tänka på det som händer i skolan. För dit ska jag ändå tillbaka imorgon. Och då börjar allt om igen.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm