Det här är ett sådant inlägg som jag önskar att jag aldrig behövde skriva men nu har jag hört om för många incidenter och själv drabbats ett flertal gånger som gör att det inte går att dansa runt den här elefanten i rummet längre.

Jag talar om indivudalismen i skolan och hur den krossar lärarkåren. Det finns flera exempel på detta. Ett exempel är lönen.

När lärarlönelyftet kom räckte det inte till alla lärare. De särskilt yrkesskickliga skulle premieras. Vad nu det innebär. Det medförde givetvis att varje huvudman gjorde olika. Dessutom är lönesättningen individuell. En individuell lönesättning kombinerat med att 99 procent av kommunerna behöver göra nedskärningar resulterar i att lärarna behöver slåss mot varann om de smulor som tilldelas till skolan.

”Jag säger det till alla, men jag önskar att jag kunde ge mer” är ett mantra vi hört och kommer få höra länge framöver från rektor. Det medför att det finns två vägar att gå för att få en skälig ersättning för sitt arbete: byt kommun eller bli förstelärare.

Givetvis kan inte alla bli förstelärare. Så många tjänster finns det inte. Det medför att även här kan det uppstå en osund konkurrens i kollegiet och ledningen kan, om man vill, se en möjlighet att kräma ut lite information från sina arbetslag. Att få in en informatör i skrået.

”Vi lärare ska hålla varandras rygg”

Jag har hört om det allt för många gånger för att kunna nonchalera det. Förstelärare som har fått ett outtalat uppdrag att närmast spionera på sina kollegor och rapportera avvikelser till ledning. Och det här kommer in på mitt andra exempel; problem som lyfts till rektor.

Det är närmast som att rangordningen eller som man säger i militären, befälskedjan, helt har försvunnit från skolan. Saker som berör en lärare lyfts nu direkt till chef.

Mitt senaste färska exempel från detta är när en förälder hör av sig till rektor med anledning av det jag skrev om omklädningsrummen och det vi diskuterade om att införa på min arbetsplats. Ett intressant inlägg i debatten om jag får säga det själv, som skapade mycket bra diskussion både för och emot.

Nu slutade det dock med att vi inte tog bort omklädningsrummet helt. Vi gör det snarare frivilligt så de som har behov av att inte duscha och byta om kan meddela detta till skolan så löser vi det. Inga problem. Vi rekommenderar också alla att duscha efter svettig, fysisk aktivitet.

Allt detta hade jag berättat för den här föräldern ifall hen bara hade skrivit till mig. Nu hamnade mejlet istället hos min chef. I samråd kom jag och min chef även fram till att det är bäst att jag inte skriver vilken skola jag jobbar på för det kan skada skolans anseende. Det handlar lite mer om skolmarknaden, men det får bli ett annat inlägg.

Åter till sak så kan jag tycka att det är en sak att en förälder går tillväga så här. Där kan man ha en högre acceptans för att en inte alltid vet bättre hur det fungerar i skolan. Då kan man ta kontakt med rektor direkt och bli hänvisad senare. Men detta handlar alltså om en förälder som själv var idrottslärare. Och här kommer jag till hela min poäng.

Vi lärare ska hålla varandras rygg, vi ska stå enade som ett kollegium, som en profession, som ett fack. Har vi problem med någons framförande, undervisning eller dylikt, då tar vi kontakt med läraren i fråga och löser det. Professionellt. Både när det kommer till lönebildningen och yrkets utförande. Vi kan inte klättra på varandras lik och tro att det är en väg för vår framgång. Ja, några kommer att ta sig till toppen då, men till vilket pris? Vi behöver varenda lärare vi har.

För om man tänker efter så vill vi förmodligen samma sak. Det jag kämpar för, och som den här föräldern förmodligen också vill, är barnets bästa. Då kan vi inte fälla krokben för varandra bara för att vi är oense i en fråga. Låt oss istället föra diskussionen, ta kontakten. Vi kan inte hoppa över att prata med – eller runda – varandra.

Kommentera

Det är så enkelt att hävda vad skolan ska göra för att hantera de problem som finns. Men det är precis som med ett utåtagerande barn, man kan inte bara säga till hen att sluta med det negativa och tro att det kommer hjälpa.

För att verkligen förstå skolans problematik behöver man vara där, känna den, uppleva den och förstå varifrån den kommer. Vi som arbetar där är sällan upphov till problemet. Ja, jag kan nå mitt metodtak och göra dåliga val eller agera på en känsla i affekt, men det beror inte på att jag har brister i min utbildning eller kunskap. Det är mina förutsättningar som gör att det inte fungerar, som gör att jag inte ens får möjligheten att använda en bra metod.

Går man bara in en snabbis på en lektion så skulle man nog få massor att sätta fingret på som skulle kunna göras annorlunda. Varför gör du inte si eller så? Du gjorde så här, det blev ju inte så bra. Testa att göra så här istället. Säg till barnen som bråkar och så vidare. Ja, du har lyckats analysera symptomen, det hade jag med om jag haft tid till efterarbete.  

Du undrar varför det ändå blev som det blev? Jo, för jag hade inte tid eller möjlighet att planera detta inför lektionen. Eller, kanske något så absurt att jag i ärlighetens namn var för trött och utsliten för att göra det. För har man inte jobbat i en skola några år har jag full förståelse för att det är svårt att se hur dränerad man kan bli.

Precis som vi kollar med eleven om hen hade förutsättningarna att lyckas måste vi kolla om läraren hade förutsättningarna för att lyckas också. Jag kan lära mig hur mycket som helst om bra metoder men ges jag inte förutsättningarna att tillämpa dessa är det meningslöst hur mycket jag än kan.

Jag låter kanske lite väl trångsynt och negativ nu, men jag tror vi måste acceptera att antingen behöver det skjutas till kopiöst med medel till välfärdsapparaten och skolan, eller så accepterar vi att vi inte ska ha en välfärd. Vi kan inte leva i förnekelse längre, och där har politiker ett stort ansvar att faktiskt visa vilken väg de vill gå. För det finns ingen som jag känner till idag som säger att hen vill spara på skolan, ändå är det vad som budgeteras runt om i landet.

Tankesmedjan Balans har skapat en interaktiv karta som de kallar för Skolnedkärningskartan. Här redogörs hur kommuner satsar/sparar på skolan. Kartan är en skrämmande påminnelse om vad som sker i det dolda. Läser man hur kommunbudgetar skrivs kan jag lova att man blir upprörd. 

Besluten jag ser runt om i landet tyder på att det känns bättre i politiken att krama ur det sista ur välfärden och sedan begrava den. Men ändå går nästan varje kommun ut med att de satsar på skolan, hur kan det komma sig?

Här anser jag att det behövs ett regelverk. Jag som medborgare har rätt att inte bara veta utan även förstå vad pengarna går till. Hur ska jag annars kunna göra ett bra, medvetet val när jag röstar?

Jag hävdar att det är emot demokratins grundprinciper att inte tala klarspråk i en kommunbudget. Det lurar sådana som jag, som inte är så insatta eller smarta att tro att kommunen satsar på skolan, för de säger det i text, när siffrorna i själva verket visar på besparing.

Så innan du som fritidspolitiker lägger ett besparingskrav på skolan – prova att jobba i en verksamhet där alla kollegor inte sprudlar av energi. Där sjukfrånvaro gör sig påmind utan empati. Där arbetsuppgifterna inte är dina att styra över.

Testa att jobba i skolan innan du väljer att lägga besparingar på den. Och Innan fingret riktas mot läraren, kolla om förutsättningarna är tillräckligt goda för att läraren hinner med sina arbetsuppgifter utan att nå sitt metodtak.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm