Nu kanske vissa kommer hata mig när jag skriver det här, men så här anser jag faktiskt att det är.

Jag tycker ett av skolans största problem är att inkludering sålts in som en besparing. Det är precis tvärtom.

Meningen med inkludering var att ge barn som mig en framtid. Tidigare har vi snarare sållats bort och setts som oönskade av samhället. Men att tro att det är kostnadsneutralt gör att alla barn i skolan får det lite sämre. Det blir lite som det klassiska citatet från en kommunikatör på Skolverket till en icke relaterande fråga; ”det är skillnad på hur det var tänkt och hur det blev”.

Nyligen skrev Skolvärlden en artikel om forskning kring detta som visar att särskilt stöd har minskat.

Ett intressant citat tycker jag är:

”I en fjärdedel av de undersökta skolorna saknades resurser för att stödja alla som bedömdes vara i behov av det”.

Rekommenderar att läsa artikeln

Jag tror många av landets lärare känner igen den bilden. Jag tror dessutom att mörkertalet här gör att det är betydligt fler som saknar de resurser som faktiskt krävs än vad som framkommer. Jag rekommenderar att läsa denna artikel för fler intressanta infallsvinklar hur faktiskt inkluderande stödåtgärder ger ett mer positivt utfall än särskiljande åtgärder.

Det motsätter dock inte det jag lyfter i texten här.

Det handlar snarare om ekonomi och hur vi fördelar de resurser vi faktiskt har. Jag har landat i att med nuvarande skolsystem ställs vi inför valet att göra skolan otillgänglig för en mindre grupp och offra dem för den stora massan, så som vi gjorde förr. Eller att göra skolan lite sämre för alla (ibland mycket sämre) som vi gör nu.

Till följd av detta fallerar ofta diskussionen om skolan. De som vill ”stoppa stöket” i skolan ses som att de vill offra en hel del barn som inte platsar där. De som vill ha en skola för alla ses som att de skiter i att miljön i klassrummet påverkas negativt.

Så blir det när man förhåller sig till den rådande ekonomiska ramen för skolan. Det blir ett etiskt dilemma mellan att offra vissa barns liv eller att få en sviktande arbetsmiljö och försämrat kunskapsresultat. Du måste välja en.

Här är mitt tredje alternativ

Det finns ett tredje alternativ, som jag givetvis lobbar för. Nämligen att tillföra betydligt mer resurser genom minskade klasser, mer speciallärare, mer tid och luft i schemat för lärare. Mer kringpersonal etc.

Det här kostar obscena mängder pengar. Det finns få beslutsfattare som vill lägga dessa medel på skolan, en verksamhet som redan får så mycket. Men samtidigt tror jag vi får igen det vi satsar tidigt i ett långsiktigt perspektiv. Det kommer att synas i samhället när vi får fler hela, vuxna människor.

Och nu vet jag att vissa kommer bli provocerade och säga att det finns de som lyckas med andra metoder och synsätt etc. Jag är ledsen att säga det, men mirakelmetoder existerar inte. Det kan räcka till viss del. Utbildning i pedagogik och metodik har påverkan. Till en viss grad.

Jag vågar påstå att de flesta som hävdar att de lyckas få ett positivt utfall uppfyller en eller fler av följande tre faktorer;

  • Extremt motiverad och engagerad personal.
  • Obscena mängder resurser som andra skolenheter enbart kan drömma om.
  • Inte så svårt/komplext elevunderlag.

Jag har givetvis gärna fel här.

Kommentera

I princip alla konflikter i skolan handlar om att ge igen. Och det är alltid båda parterna som ska ge igen.

En klassisk konfliktsituation är när det går elever som känner mycket känslor och ofta starkt i samma klass som elever som tycker det är spännande att provocera och skapa reaktion.

Min uppfattning är att i skolans värld tenderar det att vara den som slåss och svär som främst får känna av konsekvenserna. Alla skolor jag har besökt har nolltolerans mot hot, våld och kränkningar. Det är bra och något vi ska ha. Problemet är att i konfliktsituationer lär sig elever att den som har gjort ”mest” och ”värst” är den som får konsekvenserna.

Det blir då eleverna som känner mycket. För de styr inte över sina handlingar när de hamnat i affekt. Det sker på automatik. Och känslan säger till dem att eliminera hotet i sin omgivning. Därför får de ofta oförtjänt mycket i sitt knä när det egentligen handlar om en part som har provocerat fram ett agerande hos eleven. För att det är roligt, för att hämnas eller för att få en vuxen att utöva makt över eleven när man själv som elev inte kan det. Eller för att just ge igen.

Flyr istället för att slåss

Det finns många anledningar varför elever provocerar varandra.

Nyligen hade jag en elev som smällde hårt i dörren till idrottshallen. Det small till i hela salen. Initialt blev jag arg på eleven och jag gick efter för att berätta att ”hörrudu, så där gör man inte med dörren. Den går sönder och då är det du som får stå för kostnaden”. En autonom initial tanke. En reaktion på en plötslig händelse. Reaktion från mig att få något obehagligt och dåligt att sluta så fort som möjligt.

När jag satte mig i omklädningsrummet med eleven släppte den tanken och jag insåg att eleven hade flytt från en situation som blev för mycket. Det finns ingen anledning för mig att då börja prata om skadeståndsskyldigheter när en elev valt att fly istället för att slåss. Det är en bra lösning när affekten kommer. Det minskar våldssituationer. Dessutom har en dörr inga tankar och känslor (hoppas jag).

Jag testade det jag predikar

Jag bestämde mig för att testa det jag själv så ofta brukar predika. Att prata och försöka förstå. Att fråga. Det där som är så enkelt att förstå vikten av i teorin men oerhört svårt att applicera i praktiken.

Eleven berättar sitt perspektiv. En till elev kommer in för att stötta sin vän i situationen. Efter att ha lyssnat på eleverna så säger jag:

”Jag ska lära er hur ni vinner alla konflikter”.

Vi hade ett bra samtal i nästan 40 minuter. Sådant här tar tid. Det måste få göra det också.

Flyktvägen fanns redan där för eleven och användes, så den behövde jag inte lägga så stor vikt på. Annars är att fly en situation av stor vikt för att eleven inte ska sätta igång en våldssituation som får större uppmärksamhet än orsakssituationen. Nästa steg blir mer retoriskt.

Sanning vinner i längden

Jag försöker lära dem att i detta maktspel (för det är vad det är) är det den som talar sanning som vinner i längden. Det andra elever ofta vill ha är en reaktion av den som känner mycket. Jag vet själv, jag var den eleven som provocerade för att få andra arga. Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på. Både hos klasskamrater och hos vuxna. Jag lurade upp pedagogerna på läktaren när de så ofta skällde ut mig i ren affekt som jag medvetet orsakat dem. Det gjorde att jag vann.

Men när man provocerar ska man inte få vinna. För det mår ingen bra av. Inte ens jag själv. Det är ofta ett självskadebeteende eller försök att passa in i en gruppering som grundar sig i osäkerhet och svag självkänsla. Elever behöver lära sig att hitta sin plats bland kamrater på andra sätt än att peta på elever som lätt exploderar.

I själva samtalet är det tydligt att elever har en förmåga att krydda situationer och förstärka eller rent av ljuga om vad andra gör mot dem. De pratar väldigt lite om sin egen roll i situationer och vad de själva har gjort och har fullt fokus på vad motpartern har gjort.

Stämningen blev snabbt hetsk

Det här märkte jag av efter en bit in på vårt samtal. För då kom de som provocerat in i omklädningsrummet och jag hade ett samtal med bägge parter. Anklagelser om du, du och du flög fram och tillbaka. Stämningen blev snabbt hätsk och maktspelet tog sin tydliga prägel. Samtalet höll snabbt på att fallera. Eleverna fick fullt upp med att försvara sig att de glömde att lyssna. Jag fick svårt att få en klar bild av vad som verkligen hade hänt. Samtidigt är det på ett sätt irrelevant.

För jag är inte där för att säga vem som har gjort rätt och fel. Det är inte en bra roll att ta. Jag är där för att agera kommunikativ och social tolk. Eleverna behöver snarare förstå motparterns perspektiv och hur de har tolkat situationen. I mitt medlande blev det därför viktigt att en elev talade i taget.

Det blir också viktigt att poängtera det du säger är ditt perspektiv, de som sitter på andra sidan har ett annat. Efter några medlingar fram och tillbaka började den hätska stämningen att lägga sig. Kroppspråkstriggandet försvann. Elever som annars har svårt för att vänta på sin tur och räcka upp handen satt nu och tålmodigt väntade. Jag tror de förstod att de skulle få säga vad de kände och upplevt. Och ingen kunde säga att det var fel. De blev lyssnade på, oavsett vilken sida de befann sig på.

Lösningar var inte målet

Inga lösningar framkom under det gemensamma samtalet. Det var inte heller min målsättning. Målsättningen för mig var snarare att få dem att förstå att andra kan uppleva situationen annorlunda, vilket inte är fel, och uppmärksamma eleverna på att just nu ger både parter igen. Det är omöjligt att se vem som började. Båda parterna måste däremot klara av att sluta.

Därför inriktar jag mig på de högkänsliga eleverna först. De kommer att skrika, svära och slåss. För det är så affekt fungerar. Men om de kan berätta för mig att det har hänt, det som jag ofta ser, så har de redan där vunnit mycket i samtalet.

De bekräftar att de vet att andra blir upprörda om de slåss eller svär. Det är inte viktigt för mig att höra, utan för den andra parten.

Vill inte skapa vinnare eller förlorare

Sedan kan vi fokusera på de bakomliggande anledningarna. För det är de som är det intressanta. Det är dem vi faktiskt kan påverka. När de talar sanningsenligt så här om en situation kommer de få övertaget. Det säger jag rakt ut.

Jag vill egentligen inte skapa vinnare och förlorare i en konflikt genom elever som får övertag med ojusta metoder. Problemet är att de som inte är högkänsliga redan har ett övertag i konfliktsituationer. Något de ofta utnyttjar till sin favör genom små pikar eller gester som retar gallfeber hos de högkänsliga. Därför måste spelplanen jämnas ut genom ett ökat fokus på de orsakande faktorerna.

Märker eleverna av att det som premieras vid konfliktlösning är ärlighet, respekt för andra och försök till självinsikt kommer de försöka att mimikera. Det blir en god spiral där elever upplever att ärlighet och förståelse är den som går ut segrande från en situation.

Dessutom är det fruktlöst att försöka ändra ett beteende som kommer från affekt. Det är omöjligt. När en elev agerar utifrån en känsla går det inte att påverka. Beteenden som går att ändra är de där provocerande som leder fram till större situationer.

Brister i social förmåga

Det är mina tankar om konflikter, jag som möter dem dagligen i ett konfliktrikt ämne.

Känslostarka barn behöver coola ned känslan.

Provocerande elever behöver lära sig att sådant beteende uppmärksammas och syns.

Dessa elever kan även behöva lära sig söka kontakt på andra, bättre sätt än att provocera fram en reaktion. Det kan vara så att dessa elever brister i sin sociala förmåga.

Att gå från ”du” till ”jag”

När jag löser konflikter vill jag komma bort från du, du, du.

Jag vill höra jag, jag, jag.

”Jag kände”

”Jag upplevde”

”Jag gjorde”

”Jag tyckte”

Den lilla förändringen att gå från du till jag tar bort alla anklagelser och får samtalet att handla om vad det faktiskt är; upplevelser.

Det fina med en upplevelse är att den aldrig kan vara fel. För den är din. Du äger den. Det gör att alla får möjligheten att ”ha rätt”.

Kommentera

I skolan säger vi att det finns barn med ”spring i benen”. Barn som behöver gå runt i klassrummet, gå på toaletten ofta under lektion eller hämta något i väskan i hallen. De har svårt att sitta still för de har spring i benen. Jag skulle säga att detta i stor utsträckning är falskt.

Barn som får myror i magen eller benen har snarare fått flyktkänslor. Det är något som stör, skrämmer eller skapar annat obehag i klassrummet som gör att kroppen signalerar; FLY!

Det är simpla signaler vi har ärvt där vi antingen hamnar i ”fight, fright eller flight” när hotfulla situationer uppstår.

”Känslan kommer att koka över”

Jag skulle säga att jag som fick myror i benen så fort jag skulle sitta still i ett klassrum inte hade överskottsenergi utan flyktkänslor för det jobbiga. Det kunde vara en uppgift som var för svår, ett moment som var läskigt eller saker i det fysiska rummet som för starkt ljus eller för mycket ljud. Allt sådant här skapade flyktkänslor hos mig och jag fick det vi kallar för ”spring i benen”.

Det hjälpte givetvis att sitta på en knottrig, blå kudde eller en cykel för att hämma dessa känslor och tankar. Det ger något annat att tänka på och trycker undan känslan att fly. Men känslan ligger fortfarande kvar därunder, och den kommer att bubbla upp ju längre den får ligga och pysa. Det kommer koka över.

Ibland kan lektionen vara tillräckligt kort för att detta inte sker. Ibland kan en belöning om roligare moment i undervisningen locka så starkt att det går att härda ut. Eller den starka viljan att vara duktig som alla andra, och ”vara duktig för frökens skull”.

”Det handlar om sensorisk känslighet”

Det jag skriver om här handlar till stor del om en sensorisk känslighet. Det kan vara ljus, ljud och känsel. Hand i hand med denna sensoriska känslighet går sömnproblem. Det säger kanske sig självt att en ljud- och ljuskänslighet kan medföra att man har svårt att sova och vaknar lätt. Har vi sovit för lite försöker vår kropp kompensera sömnbristen med adrenalin för att skapa vakenhet. Vid dessa tillfällen är det givetvis lämpligt att kompensera med rörelseaktiviteter.

Jag säger alltså inte att sådana här fysiska distraktioner i klassrummet är dåliga i sig. De kan vara det enda som får eleven att härda ut. Det jag tycker är viktigt, och som ofta glöms bort i detta sammanhang, är att försöka se bortom de enkla förklaringarna och utforska vad som skapar spring i benen hos vissa elever. Att bemöta orsaken till flyktkänslorna istället för symptomen av den.

Först då kan vi förstå. Först då kan vi verkligen anpassa. Och ibland kan det vara så simpelt som att dimma belysningen.

Kommentera

Man brukar säga att ” alla barn behöver få lyckas”. Jag skulle vilja ta det längre och säga att ”alla barn måste få vara bäst”.

Det handlar inte om att vara bäst på allt, alltid i alla situationer. Det handlar om att någongång ibland få vara bättre än de flesta andra i gruppen på någonting.

Vissa har sådant naturligt. Vi har barn som är duktiga på fotboll, springa, måla osv. Barn skapar sådana situationer själva och nästan automatiskt. Vi mäter oss mot varandra då och då för att se att vi har ett värde. Att vi har något att bidra med.

Därför är det så viktigt att alla barn måste få vara bäst. På någonting, någongång. Här har vi vuxna stor påverkans möjlighet. Vi kan nämligen forma miljön och aktiviteter så att de barn som har svårt att vara bäst på något naturligt får ett tillfälle att briljera.

Så en tankeövning jag kan göra för mig själv är att se över den barngrupp jag möter och ställa mig frågan för var och en av barnen:

  • vad utmärker det här barnet, vad är hen bäst på?
  • får barnet möjlighet att naturligt, autonomiskt visa detta?

Genom dessa två frågeställningar kan jag se hur verksamheten kan formas för att ta tillvara på varandras styrkor och olikheter.

Jag tror nämligen att om vi kan påvisa att man är olika bra på olika saker så ger det ett helt annat värde för våra olikheter. Det blir inte bara något som behöver anpassas, något där andra i gruppen måste vara toleranta, utan det skapar istället en känsla av att alla har någonting som är användbart och positivt. Det skapar en större acceptans och gemenskap i gruppen när vi ser att alla har något att bidra med.

Till exempel tror jag att visar man på hur det energiska barnet kan använda den energin på ett positivt sätt för en aktivitet eller gruppen, då blir det lättare att hantera när samma barn har svårt att sitta still. Lite är det som en vågskål för varje barn. Vi behöver visa på positiva attributer för att väga upp för behov. Jag tror det då blir lättare att acceptera för andra barn när det behöver anpassas, och barnet behöver få något annorlunda.

Jag tror alla barn har något de kan vara bäst på, bara miljön är den rätta.

Kommentera

Många gånger då jag går hem slås jag av tankarna:

  • Varför måste eleverna bråka så mycket hela tiden?
  • Varför ignorerar de mig när jag säger till och ger instruktioner?
  • Varför måste jag höja rösten för att få en reaktion?

Efter att ha marinerat den initiala, autonoma tanken så slår det mig också:

Barnen har inte valt att gå i samma klass. De har inte ens valt att gå i skolan. Det är vi vuxna som har placerat dem där. Alla är inte kompatibla med varandra.

Än. Inte kompatibla med varandra än. För de skulle kunna bli. De blev ju det förr? Så varför upplever jag att det blir värre och svårare med det sociala för varje år som går? Är det jag som blir sämre som pedagog med åldern, tappar jag kontakt med ungdomen och går in i gubbvärlden? Eller är det samhället som förändras?

Det känns svårt att svara på.

Jag ser dock tankesätt om skolan som växer fram och tillåts dominera. Ordning och reda står på allas agenda. I och med en hårdare hållning i skolan så skjuts även ansvaret från skolan till eleven. Det är eleverna som ska passa in i normen och gör de inte det är det bestraffning som gäller.

”De som slutar blir bara fler och fler”

Det är så narrativet förs i debatten. Vi rör oss successivt bort från en skola för alla. Och när skolan släpper ansvaret för problem, då släpper man även förmågan att kunna påverka.

Barnen har börjat markera emot detta. Med all rätt! De orkar inte ses som problemet. De orkar inte bli missförstådda, skällda på och inte ha en aning om vad de ska göra eller vad som förväntas av dem. Så de slutar gå till skolan. Och de som slutar blir bara fler och fler.

Samtidigt, eller till följd av detta, så ges det mindre tid för lärare och personal att hantera dessa sociala aspekter. Gemensamma aktiviteter som friidrottsdagar, vandringar, skolbio etc tas bort. Det finns inte tid för de här aktiviteterna som skapar sammanhang och gemenskap. Viktiga värden för att kunna arbeta tillsammans i skolan. Det finns inte tid.

Hela tiden dessa ekonomiska begränsningar vi möter men inte kan göra någonting åt. Att den där personen som brukade vandra i korridoren försvinner. Aktiviteter på rastgården ställs in och läggs ner. Läraren hinner inte se sina elever utanför klassrummet, och till klassrummet följer konflikterna med. Och de blir fler.

”Så jag säger nej, sluta, lägg av”

Snart är det istället förväntat att alla elever ska vara kompatibla med varandra redan innan de kommer till skolan. Och de som inte är det ska markeras. Märkas. Det skrivs ordningskontrakt, skickas lappar hem för underskrift av vårdnadshavare och elev.

Nej, inte, sluta. Alla negativa beteenden förstärks och lyfts fram genom dessa magiska ord.

Och mitt i det här står jag som lärare. Jag kan inte förstå de lärare som pallar för det här trycket. Jag gör det inte. Trycket att på kort tid lyckas reda ut och finna lösningar mellan det normativa och det extraordinära.

Jag blir trött och matt. Jag hamnar på efterkälken och konflikthantering tar upp mer och mer av min tid. Metoderna jag använder blir inte direkt bättre av stressen. Stressen av att bemöta barns behov på ett dåligt sätt. Stressen av att förminska deras bekymmer och stressen av att så mycket tid krävs för att skapa ordning.

Så jag säger nej, sluta, lägg av. Jag blir upprörd när eleverna inte lyssnar på mig. In i den gamla skolans värderingar dras jag ständigt. Jag känner själv hur svårt det är att stå emot i mötet med elever som är utåtagerande. Som har lite svårt att sitta still och bara lyssna. Som är precis som jag när jag gick i skolan.

”Jag önskar att det fanns tid”

För allt pekar på att det är så här jag ska göra. Jag ska markera mot ordningsstörningarna. Jag ska skälla när eleven hamnar i affekt och kastar material. Det är så man skapar ordning i skolan. Hot, våld och kränkningar hanteras bäst genom nej, stopp och sluta.

Och det här känns så fel inom mig för jag vet hur det är att vara den missförstådda, svåra eleven. Som alltid blev tillsagd för precis allting. Jag vet vad det leder till. Det skapar en rädsla för vuxna och människor i allmänhet. Det uppfostrar elever till att bli rädda för att göra fel. Rädda för att misslyckas. Rädda för att leva fullt ut.

Så jag försöker slå undan den här nedärvda tanken. Den leder sällan till något bra. Men den håller sig ständigt närvarande. Även hos mig som med egenupplevd erfarenhet vet hur skadlig den kan vara.

Det jag önskar var att det fanns tid. Att det fanns personal som hade tid för eleverna. Tid att lyssna. Tid att förstå. Egentligen är det inte så konstigt att barn ”inte bara kan sköta sig”. Många barn ges aldrig förutsättningar för att kunna göra det.

Vart har alla dessa mjuka, viktiga värden tagit vägen från skolan?

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm