Annons

Att lära barn att fly

Som barn har jag haft svårt att säga förlåt. Jag hamnade ofta i stressituationer och då slogs jag. Jag vägrade att ge mig. Jag stod alltid på mig. Det fanns inga andra alternativ.

Jag har alltid vetat att det är fel att slåss. Det gjorde ont i mig efter att jag slagit en klasskamrat. Att känna knytnävarna möta hud och ben. Men jag kunde ändå inte säga förlåt. Jag hamnade i affekt, och när jag befann mig i affekt så var det inte jag som agerade. Det var inte mina tankar. Det var inte mina handlingar. Det är primalhjärnan som styr då. Den styr helt på mina känslor. Den där känslan av att vara rädd, trängd och full av ilska. Den är inställd som en leksak man sätter på med ett reglage där bak. Av, på eller testläge. Mitt reglage gick alltid till ”på”. Det blev alltid ”slåss”. 

Jag blev tvingad att säga förlåt. Förlåt för något som inte var jag. Jag var inte vid medvetande när jag slogs. Det var inget val jag gjorde, det bara hände. Därför hade jag så svårt att be om ursäkt. Att underkasta mig något som jag redan visste var fel. För alla vet att man inte får slåss.

Så jag lärde mig att fly. Jag lärde mig att undvika att ta ansvar för mina handlingar. Jag kunde inte styra när jag slogs, det bara hände. Men det jag kunde styra över var när jag fick skäll. Så det flydde jag från. Jag lärde mig att undvika vuxna, jag lärde mig att inte ta ansvar.

Vi människor använder oss av tre olika alternativ när vi möter en fara. Antingen så stannar vi och slåss eller så flyr vi. Det kallas fight or flight och är ett gammalt nedärvt beteende som sitter djupt rotat i vårt nervsystem, långt ned i primalhjärnan där vi nästan handlar per automatik.

Förutom dessa två alternativ så finns det ett tredje, att spela död. Det brukar inte vara så effektivt så det är sällan vi använder oss av detta. Även fast det förekommer vid mentala låsningar.

Varför är det här viktigt att veta? Jo, för det går många sådana här barn i skolan. Vi vill inte att barn ska slåss. Vi vill inte att de ska hamna i ett läge av fajt. För det skapar fler problem. Samtidigt vill vi att barn ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar.

Problemet att hamna i läget där barnet slåss är att det skapar mersituationer. Förutom att behöva reda ut den stressituation som försatte barnet i sitt primala beteende så måste nu även följdsituationen utredas. Varje skola har i princip en nollpolicy för våld. Det får inte förekomma och det ska aldrig accepteras, oavsett omständigheterna. Det är rätt och riktigt, så ska det vara. Problemet är att det sätter barn som mig, som känner mycket, i väldigt svåra situationer och vi får ofta ta mycket skit för sådant vi egentligen inte behärskar.  Detta trots att det sällan är ett medvetet val att slåss. 

Vi har en tendens att se ned på sådana här beteenden. Att skada en annan människa är oerhört fult. Det ska straffa sig. Därför löper sådana barn som jag en stor risk att bli stämplade som ett aggressivt problembarn, precis som jag blev. Det är förväntat av barnet att bråka. Ibland sätts en person in som stöd enbart för att hålla koll på att barnet inte slåss.

Det här är inte strategier för att lära barnet hantera denna affekt, det här är skademinimering. Det kommer aldrig leda till en skadeeleminering och barnet kommer aldrig att lära sig andra metoder än att slåss. Dessutom kommer skademinimeringen utebli så fort den här personen inte finns nära barnet. Således är detta ineffektivt på alla sätt och vis.

Men skolan kan faktiskt hjälpa det här barnet och det absolut mest grundläggande är att lära barnet fly.

Egentligen handlar det mer om att plantera ett till handlingsalternativ i tankeverkstaden. Att öppna upp för ett alternativ som barnet eventuellt kan ta. 

Flyktvägen är den sista bra metoden att ta till innan en situation blir okontrollerbar. Som pedagog går det att samtala med barnet och hitta en bra plats tillsammans på skolan där barnet känner sig tryggt, dit barnet kan fly när känslorna börjar ta över och det känns som att inga andra utvägar finns. Hitta en plats på skolan, gärna utan insyn. Ett litet skrymsle någonstans där en kan få vara ensam, i fred. Där känslorna kan få kylas ned. 

Bestäm också vad som ska ske sen. Ska jag komma och titta till dig efter fem minuter? Tio? Ska du komma tillbaka själv? Om jag inte är här på plats, vem skulle du kunna tänka dig kom och titta till dig då?

Det här är bra frågor att ställa och klura på tillsammans. Att planera en flyktväg är som att läsa en karta för en byggnad, var finns nödutgångarna? Detta är att ha en plan vid händelse av brand. När det brinner i huvudet, stanna inte kvar i elden, fly! 

Genom att fly så skapas aldrig en situation av våld som måste lösas enligt en nolltoleranspolicy, där barnet måste ta på sig skulden för sitt agerande i affekt. Genom att barnet flyr istället för att slåss blir det enklare att gå till roten med det riktiga problemet. Detta är oerhört viktigt när det kommer till känslostarka barn, förmodligen är det någon eller något som har triggat hen. Att utforska roten till känsloreaktionen är grunden för att få till en bra miljö i skolan.

Nej, detta funkar inte alltid. Det kommer fortfarande kunna bli fajtläge. Men har man planterat den här tanken hos barnet finns det fortfarande en chans att hen applicerar den i praktiken. Det finns en chans att innan man når den där irreversibla mentala låsningen, att det inte finns några andra alternativ så kan en sista medveten handling göras; hitta nödutgången.

Och ju oftare hen flyr samt lyfts med beröm för att göra ett klokt beslut, desto mer kommer barnet att växa och DESTO lättare kommer det bli för barnet att i framtida situationer fly istället för att slåss. Det kommer på sikt att minimera problematiska situationer som eventuellt kan uppstå, då de situationer som bemöts är de utlösande och inte följdsituationer. Att bemöta själva problemet, inte konsekvensen av ett problem. Dessutom kommer det här barnet inte att behöva äga lika många problemsituationer. Barnet behöver således inte ges en roll som aggressiv och stökig. 

Innan en individ hamnar i affekt kan vi försöka agera rationellt, hantera känslorna och situationen. Har vi rätt verktyg för att göra detta så är det fullt möjligt att välja ett bättre alternativ. Som vuxna brukar vi ha lärt oss flera olika strategier, både medvetet och omedvetet, men som barn tenderar dessa förmågor att svikta. Det är därför en mental låsning kan blomstra upp från intet. Det finns helt enkelt inga andra alternativ i barnets värld. Men vi kan skapa sådana och den första valmöjligheten är möjligheten att fly. 

Därför tycker jag vi ska lära barn att fly. Att skapa en flyktväg måste vara det första som sker i arbetet kring ett barn som ofta hamnar i fysisk affekt. 

Reagera på inlägget:

Tack, 2020 – jag vill minnas godbitarna som ändå gavs

2020 – året då en ny värld av ord, oro och problem uppenbarade sig. Nya frågor som väntade sig svar utan tid att hinna reflektera över dem.

Januari till mars rullade vardagen på och inte hade jag en tanke på att det efter sportlovet skulle anlända en ny tid, en ny era och en ny vardag där handsprit, en problematisk (för oss i skolvärlden) social distansering och möten via länk skulle bli vardag.

Att vi så snabbt kunde ställa om oss från undervisning i klassrum med elever sittandes på sina platser till att dagen därpå inte ha några elever alls och de få som var på plats kom med frågor som: ”När kommer vår skola att stängas?

Stänga skolan – ja till och med nu när vi i Storstockholmsområdet faktiskt har stängt våra högstadium för att övergå till distans så låter orden så främmande. Stänga skolan, och då inte för att gå på lov utan för att en osynlig fiende – ett virus av ny sort, ha tagit sig in i vår vardag och ändrat den så totalt.

Ser jag tillbaka på året så kan jag välja att se till de inlägg av oro och förundran som jag tidigare skrivit men jag kan även välja att se de ljusglimtar och ögonblick som varit och troligen inte ens skulle skett eller uppmärksammats annars.

För vissa händelser vill jag ju ändå uppmärksamma och inte vara utan trots alla olustiga, tråkiga och frustrerande stunder som funnits där emellan. Så här är ett tack och en tanke till just de händelser som fått 2020 att glimma till och bli ett år att minnas för något annat än covid-19.

För det här har blivit året där vi i våras satt och åt ur matlådor i klassrummet, för att undvika trängsel i matsalen, och samtidigt räknade hur många köttbullar vi fick just idag. Aldrig har jag tidigare suttit med mina elever och faktiskt räknat köttbullarna och tomaterna för att låta det vara just det, och bara det, vi kunde göra just då.

Likväl när pepparkakstiderna kom och vi satt och pratade om burkens dekoration. Inte hur många pepparkakor varje person skulle få utan faktiskt hur burken såg ut som de låg i.

Under den här perioden har tiden på något sätt stannat upp och i det måste vi hitta en stund mitt i allt det absurda att göra vardagliga saker tillsammans. För vi får inte göra det någon annanstans och vi får inte göra det med någon annan. Så det vill jag minnas.

Sen vill jag minnas våra elever och hur de har utvecklats med året, som när vi lärare en måndag i december var i full fart med att förbereda distansundervisningen, vi satt redan via länk och väntade. Plötsligt dök ett mejl upp med frågan: ” Var är ni lärare? Vi elever är redan på plats”. De visste ju exakt vad som förväntades av dem om skolan skulle övergå till distansundervisning. Vi hade ju både pratat och visat det i våras när vi övat distansundervisning.

En uppskattad nyhet som jag hoppas är här för att stanna är föräldramöte via länk. Både tidsbesparande, kvalitetshöjande och tydligare – allt i ett kort. Att därefter även höra från eleverna hur de satt med sina vårdnadshavare där hemma och tillsammans deltog i föräldramötet. Många rosor till oss lärare och omedelbar diskussion mellan vårdnadshavare och eleven när de märkte att det var just deras barns ansikten som fick den där igenkännande blicken när vi pratade om att vissa tagit med energidryck till skolan trots förbud och butikernas åldersgräns.

Sen en extra eloge till eleverna som jobbat och verkligen velat ta till sig kunskaper och erfarenheter. Så till den grad att de faktiskt även erkänt att det här gick ju inte så bra. När de insåg att prata bort sin tid och göra annat på lektion inte gav de resultat som de egentligen ville ha. Många lärare har varit borta i vab och sjukdom. Tryggheten och rutinen som brukar finnas har inte varit där. Ändå har resultaten kommit.

En varm tanke till våra chefer som sprungit runt för att få dagarna att gå ihop trots extremt höga sjukfrånvarosiffror i kollegiet. Den där godisskålen, buffén av hälsoshots och glada tillrop som kommit och betytt så mycket just då.

Sen, inte för att jag vill göra om det, men den häftiga energin att se hur vi tillsammans i teamet trots hög frånvaro i kollegiet ändå lyckas göra kvalitativ undervisning och våga utmana oss själva att våga ta nya kliv och nya lärdomar för att hantera den nya tiden och den nya tekniken. Det har ändå varit häftigt, om än ordentligt mödosamt, att vara med om.

På det alla samtal som faktiskt fört oss kollegor närmare varandra i vårt samarbete. När vi pratat om vår vardag och till vilken kontrast den stått när övriga världen gått in i distansarbete med social distansering och vi i vår yrkesverklighet på intet sätt kunnat göra någondera.

Så tack, 2020 – mycket hade jag gärna helt enkelt velat slippa helt och hållet men de godbitar som ändå året bjudit på vill jag verkligen minnas, bevara och fortsätta med – och välkommen 2021.

Det här var mina stunder att minnas. Vilka var dina?

Reagera på inlägget:

Jag blev slagen av en elev – och jag förstår honom

Han kommer in genom bakdörren på idrottshallen. Tårarna rinner. 

“Du sa inte ens till honom, ALEX!”, skriker eleven samtidigt som han går fram mot mig med raska steg. Eleven är upprörd och besviken på mig.

Jag sitter lugnt på en bänk, mitt i idrottshallen och pustar ut lite efter lektionen. Det hade varit stökigt. Flera elever hamnade i konflikt med varann. Någon fick en spark, en annan ett slag. Många fula ord sas fram och tillbaka.

Han tar upp näven och smäller till mig på armen.

”Jag hatar dig!” 

Jag sitter kvar. Rör inte en min. Känner mig ledsen för elevens skull. Ser nog rätt ledsen ut i ansiktet också. Försöker se empatisk ut. 

Eleven river runt i idrottshallen. Det flyger plintlock. Hantlar kastas. Stationerna jag byggt upp förstörs. Jag sitter kvar. Kollar. 

Eleven lugnar till slut ner sig och sätter sig på en tjockmatta.  Vi sitter tysta där ett tag. 

Jag försöker tänka ut hur jag ska bemöta det här. Ingen idé att skuldbelägga. Säga allt han gjort och gör just nu. Det vet han ju redan själv. Jag vill att han ska prata med mig. Och då måste jag lyssna utan att döma. 

”Är du ledsen?”, frågar jag. 

Inget svar. 

”Var det någon som var elak mot dig?”, frågar jag.

”Ja! Dom kallade mig … och så sa dom... “, svarar eleven upprört.

Vi pratar en stund om det som hände på lektionen innan. Om hur det hade varit bråkigt. Ord som slängdes fram och tillbaka. Vem var elak mot dig? Varför tror du han var det? Vad gjorde honom så upprörd att han kallade dig så? Det är frågor vi besvarar tillsammans.

Det blir tyst igen. 

”När har du lunch, Alex?”, frågar eleven.

”Nu, jag tänkte gå och äta. Ska du följa med?”, svarar jag.

˝Jag ska inte äta förrän kvart över”.

”Okej, men då kan vi ställa iordning stationerna så går vi och äter tillsammans sen. Du kanske har lust att hjälpa mig? säger jag.

Vi städar i ordning tillsammans. Min kollega kommer in och ser kaoset i salen. Han säger inte ett ord, våra blickar möts och i ett tyst samförstånd förstår han att här har hänt något som vi inte behöver prata om just nu. Istället fokuserar vi på att återställa salen. Alla plintlock och hantlar som flög återgår till sin avsedda plats. Sen går vi till maten, jag och eleven.

Vi sätter oss ner vid ett bord och hugger in. Äter några tuggor, pratar om diverse tills eleven tar till orda själv:

”Alex, förlåt för att jag slog dig. Jag var så himla arg. Jag vill inte slå och skada dig egentligen”, säger eleven.
”Jag vet det vännen, jag vet. Det är ingen fara. Men jag uppskattar verkligen att du säger det. Det betyder mycket för mig”, svarar jag. 

Jag vet att det finns vissa som förespråkar hårdare tag i skolan. Att fysiskt och verbalt våld aldrig ska vara acceptabelt och att det ska ge konsekvenser. Kanske till och med avstängning. Vissa vill ha det så. 

Jag håller med om att våld aldrig ska accepteras, samtidigt skulle jag aldrig få för mig att skriva en anmälan för att denna elev slog mig vid detta tillfälle. För jag förstår honom. Och jag vet hur han kände.

Reagera på inlägget:

Resursklassen blev min räddning och förfall

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en "vanlig" klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Reagera på inlägget:

Att bli utburen kan vara för barnets bästa

Relaterat

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor