Jag måste säga att det är en väldigt märklig situation man befinner sig i som lärare med NPF.

Å ena sidan ser jag alla barn som behöver stöd och en miljö de inte får.

Å andra sidan ser jag hur jag själv som lärare dras in i det ableistiska tänket som råder i skolan.

Jag ser barn som blir utåtagerande och tänker per automatik hur jobbigt det här är för gruppen.

Jag ser introverta elever som jag instinktivt upplever inte ens försöka ta till sig av innehållet.

”Det är här det skär sig”

Även om detta givetvis är hårddragningar är det svårt för mig att se vem som har rätt. För alla har rätt utifrån sitt perspektiv? Det kan ju råda flera sanningar samtidigt. Men det är ofta här det skär sig, individ- och grupperspektivet. Och därefter medföljer lösningsförslagen.

Jag hör lärare och vissa föräldrar debattera för att dessa elever ska skickas ut ur klassrummet, sättas i särklass eller på andra sätt straffas för att bibehålla ordning i klassrummet. Ut med stöket!

Jag ser föräldrar till barn med NPF som kämpar för att få till skolgången. För att ens få barnet att förmå sig gå till skolan. Att barnet ska få det stöd hen har rätt till. Och vissa föräldrar som går ut hårt mot läraren.

”Barn måste få kosta”

Och någonstans här i mitten fastnar jag. Mellan individen och gruppen. Och jag känner mig så maktlös.

Jag förstår vad en elev kan behöva, men också inse hur totalt omöjligt det är för mig som lärare att erbjuda detta.

Jag ser stöd som behöver sättas in, samtidigt ser jag hur ekonomin inte tillåter detta. Och det är av någon anledning alltid här vi hamnar, i frågan om vad saker och ting får kosta.

Jag är av den simpla devisen att barn måste få kosta! Särskilt i skolan!

”Jag står handfallen och maktlös”

Vi måste därför kunna erbjuda lugnare sammanhang. Mindre sammanhang. Andra pedagogiska metoder som inte fungerar i helklass. Något den ordinarie läraren och undervisningen inte kan erbjuda.

Så tills ekonomiska resurser tillförs skolan på ett bättre sätt, eller anslagen för sådana lösningar höjs, kommer jag att stå kvar där. Handfallen och maktlös. Med en klump i magen på varje skolavslutning över de elever jag inte lyckades nå. De elever jag inte hade tid att se.

Min fråga är:

Hur mycket får en elev kosta?

Kommentera

Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.

Kommentera

Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera

Slag, spott och glåpord.

Att säga att detta ibland inte är en del av vardagen i skolan vore att ljuga. Det händer, och framförallt när känslorna kokar över. På något vis är det en del av oss människor. Förvisso en nedärvd del som inte är accepterad i ett civiliserat samhälle, men den finns där. Som en del.

Därför jobbar vi med värdegrunden ända från förskoleålder för att få våra unga civiliserade. För att få dem att lösa sina konflikter med ord istället för knytnävarna. När jag frågar min fyraåring vad man inte får göra svarar han: ”man får inte putas, retas, slåss eller säga bajskorv. Så han vet det här. Vad en social arena ställer för krav på honom.  Ändå gör han det. Varför?

Alla skolor jag känner till har nolltolerans mot detta. Alla barn som går i skolan vet vad man får och inte får göra. Men precis som min fyraåring kan lacka ur och skrika att jag är en bajskorv när jag stänger av tvn för kvällen så skriker våra elever glåpord efter varandra, de hamnar i bråk och slåss. Och efter finns det alltid bara förlorare. Barn som känner att just de är den som blivit utsatt av någon annan.

”Här finns det barn som är extra utsatta”

Vi ser det inte som en del av skolan eller det civiliserade samhället. Att gå till attack mot någon annan är bland det fulaste man kan göra, så det är inte konstigt att det blir bemött därefter heller. Därför är det så lätt att gå på den elev som blir utåtagerande. Den som känner mest och som “förlorat ansiktet”. Vi vill instinktivt bestraffa den som gjort en sådan orätt mot någon annan. Vi vill skipa rättvisa. Här någonstans glöms det lätt bort det absolut viktigaste. Nämligen frågan jag ställde tidigare i texten. Varför hände det här? Varför?

Ställer man sig den frågan kommer man ofta fram till en alternativ bild av händelseförloppet. Vi kan se ett barn som fick ta emot retsamma blickar. Vi kan se ett barn som inte förstod de sociala koderna och blev utfryst från gruppen. Vi kan helt enkelt se de här subtila, och ofta socialt accepterade, incidenterna som flyger under radarn i gränslandet mellan vad vi tar oss tid att bemöta och inte.

Och här finns det barn som är extra utsatta. Vi har känsliga barn i skolan som känner av dessa signaler från omgivningen betydligt tydligare än andra. De har en känslig radar. De känner av när den vuxne sätter sig på huk lite för nära för att prata allvar. De känner av blickarna i nacken på idrottslektionen från klasskamraten som det var en konflikt med på rasten. Och det här retar gallfeber hos dessa barn. De hamnar lätt i affekt, känslan av ilska tar över. De känner sig inträngda i ett hörn och hamnar i människans panikläge, slåss eller fly.

”Jag skäms över den känslan”

Det som händer när vi agerar på en känsla är att vi inte utför medvetna handlingar. Vissa beskriver det som att få ett rött filter över synen, att se rött. Känslan vill kanalisera sig genom våld eller sakta sippra bort i lugn ensamhet. Och bara som en parantes till den här texten är det den känslan jag själv skäms som mest för. Känslan att vilja å bringa andra våld. Att skada och förstöra. Jag skäms över den känslan, för det är så långt ifrån den jag vill vara. Det är så långt ifrån att vara älskad som person och människa. Men den känslan existerar, och när jag kände mig inträngd i ett hörn som barn gjorde jag saker jag idag skäms något oerhört för. Och det är svårt att förklara för andra att det inte var jag som gjorde handlingarna. Det var inte mitt medvetande.

För affekten minskar vår kommunikationsförmåga. Vi får svårt att forma ord, att illustrera vad vi störde oss på och eftersom det ofta kan vara saker som vuxenvärlden lätt bagatelliserar bort blir barnet sällan lyssnad på. Till slut finns bara ilskan kvar i huvudet som måste ut, på ett eller annat sätt.

En vidare problematik med detta är att känslor smittar över till andra människor. Ett barn som befinner sig i sådan stress projicerar över den stressen på mig som vuxen så jag får känna, och dela samma känsla. Helt plötsligt har vi två människor i panik som ska lösa en situation.

Det här är inget konstigt. Det är fullt naturligt. Men det är inte bra. Två stressade människor som står emot varandra löser sällan ett problem särskilt pragmatiskt. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att ett barn med starka känslor får ta mycket skit. Men det behöver inte vara så.

Därför önskar jag att vi vuxna som möter barn i vår vardag kunde:

  • Ta barnens bekymmer på allvar
  • Försöka att förstå deras bild, deras perspektiv
  • Erbjuda socialt accepterade metoder, hur man kan göra istället
  • Lugnt förklara andras perspektiv på händelsen
  • Erbjuda utvägar som inte skapar mer konflikt

Men framförallt:

Jag önskar att vi kunde försöka att förstå och hjälpa de barn som har starka känslor framför att intuitivt bestraffa dem.

Kommentera

Det här är en riktig vattendelare. Jag har både rikligt med erfarenhet från min egen skolgång då jag blev utburen flera gånger varje vecka och från min roll som lärare. Så jag vet metoder som fungerar bra och de som fungerar mindre bra. Precis som alla situationer är även denna mångfacetterad och innan jag går in på var jag står i frågan ska jag tydliggöra en viktig aspekt.

När det gått så långt att eleven hamnat i affekt och läraren står mellan valet att utrymma klassrummet med alla andra elever eller ta ut eleven i affekt står man inför ett etiskt dilemma. Det betyder att man har två dåliga alternativ och måste välja det som är minst skadligt.

Så låt oss kolla på de aspekter vi kan enas om i de båda alternativen:

Vi vet att en känsla varar i cirka 90 sekunder, sen försvinner den. Men: man kan få en liknande känsla ifall man blir påmind om den initiala affekten (känsla). Det medför att handlingsalternativen är rätt enkla. Vi ska distrahera eleven, distansera från det som gav upphov till affekten och avleda. Så vilken avledning och distansering är bäst, att hela klassen på 24 elever går ut eller eleven själv?

Jag säger som i militären: Terrängen styr.

Det betyder att omständigheterna avgör vilket handlingsalternativ som är bäst i den givna situationen. De här konsekvenserna kan uppstå ifall man inte tar ut en elev som befinner sig i affekt:

  • Relationen till de andra eleverna:

Tillåter man eleven riva upp ett klassrum medan man ska ta ut alla andra hinner mycket tid i affekt fortgå. Elevens relation till klasskamraterna kommer bli mer negativ.

  • Det finns andra behov i gruppen:

Det kan vara jobbigt för vissa elever att lämna allt skolarbete helt plötsligt och behöva gå ut. De får svårt att starta upp igen. Eleven som hamnat i affekt kanske söker hjälp från den vuxne men får inte det! Jag kommer ihåg som barn att jag önskade att en vuxen kunde ta ut mig från det skadliga rummet som gjorde mig förbannad. Lät man mig vara kvar var jag tvungen att fortsätta förstöra och skrika.

  • Eleven får en negativ roll:

Låter man det fortgå för länge kan det leda till att de andra eleverna och vuxna förväntar sig att eleven ska vara stökig. Det här var något jag kände av som barn, det fanns förväntningar på mig. Så jag levde upp till dem.

Jag ska ge några exempel på hur jag lyckats få ut elever med en väldigt enkel fösning utan att det blir ett bärande eller konflikt:

  • Situation 1:

Elev är i affekt och jagar en annan elev för att slå hen. Jag säger till den jagade eleven: ”Spring till mig!”, samtidigt som jag ställer mig vid dörren. Med en smidig kroppsrörelse drar jag undan den jagade eleven, får med mig eleven i affekt och vi lämnar salen tillsammans för att coola ned oss. Effektivt!

  • Situation 2:

Elev är i affekt, svär och kastar saker. Jag väljer att affektsmitta eleven. Jag går själv upp i varv men på ett mer nyfiket sätt. Bombar med frågor: Vad var det som hände? Vad gjorde dom mot dig? Vem var taskig? Eleven kommer till mig för att berätta, tänker att vi är på samma sida i konflikten (viktigt!), jag leder oss ut ur salen. Ingen konflikt.

  • Situation 3:

Elev är mitt i salen och försöker komma åt andra elever. Jag har gått emellan. Kan se i blicken hur förbannad eleven är. Men samtidigt känner jag i elevens kroppsspråk att hen söker sig till mig. Hen vill bort från den skadliga situationen. Jag plockar upp på det här kroppsspråket. Vi har en ”låtsasfight” där eleven mer följer med mig men det ser ut som att jag drar ut eleven. Eleven räddar ansiktet – nu kom ju den starkare läraren och drog ut hen, det är ett okej sätt att lämna salen på istället för att eleven ska behöva tappa ansiktet och visa sig svag inför kamraterna.

  • Situation 4:

Elev är längst in i salen. Väldigt upprörd. Skriker och vägrar lämna. Jag förstår att det här kommer skapa en kampsituation. Jag väljer att ta ut alla andra elever till omklädningsrummen. Låser dem bakom eleverna. Sedan tar jag med eleven i korridoren utan att någon kan se och vi går till mitt kontor där eleven kan få vara själv, trygg, utan någon som kollar. Låser upp och tar in klassen igen.

Sedan finns det situationer där vi vuxna triggar upp över en oväsentlig grej som är helt onödig att ta konflikt över också. Det ska vi inte glömma. Vi kan bråka om en mössa, ett sätt eleven sitter på stolen eller något annat trivialt.

Fokus bör ligga på att inte hamna i samma situation igen

Till slut gör vår stolthet att vi använder maktmetoder då vi säger att lyssnar inte eleven får eleven lämna klassrummet. Här finns det givetvis bättre alternativ, men det är en annan tråd.

Sammanfattningsvis kan man säga att i skolan uppstår många olika situationer, och det gäller hela tiden att ha i åtanke att vid ett etiskt dilemma, ta det enklaste alternativet som bringar minst skada. Och terrängen styr, alltid.

Dessutom är alla situationer där man behöver ta ut klassen eller bära ut en elev ren krishantering. Misslyckandet har då redan skett. Fokus bör då ligga på att inte hamna i samma situation igen.

Att bära ut en elev är aldrig en pedagogisk metod, det är krishantering.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.