Idrott påverkar elevers självbild. Vare sig det är på rasten, lektion, fritid eller inom föreningslivet. Alla barn stöter på idrott i någon form. I vårt samhälle har idrottandet blivit ett sätt att bli validerad och uppskattad. Egentligen har det varit så rätt länge att människor mäter sig inom sport och spel för att se vem som är starkast. Att bli bekräftad att man duger är en av våra drivkrafter som brukar gå under benämningen status.

Exempel på idrotten som status går att återfinna hos elitidrottare. Det kan ses i våra nyhetstidningar och på tv. Sporten har länge haft en helt egen sektion. Finns det något annat forum där en person kan bli så uppmärksammad? Förutom att många av barnens förebilder är idrottare är idrott något vi utövar med kroppen. Således är det påtagligt när något jag gör blir bra kontra dåligt. Jag ser det, andra ser det. Denna exponering i utförande bidrar till min självbild.

De flesta med grovmotorik på en normalnivå, om man får kalla det så, får lyckas då och då. De får känna sig duktiga, andra ser när de lyckas. De blir bekräftade. Har man nedsatt motorik får man kämpa hårt för detta. Tillfällena kommer inte lika ofta. Om ens alls.

Det är inte uppskattat på samma sätt som barn med någon som är duktig på matematik, struktur eller historia. Intressant, men inget som vi mäter oss mot andra som barn på samma sätt. Hur många barn känner till någon arkitekt, matematiker eller historiker?

Därför är det så viktigt för dessa barn när de väl lyckas i sitt idrottande att så många som möjligt ser detta. Att uppbringa uppmärksamhet. Detta däremot leder till omvänd effekt, för vi lär oss att det är fult att vara nöjd över sig själv.Och här befinner sig många med autism och andra begåvningar som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger.

Och här befinner sig många som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger. Vad gör man om man inte har förutsättningarna för att göra rätt? Jo, man tar kontroll över situationen och gör fel med flit. Något Ross Greene skriver endel om. Även fast det inte är en hjälp just nu kan jag lova att det blir bättre med tiden. De egenskaper som de besitter kommer tids nog att uppskattas.

Kommentera

Elevassistent till en elev med utåtagerande beteende kan vara en av de sämsta lösningarna jag har stött på. 

Tro mig, jag har haft fyra olika enbart på lågstadiet. Det händer någonting med ens självbild när man konstant har någon som iakttar allting man gör. Det är en stress som gör att man aldrig får chansen att koppla av. 

Det är inget fel på personerna i sig, de flesta jag hade var helt fantastiska och jag tyckte om dem väldigt mycket. Problemet var att assistenten tenderade att ha begränsat med livserfarenhet, utbildning samt stöd i sin roll. Syftet blev lätt att enbart se till så jag skötte mig och inte förstörde för andra. Med ett sådant fokus är man dömd att misslyckas. 

För mig blev det så markerande när jag fick en-till-en-undervisning i helklass, så att säga. Det blev jag som var fel, ingen annan behövde ju extra stöd och någon som påminde en om vad som var rätt eller fel. Jag tappade makten och såg svag ut. Det medförde att jag då och då behövde återställa balansen, att ta kontroll. Det gjorde jag genom att bråka. Ibland medvetet, ibland blev det helt enkelt bara fel, ibland agerade jag på en dålig impuls. Eftersom jag hade en personlig ordningsvakt fick jag höra det rätt fort oavsett. Inte, nej och sluta var några av de mest frekventa orden.

I fyran genomgick jag en akut förflyttning till resursgrupp som det hette 2001, där fick jag det stöd jag behövde. Där stöttade de hela gruppen på samma sätt, där blev jag inkluderad på riktigt. 

Så hur påverkar det en som vuxen av att ha haft så många personliga assistenter? Jo, för mig har det inneburit att jag alltid känner mig iakttagen och är väldigt rädd för att göra fel. Kort och gott skapas tankar att man alltid är sedd av andra som dömer det jag gör. Situationer som är jobbiga kan vara att äta ensam på resturang, handla i samma butik flera dagar i rad, undvika att prata högt på tåg och buss, dölja mobilen när man skriver till någon och så vidare.

Några har turen att träffa en elevassistent som jobbar för att möjliggöra och stötta, tyvärr ser det inte ut så överallt. Tyvärr upplever jag att elevassistent har en rätt låg status, även kopplat mot skolan. När elevassistenten inte får tydliga direktiv till sin roll, utan sätts in för att ”stötta”, då motverkas inkludering.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.