På väg till matsalen ser jag en elev sitta ensam i korridoren. Någonting stod inte rätt till och jag kände ett behov av att ta reda på vad som var fel.

– Jag tänker inte gå till matsalen och äta den jäkla skitmaten.

– Ah, tycker du det är äcklig mat idag?

– Det är nästan alltid äcklig mat här! Dom vet inte vad barn vill ha, dom gör bara det dom själva tycker om och andra vuxna.

– Om du fick bestämma, vad hade du velat ha för mat då?

– Pasta, köttbullar. Sånt som barn gillar! Enkel mat, det är inga barns som vill äta fisk med massa röror på! sa eleven upprört. Alltid ska de vara någon röra eller äcklig sås och man får inte ens välja om man ska ha den eller inte! Det är redan färdigblandat.

– Tycker det låter som något vi kan ta upp med matrådet! Det är viktigt det du säger och jag tror det finns fler som upplever samma sak. Nu är det tyvärr så att jag måste gå och äta, annars blir jag sen till min lektion!

– Jag tänker INTE gå till matsalen, jag vill inte äta någon äckelmat.

– Nej det förstår jag och jag tänker inte tvinga dig såklart. Men jag skulle däremot jättegärna prata mer med dig om vad du tycker vore bra mat att ha i skolan.

– Okej då, jag kan väl följa med men jag tänker INTE äta!

Vi gick tillsammans till matsalen, pratade om vem det kan vara som bestämmer över vad det serveras för mat på skolan. Är det rektorn, kökschefen – eller någon rund liten farbror på kommunen?

När vi kommer fram till matsalskön sneglar jag mot eleven. Jag känner av elevens oro över situationen. Eleven har ju trots allt tidigare sagt att hen absolut inte ska äta av maten. Hur kommer det bli nu när vi tillsammans står i kön för att ta mat?

– Du kan väl åtminstone äta lite?

– Ser du! det var inte så farligt att ta lite mat.

– Var det verkligen så äckligt som du trodde?

– Man måste äta för att orka! nästa gång kanske du lyssnar direkt när jag säger till.

Själv har jag varit som barn i en sådan situation flera gånger. En vuxen som bygger upp ens tillit bara för att i slutet förminska ens problem och åsikter. Som att det inte skulle vara tillräckligt så även bli ljugen rätt upp i ansiktet då förutsättningarna ändrats när man väl kom till matsalen.

Inte konstigt att det är svårt att lita på vuxna.

Den här eleven uppvisade en god förmåga att förmedla vad som är bekymret. Jag har tidigare noterat att barn, ofta med en diagnos inom autismspektrum, har svårt när det kommer till mat. Det får konsekvenser för deras skoldag.

Så vad är problemet?

Jo, har man en diagnos mot adhd eller autistiskspektrum finns det ofta en perceptuellkänslighet. En känslighet för ljud vet de flesta i skolan att det medför. Men ljud är bara ett av våra sinnesintryck. Känsel, smak och syn är också berörda. Maten kan se, kännas, eller smaka på ett sätt som upplevs som fel. Grönsaker ska vara kalla, knäckebrödet ska vara hårt och potatisen ska vara varm. Annars blir det fel, då blir det ”äckligt”. Så strikt kan ett barn uppleva mat, och det måste vi kunna bemöta utan att använda oss av tvång.

Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att förmedla sina bekymmer. Det i sig kan bero på flera saker, allt ifrån ordförråd, analytiskförmåga med mera.

Det finns ytterligare ett perspektiv som utgår ifrån Ross Greenes arbete. Greene är lektor i psykologi vid Harvard medical school i USA och författare till boken ”Vilse i skolan”. Främst känd för att slå hål på myten att ”barn gör rätt om de vill” med ersättningen att ”barn gör rätt om de kan”. Greenes arbete har även haft betydelse i framtagandet av låg-affektivt bemötande.  

Det Greene beskriver är att barn är vana att inte få sina bekymmer validerade utan får istället lägga dem åt sidan där vuxnas eller gruppens bekymmer har företräde.

Tar man sig inte tid att lyssna in barnet utan stressar igenom empatisteget medför det en risk att barnet inte känner sig delaktig i problemlösningen. Det i sin tur gör att barnet inte får någon inre motivation för att bemöta bekymret utan inriktar sig istället på att förtränga och undvika bekymret. Som pedagog får man då inte en tillräckligt tydlig bild av behovet och det blir svårt att korrekt bemöta det. Barnet tappar även på sikt intresset att vilja delge vad som upplevs som jobbigt. 

Det kan leda till att, enligt Greene, pedagogen gör en bedömning som ofta är felaktig. Nämligen att det är barnets vilja att göra rätt som saknas. Det tankesättet medför ofta metoder med belöning och straff med strävan att ge barnet anledning och en viss fingervisning till att ”välja rätt”.

I en matsituation skulle det kunna ses genom belöningar som ”du får glass när du ätit upp” eller straff som ”du får inte gå förrän du har smakat”.

Dessutom kan förminskandet av barnets problem leda till att de väljer att undvika att kommunicera sina bekymmer till en vuxen eftersom att det i sig får negativa konsekvenser.

Det stämmer att barnen måste äta för att orka med skoldagen, men att argumentera genom att förminska barnets bekymmer löser inte problemet. Att säga ”du måste äta för att orka” sätter en skuld som barnet inte klarar av.

Det är också svårt att argumentera emot ett sådant argument eftersom det stämmer. Får vi inte i oss tillräckligt med näring blir man trött, lättretlig, får svårt att koncentrera sig. Sitta still och göra något som inte är stimulerande blir outhärdligt.

Det förstärker många av de drag som är relaterat till en diagnos och tänker man sig inte för blir diagnosen orsaken till beteendet istället för bristen i näring. 

Det här vet många barn redan om. Problemet ligger i utgångspunkten av argumentet. Här utgår man ifrån att barnet inte vill äta, att barnet inte förstår vad det får för konsekvenser istället för att lyssna in barnets bekymmer och försöka förstå vad det är som gör att barnet inte kan äta maten.

Är det skolans uppdrag att tvinga barn sådant de inte klarar av? Frågan är vad barnen lär sig av det i längden.

Ross Greene skulle nog svara att barnen hittar andra vägar att undvika maten på och det som tar stryk är kommunikationen och tilliten till de vuxna. Barnets upplevda obehag förminskas här istället för att valideras vilket kommer sprida sig till andra situationer som upplevs som för obehagliga.

Det finns ingen anledning att ta upp det som är jobbigt om ingen lyssnar. Blir situationen dessutom värre av att man tar upp det kommer det aktivt att undvikas där barnet lär sig gå bakom ryggen och ljuga för att slippa bli tillrättavisad eller bestraffad. Allt detta bara för att maten inte var aptitlig.  

Så, vad kan man göra?

Till att börja med gäller det att lyssna på vad barnet har att säga. Skapa en bild av vad bekymret är med en ingångspunkt att det är befogat. Oavsett vad det kommer leda till i matfrågan så kommer barnet känna sig validerat och få en tillit till den vuxne.

Det kommer inte bli bättre av att exponera sig för problemet genom en yttre motivation där man tvingas äta något som upplevs som oätligt. Däremot när det finns en inre motivation att testa nya saker bör detta uppmuntras och alltid få en positiv respons. Oavsett om barnet tycker om det hen provade eller inte.

”Du testade något du inte ätit förut, helt av egen vilja, nu vet du att du tycker/tycker inte om det, bra jobbat!”

Det är så man lär sig uppskatta de som är okänt – alternativet erbjuds, men det är kravlöst.

En mer radikal helhetslösning är att bryta ned maten i komponenter i matsalen. Fiskbullarna måste inte ha sås på sig när de serveras, de behöver inte heller ligga i riset utan allt detta kan var uppdelat och separerat. Det förändrar inte vad som serveras, men det gör stor skillnad för barnen.

Det finns goda exempel på matsalar i våra skolor som redan genomför anpassningar för barn som har svårt med maten, även de utan diagnos. De får veckans matsedel upp till två veckor innan och kan där byta ut maträtter mot andra alternativ. Tillsammans med barnet blir man då problemlösare, barnet blir delaktig i att eliminera de maträtter som skapar bekymmer. Här med utgångspunkten att barn gör rätt om de kan.

Det är svårt att säga hur många fler barn som skulle klara av sin skoldag ifall de fick möjligheten att äta ordentligt och hur många som skulle slippa få en stämpel som problembarn. Det viktiga att ta med sig är kännedomen kring dessa perceptuella svårigheter och vad skolan har för möjlighet att bemöta dem.

Dessutom vinner man alltid på att empatiskt lyssna till och validera ett barns bekymmer.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm