Annons

Kritiken mot BEO missar helheten

Relaterat

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Det berättar Håkan Larsson, docent i pedagogik på GIH och författare av boken ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon” under kommunens fortbildning för idrottslärare.

Larsson lyfter upp att detta kan bero på ett flertal faktorer. Bland annat att kunskapsämnet idrott och hälsa fortfarande är starkt påverkat av elitverksamheten och tillåter denna att färga och påverka verksamheten. Det kan leda till ett obehag för elever att inte lyckas på idrottslektionerna.

För vad innebär det egentligen att lyckas på idrotten? Det är en komplex fråga med många svar. Det kan innebära att prestera väl motoriskt på ett moment, resultatbaserade tillfällen som att göra mål eller hoppa långt till att innebära att eleven gjort sitt allra yttersta och försökt.

Larsson berättar även att idrottsläraren ofta är otydlig och abstrakt i sin återkoppling till eleven. Det kan vara en förklaring till en ytterligare aspekt Larsson lyfter där forskning visat att elever tenderar att inte förstå vad de ska lära sig på lektionen. Förstår man inte vad som förväntas av en och vad man ska göra är det givet att det skapar en otrygghet. Och vad gör vi människor när vi känner oss otrygga? Vi försöker ta kontrollen, fly eller spela döda (läs: blir likgiltiga).

Larsson poängterar också att ämnet ofta har för korta progressioner i kvalitativa moment som gör att eleverna upplever att de redan måste kunna och klara av lektionsinnehållet innan det börjat. För de ges inte möjligheten att utforska, träna på samt utveckla sin förmåga kopplat till stoffet.

Det finns mycket att tänka på som kan förklara varför en skolfrånvaro börjar på idrotten. En annan aspekt om problematiken kring närvaron på idrotten som jag vill lyfta är ramfaktorerna.

Idrottsundervisningen skiljer sig från ordinarie klassrumsundervisning. Lektionsstrukturen tenderar att se annorlunda ut, men det som främst sticker ut är tiden före och efter en lektion. Eleverna har förväntningar på sig att byta om före, ofta duscha, samt byta om efter en lektion. Denna omklädningssituation kommer med en problematik som jag tänker bemöta här med förslag hur man kan få eleverna att känna sig mer trygga.

I våra omklädningsrum har vi börjat sätta upp en hel del pyssel. Varför gör vi så? Jo, för att skapa trygghet.

Vi delar in omklädningsrummet i två delar: skidlängan, där ett par riktiga skidor ska upp

och bollhyllan, där fina bollar ska hänga.

På varje sida finns det numrerade krokar, 1–20. Det gör att en elev alltid vet sin plats. Det medför också att varje elev per automatik får tillräckligt med utrymme.

Det ser kanske inte mycket ut för världen. Förhoppningen är att det ska skapa en trygghet för våra elever att ha sin egen plats att gå till, att slippa tänka på var man ska hänga eller bredvid vem. En sådan liten sak kan göra att man orkar komma till idrottslektionen och delta. Kanske finner man även rörelseglädjen. Det är inget som är säkert men en förutsättning för att göra det är att man är där.

Det finns mycket som behöver bemötas kring skolfrånvaron och i synnerhet att idrotten står som syndabock för det mesta. Jag anser att det viktiga är att vi tar denna indikation på allvar och börjar jobba för att göra idrotten tillgänglig, stort som smått.

En nyckel är att se eleven och försöka förstå, på ett empatiskt och respektfullt sätt, dennes bekymmer. Då har man kommit en bra bit på vägen. Ofta finns det små saker som leder till essentiella förbättringar och klarar man inte av att bemöta dessa själv finns det säkerligen de i ens närhet som har rätt kompetens.

Som exempel har alla bilder och vimplar i detta inlägg skapats av min kollega Emma Silver. Hon är fantastiskt duktig på att skapa tillgänglighet i skolan genom bland annat bildstöd och hennes undervisning grundas på en värme och kärlek till eleverna. För de som vill följa hennes arbete går det att göra på instagram: froken.silvers.klassrum. Jag rekommenderar även de som är intresserade av hur idrottsämnet tagit form, var vi befinner oss och är på väg att läsa Håkan Larssons bok ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon”.

För vi måste förstå var vi kommer ifrån och var vi befinner oss för att kunna ta reda på vart vi ska.

Reagera på inlägget: