Annons

Individualismen i skolan tar kål på lärarna

Relaterat

Det här är ett sådant inlägg som jag önskar att jag aldrig behövde skriva men nu har jag hört om för många incidenter och själv drabbats ett flertal gånger som gör att det inte går att dansa runt den här elefanten i rummet längre.

Jag talar om indivudalismen i skolan och hur den krossar lärarkåren. Det finns flera exempel på detta. Ett exempel är lönen. 

När lärarlönelyftet kom räckte det inte till alla lärare. De särskilt yrkesskickliga skulle premieras. Vad nu det innebär. Det medförde givetvis att varje huvudman gjorde olika. Dessutom är lönesättningen individuell. En individuell lönesättning kombinerat med att 99 procent av kommunerna behöver göra nedskärningar resulterar i att lärarna behöver slåss mot varann om de smulor som tilldelas till skolan.

”Jag säger det till alla, men jag önskar att jag kunde ge mer” är ett mantra vi hört och kommer få höra länge framöver från rektor. Det medför att det finns två vägar att gå för att få en skälig ersättning för sitt arbete: byt kommun eller bli förstelärare.

Givetvis kan inte alla bli förstelärare. Så många tjänster finns det inte. Det medför att även här kan det uppstå en osund konkurrens i kollegiet och ledningen kan, om man vill, se en möjlighet att kräma ut lite information från sina arbetslag. Att få in en informatör i skrået. 

Jag har hört om det allt för många gånger för att kunna nonchalera det. Förstelärare som har fått ett outtalat uppdrag att närmast spionera på sina kollegor och rapportera avvikelser till ledning. Och det här kommer in på mitt andra exempel; problem som lyfts till rektor.

Det är närmast som att rangordningen eller som man säger i militären, befälskedjan, helt har försvunnit från skolan. Saker som berör en lärare lyfts nu direkt till chef. 

Mitt senaste färska exempel från detta är när en förälder hör av sig till rektor med anledning av det jag skrev om omklädningsrummen och det vi diskuterade om att införa på min arbetsplats. Ett intressant inlägg i debatten om jag får säga det själv, som skapade mycket bra diskussion både för och emot. 

Nu slutade det dock med att vi inte tog bort omklädningsrummet helt. Vi gör det snarare frivilligt så de som har behov av att inte duscha och byta om kan meddela detta till skolan så löser vi det. Inga problem. Vi rekommenderar också alla att duscha efter svettig, fysisk aktivitet. 

Allt detta hade jag berättat för den här föräldern ifall hen bara hade skrivit till mig. Nu hamnade mejlet istället hos min chef. I samråd kom jag och min chef även fram till att det är bäst att jag inte skriver vilken skola jag jobbar på för det kan skada skolans anseende. Det handlar lite mer om skolmarknaden, men det får bli ett annat inlägg. Åter till sak så kan jag tycka att det är en sak att en förälder går tillväga så här. Där kan man ha en högre acceptans för att en inte alltid vet bättre hur det fungerar i skolan. Då kan man ta kontakt med rektor direkt och bli hänvisad senare. Men detta handlar alltså om en förälder som själv var idrottslärare. Och här kommer jag till hela min poäng.

Vi lärare ska hålla varandras rygg, vi ska stå enade som ett kollegium, som en profession, som ett fack. Har vi problem med någons framförande, undervisning eller dylikt, då tar vi kontakt med läraren i fråga och löser det. Professionellt. Både när det kommer till lönebildningen och yrkets utförande. Vi kan inte klättra på varandras lik och tro att det är en väg för vår framgång. Ja, några kommer att ta sig till toppen då, men till vilket pris? Vi behöver varenda lärare vi har.

För om man tänker efter så vill vi förmodligen samma sak. Det jag kämpar för, och som den här föräldern förmodligen också vill, är barnets bästa. Då kan vi inte fälla krokben för varandra bara för att vi är oense i en fråga. Låt oss istället föra diskussionen, ta kontakten. Vi kan inte hoppa över att prata med – eller runda – varandra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi lärare måste värna om de lågintensiva arbetsuppgifterna

När lärare nu i terminsstart kollar på sina scheman kan förtvivlan uppstå. Dagar som går i ett med lektionspass efter lektionspass, utan några hål. Varje lärare som ser ett sådant ämne kan relatera och förstå. Men för en utomstående då? Går det verkligen att se ett schema som börjar 8:15 och slutar 15:30 som för tufft? Läraren slutar väldigt tidigt, vad finns det att klaga på!?

Läraren Marcus Larsson, som också är en del av tankesmedjan Balans, hade nyligen en klok genomgång om detta på Twitter där han tog upp två begrepp som är ytterst relevant för läraren. Högintensiva och lågintensiva arbetsuppgifter. För att förstå lärarens bekymmer i skolan idag behöver man först förstå varför läraryrket kan ses som så högintensivt, och att detta även blivit samt blir värre med tiden. Tillåt mig att illustrera:

Läraren är en artist som går upp på scen och håller en väl förberedd pjäs i direkt interaktion med en publik. Publiken är inte där av frivilja utan dittvingad. Innehållet i pjäsen måste ständigt revideras efter publikens motivation och kunskap. Något som läraren från scen förväntas göra.

När pjäsen är slut kan det gå mellan 0–10 minuter innan nästa publik kommer, läraren ska då spola tillbaka och spela om samma pjäs igen. Till en publik med helt andra förutsättningar. Ibland ska läraren även spela en pjäs som bygger på den första, eller en pjäs som var föregående. Ibland ska läraren spela en helt annan pjäs som inte hör någonting med den första att göra överhuvudtaget. En helt ny rolluppsättning med en helt annan scen och publikdynamik. 

Läraren har alla ögon på sig. Allt innehåll står och ansvarar läraren för. Det måste gå fram till varenda en i publiken. Det är lärarens skyldighet. Läraren måste hitta ett sätt så den både motiverade och omotiverade dittvingade publiken tar till sig av pjäsen. Detta ska även dokumenteras och kontrolleras. 

Det är även lärarens uppgift att ta in biljetterna innan föreställningen börjar. Läraren ska ordna i salen så att alla i publiken har möjlighet att se och höra, efter deras behov. Uppstår det bråk och handgemäng är det lärarens uppgift att lösa det. Men det är viktigt att komma ihåg att allt läraren gör kontrolleras noggrant. Recensionerna kommer inte hålla sig från att lyfta de felaktigheter som uppstår under pjäsens gång. 

Så här kan det kännas att vara lärare idag. Det är högintensivt, många gånger kan en lektion i efterhand ge ett adrenalin och dopaminpåslag. Precis som det känns efter att man går ned från scen. Det är uttömmande för hjärna och kropp och kräver återhämtning. 

Återhämtning måste inte ske i form av rast och vila, som Marcus Larsson så fint beskrev det, utan det kan likväl vara lågintensiva arbetsuppgifter. Lågintensiva uppgifter jag stött på i mitt yrke som lärare kan vara:

  • Schemaläggning
  • kopiering
  • bedömning
  • planering
  • för- och efterarbete
  • matrisklick

Kortfattat kan man beskriva det som tid utanför barngrupp. Tid utanför lektion. Här tror jag ofta vår beskrivning av arbetsbelastning krockar med arbetsgivarens syn på vårt arbete. Det är här Marcus Larsson sätter fingret på problemet. De högintensiva uppgifterna som undervisning innebär blir fler och fler medan de lågintensiva blir färre och ska tas över av andra yrkeskategorier, som lärarassistenter. 

Jag tror inte en hållbar lösning är att renodla läraruppdraget genom mer högintensiv arbetsbelastning. Jag tror det istället behöver värnas om de lågintensiva arbetsuppgifterna och se till att de avlöser de högintensiva.

Vill man komma fram till en lösning här är mitt tips att göra som habiliteringen tipsar oss autister om. Ta ditt schema för dagen och två färgpennor, en röd och en grön. Markera sedan med rött de arbetsuppgifter som tar energi. Markera med grönt de passen på dagen och arbetsuppgifter som ger energi eller åtminstone inte tar. Sedan är det enkelt att gå igenom hela veckan och tillsammans med arbetsgivaren försöka ta bort röda uppgifter eller utveckla dem så de blir gröna. Och ifall det inte går på grund av arbetets karaktär, se till att gröna avlöser röda då och då.

Målet är inte att eliminera alla röda markeringar. Jag tror det kan vara bra att få slita lite också och kämpa. Men de får inte bli för många, och framförallt inte för många som avlöser varandra. Kanske kan denna metod hjälpa omgivningen och närmsta chef att se den börda som arbetet medför. Dessutom blir det ett enkelt och konkret sätt att följa upp arbetsmiljön på för varje individuell lärare.

Reagera på inlägget:

Att bli utburen kan vara för barnets bästa

Relaterat

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Därför slopar vi omklädning på idrotten i höst

Relaterat

Inför hösten slopar vi helt och hållet omklädning på idrotten för låg- och mellanstadiet. Det är ett förslag vi idrottslärare på min skola har lämnat till ledningen i samverkan med klasslärare och fritidshemmet. 

I tidigare inlägg har jag skrivit om att omklädningsrummet är skolans otryggaste plats samt i ett annat inlägg att nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Detta efter Håkan Larssons forskning.

I trygghetsundersökningar på skolan nämns nästan uteslutande omklädningsrummen som en osäker plats. Den finns alltid med på listan. Mina lösningar då var att numrera platser, dela upp omklädningsrummet bland annat. Med nedskärningar som ligger över våra huvuden i 99 procent av alla kommuner blir det än mer skralt med personal som kan sitta med i ett omklädningsrum för trygghetens skull. Och något jag inte kan komma runt på min arbetsplats är att idrottshallen och omklädningsrummen är byggda för att hantera 350 elever. Idag går det 500 elever på skolan. Så hur ska vi hantera detta problem? 

Förslaget är framsprunget ur coronapandemin där vi blivit tvungna att flytta ut verksamheten och slopa omklädningsrummet för att minska smittspridningen. Det har medfört oväntade positiva effekter. Konflikterna har minskat avsevärt och fritidspersonalen får nu även möjlighet att faktiskt ta ut sin rast. För omklädningsrummen slukar både tid och energi och kräver mycket personal. 

Det har inte varit uteslutande positivt. Eleverna har fortfarande omklädningsrumstid på sitt schema även fast de inte duschar och byter om. Det har gjort att i en kvart släpps eleverna lite vind för våg under pandemin. Därför finns nu ett dilemma för oss att se närmare på. Ska vi slopa omklädningstiden helt, vilket tar bort möjligheterna för de som vill duscha, eller ska vi behålla tiden? Det skulle medföra att eleverna fortfarande behöver personal ute för att ta emot eleverna under denna tid.

Vad som blir bäst får utvärderingen utvisa. Det finns en schemavinst att ta bort den tiden helt och hållet. 

Men hygienaspekten i idrott och hälsa då? 

Det ser jag inte som ett problem. Omklädning finns inte omnämnt i läroplanen eller skollagen. Undervisningsråd från Skolverket säger att om det ska ske dusch i ämnet måste den undervisningen vara lärarledd och jag tror det skulle bli problem om jag skulle börja leda undervisning i duschen tillsammans med eleverna.

Vi kommer givetvis fortsätta att undervisa kring hälsa och då kan det bli än viktigare att gå igenom vikten av torra, rena kläder, tvagning och 5-punktstvätt. Jag vill fokusera på undervisningen.

Det är klokt att se till varför vi har omklädningsrum med dusch i Sverige, var den traditionen kommer ifrån. Det var nämligen så att hygien hade en betydligt större och viktigare roll i Sverige för bara några decennier sedan. Alla hade inte duschmöjlighet hemma så för att tvätta sig gavs helt enkelt den möjligheten i skolan i samband med gymnastiken.

Om det här blir något ensidigt positivt eller om skolan kommer dränkas i svettodörer återstår att se.  Det är fortfarande viktigt att våga pröva och bryta oskrivna normer som länge har skapat problem för många elever. Syfte och centralt innehåll i idrott och hälsa måste alltid få komma först och därtill elevernas välmående. Då måste vi våga pröva och tänka nytt.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Undervisning när det verkligen hettar till

I måndags hittade äntligen sommarvärmen fram till oss och undervisningen i idrott och hälsa.

En typisk grej med idrott och hälsa är att vädret sällan är perfekt. Antingen är det för kallt, blött och blåsigt. Eller så är det kokhet och varmt. Så som det var nu i måndags. När vädret blir en påverkande faktor på undervisningen blir det extra viktigt att tänka på elevernas motivation och vad en kan göra för att hjälpa till att finna en känsla av sammanhang med undervisningen. 

Ett exempel är att varma dagar är fenomenala för att prata med eleverna om hur vårt avkylningssystem fungerar.  

Frågor vi brukar reda ut är:

  • Varför blir vi törstiga när vi rör oss i värmen?
  • Varför svettas vi?
  • Hur kyler svett kroppen? 
  • Vad händer med vårt kylsystem ifall det inte finns vind och är över 40 grader ute? 
  • Vilka signaler ger kroppen för att vi behöver fylla på vårt kylsystem? 

Följer man tankarna kring fronesis så är ”när-et” väldigt viktigt i undervisningen. En varm sommardag är således perfekt att diskutera sådana här frågor då de kommer ligga eleven nära när vi har sprungit och svettats mycket.

Det här är ett exempel på hur vi försöker arbeta med det praktiska ämnet idrott och hälsa för att bibehålla hög, inre motivation och känsla av samanhang. Det är också detta som gör oss lärare till mer än en aktivetetsledare. 

Förmågan att på kort tid kunna evaluera den egna, planerade undervisningen och sedan improvisera, förbättra, förfina. Att förädla undervisningen.

Det är vad som gör att eleverna lär sig. Det är också vad som gör att eleverna uppskattar att röra på sig, även när yttre förhållandena är påfrestande. 

I slutet gav jag även eleverna ett litet experiment att testa hemma. Ta en blöt tidning och vira den runt en rumstempererad colaburk. Ställ ut i solen och vänta en timme. Nästa lektion pratar vi om vad som sker. Det är nämligen väldigt liknande vad som sker med kroppen när vi svettas! 

Reagera på inlägget:

Sidor