Annons

Att bli utburen kan vara för barnets bästa

Relaterat

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Därför slopar vi omklädning på idrotten i höst

Inför hösten slopar vi helt och hållet omklädning på idrotten för låg- och mellanstadiet. Det är ett förslag vi idrottslärare på min skola har lämnat till ledningen i samverkan med klasslärare och fritidshemmet. 

I tidigare inlägg har jag skrivit om att omklädningsrummet är skolans otryggaste plats samt i ett annat inlägg att nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Detta efter Håkan Larssons forskning.

I trygghetsundersökningar på skolan nämns nästan uteslutande omklädningsrummen som en osäker plats. Den finns alltid med på listan. Mina lösningar då var att numrera platser, dela upp omklädningsrummet bland annat. Med nedskärningar som ligger över våra huvuden i 99 procent av alla kommuner blir det än mer skralt med personal som kan sitta med i ett omklädningsrum för trygghetens skull. Och något jag inte kan komma runt på min arbetsplats är att idrottshallen och omklädningsrummen är byggda för att hantera 350 elever. Idag går det 500 elever på skolan. Så hur ska vi hantera detta problem? 

Förslaget är framsprunget ur coronapandemin där vi blivit tvungna att flytta ut verksamheten och slopa omklädningsrummet för att minska smittspridningen. Det har medfört oväntade positiva effekter. Konflikterna har minskat avsevärt och fritidspersonalen får nu även möjlighet att faktiskt ta ut sin rast. För omklädningsrummen slukar både tid och energi och kräver mycket personal. 

Det har inte varit uteslutande positivt. Eleverna har fortfarande omklädningsrumstid på sitt schema även fast de inte duschar och byter om. Det har gjort att i en kvart släpps eleverna lite vind för våg under pandemin. Därför finns nu ett dilemma för oss att se närmare på. Ska vi slopa omklädningstiden helt, vilket tar bort möjligheterna för de som vill duscha, eller ska vi behålla tiden? Det skulle medföra att eleverna fortfarande behöver personal ute för att ta emot eleverna under denna tid.

Vad som blir bäst får utvärderingen utvisa. Det finns en schemavinst att ta bort den tiden helt och hållet. 

Men hygienaspekten i idrott och hälsa då? 

Det ser jag inte som ett problem. Omklädning finns inte omnämnt i läroplanen eller skollagen. Undervisningsråd från Skolverket säger att om det ska ske dusch i ämnet måste den undervisningen vara lärarledd och jag tror det skulle bli problem om jag skulle börja leda undervisning i duschen tillsammans med eleverna.

Vi kommer givetvis fortsätta att undervisa kring hälsa och då kan det bli än viktigare att gå igenom vikten av torra, rena kläder, tvagning och 5-punktstvätt. Jag vill fokusera på undervisningen.

Det är klokt att se till varför vi har omklädningsrum med dusch i Sverige, var den traditionen kommer ifrån. Det var nämligen så att hygien hade en betydligt större och viktigare roll i Sverige för bara några decennier sedan. Alla hade inte duschmöjlighet hemma så för att tvätta sig gavs helt enkelt den möjligheten i skolan i samband med gymnastiken.

Om det här blir något ensidigt positivt eller om skolan kommer dränkas i svettodörer återstår att se.  Det är fortfarande viktigt att våga pröva och bryta oskrivna normer som länge har skapat problem för många elever. Syfte och centralt innehåll i idrott och hälsa måste alltid få komma först och därtill elevernas välmående. Då måste vi våga pröva och tänka nytt.

Reagera på inlägget:

Undervisning när det verkligen hettar till

I måndags hittade äntligen sommarvärmen fram till oss och undervisningen i idrott och hälsa.

En typisk grej med idrott och hälsa är att vädret sällan är perfekt. Antingen är det för kallt, blött och blåsigt. Eller så är det kokhet och varmt. Så som det var nu i måndags. När vädret blir en påverkande faktor på undervisningen blir det extra viktigt att tänka på elevernas motivation och vad en kan göra för att hjälpa till att finna en känsla av sammanhang med undervisningen. 

Ett exempel är att varma dagar är fenomenala för att prata med eleverna om hur vårt avkylningssystem fungerar.  

Frågor vi brukar reda ut är:

  • Varför blir vi törstiga när vi rör oss i värmen?
  • Varför svettas vi?
  • Hur kyler svett kroppen? 
  • Vad händer med vårt kylsystem ifall det inte finns vind och är över 40 grader ute? 
  • Vilka signaler ger kroppen för att vi behöver fylla på vårt kylsystem? 

Följer man tankarna kring fronesis så är ”när-et” väldigt viktigt i undervisningen. En varm sommardag är således perfekt att diskutera sådana här frågor då de kommer ligga eleven nära när vi har sprungit och svettats mycket.

Det här är ett exempel på hur vi försöker arbeta med det praktiska ämnet idrott och hälsa för att bibehålla hög, inre motivation och känsla av samanhang. Det är också detta som gör oss lärare till mer än en aktivetetsledare. 

Förmågan att på kort tid kunna evaluera den egna, planerade undervisningen och sedan improvisera, förbättra, förfina. Att förädla undervisningen.

Det är vad som gör att eleverna lär sig. Det är också vad som gör att eleverna uppskattar att röra på sig, även när yttre förhållandena är påfrestande. 

I slutet gav jag även eleverna ett litet experiment att testa hemma. Ta en blöt tidning och vira den runt en rumstempererad colaburk. Ställ ut i solen och vänta en timme. Nästa lektion pratar vi om vad som sker. Det är nämligen väldigt liknande vad som sker med kroppen när vi svettas! 

Reagera på inlägget:

Färdighetsträning och progression behöver få större utrymme

Håkan Larsson är docent vid GIH och författare till boken ”Idrott och hälsa igår, idag, i morgon”. Larsson berättar att det är viktigt för elevernas kunskaps- och färdighetsutveckling att längre progressioner används i våra undervisningsmoment. Oavsett hur lång progression vi har idag kommer eleverna gynnas av att göra progressionen längre, enligt hans forskning.

Det är ett vanligt problem som ämnet idrott och hälsa brottas med. Dels vill man göra undervisningen lustfylld med rörelseglädje och erbjuda ett smörgåsbord av aktiviteter (som går mer i linje med tidigare läroplaner). Dels så ska undervisningen vara uppbyggt efter synen på idrott och hälsa som ett kunskapsämne. Då måste eleverna ges möjlighet till att träna på lektionerna, inte bara göra.

Dessa två kan nämligen upplevas att gå stick i stäv med varandra och det finns en splittring bland idrottslärare vad som är det viktigaste med ämnet idrott och hälsa. Vissa hävdar den äldre synen med hög fysisk delaktighet som mest viktig medan andra lyfter vikten av att utveckla den allsidiga rörelseförmågan genom en medvetenhet kring stoffet i ämnet.

Min åsikt har länge legat i att rörelse måste vara kul. Rörelseglädje ska premieras. Så jag har bytt mycket mellan aktiviteterna. Det har blivit ett smörgåsbord för eleverna. Hinderbana en lektion och dans nästa. Inga längre sammanhållna progressioner. Men jag har inte haft forskningen på min sida när det kommer till denna typ av undervisning i idrott och hälsa. Och det är aldrig försent att utveckla sin undervisning.

Därför har jag testat att förlänga min progression för momentet orientering. Det är kul att se den stora skillnaden i måluppfyllelsen hos eleverna. Det är ännu roligare att se att glädjen fortfarande finns kvar och i vissa fall har upptäckts helt nytt. Det är nämligen bara logiskt; kan man så är det kul, kan man inte är det tråkigt. 

En längre progression gav mig möjligheten att börja på en grundläggande nivå och sedan bygga uppåt. Det är något jag länge imponerats av inom militärens verksamhet. Att se till att alla hänger med. Att ta sig tiden att gå igenom noggrant och se till att eleverna hänger med. Men framförallt se till att de får möjlighet att öva, öva öva. Träna, träna, träna. Det är enda sättet att bli bättre på någonting.

Idrott och hälsa är så pass mycket mer än att bara få upp pulsen och röra på sig. Idrott och hälsa är ett kunskapsämne och för att befästa kunskap och färdigheter måste man ges möjlighet till färdighetsträning.

* * *

Detta har varit min lektionsserie för orienteringen på låg/mellanstadiet:

År 1

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad helklass skolgården, gömma kloss på karta 2o2
  • Lektion 2. Kartpromenad helklass skolgårde , gömma kloss på karta 2o2

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat skolgård, bana 1 eller 2

 

År 3

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 4

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 5

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana själv, bana 3
  • Lektion 2. Examination själv, examinationsbana 1 eller 2
  •  

För samtliga lär jag ut orientering enligt följande steg.

  • 1. Passa kartan
  • 2. Hitta var du är
  • 3. Hitta var du ska
  • (4. Tumgreppet)
  • 5. Ta ut säkra ledstänger och punkter.
Reagera på inlägget:

Att bryta ett konfliktladdat klimat i gruppen

En av mina klasser har ett sådant stort fokus på att hävda sig själva. Rangordningen inbördes har blivit oerhört viktig. Det är ett svårt mönster att bryta. Att poängtera problemet gör det inte bättre, då läggs fokus på det dåliga: Attityden de har motvarandra, tonen de använder och sättet de tillrättavisar andras misstag. Det är inte ett förlåtande arbetsklimat och för att utveckling ska kunna ske, särskilt i ett sådant fysiskt ämne som idrott och hälsa, måste klimatet förbättras.

För mig på idrotten blir då målet att fokusera på de andra aspekterna när vi har sporter och lekar. Att tävla får inte ges en central roll. Men det får heller inte tas bort, för det är här problemen uppstår. Det är lockande för mig att istället fokusera på annat, som mer uppdelande under lektionen i form av stationssystem. Men det löser inte kärnan i problemet med gruppdynamiken. Jag försöker att inte välja bort dessa arbetsområden, för eleverna är i stort behov av att hitta andra vägar inom dessa arenor. 

Nu senast hade jag en lektion i ”capture the flag” som totalt havererade. Eleverna skrek åt varann, puttades, slängde ur sig glåpord. De retade andra som blev kullade och ställde sig i vägen på ojusta sätt. Hård stämning på lektionen, ledsna miner efter där de flesta uttryckte att de aldrig ville köra den här ”skitleken” igen. Därför valde jag att köra den redan nästa lektion.

Det tar emot att övertyga sig själv att riskera ytterligare ett sådant haveri. Att gå hem med huvudvärk från jobbet igen med vetskapen om hur skadligt klimat jag gett barnen där allt de tagit med sig från lektionen är att hierarkin inom gruppen är viktig, och den som skriker högst och värst saker är den som är starkast. 

Det måste brytas. Och skam den som ger sig.

Så jag ger det en chans till. Extra fokus läggs på regelgenomgången. Det får inte vara några missförstånd. Eleverna har många frågor och vi reder ut leken utan och innan. Över halva lektionstiden har gått innan vi ens har startat. Jag berättar för eleverna vad jag kollar på. Hur jag analyserar deras rörelsemönster när de springer. Vilka vägar de väljer, hur de samarbetar med resten av sitt lag och reagerar på hur motståndarlaget rör sig. Jag lyfter att poäng, det räknar vi inte. Man gör poäng, sen är det inget mer med det. När vi gjort poäng så byter vi sida. Den som vinner är inte den som gjort mest poäng eller gör poäng. Den som vinner är den som visar på motorisk och taktisk skicklighet. 

Vi kör igång. Under spelets gång försöker jag återkommande berömma elever som följer det koncept jag nämnde att jag bedömer. De som taktiskt jobbar tillsammans för att erövra tomma ytor som leder till att motståndarlaget dras ut och luckor skapas i deras försvar till ”fängelset”. Tagna lagkamrater blir fria, snyggt!

Några elever kör en ”suicide-rush” i början av en omgång. De har döpt den till ”area-51”. ”They can’t take us all!”, skriker de när de rushar mot flaggområdet. De misslyckas kapitalt. Alla blir kullade.

Jag frågar dom i slutet av lektionen: ”Lyckades ni med ert mål?” 

”Nej.”

”Men hade ni kul?”

”Ja!”

Helt annan stämning. Elever skrattar, kramar om motståndarlaget. Berömmer varandra och skrattar åt sina egna misslyckade försök. Ödmjukhet och självdistans. Egenskaper som är så fantastiska att se hos barn. 

* * *

Lektionen är slut. Många händer sticker fortfarande upp i luften. Många som vill komma till tals. Tyvärr hinner vi inte.

”Ni som fortfarande vill säga något kan göra det till mig nu direkt efter, tack för idag”.

Jag avslutar. Barn kommer fram till mig.

”Det var jättekul! Kan vi göra det igen nästa gång?”

”Ska jag berätta hur jag räddade dom från fängelset?”

”Vi körde area-51-taktiken, jag kom på den.”

Det här är klimatet jag vill ha på lektionerna. Ibland är känslan att lyckas samarbeta den viktigaste lärdomen att ta med sig från en idrottslektion. All undervisning som byggs ovanpå blir så mycket bättre i ett bra gruppklimat. Jag kanske inte kan bryta ett konfliktladdat gruppklimat enbart med mina idrottslektioner, men jag kan alltid ha det i åtanke och ge eleverna andra perspektiv att se på fysisk aktivitet.

Bortom tävlan och siffror finns för dessa barn en outforskad värld av rörelseglädje.

Reagera på inlägget:

Sidor