Annons

”Särskilt beakta” – en lagstiftning som inte fungerar

Redan förra året skrev jag en text om bestämmelsen om att lärare särskilt ska beakta resultaten på de nationella proven när de sätter betyg. Jag beskrev i den texten varför jag tyckte försöket att stävja betygsinflation och främja likvärdig betygsättning var lamt.

Min upplevelse i praktiken var att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” var för allmänt formulerad och att värdeorden i kunskapskraven fortfarande förblindar och fördummar. Trenden är fortfarande att betygen blir allt högre för varje år oavsett vad eleverna kan. Den trenden är helt enkelt numera inbyggd i vårt skolsystems DNA.

Förra året frågade jag också Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen fungerat? Skolverket svarade då:

Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.

Jag antar att myndigheten inte riktigt ville ta ställning i frågan då utan sköt analysansvaret till huvudmännen.

I Betygsutredningen som publicerades i augusti detta år finns dock ett stycke som beskriver vilka effekter lagstiftningen om att särskilt beakta provresultatet vid betygsättningen haft. Betygsutredningen refererar till ett PM av Skolverket som har titeln ”Att särskilt beakta nationella prov – Statistiska analyser av relationer mellan betyg och provbetyg i årskurs 9" (Diarienummer: 2018:01481).

Detta PM har aldrig publicerats av Skolverket men innehåller många intressanta infallsvinklar och slutsatser som förtjänar att komma fram i ljuset. Det verifierar nämligen min och många andra lärares upplevelser från lärarvardagen.

Den kanske viktigaste men inte så förvånande slutsatsen är att lagstiftningen om att ”särskilt beakta resultaten på nationella proven vid betygsättning” inte har haft någon som helst effekt, åtminstone inte på betygsättningen. Lärarna har alltså inte ändrat sitt beteende vid betygsättning alls trots ändrad lagstiftning.

Lagstiftningen infördes alltså som ett försök att stävja betygsinflationen och för att främja likvärdigheten men har som väntat inte alls räckt till eller ens bidragit till ett uns ökad likvärdighet. Vi verksamma lärare kunde talat om allt detta tidigare men nu har det alltså också verifierats genom statistiska undersökningar.

I PM:et står att läsa att ett av de mest centrala måtten Skolverket använder för att bedöma hur likvärdigt eller olikvärdigt betygen sätts är spridningen i skolors nettoavvikelse mellan betyg och provbetyg. Men man finner ingen trend över tid och inte heller syns någon mer likartad mellan skolor efter att lagstiftningen ”särskilt beakta” infördes.

Sambandet mellan slutbetyg och provbetyg på individnivå har också undersökts genom att analysera andelen elever som fått samma betyg som provbetyget. Man tänker sig att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” borde öka andelen elever med samma provbetyg och betyg om man i analysen tar hänsyn till provens skiftande svårighetsgrad från år till år. I PM:et beskrivs att de tittar på den bivariata korrelationen mellan provbetyg och slutbetyg för detta ändamål vilket är ett mått som är oberoende av provets svårighetsgrad. Det visar sig att korrelationen på individnivå varken verkar förändras över tid eller förändras när lagstiftningen om särskilt beakta infördes.

Slutligen undersöktes sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå. Ur likvärdighetssynpunkt menar Skolverket att det är det önskvärt om sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå, det vill säga korrelationen mellan skolornas genomsnittliga provbetyg och genomsnittliga slutbetyg, är hög. Inte heller här verkar lagstiftningen ”särskilt beakta” spela någon roll.

De slutsatser som dras i slutet av detta PM är att det i statistiken inte finns några tecken på att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” haft några effekter alls på lärares betygsättning, vare sig när det gäller betygsättningen mellan skolor eller på individnivå. Bestämmelsen om att ”särskilt beakta” de nationella proven betraktas inte ha lett till en mer likvärdig betygssättning i årskurs 9.

Men det kunde vi lärare ha berättat redan innan bestämmelsen infördes i lagstiftningen.

Reagera på inlägget:

Vi behöver en analys av vad som händer med Pisa-testerna

Relaterat

Nu har beskedet kommit från OECD om de svenska resultaten. De säger (enligt TT) att de svenska resultaten är rimliga.

Det verkar samtidigt finnas en brasklapp i att det har varit svårt för dem att studera vad som hänt i detalj på grund av sekretessbestämmelser (det verkar som om allt som har med skola numera är affärshemligheter – hur har det blivit så – och hur kan det få vara så?).

Jag skrev om det här i ett tidigare blogginlägg och tycker nog att jag i stort står kvar i den bedömning jag då gjorde.  Det är fortfarande hedrande för Anna Ekström att ”hon inte körde med politiskt tränade dimridåer när hon fick reda på det utan omedelbart kontaktade OECD och startade en översyn av de svenska resultaten och inrapporteringen” – som jag då skrev.

Enligt uppgifter igår ska nu också Riksrevisionen titta på det och det är bra. Jag hoppas och tror de kan göra en fristående undersökning med stor integritet.

Vi behöver en analys av vad som händer med de här testerna när det börjar bli en Pisa-tävling och en betygstävling i svenska skolan. Pisa-undersökningarna är också fortfarande, eftersom vi inte har andra system för övervakning, alldeles för viktiga för att korrumperas på olika sätt.

Men jag vill också, återigen, lyfta vad som faktiskt ligger till grund för det som hände och till de svenska siffrorna (förutom att enskilda skolor/rektorer kan ha tänjt på reglerna för mycket). Och det är att vi under Syrienkrisen slog europeiskt rekord i humanitet.

Det är sällan man hör det uttryckas så. Oftast talar vi om att det var ett problem att vi tog emot många gånger fler flyktingar per capita än något annat land i Europa. Men man kan också se det som att vi var landet med det varmaste hjärtat, vi var landet som verkligen öppnade upp våra gränser för människor i nöd. Och det är viktigt, speciellt när det har gått några år. Man minns inte Norge, vars judar skeppades ut till en säker död i koncentrationslägren – man minns Danmark där befolkningen mangrant satte på sig gula stjärnor i solidaritet och förhindrade det.

Jag vill inte med detta förneka de problem som fanns, funnits och finns. Jag vill inte förminska effekterna av konstiga beslut om hur invandring till Sverige ska gå till, eller var flyktingar placeras.

Jag vill inte heller bortse från det faktum att vi är urusla på att avsätta centrala resurser till att ta tillvara alla de kunskaper som hårt arbetande lärare och rektorer fått runtom i vårt land om hur man bedriver undervisning för dessa elever eller förringa det faktum att alla dessa människor fått alldeles för lite stöd.

Jag vill bara påpeka att det som hände också är något vi alla bör vara väldigt stolta över.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Betygsutredningen ett genomtänkt fall framåt för svensk skola

Relaterat

Betygsutredningen som presenterades idag är ett väl genomtänkt fall framåt för svensk skola, tycker jag. Utredaren pekar på en del saker som jag och många andra har menat vara problem, som kursbetyg och kunskapskravens snedvridning av undervisningen.

Man ska komma ihåg att det kursbetygsystem vi haft på gymnasiet aldrig på allvar utreddes varken vid införandet eller senare. När nu en mängd generationer elever har fått leva med dess brister kommer nu en utredning som pekar på det självklara: kursbetyg skadar undervisningens långsiktighet.

När man nu föreslår förändringar är man också klok nog att föreslå ett system där ett underkänt på sista nivån inte ska innebära ett sänkt slutbetyg. Man ska alltså inte förlora på att ta en högre kurs (men frågan är om inte elever snabbt kommer att inse att man därför tjänar på underkänt jämfört med ett lägre betyg). Men även med den invändningen är det glädjande att utredningen skisserar ett system där lärare och elever har tid på sig att utveckla kunskaper.

Detsamma gäller också de resonemang man för kring vad man kallar för ”kompensatorisk” betygsättning.

Sammanfattningsvis kan man säga att utredningen stödjer en professionell bedömning framför den avbockningskultur som etablerats i svensk skola det senaste decenniet. Lärare har jagat belägg, informerat om kriterier och trott sig behöva samla in underlag för varje del av kunskapskraven. Undervisning har ersatts av för vad Majsa Allelin i sin avhandling kallar ”kriterieförmedling”.

För att markera bytet av filosofi i bedömningarna föreslår utredningen byte till betygskriterier istället för kunskapskrav. Javisst, varför inte? Men det viktigaste är naturligtvis hur de och reglerna kring dem är formulerade.

Ett eventuellt införande av ämnen och ämnesbetyg innebär att gymnasielärare till sist får den reform som vi förberedde oss för redan 2007. Jag var då lärare i Gävle. Jag minns hur vi såg fram emot ett mindre snuttifierande betygssystem och besvikelsen när Jan Björklund blåste av den.

Nu, 13 år senare, finns det en utredning som vägen tillbaka på det spåret. Jag tror att det i hela samhället och i breda politiska läger kommer finnas stöd för denna förändring. Det är i så fall bara att gratulera elever, lärare och det svenska samhället.

Vi behöver en skola där man får bygga kunskaper som tar tid att bygga och där man bedöms efter vad man kan och inte efter vad man inte kan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vem kan man lita på?

”Jag hittar inget när jag googlar och jag är säker på att eleven inte skrivit sitt arbete själv. Har någon Urkund?” 

Ovanstående fras är vanligt förekommande i olika Facebook-grupper och inte bara nu i coronatider utan även annars. Jag menar att vi lärare måste sluta ge eleverna uppgifter som ska genomföras hemma och som du sedan bedömer. Ge gärna eleverna uppgifter som träning och för att befästa moment du gått igenom, men bedöm inte det eleven gjort hemma. 

Genom att vissa lärare låter eleverna göra bedömningsuppgifter hemma bidrar lärare till att öka de socioekonomiska klyftorna i samhället. Eleverna som har högutbildade föräldrar får och tar hjälp till sina uppgifter på ett sätt som andra elever inte kan och får då betyg de inte förtjänar. Elever som inte har högutbildade föräldrar måste stå på egna ben och klara sig själva. Lärare måste alltså konstruera uppgifter som elever ska klara av att lära sig i skolan. Elever ska inte vara beroende av högutbildade vuxna i sin närhet för att lyckas väl med sin skolgång. 

I LGR 11 kan vi i kapitel 1 och under rubriken ”En likvärdig utbildning” läsa att Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas.

En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan ska aktivt och medvetet främja elevernas lika rättigheter och möjligheter. 

Om vi låter elever göra uppgifter hemma, kan vi då säga att vi följer läroplanen och skrivningarna om en likvärdig utbildning? Jag tycker inte det. För mig är det självklart att allt som ska bedömas av mig görs i mitt klassrum.

I vår kommun har vi tillgång till ChromEx, ett program som låser datorn så att eleven inte kan komma åt internet. Alla skriftliga uppgifter som jag har tänkt bedöma skriver mina elever i en låst skrivyta. Har du inte tillgång till det, menar jag att det är mer rättssäkert och likvärdigt att låta eleverna skriva för hand.

Jag försöker tänka på vems kunskaper det är jag bedömer. Är det datorns, elevens förmåga att googla eller förälderns? Mitt uppdrag är att veta vad mina elever kan. Orden ”kan” och ”kunnande” är mycket viktiga. När vi bedömer elever handlar det inte om vad eleverna har gjort och hur många uppgifter eleven har lämnat in utan det handlar om att vi ska veta vad eleverna faktiskt kan.

Hur många texter måste en elev skriva i svenska för att nå E? Hur många arbeten måste eleven ha lämnat in i historia för att nå E? När du läser läroplanen ser du att det faktiskt inte står specificerat. 

Mitt råd är som vanligt att ni behöver diskutera detta i ämneslaget och är du ensam i ditt ämne på din skola så gå med i Facebook-grupper och ställ frågan i det utvidgade kollegiet. 

Jag är så otroligt tacksam över samarbetet i mitt eget ämneslag i engelska. Vi stöter och blöter frågor både högt och lågt.

Under våren åkte jag på covid-19 och var hemma och sjuk i fyra veckor. Genom att vi i ämneslaget är så samspelta, vet hur vi resonerar och ställer upp för varandra i vått och torrt, kunde jag vara hemma och känna mig helt lugn.

De bedömningsuppgifter (gamla NP) som vi planerade att göra genomförde kollegorna ändå och även med mina nior. Jag var pigg nog att kunna rätta och vi valde att inte rätta våra egna elevers prov. Vi är noga med att de skriver uppsats i låst yta och vi sambedömer ofta. Vi har en chatt där alla i laget är med. Den som behöver hjälp med bedömning skriver i chatten, och den som har tid hjälper till.

Det är en oerhörd styrka att kunna hjälpas åt med sambedömning. Vi använder våra tio förtroendetimmar till detta och ser verkligen att ensam inte är stark. 

Nu är det bara några dagar kvar tills det är dags för sommarledighet. Tur är det för jag är faktiskt helt slut i år.

Lova att ni fortsätter tvätta händerna och hålla avstånd för Covid-19 vill ni inte åka på. Det kan jag lova er. 

Ha en riktigt skön sommar och vila ut. Det tänker jag göra. 

Vi hörs till hösten.

Reagera på inlägget:

Sidor