Annons

Den allvarliga frågan som inte får synas i Almedalen

Två seminarier var ovanligt bra i Almedalen igår. Det var dels Lärarförbundets debatt om hur vi ska få fler lärare och hur man ska kunna minska administrationen. Typiskt för den debatten var dock politikernas tafatthet. En tafatthet som inte beror på bristande varken insikt eller vilja, utan för att den nationella nivån faktiskt inte har något att säga till om.

Man kan på riksnivå tycka hur mycket som helst om detta men det är inte där besluten fattas. Också där bashade framförallt borgerliga politiker statsbidragen i svensk skola. Också där utan att göra någon analys av att de själva är skyldiga till många av dem och att de faktiskt införts eftersom huvudmännen inte gjort vad de ska. Vad är oddsen att huvudmännen nu helt plötsligt ska göra det?

* * *

Den andra debatten som var bra var Lärarnas Riksförbunds stora lansering av ett förslag om statlig finansiering av skolan. Ett beslutsunderlag om förstatligande finns ju i januariöverenskommelsen och ett rimligt utfall av denna borde ju vara just ett förslag om ett sektorsbidrag.

Här blev de två efterföljande debatterna väldigt intressanta ur någon sorts metaperspektiv. Politikerna var försiktigt avvaktande till förslaget från olika utgångspunkter. Moderaternas Kristina Axén Ohlin mest för att hon var rädd för stora reformer. Men hon diskuterade utifrån ett helt förstatligande och inte utifrån det förslag LR faktiskt lade fram. Jag tycker det vore självklart för moderaterna att se på skolan som en nationell angelägenhet och att det skulle bli mer ordning med en statlig finansiering. Jag vet också att både lärare och rektorer skulle välkomna ett sådant system. Däremot tror jag själv inte på att staten ska ta över det direkta arbetsgivaransvaret – men att den via sektorsbidrag bör utöva mer direkt makt i skolan, över till exempel lärares arbetsförhållanden, är självklart.

Politikerdebatten följdes av att SKL och Friskolornas riksförbund fick säga vad de tyckte om förslaget. Här blir det väldigt konstigt. För dessa två har en form av ohelig allians jag inte förstår.

Jag tror att många kommuner skulle välkomna ett sektorsbidrag. Det framgår också av LR:s undersökning. Det skulle också kunna förenkla och styra upp det kaotiska tillstånd vad gäller skolpeng till friskolor, där det pågår någon sorts katt och råtta-lek mellan kommuner och friskoleföretagen. Där de senare bedriver tusentals rättsärenden för att tvinga kommuner att ge dem mer pengar (som de kan sedan kan ta ut i vinst). Staten är nog en rimligare motpart till Kunskapsskolan, Internationella engelska skolan och Academedia än enskilda kommuner.

* * *

Men den som stack ut mest i den debatten var Friskolornas Riksförbunds vd Ulla Hamilton. Hon argumenterade mot en socioekonomisk fördelning i ett sektorsbidrag. Hon gjorde det genom att hävda att forskning visat att socioekonomi inte spelar lika stor roll som förväntningar för skolresultat.

Det är häpnadsväckande att Friskolornas Riksförbund på detta sätt både argumenterar mot gällande skollag – som stipulerar socioekonomisk fördelning – och samtidigt far med osanning. Det är känt sedan länge att socioekonomiska parametrar spelar en mycket stor roll för elevresultat, och att dessa vida överstiger förväntanseffekter.

Jag kan inte förstå vad friskolesektorn tjänar på att deras främste företrädare far med osanning i debatter. Det gör mig också orolig, för vilka politiker förser de med åsiktsunderlag?

* * *

Apropå friskolor: Varför får de idéburna friskolornas riksförbund aldrig vara med i debatter. Varför hörs inte deras röst? Varför bjuds inte de in? De har en helt annan syn på en hel del frågor och är för de flesta ett mycket smakligare alternativ än vinstkoncernerna. Jag tycker att deras åsikter borde synas mycket mer, även om de är färre.

* * *

I övrigt har jag två observationer till. Den ena är att det är ett sant nöje att lyssna till Anna Ekström i alla dessa sammanhang. Hon är fenomenal på att vara både saklig, djupt kunnig, balansera ministeruppdraget med partipolitik samtidigt som hon är personlig. En ovanlig minister.

Men min avslutande reflektion är mycket allvarligare och samma som andra år. Det finns en fråga som ständigt försvinner i Almedalen. En fråga som liksom bara inte får synas. Och det är segregationsfrågan. I slutet av Lärarförbundets debatt nämnde visserligen Vänsterpartiets representant Ilona Szatmari Waldau den, men det var också den enda gången. Ändå är det den som kanske är svensk skolas allra obehagligaste fenomen.

Jag pratade för några veckor sedan med professor Richard Elmore som varit flera gånger i Sverige för att studera skolan här. Nu senast 2015 som en del av OECD:s expertgrupp. Han sa att det mest obehagliga med det senaste besöket var vad föräldrar sa. De uttryckte tydligt att det som var bra med skolvalet var att de slapp ha sina barn med de där ”andra”. Det var något som överhuvudtaget inte förekom när han var här 1992 till exempel.

Kittet i befolkningen börjar vittra ner. Hur kommer det sig att det som lyser i ögonen på utomstående betraktare osynliggörs av oss?

Vad gör marknadsskolan med oss som medmänniskor och samhällsmedborgare?

Reagera på inlägget:

Börjar det självklara bli uppenbart?

På ett sätt känns det sorgligt att gång på gång behöva skriva det självklara, det som alla betraktare utifrån ser och det som vi borde åtgärdat för länge sedan. Å andra sidan är det ju så att det uppenbara till slut blir synligt för alla. Detta var min första tanke när jag såg Svenskt Näringslivs senaste inlägg i skoldebatten. Under lång tid har de bara förespråkat ett helt skolföretagarvänligt perspektiv. Det vill säga de har verkat som en lobbygrupp för ett väldigt snävt ekonomiskt intresse. I sin senaste rapport tar de ett mer övergripande perspektiv och de sällar sig då till den överväldigande majoritet som nu ser en statlig finansiering av skolan som ett självklart nästa steg för den svenska skolan.

Att man fortfarande från näringslivets sida inte kan se att skolval i sig är problematiskt är intressant. Jag undrar om det är representativt för näringslivet egentligen. Vem, utom vissa skolföretagare, vinner på att skolan inte förmår ta hand om alla begåvningar i ett allt mer segregerat system? (Se gärna min och German Benders rapport om segregation på högstadiet). Inte minst eftersom till exempel OECD allt tydligare uttrycker en tvekan över skolval i offentliga skolsystem. I deras senaste ”Pisa in Focus” är de nu tydliga med vad de ser vara effekten av skolval. De skriver: ”Länder där urvalsprincipen närhet till bostad tenderar att ha skolor med mer liknande socioekonomiska profiler. Däremot tenderar missgynnade studenter att vara samlade i ett begränsat antal skolor i länder där detta inte sker”. Det vill säga de ser effekter av boendesegregation där man har bara närhetsprincip, men en stark negativ segregation (bortval) där det finns skolval. Man avslutar med ”Utan lämpliga bestämmelser kan skolvalsprogram leda till större socioekonomisk segregering mellan skolor om bara rika familjer utnyttjar det större antalet tillgängliga alternativ och om översökta skolor kan ”skumma av” de med de högsta prestationerna. Att ge fler alternativ till föräldrar är kanske inte tillräckligt för att minska social segregation över skolor. Att balansera skolans val och eget kapital kräver att skolvalet regleras så att skolor konkurrerar om kvalitet snarare än på selektivitet.” Det vill säga samma tydliga besked som OECD gav till Sverige både 1992 och 2015: För att skolval inte ska fungera segregerande måste det regleras. Och när det förs fram i Sverige så ropar friskolelobbyn ”– de vill göra skolvalet till lotteri”. När det de facto är det motsatta. Vi vill göra skolan mindre till ett lotteri, och mer till en grund för en meritokrati.

Svenskt Näringsliv vill också ha central rättning av nationella prov och reglering av betygsättning i förhållande till resultaten på dessa. Jag är tveksam till om en dålig medicin är en bra metod att komma tillrätta med en felaktig diagnos. Vad menar jag? Allt för hård styrning av betyg efter resultat på prov (vars kvalitet kan ifrågasättas) kan vara ett verkligt blindspår. Betyg satta av oberoende skickliga lärare är en viktig och oersättlig grund för bedömning av prestationer och inlärning. Behovet av kontroll finns på grund av den marknad skolan blivit i Sverige. Det är sjukdomen som borde åtgärdas. En tydlig illustration finns i Göteborg där en förälder gjorde en analys och lade upp på Facebook:

Dvs problemet är marknaden. Medicinen är att ta bort de korrumperande elementen: allt för kraftfull skolpeng/skolvalsmekanism och vinstintresset. Då blir den dåliga medicinen onödig och vi kan återgå till att arbeta professionellt i skolan med de här frågorna. Svenskt Näringsliv måste sluta bete sig som försvarare av detta och se till sina företagares verkliga intresse i ett skolsystem vilket är bra utbildning till alla svenska barn och ungdomar.

I USA som inte i någon delstat har ett så brutalt marknadssystem som Sverige, finns en stark och levande diskussion kring de friskolor, charter schools, som där är relativt vanliga (beroende på delstater och skoldistrikt. USA är inte ett skolsystem utan 15 000…). Dessa liknar mer en form av entreprenadskolor, dvs de verkar ofta under någon form av begränsande, upphandlingsliknande kontrakt. Där har man till exempel identifierat följande problem med Charterskolor:

1. Charterskolor skapar ekonomisk press på det offentliga skolsystemet. Detta eftersom pengar läcker ut ur detta på grundval av skolpengsmodeller. Man kan inte skära ner i lokal- och personalkostnader per elev.
2. Charterskolor förstärker segregationen.
3. På grund av positivt urval till charterskolor stigmatiseras offentliga skolor som dåliga.
4. Charterskolor utnyttjas för att på olika oetiska sätt tjäna pengar.
5. Det verkar som friskolor inte ger bättre resultat.
6. Skolpengssystem finansierar religiös och social segregation.
7. De som är för charterskolor tar de pengarna från det offentliga systemet istället för att tillföra pengar.
8. Idén om charterskolor bryter ner tanken på skola som en gemensam nytta.
9. Diskussionerna om detta tar fokus bort från de viktiga frågorna och problemen i skolsystemet.

Vi känner igen alla de här punkterna från vad som hänt i Sverige. Bara att det skett i större skala här. Varför har vi inte en intelligent debatt om detta? Hur kan det komma sig att detta inte är en viktig diskussionspunkt för svenska borgerliga partier? För de som har de åsikter jag redogjort för från OECDs sida eller i den amerikanska debatten är inte socialister. Detta är main stream-tankar i de flesta länder i världen. De flesta länder tycker man ska bygga ett skolsystem på en förnuftig och rationell bas, och som en del av ett samhällsbygge i första hand.

Precis som OECDs analytiker 1992 påpekade gjorde vi så en gång i Sverige. Se gärna mina två blogginlägg om detta här och här. Istället valde Sverige att på ideologisk bas förändra ett av världens bästa skolsystem. Och det utan en plan och utan något egentligt mål. En av de som då mottog den försvunna rapporten var Beatrice Ask. Om ingen annan vill svara på hur det kom sig att man struntade i OECDs varningar, och dessutom inte diarieförde rapporten, så är hon fortfarande aktiv politiker och bör göra det.

Reagera på inlägget:

Det finns inte en krona att spara in

Relaterat

Nyligen presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som jämförde Sveriges kommuner som huvudmän för grundskolan. Rapporten ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?” fick stor uppmärksamhet. Tanken var inte att skapa ytterligare en ranking och enskilda kommuners placering var inte det viktiga, utan syftet var att skapa en diskussion om de stora och orimliga skillnader som uppstår när landets 290 kommuner får lov att ha olika ambitioner för skolan. 

Dessvärre bekräftade undersökningen återigen vår bild av att det nuvarande systemet nått vägs ände, men reaktioner ute från kommunerna visar glädjande nog att vi lyckats åstadkomma just den diskussion vi efterlyste.

Den kraftiga besparingsvåg som nu drar genom hela landet är ett annat exempel på det dysfunktionella i svensk skola. Enligt den ekonomirapport som SKL presenterade nyligen är kommunernas finanser svagare än på många år. Många kommuner väljer nu att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger och lärarbristen tilltar. Det riskerar att leda till kännbara och långtgående konsekvenser för både elever och lärare. Det går inte att springa snabbare och undervisa fler utan att kvaliteten i undervisningen försämras. 

Alla elever drabbas, men de elever som har det tuffast kommer att förlora allra mest. Och när lärare förväntas göra allt mer på kortare tid blir det svårare att få legitimerade lärare att stanna i yrket. Våra politiker måste komma ihåg att vi står inför en brist på närmare 80 000 lärare och att samtliga huvudmän måste ta sitt fulla ansvar för att vända utvecklingen.
I det läget finns det inte en krona att spara in. 

De stora variationerna i skolans förutsättningar och resultat samt utmaningarna med finansieringen av välfärden är en illustration av varför kommunerna inte borde ansvara för skolan överhuvudtaget. Det brådskar nu med att helt flytta över skolans finansiering från kommunerna till staten. 

Runtom i landet har det organiserats protester och enskilda initiativ mot besparingarna på skolan. Det är häftigt att se vilken kraft det finns i lärarleden. Lärarnas Riksförbund har stöttat alla dessa initiativ som rimmar väl med kärnan i vårt fackliga arbete: att kämpa för minskad arbetsbelastning för lärarna så att de orkar jobba kvar. Men också att strida för att eleverna ska få den undervisning och de resurser som de har rätt till. Elevernas livschanser får inte vara beroende av vare sig kommuners olika ekonomiska förutsättningar eller olika ambitionsnivå.

Kritik mot den svenska skolans utveckling mot försämrad likvärdighet har återkommit i ett flertal OECD-rapporter de senaste åren. I Skolvärlden kan vi dock läsa om något annat som OECD undersöker, nämligen hur det kommer att bli att vara lärare i framtiden. Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer att kräva, men en sak vet vi: Förutsättningarna för läraryrket måste bli helt annorlunda än i dag om vi ska lyckas. 

Vi lärare vill leverera det vårt land förväntar sig av oss. Men det kan vi inte så länge vi har politiker som anser att kommunernas självstyre är viktigare än likvärdig skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Obehöriga lärare är faktiskt guld värda

Relaterat

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Inkludering la grunden för mirakelskolan

Den svenska skoldebatten har den senaste tiden låtit som en parodi på en klassisk överklassdiskussion. Den om hur man ska kuva den stökiga underklassen.

Det ska göras genom tystnad (= studiero) och lydnad (= ordningsbetyg), genom disciplin och endimensionell katederundervisning.

Det barn ska lära sig verkar vara att lyda, vara tysta, sitta still – om man hårdrar vissa debattörers inlägg. Man verkar se framför sig barn i raka rader, tystnad och individuell flit. Och detta ska på något sätt rädda arbetarklassen från sig själv, men kanske mest överklassen från stök underifrån. Själva har de valt skolor med olika spännande profiler för sina självklart mer begåvade barn.

Alla som följt mina inlägg och böcker i skoldebatten vet att jag är starkt kritisk mot den progressivism som präglat svensk skola. Men när man slinter från att belysa vikten av lärarledd undervisning till disciplin, från systemproblemen i världens mest marknadsorienterade skolsystem, till att man ska skära ner på musik, bild och slöjd för barn, känner jag ett starkt obehag.

Och ovanpå det har vi den pinsamma skrivningen i Januariöverenskommelsen om att ”inkluderingstanken har gått för långt”. Hur tänker man då? Inkludering är centralt för en demokratisk skola. Jag får skämmas bland de europeiska kollegor jag träffar. Vilka är det som inte ska vara med de andra och varför?

Är ni som står för dessa åsikter säkra på att ni har rätt?

Ett klassrum i skolan Escola Joaquim Ruyra, där femåringarna diskuterar konst. Foto: Per Kornhall

Jag ställer frågan eftersom jag idag i ett klassrum såg femåringar diskutera en målning av Van Gogh. Detta i ett klassrum som hade namnet ”Sonya Delaunay” (googla om du inte vet vem hon var!).

Skolan, Escola Joaquim Ruyra, ligger i Barcelona, i vad som enligt uppgift är det mest tätbefolkade bostadsområdet i Europa. Det talas 200 språk där, människor bor där legalt och illegalt, ibland flera familjer tillsammans i små, små lägenheter. Skolans elevsammansättning skiftar snabbt eftersom människor flyttar in och ut ur området. Ibland för att polisen vräker de som bor där olagligt.

Skolan överträffar ändå de flesta skolor i Spanien i resultat. Detta utan extra ekonomiska resurser (förutom resurser till en timme mer undervisning i veckan). De menar själva att de kommit dit de är genom två saker: De har använt vetenskap, och – de ger aldrig upp.

Vad gör de då? De fokuserar på inkludering och demokrati, på gemenskap och kommunikation. De har inga särlösningar. De tillämpar inkludering. Detta eftersom de vill att deras barn ska integreras i samhället, istället för att lära sig utanförskap.

Istället för särlösningar arbetar man med medvetna gruppindelningar. I under visningen utgår man ofta från musik eller konst, från klassisk litteratur och eleverna pratar med varandra konstant. En kommentar från en elev var att detta var den enda skola han varit på där han blivit tillsagd för att han pratade för lite istället för det motsatta. När det blir tyst ställer de frågan ”Vad är fel?”.  

Två grupper arbetar med matematik i korridoren. Foto: Per Kornhall

Att kliva in i skolan är det den rakt motsatta bilden av ett tyst klassrum med elever som arbetar ensamma. Det är en kakafoni. Detta eftersom klasserna en stor del av tiden är delade i fyra delar där eleverna arbetar tillsammans, genom att prata med varandra. Grupperna leds alltid av en vuxen, som är antingen läraren (som hela tiden har ansvaret för vad som pågår i hela klassrummet), en specialpedagog eller – i hög grad en förälder. Det senare eftersom en del av skolans medvetna arbete i sin stadsdel är att involvera föräldrar i skolans arbete. I ett klassrum vi var arbetade en pakistansk och en brasiliansk mamma tillsammans. De hade blivit vänner genom arbetet på skolan.

Skolans rektor Raquel Garcia Sevilla (t.h.) tillsammans med professor Teresa Sorde Marti från Universitat Autònoma de Barcelona (t.v.).Det är alltså en skola som arbetar med det talade språket och träning i demokratiska strukturer som en integrerad del av ett arbete, som har en vision som sträcker sig utanför skolans väggar. De är en del av det pussel som ska skapa en framtid för de barn de har ansvar för, en framtid som sträcker sig mycket längre än till att de ska kunna vissa saker. De ska uppleva vad det är att vara en respekterad medmänniska. Därför är också konst och musik en central del i deras metod. Och de arbetar hårt för detta, tillsammans med det omgivande samhället.

Deras metod är alltså konst och inkludering samt prat istället för tystnad. Och de kallas för en mirakelskola i Spanien på grund av sina resultat.

Det tål att tänka på.

Reagera på inlägget:

Sidor