Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera

Det här är en riktig vattendelare. Jag har både rikligt med erfarenhet från min egen skolgång då jag blev utburen flera gånger varje vecka och från min roll som lärare. Så jag vet metoder som fungerar bra och de som fungerar mindre bra. Precis som alla situationer är även denna mångfacetterad och innan jag går in på var jag står i frågan ska jag tydliggöra en viktig aspekt.

När det gått så långt att eleven hamnat i affekt och läraren står mellan valet att utrymma klassrummet med alla andra elever eller ta ut eleven i affekt står man inför ett etiskt dilemma. Det betyder att man har två dåliga alternativ och måste välja det som är minst skadligt.

Så låt oss kolla på de aspekter vi kan enas om i de båda alternativen:

Vi vet att en känsla varar i cirka 90 sekunder, sen försvinner den. Men: man kan få en liknande känsla ifall man blir påmind om den initiala affekten (känsla). Det medför att handlingsalternativen är rätt enkla. Vi ska distrahera eleven, distansera från det som gav upphov till affekten och avleda. Så vilken avledning och distansering är bäst, att hela klassen på 24 elever går ut eller eleven själv?

Jag säger som i militären: Terrängen styr.

Det betyder att omständigheterna avgör vilket handlingsalternativ som är bäst i den givna situationen. De här konsekvenserna kan uppstå ifall man inte tar ut en elev som befinner sig i affekt:

  • Relationen till de andra eleverna:

Tillåter man eleven riva upp ett klassrum medan man ska ta ut alla andra hinner mycket tid i affekt fortgå. Elevens relation till klasskamraterna kommer bli mer negativ.

  • Det finns andra behov i gruppen:

Det kan vara jobbigt för vissa elever att lämna allt skolarbete helt plötsligt och behöva gå ut. De får svårt att starta upp igen. Eleven som hamnat i affekt kanske söker hjälp från den vuxne men får inte det! Jag kommer ihåg som barn att jag önskade att en vuxen kunde ta ut mig från det skadliga rummet som gjorde mig förbannad. Lät man mig vara kvar var jag tvungen att fortsätta förstöra och skrika.

  • Eleven får en negativ roll:

Låter man det fortgå för länge kan det leda till att de andra eleverna och vuxna förväntar sig att eleven ska vara stökig. Det här var något jag kände av som barn, det fanns förväntningar på mig. Så jag levde upp till dem.

Jag ska ge några exempel på hur jag lyckats få ut elever med en väldigt enkel fösning utan att det blir ett bärande eller konflikt:

  • Situation 1:

Elev är i affekt och jagar en annan elev för att slå hen. Jag säger till den jagade eleven: ”Spring till mig!”, samtidigt som jag ställer mig vid dörren. Med en smidig kroppsrörelse drar jag undan den jagade eleven, får med mig eleven i affekt och vi lämnar salen tillsammans för att coola ned oss. Effektivt!

  • Situation 2:

Elev är i affekt, svär och kastar saker. Jag väljer att affektsmitta eleven. Jag går själv upp i varv men på ett mer nyfiket sätt. Bombar med frågor: Vad var det som hände? Vad gjorde dom mot dig? Vem var taskig? Eleven kommer till mig för att berätta, tänker att vi är på samma sida i konflikten (viktigt!), jag leder oss ut ur salen. Ingen konflikt.

  • Situation 3:

Elev är mitt i salen och försöker komma åt andra elever. Jag har gått emellan. Kan se i blicken hur förbannad eleven är. Men samtidigt känner jag i elevens kroppsspråk att hen söker sig till mig. Hen vill bort från den skadliga situationen. Jag plockar upp på det här kroppsspråket. Vi har en ”låtsasfight” där eleven mer följer med mig men det ser ut som att jag drar ut eleven. Eleven räddar ansiktet – nu kom ju den starkare läraren och drog ut hen, det är ett okej sätt att lämna salen på istället för att eleven ska behöva tappa ansiktet och visa sig svag inför kamraterna.

  • Situation 4:

Elev är längst in i salen. Väldigt upprörd. Skriker och vägrar lämna. Jag förstår att det här kommer skapa en kampsituation. Jag väljer att ta ut alla andra elever till omklädningsrummen. Låser dem bakom eleverna. Sedan tar jag med eleven i korridoren utan att någon kan se och vi går till mitt kontor där eleven kan få vara själv, trygg, utan någon som kollar. Låser upp och tar in klassen igen.

Sedan finns det situationer där vi vuxna triggar upp över en oväsentlig grej som är helt onödig att ta konflikt över också. Det ska vi inte glömma. Vi kan bråka om en mössa, ett sätt eleven sitter på stolen eller något annat trivialt.

Fokus bör ligga på att inte hamna i samma situation igen

Till slut gör vår stolthet att vi använder maktmetoder då vi säger att lyssnar inte eleven får eleven lämna klassrummet. Här finns det givetvis bättre alternativ, men det är en annan tråd.

Sammanfattningsvis kan man säga att i skolan uppstår många olika situationer, och det gäller hela tiden att ha i åtanke att vid ett etiskt dilemma, ta det enklaste alternativet som bringar minst skada. Och terrängen styr, alltid.

Dessutom är alla situationer där man behöver ta ut klassen eller bära ut en elev ren krishantering. Misslyckandet har då redan skett. Fokus bör då ligga på att inte hamna i samma situation igen.

Att bära ut en elev är aldrig en pedagogisk metod, det är krishantering.

Kommentera

Extra anpassningar syftar till att göra undervisningen inkluderande för alla elever. Men en extra anpassning i sig kan fungera som något exkluderande när den riktas till en individ istället för en grupp. Därför, när jag inför extra anpassningar, försöker jag göra så att det gäller alla. På så sätt blir det en social inkludering – något vi ska eftersträva i skolan.

Idrotten är dessutom lite speciell. Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur en idrottshall fungerar kontra ett traditionellt klassrum. Det medför att vi idrottslärare ofta får hitta våra egna vägar som fungerar. Därför tänkte jag ge tips här om 10 extra anpassningar jag brukar använda mig av i min undervisning.

  1. En elev med mutism pratar inte med de vuxna eller andra barn. Det blir speciellt ett problem för mig som idrottslärare vid uppropet: Alla i den klassen räcker upp handen.
  2. Många elever har svårt för dusch/ombyte: Gör det frivilligt att byta om.
  3. Elev har svårt för samlingar: Alla elever har möjlighet att gå ut och vänta i korridoren tills genomgången är slut, sen har vi en snabb liten genomgång tillsammans medan aktiviteter har startat.
  4. Elever får impulser att klättra på en tjockmatta: Impulsanpassa (ta bort mattan).
  5. Elev har svårt att förstå instruktioner: Håll instruktion enskilt medan vi observerar tillsammans.
  6. På motorikbanor: Erbjud flera olika alternativ där jag vet att vissa elever tycker det är obehagligt/svårt. Det kan dels fungera som en extra anpassning men också som en progression och anpassning till elevens rörelseförmåga.
  7. Elev deltar enbart aktivt med en trygg kompis: Får alltid vara med en tryggkompis.
  8. Ett gäng killar är stökiga i en av grupperna: Sätt alla i samma grupp när vi har stationssystem, följ med den gruppen under lektionen.
  9. Elever dras till sina vänner på samlingarna som stör genomgången när de pratar eller småkivas: Sätt ut bestämda platser på samlingarna.
  10. Elev är orolig för idrotten då salen ofta är inredd olika beroende på vad vi ska göra: Skicka planeringen med beskrivningen till eleven innan. Om möjligt – ta foto på aktiviteten som ska hållas och visa (vi återanvänder en hel del, så ta bilder, det kommer till användning).

I grunden tror jag också det handlar om att ha en tydlig konsekvenstrappa och göra den uttalad. Elever som pratar under min samling påminner jag om våra regler en gång. Fortsätter de får de gå ut och vänta i korridoren.

Samtidigt ska jag inte syssla med dubbelbestraffning. Jag låter eleven komma in direkt när det är dags att dra igång, och ser det inte som något konstigt att vissa ibland behöver gå ut.

Det här förstår jag kanske inte är så populärt men som lärare måste man hålla i flera perspektiv samtidigt och i dessa fall ett individ- och ett grupperspektiv. Ibland korsar dessa varandra och då får man välja det som är minst skadligt. Det kan ibland vara en svår balansgång.

Kommentera

I ett samtal med en elev jag hade på idrottslektionen kommer vi in på yrkesval.

– Alex, varför ville du bli lärare? frågar eleven.

– Jag tycker om att lära ut om idrott och hälsa, svarar jag och fortsätter:

– Sen tycker jag det är kul att själv få röra på mig på arbetstid, är inte det lite lyxigt ändå?

– Ja, kanske det. Svarar eleven.

– Skulle inte du vilja bli lärare sen? frågar jag.

Eleven skrattar och säger:

– Haha, nej jag hade aldrig orkat med att vara lärare! Jag hade aldrig orkat med oss (klassen).

Och det är så verkligheten ser ut, vem vill ens bli lärare idag?

Varje år blir klasserna större. Varje år försvinner någon mer ur personalen, ofta den där pedagogen som hade tid att reda ut bråken som uppstått på rasten så de inte kommer in i klassrummet. Kvar står läraren med fler elever att undervisa. Fler elever som är upprörda och fler situationer som inte har med själva undervisningen att göra. Det säger sig självt varför det blir stökigt i skolan. Ingen har idag tid för eleverna.

För att lösa stökiga situationer som uppstår utökas lärarens ansvar. Det blir mer rastvakt, mer bambavakt och mer undervisningstid. All för- och efterplanering försvinner. Kvar finns bara undervisningstiden och ett elände av vaktande. När saker verkligen går illa så sätts väktare in, men vad händer sen? Jo, då är det läraren som står kvar.

Jag lider med mina lärarkollegor runt om i Sverige som år efter år får en tuffare situation. Kanske lider jag framför allt med eleven som inte är normativ eller neurotypisk. Eleven som är som jag var när jag gick i skolan. Dessa elever slås i så hög utsträckning ut av skolan just nu och dessa elever utmålas nu i högre grad som själva problemet till att det inte fungerar i en klass, när det i själva verket är miljön som är kass.

Jiang Millington skrev nyligen väldigt bra om just detta, där dessa elever offras när fokuset enbart hamnar på ”hårdare tag”. Att de får mindre stöd kommer bara göra situationen värre, för alla.

Samtidigt är det fortsatt acceptabelt att ha olegitimerade lärare som undervisar i den svenska skolan. I en undersökning Skolvärlden gjorde visar det sig att sex av tio kommuner inte ens annonserar ut lärartjänster, trots att de har obehörig personal. Hur kan detta på något sätt fortfarande vara okej? Att vi fortfarande accepterar att olegitimerade lärare undervisar i den svenska skolan är ett stort skämt. Har vi helt gett upp i frågan om lärare?

”Det är dags att ta krafttag på riktigt”

Ändå finns det knappt en politisk vilja att göra något åt den här makabra situationen. Sossarna fokuserar på att stoppa vinstjakten. Ett steg i rätt riktning, visst, men långt ifrån tillräckligt. Moderaterna vill behålla status quo.

Det är snart valår och hög tid att skolan blir en fråga respektive parti tar på allvar. Inget parti kan svära sig fri från den här negativa utvecklingen av skolan. Det är dags att ta krafttag på riktigt. Därför ger jag dessa förslag som måste genomföras för att skolan och de som vistas inom den ska överleva:

  • Förbjud ekonomiska ”effektiviseringar” av skolverksamhet.
  • Reformera skolpengen i enlighet med Åstrands SOU (SOU 2020:28)
  • Inför tak för hur många elever som kan ingå i en klass.
  • Inför tak för undervisningstid en lärare kan ha.
  • Endast legitimerade lärare får undervisa.
  • Förbjud parasitföretag som profiterar på lätt undervisade elever.

Det här borde vara självklara saker, men det är det inte. Vårt skolsystem är unikt i världen och har varit det i flera decennier. Det är inte något att vara stolt över. Vi talar inte längre om att få en skola i världsklass, vi talar om att få en skola som överhuvudtaget kan fungera. Skolan måste få kosta.

Kommentera

Nyligen skrev jag ett inlägg om vad som hände när jag bemötte en elev som gjort en nazisthälsning på min lektion. Det som var tänkt att illustrera vikten av att se avsikten bakom ett agerande kom istället att få fokus där debatten om skolan idag ofta hamnar, nämligen om straff och konsekvenser.

Många kommenterade att man ansåg att jag var för mjäkig som inte anmälde eller satte emot hårdare mot ett sådant övertramp. Vissa beskrev detta som ett hatbrott och att eleven närmast måste bestraffas hårdare än en tillsägelse för detta och att jag absolut inte kan göra så som jag gjorde, att det skulle göra saker värre i klassen. Jag menar att det är fel att resonera så, då det skulle innebära en dubbelbestraffning och pulverisera min relation till den här eleven. Därför tänker jag bemöta dessa tankar här.

Till att börja med behöver vi se varför det finns en känsla av att bestraffning är det rätta sättet att lära någon förändra ett beteende. Det här menar jag är en nedärvd funktion hos oss människor. Det känns bra och skapar en fysiologisk reaktion när man ger konsekvenser.

Jag luras till att tro att det funkar bäst. Det var också min initiala tanke i detta fall att ryta till åt eleven, i helklass, för att markera hur tokigt det är att göra en sådan absurd sak. Min mamma och pappa har gjort så mot mig och deras föräldrar mot dem tidigare och så vidare. Så hur kan det vara fel, om det har funkat i tidigare generationer?

En italiensk studie har kollat på elever i klasser med lärare som tror på konsekvenser, respektive visar empati för eleven som gör fel. Mobbning ökade i klasserna med konsekvenser. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Jo, förmodligen att i de flesta fall är det bättre att ta reda på vad som ligger bakom ett beteende, istället för att bestraffa beteendet i sig.

”Det fick mig att vilja försöka göra rätt”

Det tar mig in på nästa punkt när det kommer till detta, nämligen hur barn lär sig skilja på vad som är rätt och fel, och hur vi som lärare kan guida barnen att välja ett bättre alternativ i framtiden. Visst, det är sant att vi lär oss att undvika straff och faror, att kraftigt markera vet vi känns bra och rätt, men är det rätt med hårdare konsekvenser?

Svaret blir både ett ja och nej. Ja, det finns en chans att barnet blir så skrämd att hen inte vågar göra en sådan sak framför läraren för rädslan att bli bestraffad. Problemet är att följden av denna rädsla leder till ett av två beteenden – söka negativ förstärkning genom att trotsa en markering eller att problemet flyttas, där läraren inte har uppsyn över barnen.

Det första exemplet har jag själv befunnit mig ofta i som barn. Jag visste vad som var rätt och fel, ändå valde jag att göra fel. Till slut var det förväntat av mig att göra det valet. Läraren bekräftade mitt dåliga beteende genom tillsägelser, hemringningar och till och med avstängning. Gjorde det att jag slutade med det dåliga beteendet? Nej, det snarare förstärktes. Jag själv mådde oerhört dåligt av det men fortsatte ändå. Så till den grad att jag blev placerad på en annan skola. Ett självskadebeteende.

Vad hjälpte mig bryta detta självskadebeteende då? Svaret är tämligen enkelt: kärlek.

Jag mötte lärare och pedagoger som gav mig en kram när jag var arg. Som hade empati i ögonen när jag slängde saker omkring mig eller hamnade i bråk. Jag mötte vuxna människor som såg hur dåligt jag mådde och ville hjälpa mig. Deras vilja att se mig som en individ, som en människa, var det som gjorde att jag klarade av skolan. Det fick mig att vilja försöka göra rätt – även när det var läskigt och kunde bli fel utan att jag styrde över det. Jag tog inte längre det dåliga alternativet att göra fel med flit. Jag ville vara duktig, för deras skull. För även när inte jag brydde mig om mig så gjorde de det. Och det räddade mig.

Därför tror jag benhårt på att hårdare straff och konsekvenser aldrig kan vara lösningen. Det som är lösningen är lärare och pedagoger som har tid att se och prata med barnen. Som har empati att förstå eller försöka sätta sig in i den situation som barnet befinner sig i. För många av oss går igenom personliga kaos när vi befinner oss i skolan.

Skolpolitiker pratar idag om att lärare ska få mer mandat för konsekvenser och ordningsregler. Få talar om det lärare egentligen behöver, nämligen tid. Tid att bygga en relation till de barn de undervisar. För vi behöver en vägledare, en vän att hålla i hand. Inte en bödel som bestraffar oss så fort vi gör ett fel. Vi vuxna i skolan behöver se över vårt sätt att bemöta barn som utmanar.

Därför ger jag hellre en kram till en elev som gör en nazisthälsning. Och så här i efterhand kan jag konstatera att det var vad som var bäst. Min och elevens relation har stärkts och istället för att söka uppmärksamhet på ett negativt sätt söker nu eleven mitt beröm. Hela gruppdynamiken kan förändras av en sådan här händelse, allt på grund av en elev.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.