Den gränslösa läraren

Jag kan ofta själv märka att jag ibland hamnar i situationer där jag får svårt att parera mellan mina egna känslor av irritation och stress samt att kunna vara konsekvent och bemötande till elevernas behov. Allt behövs så ofta på samma gång.  

Det gör att ibland upplever jag att följden blir en svårighet för mig att navigera i det här gränslandet som leder till att mina gränser tappas helt. Konsekvenser försvinner och uteblir, jag blir en ”låt-gå”-ledare. 

En ”låt-gå”-ledare kan vara det farligaste för en lektion. Det innebär att man släpper situationer som borde få en konsekvens. Således får gruppen ett friare spelrum. Även fast jag vet hur dåligt detta kan bli gör etiska dilemman och avvägningar att jag ibland finner mig. 

Tillika kan jag hamna för långt på andra skalan. Konsekvenser ska upprätthållas till varje pris. Jag är rädd för att bli en ”låt-gå”-ledare.

Jag tror att elever mår bra av konsekvenser. När vi skriver upp namn på tavlan för varningar över regelöverträdelser, då fokuserar gruppen. När en elev blir utskickad från lektionen blir det ett lugn hos gruppen. Detta lugn försvinner om jag som lärare plockar bort alla konsekvenser. Och det är en reell konsekvens av att försöka applicera lågaffektivt bemötande på fel sätt.

För det är just vad det handlar om. Att vara lågaffektiv är inte att sluta ställa krav. Faktiskt handlar det mer om att tydliggöra vilka krav som ställs och inte ge en konsekvens innan den är uttalad. Ändå hamnar jag ofta bland dessa etiska frågor. 

Hur och vilka konsekvenser kan jag ställa innan det blir skadligt?

Hur många behov kan jag tillmötesgå innan jag måste säga stopp? För ordningens skull, för gruppens bästa?

Dessa etiska frågor är svåra. Och linjen mellan rätt och fel är sällan rak, utan går som vågor. Jag kan bli gränslös åt bägge håll. 

Därför gillar jag att ta det bästa från två världar: militären och psykologin. 

I militären hittar vi fenomen som att ens instruktioner ska vara korta och koncisa. Det ska inte finnas outtalade faktorer och all osäkerhet kring vad som ska ske och vem som är ansvarig ska helt suddas ut. Militären är konsekvent. När ett fel görs blir det en konsekvens.

Ett exempel är från min värnplikt. Vi sprang milen första gången och det var några rekryter som genade på banan. Detta kom fram och våra befäl kom med vår konsekvens: vi alla fick springa om milen, samma dag. En fullt naturlig konsekvens, gör om gör rätt, och ingen fuskade igen. 

Samtidigt är psykologin och lågaffektivt bemötande extremt gynnsamma. Vi människor hatar när andra blir sura och arga på oss. Vissa blir rädda, andra arga. En tredje apatisk. Det vi vet är att känslor smittar, och de enda känslor vi bör försöka smitta är de positiva.

Och där kommer vi tillbaka till militären igen. Här finns det nämligen utrymme för lite jädra anamma. Här kan en vara högaffektiv och smitta av sig med sin positiva känsla. Se, uppmuntra, förstärk. 

Frågan är då om skolan är gränslös och ifall det saknas konsekvenser? Jag tror att som regel är den inte det, men ju mer som belastar lärarens axlar desto större är risken att det blir så. Större elevgrupper, mer undervisningstid, mindre möjlighet mellan lektionen att möta barnen. Jag tror att den största gränslösheten hos lärare beror på ett svårare uppdrag, framför kompetens att möta svåra situationer.

För problem uppstår när behov ställs mot varann. Ibland korrelerar de också. Är det individens eller gruppens behov som ska få gå först? är en klassisk frågeställning. Terrängen styr, skulle militären säga. Omständigheterna är det som avgör. Jag finner viss trygghet I det. Samtidigt som jag förstår att det aldrig är så pass simpelt att en kan välja individen eller gruppen. 

Så det jag finner min trygghet i är att ibland gör jag fel, och det är okej. Så länge jag har strävan att fortsätta göra rätt. Det är mitt livslånga lärande. Att ständigt utveckla min förmåga att sätta gränser och släppa gränser. Vara konsekvent eller förlåtande. 

Kommentera

Det pratas mycket om att göra läraryrket attraktivt och hållbart. Vi hör alltifrån försök med att renodla läraruppdraget där lärarassistenter ska ta över administrativa uppgifter så att läraren kan fokusera på sitt huvuduppdrag, undervisningen. 

Vi hör exempel på lönemodeller med förstelärare, särskilt skickliga lärare. A- och B-lag av lärarkåren med andra ord där pengar blir en motiverande faktor. Andra faktorer som lyfts är att lärarutbildningen ska få antagningsprov eller att hårdare tag med skarpare regler och ordningsomdömen ska sättas in.

Alla dessa förslag saknar poäng. Alla dessa förslag missar det viktiga uppdrag som faktiskt finns. Nämligen att skapa en stabil och kompetent lärarkår. Snart är det även dags för avtalsrörelse inför HÖK21. Därför delger jag här fem förslag för att göra läraryrket hållbart och attraktivt:

1. Undervisningstak
Ingen lärare ska ha mer än 16,5 timmar undervisningstid per genomsnittsvecka. Taket går att höja vid specifika fall då i samverkan med lärare och fack med eftergifter såsom undervisning i halvklass eller motsvarande acceptabel lösning.

2. Lärarens kalenderår och ramtid
Lärarens ramtid, som rektor kan fördela, ska uppgå till 30 timmar. Utöver detta tillfaller 10 förtroendetimmar. Läraren är ledig alla lov, lika länge som eleverna, bortsett från sommarlovet där en vecka tjänstgörs på skolan innan och efter. Huvudman ansvarar för att erbjuda fortbildningstillfällen fysiskt samt på distans. 18 timmar per lov. Lärare väljer själv det hen vill delta på. Minst ett distansalternativ måste erbjudas.

3. Tarifflön
Tarifflön för lärare införs. Lönen baseras på erfarenhet i yrket och utgör en grund för lönen. Utöver detta går det via särskilda uppdrag i samråd med rektor/huvudman att få lönetillägg. Sådana uppdrag kan vara arbetslagsledare, utvecklingslärare, läromedelansvarig eller IT-ansvarig med mera.

4. Tjänstebeskrivning
Alla lärare skall ha en tjänstebeskrivning där alla arbetsuppgifter finns definierade. Dessa ska även vara prioriterade i en prioriteringsordning som gör att läraren kan, i samband med rektor, plocka bort arbetsuppgifter när det blir för mycket för att hinna med.

5. Vikariering
Vid exempelvis akutsjukdom har rektor rätt att sätta in lärare som inte har undervisning vid det tillfället som är berört mot skälig ersättning. Vikarieringen måste dock fortfarande efterleva alla skrivelser i arbetsmiljölagen.

Detta är mina fem förslag för att göra läraryrket till ett hållbart och attraktivt yrke som lockar rätt människor till ett av de viktigaste yrkena som finns. Jag anser inte att lärare bör vara rädda för att ställa höga krav. I avtalsrörelsen ska vi gå ut stenhårt. SKR är inte rädda för att göra det, tillika är det inget vi heller ska vara. 

Det vi gör är viktigt. Vårt arbete kräver att vi har goda förutsättningar för att kunna lyckas. Det finns ingen som tycker annorlunda och varenda förälder i hela landet vill att deras unge ska få en god skolgång präglad av bildning och studiero. Varje skola måste vara en bra skola. Och det börjar med läraren. Det är ett oerhört komplext uppdrag och ett uppdrag som förtjänar en god status i samhället. 

Folk måste börja vilja bli lärare igen.

Kommentera

Ett fenomen finner jag väldigt lustigt. Ni vet det där med att det finns de som tror det går att flytta ”extra skickliga” lärare till utsatta områden och överösa dem med pengar så kommer skolresultaten att skjuta i höjden? Det är totalt orimligt.

Jag ska ge ett exempel.

Jag har nyligen fått en ny idrottslärarkollega. En oerhört skicklig lärare med god koll på betyg och bedömning. Ämneskunnig och intresserad av ämnet över lag. Han fick en chock först när han kom till vår skola.  

”Ungarna lyssnar ju inte här!”

”Nej, vad hade du förväntat dig?”

”På min förra skola, då satt alla som ljus. Alla ville prestera.”

Och innan någon anklagar min arbetsplats för att vara stökig – det är den inte. Jag skulle klassa den som en typisk skola. Många elever vill prestera. Alla elever är trevliga och vill innerst inne väl. Det blir bara lite tokigt ibland, och alla älskar inte skolan villkorslöst eller har föräldrar med långtgående planer för dem.

Så tillbaka till min kollega och hans tidigare arbetsplats. Han satte väldigt många A:n. Det var nästan hårt att sätta B på vissa elever. Så duktiga var klasserna. Det var på riktigt en väldigt hög nivå, inga glädjebetyg.

På vår skola har vi en större fördelning. Där har vi en hel del som kommer få E, C och A. Vi har hela skalan. Många elever är helt nöjda med ett kommande E i betyg. Varför har detta en relevans då?

Jo, en skulle kunna säga att min kollega är en särskilt skicklig lärare som gav upphov till så höga betyg och högpresterande elever. Hade någon sett hans lektioner på förra skolan hade han säkerligen dömts som en sådan. Allt fungerade ju kanonbra! Lika bra att erbjuda 50 000 i månaden och skicka honom till en skola i Tensta. Då kommer eleverna på den skolan börja prestera också! Givetvis är det inte så det fungerar i verkligheten.

Lärare är skickliga på olika delar. Och det är svårt – kanske till och med omöjligt – att jämföra lärare sinsemellan för att så många parametrar skiljer sig åt. En lärare blir duktig på sin arena, med sina elever. Det blir ens naturliga miljö. Ens habitat. 

När den här miljön inte fungerar anser jag att det i flest fall beror på sådant som är bortom lärarens kontroll att påverka. Att enbart rikta insatser mot läraren, eller till och med helt byta ut denne, är inte hållbart. För det är något annat som skaver. Förmodligen ligger det för mycket på bordet för läraren. Och visst, vissa klarar av en tyngre arbetsbörda än vad andra gör.

Det jag vill ha sagt är att en skicklig lärare i innerstan blir inte skicklig per automatik i orten.

Det är större risk att denna lärare bränner ut sig i panik av den skilda miljön. Därför vill jag bestämt hävda att de som jobbar på förortsskolorna, med stor sannolikhet, är extremt skickliga lärare. Annars hade de inte jobbat kvar där. Det orkar man inte som lärare.

Så ska några hyllas – och lyftas – så är det våra lärare som idag är verksamma i förorten. Ge inte bara alla dessa 50 000 i månaden. Ge dessa lärare en dräglig arbetsmiljö med få undervisningstimmar och mycket tid mellan lektioner. Ge dessa lärare många kollegor. 

Det är så de har tid att bemöta de oroliga själarna som behöver lite extra uppskattning. Det är så de får ork att erbjuda egna extra grupper där de som vill, och behöver, kan få extra stöd i matten. Det är så samhället kan se till att engagerade lärare befinner sig där de behövs som mest. I socioekonomiskt utsatta området. Och allt börjar med de lärare som redan är där.

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där.

Kommentera

Det här är ett sådant inlägg som jag önskar att jag aldrig behövde skriva men nu har jag hört om för många incidenter och själv drabbats ett flertal gånger som gör att det inte går att dansa runt den här elefanten i rummet längre.

Jag talar om indivudalismen i skolan och hur den krossar lärarkåren. Det finns flera exempel på detta. Ett exempel är lönen. 

När lärarlönelyftet kom räckte det inte till alla lärare. De särskilt yrkesskickliga skulle premieras. Vad nu det innebär. Det medförde givetvis att varje huvudman gjorde olika. Dessutom är lönesättningen individuell. En individuell lönesättning kombinerat med att 99 procent av kommunerna behöver göra nedskärningar resulterar i att lärarna behöver slåss mot varann om de smulor som tilldelas till skolan.

”Jag säger det till alla, men jag önskar att jag kunde ge mer” är ett mantra vi hört och kommer få höra länge framöver från rektor. Det medför att det finns två vägar att gå för att få en skälig ersättning för sitt arbete: byt kommun eller bli förstelärare.

Givetvis kan inte alla bli förstelärare. Så många tjänster finns det inte. Det medför att även här kan det uppstå en osund konkurrens i kollegiet och ledningen kan, om man vill, se en möjlighet att kräma ut lite information från sina arbetslag. Att få in en informatör i skrået. 

Jag har hört om det allt för många gånger för att kunna nonchalera det. Förstelärare som har fått ett outtalat uppdrag att närmast spionera på sina kollegor och rapportera avvikelser till ledning. Och det här kommer in på mitt andra exempel; problem som lyfts till rektor.

Det är närmast som att rangordningen eller som man säger i militären, befälskedjan, helt har försvunnit från skolan. Saker som berör en lärare lyfts nu direkt till chef. 

Mitt senaste färska exempel från detta är när en förälder hör av sig till rektor med anledning av det jag skrev om omklädningsrummen och det vi diskuterade om att införa på min arbetsplats. Ett intressant inlägg i debatten om jag får säga det själv, som skapade mycket bra diskussion både för och emot. 

Nu slutade det dock med att vi inte tog bort omklädningsrummet helt. Vi gör det snarare frivilligt så de som har behov av att inte duscha och byta om kan meddela detta till skolan så löser vi det. Inga problem. Vi rekommenderar också alla att duscha efter svettig, fysisk aktivitet. 

Allt detta hade jag berättat för den här föräldern ifall hen bara hade skrivit till mig. Nu hamnade mejlet istället hos min chef. I samråd kom jag och min chef även fram till att det är bäst att jag inte skriver vilken skola jag jobbar på för det kan skada skolans anseende. Det handlar lite mer om skolmarknaden, men det får bli ett annat inlägg. Åter till sak så kan jag tycka att det är en sak att en förälder går tillväga så här. Där kan man ha en högre acceptans för att en inte alltid vet bättre hur det fungerar i skolan. Då kan man ta kontakt med rektor direkt och bli hänvisad senare. Men detta handlar alltså om en förälder som själv var idrottslärare. Och här kommer jag till hela min poäng.

Vi lärare ska hålla varandras rygg, vi ska stå enade som ett kollegium, som en profession, som ett fack. Har vi problem med någons framförande, undervisning eller dylikt, då tar vi kontakt med läraren i fråga och löser det. Professionellt. Både när det kommer till lönebildningen och yrkets utförande. Vi kan inte klättra på varandras lik och tro att det är en väg för vår framgång. Ja, några kommer att ta sig till toppen då, men till vilket pris? Vi behöver varenda lärare vi har.

För om man tänker efter så vill vi förmodligen samma sak. Det jag kämpar för, och som den här föräldern förmodligen också vill, är barnets bästa. Då kan vi inte fälla krokben för varandra bara för att vi är oense i en fråga. Låt oss istället föra diskussionen, ta kontakten. Vi kan inte hoppa över att prata med – eller runda – varandra.

Kommentera

När lärare nu i terminsstart kollar på sina scheman kan förtvivlan uppstå. Dagar som går i ett med lektionspass efter lektionspass, utan några hål. Varje lärare som ser ett sådant ämne kan relatera och förstå. Men för en utomstående då? Går det verkligen att se ett schema som börjar 8:15 och slutar 15:30 som för tufft? Läraren slutar väldigt tidigt, vad finns det att klaga på!?

Läraren Marcus Larsson, som också är en del av tankesmedjan Balans, hade nyligen en klok genomgång om detta på Twitter där han tog upp två begrepp som är ytterst relevant för läraren. Högintensiva och lågintensiva arbetsuppgifter. För att förstå lärarens bekymmer i skolan idag behöver man först förstå varför läraryrket kan ses som så högintensivt, och att detta även blivit samt blir värre med tiden. Tillåt mig att illustrera:

Läraren är en artist som går upp på scen och håller en väl förberedd pjäs i direkt interaktion med en publik. Publiken är inte där av frivilja utan dittvingad. Innehållet i pjäsen måste ständigt revideras efter publikens motivation och kunskap. Något som läraren från scen förväntas göra.

När pjäsen är slut kan det gå mellan 0–10 minuter innan nästa publik kommer, läraren ska då spola tillbaka och spela om samma pjäs igen. Till en publik med helt andra förutsättningar. Ibland ska läraren även spela en pjäs som bygger på den första, eller en pjäs som var föregående. Ibland ska läraren spela en helt annan pjäs som inte hör någonting med den första att göra överhuvudtaget. En helt ny rolluppsättning med en helt annan scen och publikdynamik. 

Läraren har alla ögon på sig. Allt innehåll står och ansvarar läraren för. Det måste gå fram till varenda en i publiken. Det är lärarens skyldighet. Läraren måste hitta ett sätt så den både motiverade och omotiverade dittvingade publiken tar till sig av pjäsen. Detta ska även dokumenteras och kontrolleras. 

Det är även lärarens uppgift att ta in biljetterna innan föreställningen börjar. Läraren ska ordna i salen så att alla i publiken har möjlighet att se och höra, efter deras behov. Uppstår det bråk och handgemäng är det lärarens uppgift att lösa det. Men det är viktigt att komma ihåg att allt läraren gör kontrolleras noggrant. Recensionerna kommer inte hålla sig från att lyfta de felaktigheter som uppstår under pjäsens gång. 

Så här kan det kännas att vara lärare idag. Det är högintensivt, många gånger kan en lektion i efterhand ge ett adrenalin och dopaminpåslag. Precis som det känns efter att man går ned från scen. Det är uttömmande för hjärna och kropp och kräver återhämtning. 

Återhämtning måste inte ske i form av rast och vila, som Marcus Larsson så fint beskrev det, utan det kan likväl vara lågintensiva arbetsuppgifter. Lågintensiva uppgifter jag stött på i mitt yrke som lärare kan vara:

  • Schemaläggning
  • kopiering
  • bedömning
  • planering
  • för- och efterarbete
  • matrisklick

Kortfattat kan man beskriva det som tid utanför barngrupp. Tid utanför lektion. Här tror jag ofta vår beskrivning av arbetsbelastning krockar med arbetsgivarens syn på vårt arbete. Det är här Marcus Larsson sätter fingret på problemet. De högintensiva uppgifterna som undervisning innebär blir fler och fler medan de lågintensiva blir färre och ska tas över av andra yrkeskategorier, som lärarassistenter. 

Jag tror inte en hållbar lösning är att renodla läraruppdraget genom mer högintensiv arbetsbelastning. Jag tror det istället behöver värnas om de lågintensiva arbetsuppgifterna och se till att de avlöser de högintensiva.

Vill man komma fram till en lösning här är mitt tips att göra som habiliteringen tipsar oss autister om. Ta ditt schema för dagen och två färgpennor, en röd och en grön. Markera sedan med rött de arbetsuppgifter som tar energi. Markera med grönt de passen på dagen och arbetsuppgifter som ger energi eller åtminstone inte tar. Sedan är det enkelt att gå igenom hela veckan och tillsammans med arbetsgivaren försöka ta bort röda uppgifter eller utveckla dem så de blir gröna. Och ifall det inte går på grund av arbetets karaktär, se till att gröna avlöser röda då och då.

Målet är inte att eliminera alla röda markeringar. Jag tror det kan vara bra att få slita lite också och kämpa. Men de får inte bli för många, och framförallt inte för många som avlöser varandra. Kanske kan denna metod hjälpa omgivningen och närmsta chef att se den börda som arbetet medför. Dessutom blir det ett enkelt och konkret sätt att följa upp arbetsmiljön på för varje individuell lärare.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.