Hur är det att gå i skolan med adhd/autism?

Det vet jag.

Och det vet också de barn som har NPF och just nu går i skolan.

När jag var ung fanns det ingen information om dessa diagnoser. De var nya. Det var knappt så att läkaren som ställde diagnosen själv visste vad det innebär. Jag blev således dessa diagnoser, och man var väldigt intresserad hur jag fungerade.

Så man mätte mycket. Men jag själv fick väldigt lite stöd i att ta reda på hur jag fungerade. Jag fick hela tiden testa mig fram. Utan förebilder som kunde stötta mig, utan någon att se upp till, som kunde säga att allting skulle bli bra till slut. Som kunde finnas där i min sorg och mitt utanförskap.

Om inte vården hade kunskap om en diagnos, hur i hela friden skulle då lärare veta hur man bemöter ett sådant barn?

Idag behöver det inte se ut så. Idag vet vi bättre, och idag finns det förebilder.

”Det måste inte handla om stora insatser”

Det kan kännas som en övermäktig uppgift att bemöta dessa elever. Ska deras behov få stå före alla andras i gruppen? Jag kan förstå dessa tankar och känslan av hopplöshet att nå sin grupp samtidigt som man ska nå alla enskilda elever.

Det jag vill trycka på i den här texten är att det inte måste handla om stora insatser. Och det arbete man investerar i för att göra sin undervisning tillgänglig för dessa barn kommer man få igen tiofalt i minskning av konflikthantering. Att investera i det sociala samspelet ger ringar på vattnet till ämnesundervisningen.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mina tio extra anpassningar som jag använder i min idrottsundervisning. Som några uppmärksamma läsare poängterade så var det inte extra anpassningar inriktade mot en elev, utan mot hela gruppen. Och det stämmer. Jag vill i så stor mån som möjligt att mina anpassningar ska gälla för alla elever, inte bara en. Det är social inkludering.

Det var en gång när jag fick en överlämning om en ny elev. Specialpedagogen sa i princip ”den här eleven har mutism, hen kommer inte att prata med dig”. Tja, jag undervisar i idrott så det löser sig säkert. Vikten läggs trots allt på den fysiska aktiviteten. Redan vid upproret stötte jag på problem. Jag ropar upp som vanligt från min läsplatta och kommer till elevens namn. Och… eh… Kim är här.

Katastrof. Det var inte alls så jag tänkte att det skulle gå. Jag blev helt tagen på sängen.

”Jag vill vara den som äger problemen”

Eftermiddagen spenderade jag med att fundera ut lösningar men fann inga. Det kändes så hopplöst, samtidigt som det var så orättvist mot eleven att sätta sådan press på hen. Jag valde att skicka ett mejl till föräldrarna där jag beskrev situationen och hur jag gjorde. Hur jag önskade att jag hade en bättre lösning och frågade om de hade några tips till mig. Jag fick snabbt ett svar tillbaka: ”testa att Kim kan räcka upp handen istället, kanske?”.

Det var en lösning, fortfarande exkluderande dock. Ska Kim räcka upp handen medan alla andra svarar ja? Det är rätt exkluderande, och tydligt vem som får äga problemet: Kim.

Som lärare vill jag vara den som äger problemen. För den som äger problemet har även mandat att göra något åt det. När jag fick detta förslag la jag på det perspektivet; hur kan jag få det här att bli till en inkludering istället? Alla räcker upp handen, såklart!

Det kräver lite mer av mig som lärare att hålla koll efter att jag ropat upp ett namn. Men nu blir det jag som äger problemet, inte eleven. Det kanske ser ut som en väldigt enkel och trivial lösning. Enkel är den, men verkligen inte oviktig. Inte för Kim. För Kim kan det göra skillnaden mellan att delta på idrotten eller inte. Skillnaden mellan att kunna gå till skolan överhuvudtaget den dagen.

Det jag vill skicka med från denna text är att dessa speciallösningar kan vara väldigt små. Samtidigt gör de en avsevärd skillnad. Bara vi vågar tänka från ett annat perspektiv. Från barnets perspektiv. Och det är inte en svaghet att be om hjälp från andra. Att visa engagemang och en vilja att lösa problem skapar en trygghet hos föräldrar.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm