Annons

Att byta platser är inte problemfritt

”Varför måste vi byta platser?”

Jag frågar uppgivet min fröken. Precis på samma sätt som jag gjorde för tre månader sen då det hade varit dags igen. Det känns som jag precis hade fått vänja mig vid att sitta bredvid mina nya klasskamrater. Nu skulle det vara dags igen.

Jag bävade lika mycket inför varje gång, för jag kom ihåg hur ont det gör inom mig att gå från min stol till en annan. Hur otryggt det känns att ha andra, nya ansikten som mina bordsgrannar. Hur mycket ångest jag får efter mitt utbrott av känslor när alla dessa negativa tankar och känslor möter verkligheten och förändringen blir ett faktum. Hur mina klasskamrater såg ner på mig med sina undrande ögon när jag ligger där på golvet, skrikandes och sparkandes. Allt som bara blir fel. Varför kan inte allt bara få vara som vanligt?

Och min fröken försöker verkligen. Hon berättar var jag ska sitta och vilka jag får sitta bredvid. Ändå resulterar det i okontrollerbara känslor för mig. Så jag får gå med fröken själv, efter skoldagen, och bestämma var jag ska sitta och bredvid vilka. Det känns bra. Nästa dag kommer och jag får ett utbrott av att behöva byta plats.

Jag saknar helt enkelt mentaliseringsförmågan att leva mig in i hur det kommer att vara att sitta bredvid dom jag själv har valt, för jag har ju aldrig upplevt situationen i verkligheten. Det är för svårt för mig att förstå. Det går inte att begripa. Och det är inte bara platsbyten som blir ett problem.

Hade det bara varit svårt med platsbyten hade skolan kanske varit uthärdligt. Men mina utbrott från att behöva byta plats i klassrummet återfinner sig i andra sammanhang som också ställer krav på min mentaliseringsförmåga. Alla förändringar och övergångar resulterar i affektutbrott. Så trött jag är på att bli så arg och ledsen. Mitt huvud bultar.

Idrottslektionerna är extra jobbiga. Salens innehåll skiftar i princip varje gång. Jag får ett pirr i magen av oro, som att jag sjunker ned genom marken i brist av kontroll. Jag vill fly därifrån.

Det är trots allt en mänsklig reaktion när vi möter en situation vi har svårt att hantera. Slåss eller fly. Så jag flydde. Först sa jag att jag glömt idrottskläder. Sen slutade jag ta med mig dom. Till slut gick jag bara inte dit. ”Problem solved”, tyckte jag.

Ett ämne jag älskar i skolan är matte. Multiplikationstabellerna rabblar jag utantill. 100 tal klarar jag av att skriva på under tre minuter. Matte är logiskt. Det finns bara ett rätt och många fel. Inga gråzoner. 

”Nu är det fem minuter kvar tills vi ska lägga ned matteboken och börja med svenskan”

Stress slår mig. Jag vet inte hur lång tid fem minuter är men jag har mycket kvar att göra i min mattebok. Jag tittar på sidnumret. 27. Och jag har bara kommit halvvägs! Benen börjar vrida på sig av stresspåslaget, det är svårt att sitta still. Fjärilar bubblar i magen och fingrarna känns stela.

Jag måste skynda mig. Jag har en och en halv sida kvar för att sluta på ett jämnt nummer. Jag kan INTE sluta på ett ojämnt. Det är helt otänkbart. I min stress så slarvar jag, skriver stort. Det blir fel. FAN! 

”Lägg ner era matteböcker och ta fram svenskan”.

Alla fjärilar i magen går ut till fingerspetsarna. Jag ritar stenhårt och fort med min blyertspenna över sidorna i matteboken. Jag ritar över alla tal, över alla svar. Dom måste bara bort! Jag vill inte se dom mer. Jag kan inte! Jag hinner inte! Jag vill skada min mattebok, min dumma dumma mattebok som sårat mig. 

Fröken frågar vad som står på. 

”JAG HATAR MATTE OCH DEN HÄR DUMMA BOKEN!”

Jag slänger boken i bänken och rusar ut.

I en vrå bredvid datorsalen gömmer jag mig. Med armarna runt benen sitter jag under ett bord medan ilskan börjar släppa. Kvar finns sorgen.

Jag känner mig liten, jag vill inte gå i skolan mer. Jag önskar jag fick vara ett litet barn, och bara leka. Inga krav, inga dumma tidsgränser. Ångesten börjar komma över att jag blivit så arg framför hela klassen och min fröken. Min älskade, snälla fröken.

Ledsnaden slår mig över vad jag gjort med min mattebok. Jag älskar matte, jag älskar min mattebok. Den får mig att känna mig duktig. Jag älskar att lösa problem. Jag vill sitta här för alltid på det kalla stengolvet under bordet. Hoppas ingen kommer och letar efter mig, jag förtjänar inte deras kärlek.

Det känns som att jag har suttit under bordet i en timme. Varför har ingen letat efter mig? Jag tittar på klockan. Fem minuter. Jag börjar räkna sekunder. Hur lång tid är egentligen fem minuter? I klassrummet tog det slut så fort. Här, i ensamheten, är det en evighet. Oceaner av tid. Och här blir jag kvar, ensam med mina tankar och obearbetade känslor.

* * *

Förändringar och övergångar är svåra för mig. Måste vi byta platser?

Ja, vi kanske måste det. Jag förstår att allt inte kan handla om mig och mina behov. Idrottshallen kanske måste se olika ut varje gång. Vi måste kanske kunna byta ämnen under skoldagen för att andra inte ska tröttna, även fast jag skulle kunna jobba med matte hela dagen.

Det är fortfarande jobbigt med förändringar för mig som vuxen. Det skapar en stor osäkerhet när min plats byts ut och andra, okända klasskamrater blir mina bordsgrannar. När jag inte vet vad vi ska göra på idrottslektionen eller när jag inte får tid för att räkna klart i min bok. 

Jag brukar säga att om man vill undvika en svår övergång, ge makt och kontroll till barnet med svårigheten. I mitt fall räckte det inte att få veta platser i förväg. Inte ens att få välja var jag skulle sitta själv och vilka som satt bredvid mig. Kanske hade det hjälpt om jag fick behålla min plats och fick ett extra ansvar? Kanske fick jag vara bordschefen och visa de andra vad som gällde vid detta, nya bord. Precis som andra fick vara bordschef vid det andra bordet?

Jag kanske hade behövt få veta vad som skulle göras på idrotten innan? Kanske få komma med förslag till uppvärmning eller hjälpa till att ta närvaron? Att få känna mig viktig. 

Någon kanske hade kunnat säga till mig att stanna på sida 26, innan jag började jobba med matten? Så jag hade sluppit komma till den där dumma, ojämna sidan 27. 

Jag kan med säkerhet säga att jag som barn med nedsättning i min mentaliseringsförmåga och med en extra dos känslor skulle behövt väldigt mycket förberedelser kring mitt skolarbete. Ändå är det ingen garanti för att det ska gå bra. I vissa situationer är jag dömd att misslyckas.

Min nedsättning medförde ett stort behov av att få känna mig duktig, självuppfyllelse som är ett av människans basala behov. Men framförallt ett stort behov av att känna mig trygg. 

Att känna sig trygg och uppskattad är en grundförutsättning för lärande. Att känna sig älskad och sedd är en grundförutsättning för att leva.

Reagera på inlägget:

Jag vill vara som alla andra – men arbetar med ett osynligt funktionshinder

Hur är det att arbeta med ett osynligt funktionshinder egentligen? Jo, det ska jag tala om för er.

För det mesta spelar mitt funktionshinder inte så stor roll i min vardag. Jag har lärt mig att anpassa vissa arbetsuppgifter så att de fungerar. På habiliteringen har jag gått hos en arbetsterapeut som gett mig stöd och metoder för att förebygga situationer och hantera arbetsuppgifter. Med erfarenhet hittar jag nya vägar och metoder för mina egenheter så jag kan utföra ett gott arbete och ligga på förhand. Jag undviker vissa situationer och förbereder andra. Jag planerar min tid noga både på jobbet och hemma för att få återhämtning och vara utvilad.

Men när saker ställs på sin spets eller extraordinära krav oväntat ställs på mig – det är då min värld brukar falla.

Allt jag gör är att sträva efter att vara normal, klara lika mycket som en neurotypisk person fixar. Jag vill vara som alla andra. Klara minst det som andra människor klarar. Det vill vi alla. Men sanningen är att jag inte klarar av lika mycket som ni. 

Och när jag lyfter detta är det få som förstår. För mitt funktionshinder syns inte. Det är inte som ett trasigt ben. Min hjärna orkar inte med lika mycket. Och det verkar så otroligt svårt för andra att förstå.

Andra tycker att jag är lat eller larvig som klagar över små saker. Att jag bryr mig så mycket om att lektioner är lika långa eller är på samma tid. Jag anses inte ställa upp för skolan eller kollegiet. Men att ställa upp är något jag vill. Det vill vi alla. Så det ger mig jättemycket ångest när jag inte klarar av det.

Och jag får inte heller något nämnvärt stöd fackligt. Vi har få fall där sådana som jag med en NPF-problematik inkluderas på arbetsmarknaden. Så när en chef ställer krav som går emot min funktionsnedsättning finns det ingen praxis att vila på. Jag bedöms som alla andra, precis som jag egentligen vill. Som att jag inte har en funktionsnedsättning.

Så jag ställer upp ändå. Jag vill inte vara den osolidariska kollegan. Jag vill inte vara jobbig för min chef. Jag gör mer än jag egentligen klarar av. 

Det andra inte ser är när jag kommer hem och kollapsar i sängen på grund av för mycket buller och intryck under en arbetsdag. Hur jag dagen efter fortfarande är bullerbakis. Hur min sambo i dagarna två får ta hand om hushåll och familj. Allt för att jag ställde upp för chef och kollegor. 

Så jag ber alla mina kollegor om ursäkt. Jag vill hjälpa er, jag vill ställa upp. Men jag är inte lika stark som ni, jag är inte lika högfungerande. Förlåt för att jag inte kan finnas där för er.

Reagera på inlägget:

Får alla barn lika mycket kärlek?

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull – skär inte bort den här personen.  

Reagera på inlägget:

Kritiken mot BEO missar helheten

Relaterat

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lärare sitter i en rävsax

Som lärare förväntas du att bemöta varje elev efter deras enskilda behov, förmåga samt nivå. Detta samtidigt som läraren ansvarar för klassrumsklimatet. Att vara lärare idag innebär så mycket mer än att förmedla kunskap.

Jag är övertygad om att det inte finns en enda lärare som vill göra ett dåligt jobb. Vi människor är inte skapta så, vi vill lyckas bra med det vi gör. Vi vill känna att vi passar in och att vi är duktiga. Ändå pekas det ofta finger kring hur en lärare bör agera.

Precis lika fel blir det att anta att en elev inte vill vara duktig. Här har det börjats kolla på miljön runtomkring och hur den påverkar elevens möjlighet att få lyckas. Av någon anledning missas det ofta i debatten kring lärarens roll.

Läraren sitter i en rävsax mellan krav att bemöta elever på ett värdigt sätt efter individens behov och att upprätthålla en god undervisningsmiljö i helhet. De här perspektiven ställs ofta emot varandra, vilket är synd. För det ena ska inte behöva utesluta det andra, fokuset på lärarens rävsax är fel.

Det spelar ingen roll hur mycket jag eller andra poängterar att lärare ska jobba lågaffektivt, att lärare ska vara en auktoritär ledare i klassrummet eller att vi behöver en strängare skollag för att komma åt stöket i skolan. Så länge ramfaktorerna inte ger utrymme för en god undervisning är det lönlöst att se läraren som hjälten eller boven i dramat.

Jag kommer nå mitt metodtak och antingen går jag själv in i väggen eller så kraschar några elever. Så simpelt är det, matematiken är inte så svår om man väljer att se problemet för vad det är. Så det är inte ett hållbart synsätt att se lärare och elev som problemet till skolans nuvarande situation.

Oavsett hur väl jag vill mina elever går det inte att upprätthålla de mjuka värdena i en skola som är uppbyggd kring ett systemfel. När det inte går att upprätthålla klassrumsklimatet är det naturligt att se till auktoritära åtgärder. Lite som när ett barn säger ”sluta” utan att definiera vad som ska slutas med. Även om det definieras vad som ska upphöra så är det bara ett symptom av något. Att krafsa på ytan ger inga hållbara lösningar. Vi behöver gå djupare, se vad som ligger bakom. 

Att lärare ska få mer mandat att tillrättavisa elever, elever ska rätta sig in i leden och visa respekt för sin lärare och klasskamrater kommer slå hårt mot elever som inte är normativa och man missar helt att barn gör rätt om de kan. Lösningen på ett sådant problem blir att lärare fortutbildas i hur man bemöter elever på ett bra sätt. Vips så har vi skapat en låt gå-metodik där läraren sitter i kläm och vet inte hur hen ska agera för att göra rätt. Då finner man sig själv i situationer där man inte gör någonting. Det är inte hållbart och det är även situationer vi människor mår dåligt av att befinna oss i, för där är vi maktlösa. 

Det är det här som tär isär mig som lärare. Jag vill inte vara för sträng, skrikande eller skuldbeläggande. För jag har egna erfarenheter av att få mottaga detta när jag var barn. Jag vet hur ont det gör. Ändå är det här situationer jag hamnar i som lärare när det inte finns utrymme.

Skolan har andra strukturella problem som behöver tas itu med först. Ett av dessa är NPM och besparingshysterin som råder i välfärden. Ett annat är hur skolpengen är finansierad. Debatten måste handla om det övergripande perspektivet innan vi kan gå ned på detaljnivå. Det snäva synsättet polariserar och splittrar. Det finns alltid någon lärare som har lyckats bra med en mjuk ledarstil och andra med en hård. Diskuteras detaljer kommer helheten att gå om miste.

Tills dessa är åtgärdade kommer läraren få svårt att lyckas med sitt uppdrag. Tills dessa systemfel är korrigerade kommer det alltid vara elever som får betala notan, oavsett om det är som ett kollektiv eller barn som inte är normativa. Lärare kommer lika så att betala med sin hälsa.

Så innan det ska talas om för lärare och elever vad de får och inte får göra, se till att det finns ett utrymme. Se till att vi fokuserar på rätt saker. För stök i skolan kommer inte att försvinna för att vi inför strängare regler.

Reagera på inlägget:

Sidor