Jag måste säga att det är en väldigt märklig situation man befinner sig i som lärare med NPF.

Å ena sidan ser jag alla barn som behöver stöd och en miljö de inte får.

Å andra sidan ser jag hur jag själv som lärare dras in i det ableistiska tänket som råder i skolan.

Jag ser barn som blir utåtagerande och tänker per automatik hur jobbigt det här är för gruppen.

Jag ser introverta elever som jag instinktivt upplever inte ens försöka ta till sig av innehållet.

”Det är här det skär sig”

Även om detta givetvis är hårddragningar är det svårt för mig att se vem som har rätt. För alla har rätt utifrån sitt perspektiv? Det kan ju råda flera sanningar samtidigt. Men det är ofta här det skär sig, individ- och grupperspektivet. Och därefter medföljer lösningsförslagen.

Jag hör lärare och vissa föräldrar debattera för att dessa elever ska skickas ut ur klassrummet, sättas i särklass eller på andra sätt straffas för att bibehålla ordning i klassrummet. Ut med stöket!

Jag ser föräldrar till barn med NPF som kämpar för att få till skolgången. För att ens få barnet att förmå sig gå till skolan. Att barnet ska få det stöd hen har rätt till. Och vissa föräldrar som går ut hårt mot läraren.

”Barn måste få kosta”

Och någonstans här i mitten fastnar jag. Mellan individen och gruppen. Och jag känner mig så maktlös.

Jag förstår vad en elev kan behöva, men också inse hur totalt omöjligt det är för mig som lärare att erbjuda detta.

Jag ser stöd som behöver sättas in, samtidigt ser jag hur ekonomin inte tillåter detta. Och det är av någon anledning alltid här vi hamnar, i frågan om vad saker och ting får kosta.

Jag är av den simpla devisen att barn måste få kosta! Särskilt i skolan!

”Jag står handfallen och maktlös”

Vi måste därför kunna erbjuda lugnare sammanhang. Mindre sammanhang. Andra pedagogiska metoder som inte fungerar i helklass. Något den ordinarie läraren och undervisningen inte kan erbjuda.

Så tills ekonomiska resurser tillförs skolan på ett bättre sätt, eller anslagen för sådana lösningar höjs, kommer jag att stå kvar där. Handfallen och maktlös. Med en klump i magen på varje skolavslutning över de elever jag inte lyckades nå. De elever jag inte hade tid att se.

Min fråga är:

Hur mycket får en elev kosta?

Kommentera

Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.

Kommentera

Det här är en riktig vattendelare. Jag har både rikligt med erfarenhet från min egen skolgång då jag blev utburen flera gånger varje vecka och från min roll som lärare. Så jag vet metoder som fungerar bra och de som fungerar mindre bra. Precis som alla situationer är även denna mångfacetterad och innan jag går in på var jag står i frågan ska jag tydliggöra en viktig aspekt.

När det gått så långt att eleven hamnat i affekt och läraren står mellan valet att utrymma klassrummet med alla andra elever eller ta ut eleven i affekt står man inför ett etiskt dilemma. Det betyder att man har två dåliga alternativ och måste välja det som är minst skadligt.

Så låt oss kolla på de aspekter vi kan enas om i de båda alternativen:

Vi vet att en känsla varar i cirka 90 sekunder, sen försvinner den. Men: man kan få en liknande känsla ifall man blir påmind om den initiala affekten (känsla). Det medför att handlingsalternativen är rätt enkla. Vi ska distrahera eleven, distansera från det som gav upphov till affekten och avleda. Så vilken avledning och distansering är bäst, att hela klassen på 24 elever går ut eller eleven själv?

Jag säger som i militären: Terrängen styr.

Det betyder att omständigheterna avgör vilket handlingsalternativ som är bäst i den givna situationen. De här konsekvenserna kan uppstå ifall man inte tar ut en elev som befinner sig i affekt:

  • Relationen till de andra eleverna:

Tillåter man eleven riva upp ett klassrum medan man ska ta ut alla andra hinner mycket tid i affekt fortgå. Elevens relation till klasskamraterna kommer bli mer negativ.

  • Det finns andra behov i gruppen:

Det kan vara jobbigt för vissa elever att lämna allt skolarbete helt plötsligt och behöva gå ut. De får svårt att starta upp igen. Eleven som hamnat i affekt kanske söker hjälp från den vuxne men får inte det! Jag kommer ihåg som barn att jag önskade att en vuxen kunde ta ut mig från det skadliga rummet som gjorde mig förbannad. Lät man mig vara kvar var jag tvungen att fortsätta förstöra och skrika.

  • Eleven får en negativ roll:

Låter man det fortgå för länge kan det leda till att de andra eleverna och vuxna förväntar sig att eleven ska vara stökig. Det här var något jag kände av som barn, det fanns förväntningar på mig. Så jag levde upp till dem.

Jag ska ge några exempel på hur jag lyckats få ut elever med en väldigt enkel fösning utan att det blir ett bärande eller konflikt:

  • Situation 1:

Elev är i affekt och jagar en annan elev för att slå hen. Jag säger till den jagade eleven: ”Spring till mig!”, samtidigt som jag ställer mig vid dörren. Med en smidig kroppsrörelse drar jag undan den jagade eleven, får med mig eleven i affekt och vi lämnar salen tillsammans för att coola ned oss. Effektivt!

  • Situation 2:

Elev är i affekt, svär och kastar saker. Jag väljer att affektsmitta eleven. Jag går själv upp i varv men på ett mer nyfiket sätt. Bombar med frågor: Vad var det som hände? Vad gjorde dom mot dig? Vem var taskig? Eleven kommer till mig för att berätta, tänker att vi är på samma sida i konflikten (viktigt!), jag leder oss ut ur salen. Ingen konflikt.

  • Situation 3:

Elev är mitt i salen och försöker komma åt andra elever. Jag har gått emellan. Kan se i blicken hur förbannad eleven är. Men samtidigt känner jag i elevens kroppsspråk att hen söker sig till mig. Hen vill bort från den skadliga situationen. Jag plockar upp på det här kroppsspråket. Vi har en ”låtsasfight” där eleven mer följer med mig men det ser ut som att jag drar ut eleven. Eleven räddar ansiktet – nu kom ju den starkare läraren och drog ut hen, det är ett okej sätt att lämna salen på istället för att eleven ska behöva tappa ansiktet och visa sig svag inför kamraterna.

  • Situation 4:

Elev är längst in i salen. Väldigt upprörd. Skriker och vägrar lämna. Jag förstår att det här kommer skapa en kampsituation. Jag väljer att ta ut alla andra elever till omklädningsrummen. Låser dem bakom eleverna. Sedan tar jag med eleven i korridoren utan att någon kan se och vi går till mitt kontor där eleven kan få vara själv, trygg, utan någon som kollar. Låser upp och tar in klassen igen.

Sedan finns det situationer där vi vuxna triggar upp över en oväsentlig grej som är helt onödig att ta konflikt över också. Det ska vi inte glömma. Vi kan bråka om en mössa, ett sätt eleven sitter på stolen eller något annat trivialt.

Fokus bör ligga på att inte hamna i samma situation igen

Till slut gör vår stolthet att vi använder maktmetoder då vi säger att lyssnar inte eleven får eleven lämna klassrummet. Här finns det givetvis bättre alternativ, men det är en annan tråd.

Sammanfattningsvis kan man säga att i skolan uppstår många olika situationer, och det gäller hela tiden att ha i åtanke att vid ett etiskt dilemma, ta det enklaste alternativet som bringar minst skada. Och terrängen styr, alltid.

Dessutom är alla situationer där man behöver ta ut klassen eller bära ut en elev ren krishantering. Misslyckandet har då redan skett. Fokus bör då ligga på att inte hamna i samma situation igen.

Att bära ut en elev är aldrig en pedagogisk metod, det är krishantering.

Kommentera

Hur är det att gå i skolan med adhd/autism?

Det vet jag.

Och det vet också de barn som har NPF och just nu går i skolan.

När jag var ung fanns det ingen information om dessa diagnoser. De var nya. Det var knappt så att läkaren som ställde diagnosen själv visste vad det innebär. Jag blev således dessa diagnoser, och man var väldigt intresserad hur jag fungerade.

Så man mätte mycket. Men jag själv fick väldigt lite stöd i att ta reda på hur jag fungerade. Jag fick hela tiden testa mig fram. Utan förebilder som kunde stötta mig, utan någon att se upp till, som kunde säga att allting skulle bli bra till slut. Som kunde finnas där i min sorg och mitt utanförskap.

Om inte vården hade kunskap om en diagnos, hur i hela friden skulle då lärare veta hur man bemöter ett sådant barn?

Idag behöver det inte se ut så. Idag vet vi bättre, och idag finns det förebilder.

”Det måste inte handla om stora insatser”

Det kan kännas som en övermäktig uppgift att bemöta dessa elever. Ska deras behov få stå före alla andras i gruppen? Jag kan förstå dessa tankar och känslan av hopplöshet att nå sin grupp samtidigt som man ska nå alla enskilda elever.

Det jag vill trycka på i den här texten är att det inte måste handla om stora insatser. Och det arbete man investerar i för att göra sin undervisning tillgänglig för dessa barn kommer man få igen tiofalt i minskning av konflikthantering. Att investera i det sociala samspelet ger ringar på vattnet till ämnesundervisningen.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mina tio extra anpassningar som jag använder i min idrottsundervisning. Som några uppmärksamma läsare poängterade så var det inte extra anpassningar inriktade mot en elev, utan mot hela gruppen. Och det stämmer. Jag vill i så stor mån som möjligt att mina anpassningar ska gälla för alla elever, inte bara en. Det är social inkludering.

Det var en gång när jag fick en överlämning om en ny elev. Specialpedagogen sa i princip ”den här eleven har mutism, hen kommer inte att prata med dig”. Tja, jag undervisar i idrott så det löser sig säkert. Vikten läggs trots allt på den fysiska aktiviteten. Redan vid upproret stötte jag på problem. Jag ropar upp som vanligt från min läsplatta och kommer till elevens namn. Och… eh… Kim är här.

Katastrof. Det var inte alls så jag tänkte att det skulle gå. Jag blev helt tagen på sängen.

”Jag vill vara den som äger problemen”

Eftermiddagen spenderade jag med att fundera ut lösningar men fann inga. Det kändes så hopplöst, samtidigt som det var så orättvist mot eleven att sätta sådan press på hen. Jag valde att skicka ett mejl till föräldrarna där jag beskrev situationen och hur jag gjorde. Hur jag önskade att jag hade en bättre lösning och frågade om de hade några tips till mig. Jag fick snabbt ett svar tillbaka: ”testa att Kim kan räcka upp handen istället, kanske?”.

Det var en lösning, fortfarande exkluderande dock. Ska Kim räcka upp handen medan alla andra svarar ja? Det är rätt exkluderande, och tydligt vem som får äga problemet: Kim.

Som lärare vill jag vara den som äger problemen. För den som äger problemet har även mandat att göra något åt det. När jag fick detta förslag la jag på det perspektivet; hur kan jag få det här att bli till en inkludering istället? Alla räcker upp handen, såklart!

Det kräver lite mer av mig som lärare att hålla koll efter att jag ropat upp ett namn. Men nu blir det jag som äger problemet, inte eleven. Det kanske ser ut som en väldigt enkel och trivial lösning. Enkel är den, men verkligen inte oviktig. Inte för Kim. För Kim kan det göra skillnaden mellan att delta på idrotten eller inte. Skillnaden mellan att kunna gå till skolan överhuvudtaget den dagen.

Det jag vill skicka med från denna text är att dessa speciallösningar kan vara väldigt små. Samtidigt gör de en avsevärd skillnad. Bara vi vågar tänka från ett annat perspektiv. Från barnets perspektiv. Och det är inte en svaghet att be om hjälp från andra. Att visa engagemang och en vilja att lösa problem skapar en trygghet hos föräldrar.

Kommentera

I skolan kan man inte bara fokusera på vad som sker innanför klassrummets väggar, eller mer konkret: själva ämnesundervisningen. Det jag pratar om just nu är den sociala inkluderingen.

När jag gick i grundskolan var den sociala aspekten så bristande för mig att jag inte alls klarade av att vistas där. Plötsliga eller planerade platsbyten blev en överväldigande stress. Byten av ämnen fick mig att tappa fokus och bli arg när jag hade kommit in så bra i jobbflytet.

Känsligheten för ljud och ljus gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Hela kroppen skrek åt mig att fly. Allt från myrorna i benen som rörde sig upp till magen fram till huvudvärken som byggdes upp av det starka strålkastarljuset och ljuden.

Så jag slutade gå till skolan. Mina bra dagar satt jag utanför med en fritidspedagog och jobbade 20 minuter i taget. När den inre viljan för skolan var försvunnen var det enda som fanns kvar den yttre, att jag visste att vi skulle spela pingis när jag jobbat i 20 minuter.

”Jag gick ut med högst betygssnitt på hela skolan”

Allt var totalt ohållbart. Men jag var aldrig dålig i skolan. I gymnasiet gick jag ut med högst betygssnitt på hela skolan, så något fel på det akademiska för mig var det aldrig. Därför anser jag att detta är viktigt.

Om man frågar eleverna om hur de ser på skolan är jag rätt övertygad om att de kommer nämna företeelser från den sociala arenan. Dessutom är jag övertygad att saker som sker där påverkar elevernas förmåga till inlärning i klassrummet.

Jag förstår att vi lärare vill fokusera på kunskapsinlärningen. Med all rätt också. Det är den förmedlingen som ska ligga i fokus. Men vi kan aldrig svära oss fria från det sociala ansvaret, att eleverna klarar av att vistas i den fysiska miljön. Där brister det ofta idag.

Och det medför att elever blir utåtagerande för de känner sig missförstådda. Ingen som ser deras kamp. Tvingar dem gå till denna skadliga miljö gång på gång. Jag hävdar inte att läraren bär ensamt ansvar för det här. Det är omöjligt ibland som lärare att styra sin lärmiljö.

Men som skola har vi ändå ett ansvar att eleverna klarar av att delta i undervisningen. Allt från riksdagspolitiker till barn och ungdomsnämnden på kommunen. Ner till rektor, elevhälsoteam och till enskild lärare.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.