I skolan säger vi att det finns barn med ”spring i benen”. Barn som behöver gå runt i klassrummet, gå på toaletten ofta under lektion eller hämta något i väskan i hallen. De har svårt att sitta still för de har spring i benen. Jag skulle säga att detta i stor utsträckning är falskt.

Barn som får myror i magen eller benen har snarare fått flyktkänslor. Det är något som stör, skrämmer eller skapar annat obehag i klassrummet som gör att kroppen signalerar; FLY!

Det är simpla signaler vi har ärvt där vi antingen hamnar i ”fight, fright eller flight” när hotfulla situationer uppstår.

”Känslan kommer att koka över”

Jag skulle säga att jag som fick myror i benen så fort jag skulle sitta still i ett klassrum inte hade överskottsenergi utan flyktkänslor för det jobbiga. Det kunde vara en uppgift som var för svår, ett moment som var läskigt eller saker i det fysiska rummet som för starkt ljus eller för mycket ljud. Allt sådant här skapade flyktkänslor hos mig och jag fick det vi kallar för ”spring i benen”.

Det hjälpte givetvis att sitta på en knottrig, blå kudde eller en cykel för att hämma dessa känslor och tankar. Det ger något annat att tänka på och trycker undan känslan att fly. Men känslan ligger fortfarande kvar därunder, och den kommer att bubbla upp ju längre den får ligga och pysa. Det kommer koka över.

Ibland kan lektionen vara tillräckligt kort för att detta inte sker. Ibland kan en belöning om roligare moment i undervisningen locka så starkt att det går att härda ut. Eller den starka viljan att vara duktig som alla andra, och ”vara duktig för frökens skull”.

”Det handlar om sensorisk känslighet”

Det jag skriver om här handlar till stor del om en sensorisk känslighet. Det kan vara ljus, ljud och känsel. Hand i hand med denna sensoriska känslighet går sömnproblem. Det säger kanske sig självt att en ljud- och ljuskänslighet kan medföra att man har svårt att sova och vaknar lätt. Har vi sovit för lite försöker vår kropp kompensera sömnbristen med adrenalin för att skapa vakenhet. Vid dessa tillfällen är det givetvis lämpligt att kompensera med rörelseaktiviteter.

Jag säger alltså inte att sådana här fysiska distraktioner i klassrummet är dåliga i sig. De kan vara det enda som får eleven att härda ut. Det jag tycker är viktigt, och som ofta glöms bort i detta sammanhang, är att försöka se bortom de enkla förklaringarna och utforska vad som skapar spring i benen hos vissa elever. Att bemöta orsaken till flyktkänslorna istället för symptomen av den.

Först då kan vi förstå. Först då kan vi verkligen anpassa. Och ibland kan det vara så simpelt som att dimma belysningen.

Kommentera

Alla idrottslärare i min kommun hade fortbildning i kroppskulturer. Kortfattat kan kroppskulturer beskrivas som att vi uppfattar aktiviteter olika, och motiveras av olika faktorer som kan bidra till rörelse.

För att bryta ned det fick vi genomföra tre olika aktiviteter. En orienteringstävling, backintervaller med pulsmätning och en naturpromenad. Med andra ord är det här olika sätt att tävla på. Mot andra, mot en själv och inte alls.

Jag själv började med backintervaller. Här märkte jag direkt hur tävlingsmänniskan inom mig väcktes. Jag skulle maxa, det fanns inga andra alternativ. Maxpuls nådde jag redan efter tredje intervallen. Allt detta skrevs ned på ett papper, för mig själv. Jag slapp jämföra med andra, samtidigt som jag fick använda den här starka envisheten som är ett kraftigt karaktärsdrag hos mig. Toppen!

Andra aktiviteten för mig blev orienteringstävlingen. Vi fick ett startkort, starttid och läraren stod med en snabb visselpipa och ännu snabbare solglasögon. Jag kände mig redan stressad när jag skrev in min starttid och direkt efter att visslan ljöd sa han ”spring snabbt nu, det är tävling!”.

”Stressen gör att jag glömmer allt jag kan”

Jag älskar orientering, jag anser till och med att jag är duktig på det, men själva tävlingsmoment gör något med mig. Stressen gör att jag glömmer allt jag kan om orientering och nu handlar det bara om hastighet. Jag löper iväg, kartan i handen och givetvis missar jag första kontrollen. Uppgivet letar jag runt i skogen men jag kan inte för allt jag förmår hitta den eller ens komma ihåg HUR man orienterar. Och det här är alltså kunskap jag idag lär ut.

Jag blir förbannad. Jag vill knöggla ihop kartan och slänga den. Jag vill riva sönder kartan. Jag vill skrika, jag vill slåss. Jag vill bli av med min ilska av affekt.

Sen lägger sig ilskan. Jag vill gråta. Gråta över mitt misslyckande. Gråta för att jag tillåtit mig själv att misslyckas igen, tillåtit mig själv att känna. Och då kommer skammen. Hur ska jag kunna gå tillbaka till läraren med ett tomt och trasigt scorekort? Hur kommer han, den snabbe läraren i solglasögon och med visselpipan reagera på att jag misslyckats?

Nu var det bara tur att jag är vuxen, har erfarit det här så många gånger att jag idag har ord att prata om det här och att jag vet att det är okej att tycka saker är jobbiga.

”Vi lärare behöver känna till detta”

Men hur hade jag agerat som barn? Förmodligen hade jag flytt ut i skogen och vägrat komma tillbaka.

Och det är det här kroppskulturer handlar om för mig. Det handlar om att förstå att det som sporrar vissa elever till att prestera får andra att få en sådan ångest att de inte ens förmår sig att gå till skolan. Vi lärare behöver känna till detta.

Och jag vågar hävda att tävla, det kan vi syssla med på fritiden. Mitt uppdrag i det här fallet är att lära eleverna orientera. Det måste inte vara en tävling att hitta rätt, det handlar om att praktisera kunskap. Sådan kunskap jag förmedlar till dem.

Genomför jag det då som ett tävlingsmoment kan jag vara säker på att detta gör att jag har elever som mig själv, som inte kommer kunna visa vad de faktiskt kan.

Jag kan samtidigt köpa argumentet att det är bra att utsätta sig för sådana här situationer, för vi kommer att möta dem som vuxna och måste då ha lärt oss att hantera dem. Men då måste jag vara medveten om att det är just en utsättning. Ett sätt att skapa en referenspunkt och förhoppningsvis dra erfarenheten att det faktiskt kan bli bra av att tävla. Jag måste inte alltid vara bäst på allting utan kan fortfarande uppskatta själva aktiviteten.

”Jag har aldrig lärt mig hantera tävlan”

För det finns vissa som anser att ”man måste lära sig att tävla” och visst, vissa kanske kan lära sig det. Men inte jag, jag har aldrig lärt mig att tävla. Jag har aldrig lärt mig att hantera tävlan för det väcker för starka känslor om att lyckas och misslyckas som person hos mig.

Visst, när jag har blivit äldre har det gått bättre men det beror framför allt på att jag hittat strategier att se tävling som något annat.

I sällskapsspel följer jag sällan syftet med spelet. Jag kommer på ett eget mål, något jag kan sträva efter och då vara bäst på. Det kan göra spel intressant. I lagspel försöker jag fokusera på andras prestation och berömma när de gör någonting bra. Medspelare som motspelare.

För det ger mig glädje att glädja andra. Men att tävla, det har jag aldrig lärt mig hantera. Och det kommer jag nog aldrig lära mig heller.

Efteråt hade vi alla en naturpromenad där vi fick välja platser vi kunde besöka, hur många och hur snabbt, samt en mindre uppgift om att känna in naturen. Och det, det är vad friluftsliv verkligen handlar om. Välmående i naturen.

Kommentera

Jag måste säga att det är en väldigt märklig situation man befinner sig i som lärare med NPF.

Å ena sidan ser jag alla barn som behöver stöd och en miljö de inte får.

Å andra sidan ser jag hur jag själv som lärare dras in i det ableistiska tänket som råder i skolan.

Jag ser barn som blir utåtagerande och tänker per automatik hur jobbigt det här är för gruppen.

Jag ser introverta elever som jag instinktivt upplever inte ens försöka ta till sig av innehållet.

”Det är här det skär sig”

Även om detta givetvis är hårddragningar är det svårt för mig att se vem som har rätt. För alla har rätt utifrån sitt perspektiv? Det kan ju råda flera sanningar samtidigt. Men det är ofta här det skär sig, individ- och grupperspektivet. Och därefter medföljer lösningsförslagen.

Jag hör lärare och vissa föräldrar debattera för att dessa elever ska skickas ut ur klassrummet, sättas i särklass eller på andra sätt straffas för att bibehålla ordning i klassrummet. Ut med stöket!

Jag ser föräldrar till barn med NPF som kämpar för att få till skolgången. För att ens få barnet att förmå sig gå till skolan. Att barnet ska få det stöd hen har rätt till. Och vissa föräldrar som går ut hårt mot läraren.

”Barn måste få kosta”

Och någonstans här i mitten fastnar jag. Mellan individen och gruppen. Och jag känner mig så maktlös.

Jag förstår vad en elev kan behöva, men också inse hur totalt omöjligt det är för mig som lärare att erbjuda detta.

Jag ser stöd som behöver sättas in, samtidigt ser jag hur ekonomin inte tillåter detta. Och det är av någon anledning alltid här vi hamnar, i frågan om vad saker och ting får kosta.

Jag är av den simpla devisen att barn måste få kosta! Särskilt i skolan!

”Jag står handfallen och maktlös”

Vi måste därför kunna erbjuda lugnare sammanhang. Mindre sammanhang. Andra pedagogiska metoder som inte fungerar i helklass. Något den ordinarie läraren och undervisningen inte kan erbjuda.

Så tills ekonomiska resurser tillförs skolan på ett bättre sätt, eller anslagen för sådana lösningar höjs, kommer jag att stå kvar där. Handfallen och maktlös. Med en klump i magen på varje skolavslutning över de elever jag inte lyckades nå. De elever jag inte hade tid att se.

Min fråga är:

Hur mycket får en elev kosta?

Kommentera

Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.

Kommentera

Det här är en riktig vattendelare. Jag har både rikligt med erfarenhet från min egen skolgång då jag blev utburen flera gånger varje vecka och från min roll som lärare. Så jag vet metoder som fungerar bra och de som fungerar mindre bra. Precis som alla situationer är även denna mångfacetterad och innan jag går in på var jag står i frågan ska jag tydliggöra en viktig aspekt.

När det gått så långt att eleven hamnat i affekt och läraren står mellan valet att utrymma klassrummet med alla andra elever eller ta ut eleven i affekt står man inför ett etiskt dilemma. Det betyder att man har två dåliga alternativ och måste välja det som är minst skadligt.

Så låt oss kolla på de aspekter vi kan enas om i de båda alternativen:

Vi vet att en känsla varar i cirka 90 sekunder, sen försvinner den. Men: man kan få en liknande känsla ifall man blir påmind om den initiala affekten (känsla). Det medför att handlingsalternativen är rätt enkla. Vi ska distrahera eleven, distansera från det som gav upphov till affekten och avleda. Så vilken avledning och distansering är bäst, att hela klassen på 24 elever går ut eller eleven själv?

Jag säger som i militären: Terrängen styr.

Det betyder att omständigheterna avgör vilket handlingsalternativ som är bäst i den givna situationen. De här konsekvenserna kan uppstå ifall man inte tar ut en elev som befinner sig i affekt:

  • Relationen till de andra eleverna:

Tillåter man eleven riva upp ett klassrum medan man ska ta ut alla andra hinner mycket tid i affekt fortgå. Elevens relation till klasskamraterna kommer bli mer negativ.

  • Det finns andra behov i gruppen:

Det kan vara jobbigt för vissa elever att lämna allt skolarbete helt plötsligt och behöva gå ut. De får svårt att starta upp igen. Eleven som hamnat i affekt kanske söker hjälp från den vuxne men får inte det! Jag kommer ihåg som barn att jag önskade att en vuxen kunde ta ut mig från det skadliga rummet som gjorde mig förbannad. Lät man mig vara kvar var jag tvungen att fortsätta förstöra och skrika.

  • Eleven får en negativ roll:

Låter man det fortgå för länge kan det leda till att de andra eleverna och vuxna förväntar sig att eleven ska vara stökig. Det här var något jag kände av som barn, det fanns förväntningar på mig. Så jag levde upp till dem.

Jag ska ge några exempel på hur jag lyckats få ut elever med en väldigt enkel fösning utan att det blir ett bärande eller konflikt:

  • Situation 1:

Elev är i affekt och jagar en annan elev för att slå hen. Jag säger till den jagade eleven: ”Spring till mig!”, samtidigt som jag ställer mig vid dörren. Med en smidig kroppsrörelse drar jag undan den jagade eleven, får med mig eleven i affekt och vi lämnar salen tillsammans för att coola ned oss. Effektivt!

  • Situation 2:

Elev är i affekt, svär och kastar saker. Jag väljer att affektsmitta eleven. Jag går själv upp i varv men på ett mer nyfiket sätt. Bombar med frågor: Vad var det som hände? Vad gjorde dom mot dig? Vem var taskig? Eleven kommer till mig för att berätta, tänker att vi är på samma sida i konflikten (viktigt!), jag leder oss ut ur salen. Ingen konflikt.

  • Situation 3:

Elev är mitt i salen och försöker komma åt andra elever. Jag har gått emellan. Kan se i blicken hur förbannad eleven är. Men samtidigt känner jag i elevens kroppsspråk att hen söker sig till mig. Hen vill bort från den skadliga situationen. Jag plockar upp på det här kroppsspråket. Vi har en ”låtsasfight” där eleven mer följer med mig men det ser ut som att jag drar ut eleven. Eleven räddar ansiktet – nu kom ju den starkare läraren och drog ut hen, det är ett okej sätt att lämna salen på istället för att eleven ska behöva tappa ansiktet och visa sig svag inför kamraterna.

  • Situation 4:

Elev är längst in i salen. Väldigt upprörd. Skriker och vägrar lämna. Jag förstår att det här kommer skapa en kampsituation. Jag väljer att ta ut alla andra elever till omklädningsrummen. Låser dem bakom eleverna. Sedan tar jag med eleven i korridoren utan att någon kan se och vi går till mitt kontor där eleven kan få vara själv, trygg, utan någon som kollar. Låser upp och tar in klassen igen.

Sedan finns det situationer där vi vuxna triggar upp över en oväsentlig grej som är helt onödig att ta konflikt över också. Det ska vi inte glömma. Vi kan bråka om en mössa, ett sätt eleven sitter på stolen eller något annat trivialt.

Fokus bör ligga på att inte hamna i samma situation igen

Till slut gör vår stolthet att vi använder maktmetoder då vi säger att lyssnar inte eleven får eleven lämna klassrummet. Här finns det givetvis bättre alternativ, men det är en annan tråd.

Sammanfattningsvis kan man säga att i skolan uppstår många olika situationer, och det gäller hela tiden att ha i åtanke att vid ett etiskt dilemma, ta det enklaste alternativet som bringar minst skada. Och terrängen styr, alltid.

Dessutom är alla situationer där man behöver ta ut klassen eller bära ut en elev ren krishantering. Misslyckandet har då redan skett. Fokus bör då ligga på att inte hamna i samma situation igen.

Att bära ut en elev är aldrig en pedagogisk metod, det är krishantering.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm