Den gränslösa läraren

Jag kan ofta själv märka att jag ibland hamnar i situationer där jag får svårt att parera mellan mina egna känslor av irritation och stress samt att kunna vara konsekvent och bemötande till elevernas behov. Allt behövs så ofta på samma gång.  

Det gör att ibland upplever jag att följden blir en svårighet för mig att navigera i det här gränslandet som leder till att mina gränser tappas helt. Konsekvenser försvinner och uteblir, jag blir en ”låt-gå”-ledare. 

En ”låt-gå”-ledare kan vara det farligaste för en lektion. Det innebär att man släpper situationer som borde få en konsekvens. Således får gruppen ett friare spelrum. Även fast jag vet hur dåligt detta kan bli gör etiska dilemman och avvägningar att jag ibland finner mig. 

Tillika kan jag hamna för långt på andra skalan. Konsekvenser ska upprätthållas till varje pris. Jag är rädd för att bli en ”låt-gå”-ledare.

Jag tror att elever mår bra av konsekvenser. När vi skriver upp namn på tavlan för varningar över regelöverträdelser, då fokuserar gruppen. När en elev blir utskickad från lektionen blir det ett lugn hos gruppen. Detta lugn försvinner om jag som lärare plockar bort alla konsekvenser. Och det är en reell konsekvens av att försöka applicera lågaffektivt bemötande på fel sätt.

För det är just vad det handlar om. Att vara lågaffektiv är inte att sluta ställa krav. Faktiskt handlar det mer om att tydliggöra vilka krav som ställs och inte ge en konsekvens innan den är uttalad. Ändå hamnar jag ofta bland dessa etiska frågor. 

Hur och vilka konsekvenser kan jag ställa innan det blir skadligt?

Hur många behov kan jag tillmötesgå innan jag måste säga stopp? För ordningens skull, för gruppens bästa?

Dessa etiska frågor är svåra. Och linjen mellan rätt och fel är sällan rak, utan går som vågor. Jag kan bli gränslös åt bägge håll. 

Därför gillar jag att ta det bästa från två världar: militären och psykologin. 

I militären hittar vi fenomen som att ens instruktioner ska vara korta och koncisa. Det ska inte finnas outtalade faktorer och all osäkerhet kring vad som ska ske och vem som är ansvarig ska helt suddas ut. Militären är konsekvent. När ett fel görs blir det en konsekvens.

Ett exempel är från min värnplikt. Vi sprang milen första gången och det var några rekryter som genade på banan. Detta kom fram och våra befäl kom med vår konsekvens: vi alla fick springa om milen, samma dag. En fullt naturlig konsekvens, gör om gör rätt, och ingen fuskade igen. 

Samtidigt är psykologin och lågaffektivt bemötande extremt gynnsamma. Vi människor hatar när andra blir sura och arga på oss. Vissa blir rädda, andra arga. En tredje apatisk. Det vi vet är att känslor smittar, och de enda känslor vi bör försöka smitta är de positiva.

Och där kommer vi tillbaka till militären igen. Här finns det nämligen utrymme för lite jädra anamma. Här kan en vara högaffektiv och smitta av sig med sin positiva känsla. Se, uppmuntra, förstärk. 

Frågan är då om skolan är gränslös och ifall det saknas konsekvenser? Jag tror att som regel är den inte det, men ju mer som belastar lärarens axlar desto större är risken att det blir så. Större elevgrupper, mer undervisningstid, mindre möjlighet mellan lektionen att möta barnen. Jag tror att den största gränslösheten hos lärare beror på ett svårare uppdrag, framför kompetens att möta svåra situationer.

För problem uppstår när behov ställs mot varann. Ibland korrelerar de också. Är det individens eller gruppens behov som ska få gå först? är en klassisk frågeställning. Terrängen styr, skulle militären säga. Omständigheterna är det som avgör. Jag finner viss trygghet I det. Samtidigt som jag förstår att det aldrig är så pass simpelt att en kan välja individen eller gruppen. 

Så det jag finner min trygghet i är att ibland gör jag fel, och det är okej. Så länge jag har strävan att fortsätta göra rätt. Det är mitt livslånga lärande. Att ständigt utveckla min förmåga att sätta gränser och släppa gränser. Vara konsekvent eller förlåtande. 

Kommentera

Jag har skämts så länge

Ett helt liv har jag gått och burit på mina känslor och tankar utan att våga släppa ut dem. För de har inte varit som alla andras. De har varit kraftiga, ibland på tokiga ställen och det har varit så svårt för andra att förstå.

Som barn när jag försökte berätta så blev jag ofta avfärdad som konstig eller fel. Jag skulle inte bry mig så mycket eller det var fel att känna som jag gjorde.

Så jag slutade att berätta. Jag höll det inom mig, ända tills allt exploderade och ledde till affektutbrott. Då fick jag istället äga dessa problem. Och det kunde jag inte göra, för den starka känslan var aldrig jag. Känslan av total ilska över att inte bli förstådd. Att inte bli lyssnad på och att sedan när jag haft locket på den kokande grytan så svämmar soppan över. Jag la på locket, men jag kunde inte ta ansvar för att ingen hjälpte mig att hålla koll på grytan.

Jag har skämts nästan hela mitt liv för att jag varit annorlunda. Jag har försökt passa in och vara ”normal”. Det har tidigare varit hela min drivkraft. Att inte sticka ut. Men med ett sådant här mindset kommer jag alltid att misslyckas. För hela den drivkraften går ut på att undvika att misslyckas. Undvika att göra fel. Inte att fokusera på vad som är rätt.

Det krävdes en autismdiagnos och att bryta ihop mentalt för att kunna inse att det är ett skadligt beteende att försöka vara något man inte är. Att försöka spela en roll som inte passar en. Att försöka trycka in sig i en mall som är alldeles för snäv. 

Det har varit en stor omställning att acceptera mig för den jag är. Alla minnen och känslor som jag i decennier har undantryckt och förträngt var jag nu tvungen att bearbeta och möta. Det har gett mycket ångest, många gråtattacker och alla de negativa känslor som legat ned och grott och möglat i min ryggsäck har fått komma upp till ytan. Men det är enda sättet att bemöta dem på. Att plocka upp de som man är rädd för. Att möta känslan, att känna den och sedan kunna acceptera och släppa den.

Jag förstår varför självmordsförsök bland personer med autism är så pass mycket högre än hos normativa människor. En studie har visat att medellivslängden för en person med autism i genomsnitt 16 år kortare än för de utan autism. För den grupp som hade autism och intellektuell funktionsnedsättning handlade det om 30 år kortare livslängd än jämförelsegruppen. Det är skrämmande siffror. Så här kan vi inte ha det.

Därför vill jag kunna hjälpa andra att förstå hur sådana som jag tänker och fungerar. Samtidigt har berättandet för mig varit en så stor självhjälp. Både till insikt och acceptans för den jag är. 

Skrivandet har för mig varit helt avgörande. Jag har legat på kvällarna efter att jag nattat min son och knappat på mobilen. I ett Google docs har jag svämmat ner mina tankar och känslor. Reflekterat, gråtit och kommit över. Det var så jag skrev boken ”Pojken med extra allt”. Den är fylld av mina känslor och tankar. Från min barndom, hanterade nu i vuxen ålder. Därför vill jag tro att den boken kan förmedla en genuin känsla om hur det är att möta skolan som barn med adhd och autism. Hur det känns att fungera annorlunda utan att ha förmågan att veta varför.

Det vill jag förmedla. För om fler kan förstå detta så tror jag även att fler barn kan lära sig acceptera sig för den de är, förstå sina känslor och tankar och på sikt så slipper de gå igenom den resa jag var tvungen att vandra för att bli en hel människa igen.

Kom ihåg – du är inte ensam.

Kommentera

Mamma: Du ska gå i skolan.

Pappa: Du måste gå i skolan.

Läraren: Utan skolan har du ingen framtid.

Rektorn: Det är skolplikt för alla barn i Sverige.

Politiker: Bildning är det viktigaste du kan skaffa.

Klasskamrater: Alla vi fixar att gå i skolan.

Tant på stan: Alla barn ska gå i skolan.

Men jag, jag fixade inte att gå till skolan. Det gick inte. I skolan kunde jag aldrig få göra rätt och vara duktig. Här var jag bara fel.

Alla starka lampor i klassrummet gav sådan huvudvärk att hela kroppen skrek åt mig att fly därifrån. De gånger jag tvingade mig att sitta kvar utvecklade jag huvudvärk och på sikt även feber.

Alla gånger jag kände så mycket, så starka känslor av sorg, ilska och förtvivlan. Alla ilskeutbrott följa av nedstämdhet och sorg. Varför var jag tvungen att bli så arg när vi skulle byta platser? Varför var det så svårt för mig att skriva? Varken jag eller läraren begrep sig på det. Men det var jobbigt. Skolan var inte en plats för ett barn som mig, som känner så mycket. För mycket. 

Alla krav på att sitta still och lyssna. Jag som alltid hade så mycket att säga. Mina ben som ständigt var på väg någon annanstans. Det fanns ingen möjlighet att vara tyst och sitta still. Det fanns ingen chans att slippa bli utskickad ur klassrummet.

Till slut blev det en del av den jag var. Det som skulle förväntas av mig som person. Jag skulle låta, jag skulle springa runt och jag skulle bråka med mina klasskamrater. Det var min roll, och den rollen spelade jag fullt ut. Att göra fel, att vara fel. 

När kraven blev för stora på mig mot vad jag hade förmågan och resurser att mäkta med, då hade jag bara två val. Antingen så slogs jag, eller så flydde jag. Och slåss, det gjorde jag massor av. Det blev aldrig bättre. Jag fick ofta stå till svars för sådant jag inte kunde. 

Så var det för mig när jag gick i årskurs fyra på min grundskola. Där det nådde kulmen för mig. Där jag inte längre kunde backa, ta fighten, utan det enda som återstod för mig var att fly. Fly ifrån det där som var så viktigt. Det mamma och pappa sa att jag måste klara av. Det läraren och rektorn sa var min plikt. Det mina klasskamrater fixade. Men inte jag. För här kunde jag bara misslyckas. Så jag slutade att gå till skolan.

Jag vill dela med mig av den här känslan och upplevelsen, för ofta pratas det om ”hemmasittare” som att det vore ett val att inte gå till skolan. Men vi får aldrig glömma bort att ett barn väljer inte att inte gå till skolan. Det är en sista utväg. En utväg man tar för att överleva.

Så länge miljön i skolan inte är tillgänglig för barn med en funktionsnedsättning riskerar vi att sätta problemet hos barnet, istället för i miljön där det faktiskt hör hemma. Det behöver inte ens vara ett aktivt val att låta barnet äga problemet utan räcker ofta med en passivitet att inte se. Barnet blir ansvarig, trots att det är vi som har makt att utforma miljön i skolan. Trots att det är vi som har ansvaret. Det är förståeligt att det är svårt att se när funktionsnedsättningen inte syns utåt. Ibland så hörs den inte ens. Så tyst men ständigt närvarande.

Det är ett tungt ansvar, inget ansvar som ett barn ska behöva bära. Samtidigt kan det vara svårt för läraren att nå fram, även fast det första steget är tämligen enkelt. Se barnet, försök att förstå utan att döma. Första steget att lösa ett problem är att göra sig medveten om det. Våga äga problemet, ta det ansvaret bort ifrån barnets axlar och mycket är redan där vunnet.

Kommentera

Att lära barn att fly

Som barn har jag haft svårt att säga förlåt. Jag hamnade ofta i stressituationer och då slogs jag. Jag vägrade att ge mig. Jag stod alltid på mig. Det fanns inga andra alternativ.

Jag har alltid vetat att det är fel att slåss. Det gjorde ont i mig efter att jag slagit en klasskamrat. Att känna knytnävarna möta hud och ben. Men jag kunde ändå inte säga förlåt. Jag hamnade i affekt, och när jag befann mig i affekt så var det inte jag som agerade. Det var inte mina tankar. Det var inte mina handlingar. Det är primalhjärnan som styr då. Den styr helt på mina känslor. Den där känslan av att vara rädd, trängd och full av ilska. Den är inställd som en leksak man sätter på med ett reglage där bak. Av, på eller testläge. Mitt reglage gick alltid till ”på”. Det blev alltid ”slåss”. 

Jag blev tvingad att säga förlåt. Förlåt för något som inte var jag. Jag var inte vid medvetande när jag slogs. Det var inget val jag gjorde, det bara hände. Därför hade jag så svårt att be om ursäkt. Att underkasta mig något som jag redan visste var fel. För alla vet att man inte får slåss.

Så jag lärde mig att fly. Jag lärde mig att undvika att ta ansvar för mina handlingar. Jag kunde inte styra när jag slogs, det bara hände. Men det jag kunde styra över var när jag fick skäll. Så det flydde jag från. Jag lärde mig att undvika vuxna, jag lärde mig att inte ta ansvar.

Vi människor använder oss av tre olika alternativ när vi möter en fara. Antingen så stannar vi och slåss eller så flyr vi. Det kallas fight or flight och är ett gammalt nedärvt beteende som sitter djupt rotat i vårt nervsystem, långt ned i primalhjärnan där vi nästan handlar per automatik.

Förutom dessa två alternativ så finns det ett tredje, att spela död. Det brukar inte vara så effektivt så det är sällan vi använder oss av detta. Även fast det förekommer vid mentala låsningar.

Varför är det här viktigt att veta? Jo, för det går många sådana här barn i skolan. Vi vill inte att barn ska slåss. Vi vill inte att de ska hamna i ett läge av fajt. För det skapar fler problem. Samtidigt vill vi att barn ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar.

Problemet att hamna i läget där barnet slåss är att det skapar mersituationer. Förutom att behöva reda ut den stressituation som försatte barnet i sitt primala beteende så måste nu även följdsituationen utredas. Varje skola har i princip en nollpolicy för våld. Det får inte förekomma och det ska aldrig accepteras, oavsett omständigheterna. Det är rätt och riktigt, så ska det vara. Problemet är att det sätter barn som mig, som känner mycket, i väldigt svåra situationer och vi får ofta ta mycket skit för sådant vi egentligen inte behärskar.  Detta trots att det sällan är ett medvetet val att slåss. 

Vi har en tendens att se ned på sådana här beteenden. Att skada en annan människa är oerhört fult. Det ska straffa sig. Därför löper sådana barn som jag en stor risk att bli stämplade som ett aggressivt problembarn, precis som jag blev. Det är förväntat av barnet att bråka. Ibland sätts en person in som stöd enbart för att hålla koll på att barnet inte slåss.

Det här är inte strategier för att lära barnet hantera denna affekt, det här är skademinimering. Det kommer aldrig leda till en skadeeleminering och barnet kommer aldrig att lära sig andra metoder än att slåss. Dessutom kommer skademinimeringen utebli så fort den här personen inte finns nära barnet. Således är detta ineffektivt på alla sätt och vis.

Men skolan kan faktiskt hjälpa det här barnet och det absolut mest grundläggande är att lära barnet fly.

Egentligen handlar det mer om att plantera ett till handlingsalternativ i tankeverkstaden. Att öppna upp för ett alternativ som barnet eventuellt kan ta. 

Flyktvägen är den sista bra metoden att ta till innan en situation blir okontrollerbar. Som pedagog går det att samtala med barnet och hitta en bra plats tillsammans på skolan där barnet känner sig tryggt, dit barnet kan fly när känslorna börjar ta över och det känns som att inga andra utvägar finns. Hitta en plats på skolan, gärna utan insyn. Ett litet skrymsle någonstans där en kan få vara ensam, i fred. Där känslorna kan få kylas ned. 

Bestäm också vad som ska ske sen. Ska jag komma och titta till dig efter fem minuter? Tio? Ska du komma tillbaka själv? Om jag inte är här på plats, vem skulle du kunna tänka dig kom och titta till dig då?

Det här är bra frågor att ställa och klura på tillsammans. Att planera en flyktväg är som att läsa en karta för en byggnad, var finns nödutgångarna? Detta är att ha en plan vid händelse av brand. När det brinner i huvudet, stanna inte kvar i elden, fly! 

Genom att fly så skapas aldrig en situation av våld som måste lösas enligt en nolltoleranspolicy, där barnet måste ta på sig skulden för sitt agerande i affekt. Genom att barnet flyr istället för att slåss blir det enklare att gå till roten med det riktiga problemet. Detta är oerhört viktigt när det kommer till känslostarka barn, förmodligen är det någon eller något som har triggat hen. Att utforska roten till känsloreaktionen är grunden för att få till en bra miljö i skolan.

Nej, detta funkar inte alltid. Det kommer fortfarande kunna bli fajtläge. Men har man planterat den här tanken hos barnet finns det fortfarande en chans att hen applicerar den i praktiken. Det finns en chans att innan man når den där irreversibla mentala låsningen, att det inte finns några andra alternativ så kan en sista medveten handling göras; hitta nödutgången.

Och ju oftare hen flyr samt lyfts med beröm för att göra ett klokt beslut, desto mer kommer barnet att växa och DESTO lättare kommer det bli för barnet att i framtida situationer fly istället för att slåss. Det kommer på sikt att minimera problematiska situationer som eventuellt kan uppstå, då de situationer som bemöts är de utlösande och inte följdsituationer. Att bemöta själva problemet, inte konsekvensen av ett problem. Dessutom kommer det här barnet inte att behöva äga lika många problemsituationer. Barnet behöver således inte ges en roll som aggressiv och stökig. 

Innan en individ hamnar i affekt kan vi försöka agera rationellt, hantera känslorna och situationen. Har vi rätt verktyg för att göra detta så är det fullt möjligt att välja ett bättre alternativ. Som vuxna brukar vi ha lärt oss flera olika strategier, både medvetet och omedvetet, men som barn tenderar dessa förmågor att svikta. Det är därför en mental låsning kan blomstra upp från intet. Det finns helt enkelt inga andra alternativ i barnets värld. Men vi kan skapa sådana och den första valmöjligheten är möjligheten att fly. 

Därför tycker jag vi ska lära barn att fly. Att skapa en flyktväg måste vara det första som sker i arbetet kring ett barn som ofta hamnar i fysisk affekt. 

Kommentera

Han kommer in genom bakdörren på idrottshallen. Tårarna rinner. 

“Du sa inte ens till honom, ALEX!”, skriker eleven samtidigt som han går fram mot mig med raska steg. Eleven är upprörd och besviken på mig.

Jag sitter lugnt på en bänk, mitt i idrottshallen och pustar ut lite efter lektionen. Det hade varit stökigt. Flera elever hamnade i konflikt med varann. Någon fick en spark, en annan ett slag. Många fula ord sas fram och tillbaka.

Han tar upp näven och smäller till mig på armen.

”Jag hatar dig!” 

Jag sitter kvar. Rör inte en min. Känner mig ledsen för elevens skull. Ser nog rätt ledsen ut i ansiktet också. Försöker se empatisk ut. 

Eleven river runt i idrottshallen. Det flyger plintlock. Hantlar kastas. Stationerna jag byggt upp förstörs. Jag sitter kvar. Kollar. 

Eleven lugnar till slut ner sig och sätter sig på en tjockmatta.  Vi sitter tysta där ett tag. 

Jag försöker tänka ut hur jag ska bemöta det här. Ingen idé att skuldbelägga. Säga allt han gjort och gör just nu. Det vet han ju redan själv. Jag vill att han ska prata med mig. Och då måste jag lyssna utan att döma. 

”Är du ledsen?”, frågar jag. 

Inget svar. 

”Var det någon som var elak mot dig?”, frågar jag.

”Ja! Dom kallade mig … och så sa dom… “, svarar eleven upprört.

Vi pratar en stund om det som hände på lektionen innan. Om hur det hade varit bråkigt. Ord som slängdes fram och tillbaka. Vem var elak mot dig? Varför tror du han var det? Vad gjorde honom så upprörd att han kallade dig så? Det är frågor vi besvarar tillsammans.

Det blir tyst igen. 

”När har du lunch, Alex?”, frågar eleven.

”Nu, jag tänkte gå och äta. Ska du följa med?”, svarar jag.

˝Jag ska inte äta förrän kvart över”.

”Okej, men då kan vi ställa iordning stationerna så går vi och äter tillsammans sen. Du kanske har lust att hjälpa mig? säger jag.

Vi städar i ordning tillsammans. Min kollega kommer in och ser kaoset i salen. Han säger inte ett ord, våra blickar möts och i ett tyst samförstånd förstår han att här har hänt något som vi inte behöver prata om just nu. Istället fokuserar vi på att återställa salen. Alla plintlock och hantlar som flög återgår till sin avsedda plats. Sen går vi till maten, jag och eleven.

Vi sätter oss ner vid ett bord och hugger in. Äter några tuggor, pratar om diverse tills eleven tar till orda själv:

”Alex, förlåt för att jag slog dig. Jag var så himla arg. Jag vill inte slå och skada dig egentligen”, säger eleven.
”Jag vet det vännen, jag vet. Det är ingen fara. Men jag uppskattar verkligen att du säger det. Det betyder mycket för mig”, svarar jag. 

Jag vet att det finns vissa som förespråkar hårdare tag i skolan. Att fysiskt och verbalt våld aldrig ska vara acceptabelt och att det ska ge konsekvenser. Kanske till och med avstängning. Vissa vill ha det så. 

Jag håller med om att våld aldrig ska accepteras, samtidigt skulle jag aldrig få för mig att skriva en anmälan för att denna elev slog mig vid detta tillfälle. För jag förstår honom. Och jag vet hur han kände.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.