Hårt mot hårt fungerar inte

Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.