Snart är det dags. Dagen D närmar sig då förskolans, skolans och fritidshemmens alla yrkesgrupper kommer samlas i vårt avlånga land för att manifestera mot nedskärningar och en fortsatt försämrad arbetsmiljö.

Tack vara tankesmedjan Balans blev vi varse om de nedskärningar som planerades inför kommande år. Det rådde en förtvivlad stämning på Twitter och Facebookforum. Varför händer ingenting? Varför säger ingen ifrån? Några upprörda röster gjorde sig hörda men ett aktivt motstånd kändes sitta långt inne.

Facken hade nyss slutit avtal, HÖK18 skulle ordna upp arbetsbelastningen för lärarna. Höga förhoppningar fanns efter att förhandlingarna dragit ut på tiden. För mig personligen innebar avtalet två saker: besvikelse och hopplöshet.

Besvikelse för att viktiga skrivningar som skulle påverka vår arbetsmiljö i rätt riktning saknades helt, eller blev så abstrakta att de inte ger någon effekt. Hopplöshet för att facken förbundit upp sig i ytterligare en treårsperiod som enligt budgetplan skulle innebära mer att göra med mindre resurser.

Det är här jag kommer in som mannen med kappan. Superhjälten alla väntat på när läget känns som mest förtvivlat och hopplöst för att rädda dagen. Följ mig och vi skall segra.

Nej, riktigt så var det inte. Och riktigt så är det inte heller. Jag har initierat Lärarmarschen, det stämmer. Jag tog tillvara på min förmåga att kunna kraftsamla mina känslor och brinna starkt. Det där som brukar känneteckna personer med adhd och autism. Att vara en gnista som skapar eld.

Men en gnista är ingenting utan bränsle. För styrkan ligger hos alla oss, tillsammans. Några ord jag tagit med mig från militären är att “det är bättra att göra någonting än ingenting”. Det går inte att utvärdera något du inte gjort. Så jag var beredd att marschera ensam och satsa helhjärtat på det här initiativet. Lyckligtvis fanns det massor med lättantändligt material i närheten som skapade en löpeld och den stora brand som vi ser idag.

För nu brinner förskolan, skolan och fritidshemmen. Och inte nog med att det brinner stort i Stockholm, andra gnistor har startats upp i vårt snustorra land. Det är på riktigt nu.  

Och den här branden kommer inte att släckas förrän det finns drägliga villkor i alla våra förskolor och skolor. På alla våra fritidshem. För nu har vi börjat marschera, och vi kommer inte stanna.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm