Nu kanske vissa kommer hata mig när jag skriver det här, men så här anser jag faktiskt att det är.

Jag tycker ett av skolans största problem är att inkludering sålts in som en besparing. Det är precis tvärtom.

Meningen med inkludering var att ge barn som mig en framtid. Tidigare har vi snarare sållats bort och setts som oönskade av samhället. Men att tro att det är kostnadsneutralt gör att alla barn i skolan får det lite sämre. Det blir lite som det klassiska citatet från en kommunikatör på Skolverket till en icke relaterande fråga; ”det är skillnad på hur det var tänkt och hur det blev”.

Nyligen skrev Skolvärlden en artikel om forskning kring detta som visar att särskilt stöd har minskat.

Ett intressant citat tycker jag är:

”I en fjärdedel av de undersökta skolorna saknades resurser för att stödja alla som bedömdes vara i behov av det”.

Rekommenderar att läsa artikeln

Jag tror många av landets lärare känner igen den bilden. Jag tror dessutom att mörkertalet här gör att det är betydligt fler som saknar de resurser som faktiskt krävs än vad som framkommer. Jag rekommenderar att läsa denna artikel för fler intressanta infallsvinklar hur faktiskt inkluderande stödåtgärder ger ett mer positivt utfall än särskiljande åtgärder.

Det motsätter dock inte det jag lyfter i texten här.

Det handlar snarare om ekonomi och hur vi fördelar de resurser vi faktiskt har. Jag har landat i att med nuvarande skolsystem ställs vi inför valet att göra skolan otillgänglig för en mindre grupp och offra dem för den stora massan, så som vi gjorde förr. Eller att göra skolan lite sämre för alla (ibland mycket sämre) som vi gör nu.

Till följd av detta fallerar ofta diskussionen om skolan. De som vill ”stoppa stöket” i skolan ses som att de vill offra en hel del barn som inte platsar där. De som vill ha en skola för alla ses som att de skiter i att miljön i klassrummet påverkas negativt.

Så blir det när man förhåller sig till den rådande ekonomiska ramen för skolan. Det blir ett etiskt dilemma mellan att offra vissa barns liv eller att få en sviktande arbetsmiljö och försämrat kunskapsresultat. Du måste välja en.

Här är mitt tredje alternativ

Det finns ett tredje alternativ, som jag givetvis lobbar för. Nämligen att tillföra betydligt mer resurser genom minskade klasser, mer speciallärare, mer tid och luft i schemat för lärare. Mer kringpersonal etc.

Det här kostar obscena mängder pengar. Det finns få beslutsfattare som vill lägga dessa medel på skolan, en verksamhet som redan får så mycket. Men samtidigt tror jag vi får igen det vi satsar tidigt i ett långsiktigt perspektiv. Det kommer att synas i samhället när vi får fler hela, vuxna människor.

Och nu vet jag att vissa kommer bli provocerade och säga att det finns de som lyckas med andra metoder och synsätt etc. Jag är ledsen att säga det, men mirakelmetoder existerar inte. Det kan räcka till viss del. Utbildning i pedagogik och metodik har påverkan. Till en viss grad.

Jag vågar påstå att de flesta som hävdar att de lyckas få ett positivt utfall uppfyller en eller fler av följande tre faktorer;

  • Extremt motiverad och engagerad personal.
  • Obscena mängder resurser som andra skolenheter enbart kan drömma om.
  • Inte så svårt/komplext elevunderlag.

Jag har givetvis gärna fel här.

Kommentera

Många gånger då jag går hem slås jag av tankarna:

  • Varför måste eleverna bråka så mycket hela tiden?
  • Varför ignorerar de mig när jag säger till och ger instruktioner?
  • Varför måste jag höja rösten för att få en reaktion?

Efter att ha marinerat den initiala, autonoma tanken så slår det mig också:

Barnen har inte valt att gå i samma klass. De har inte ens valt att gå i skolan. Det är vi vuxna som har placerat dem där. Alla är inte kompatibla med varandra.

Än. Inte kompatibla med varandra än. För de skulle kunna bli. De blev ju det förr? Så varför upplever jag att det blir värre och svårare med det sociala för varje år som går? Är det jag som blir sämre som pedagog med åldern, tappar jag kontakt med ungdomen och går in i gubbvärlden? Eller är det samhället som förändras?

Det känns svårt att svara på.

Jag ser dock tankesätt om skolan som växer fram och tillåts dominera. Ordning och reda står på allas agenda. I och med en hårdare hållning i skolan så skjuts även ansvaret från skolan till eleven. Det är eleverna som ska passa in i normen och gör de inte det är det bestraffning som gäller.

”De som slutar blir bara fler och fler”

Det är så narrativet förs i debatten. Vi rör oss successivt bort från en skola för alla. Och när skolan släpper ansvaret för problem, då släpper man även förmågan att kunna påverka.

Barnen har börjat markera emot detta. Med all rätt! De orkar inte ses som problemet. De orkar inte bli missförstådda, skällda på och inte ha en aning om vad de ska göra eller vad som förväntas av dem. Så de slutar gå till skolan. Och de som slutar blir bara fler och fler.

Samtidigt, eller till följd av detta, så ges det mindre tid för lärare och personal att hantera dessa sociala aspekter. Gemensamma aktiviteter som friidrottsdagar, vandringar, skolbio etc tas bort. Det finns inte tid för de här aktiviteterna som skapar sammanhang och gemenskap. Viktiga värden för att kunna arbeta tillsammans i skolan. Det finns inte tid.

Hela tiden dessa ekonomiska begränsningar vi möter men inte kan göra någonting åt. Att den där personen som brukade vandra i korridoren försvinner. Aktiviteter på rastgården ställs in och läggs ner. Läraren hinner inte se sina elever utanför klassrummet, och till klassrummet följer konflikterna med. Och de blir fler.

”Så jag säger nej, sluta, lägg av”

Snart är det istället förväntat att alla elever ska vara kompatibla med varandra redan innan de kommer till skolan. Och de som inte är det ska markeras. Märkas. Det skrivs ordningskontrakt, skickas lappar hem för underskrift av vårdnadshavare och elev.

Nej, inte, sluta. Alla negativa beteenden förstärks och lyfts fram genom dessa magiska ord.

Och mitt i det här står jag som lärare. Jag kan inte förstå de lärare som pallar för det här trycket. Jag gör det inte. Trycket att på kort tid lyckas reda ut och finna lösningar mellan det normativa och det extraordinära.

Jag blir trött och matt. Jag hamnar på efterkälken och konflikthantering tar upp mer och mer av min tid. Metoderna jag använder blir inte direkt bättre av stressen. Stressen av att bemöta barns behov på ett dåligt sätt. Stressen av att förminska deras bekymmer och stressen av att så mycket tid krävs för att skapa ordning.

Så jag säger nej, sluta, lägg av. Jag blir upprörd när eleverna inte lyssnar på mig. In i den gamla skolans värderingar dras jag ständigt. Jag känner själv hur svårt det är att stå emot i mötet med elever som är utåtagerande. Som har lite svårt att sitta still och bara lyssna. Som är precis som jag när jag gick i skolan.

”Jag önskar att det fanns tid”

För allt pekar på att det är så här jag ska göra. Jag ska markera mot ordningsstörningarna. Jag ska skälla när eleven hamnar i affekt och kastar material. Det är så man skapar ordning i skolan. Hot, våld och kränkningar hanteras bäst genom nej, stopp och sluta.

Och det här känns så fel inom mig för jag vet hur det är att vara den missförstådda, svåra eleven. Som alltid blev tillsagd för precis allting. Jag vet vad det leder till. Det skapar en rädsla för vuxna och människor i allmänhet. Det uppfostrar elever till att bli rädda för att göra fel. Rädda för att misslyckas. Rädda för att leva fullt ut.

Så jag försöker slå undan den här nedärvda tanken. Den leder sällan till något bra. Men den håller sig ständigt närvarande. Även hos mig som med egenupplevd erfarenhet vet hur skadlig den kan vara.

Det jag önskar var att det fanns tid. Att det fanns personal som hade tid för eleverna. Tid att lyssna. Tid att förstå. Egentligen är det inte så konstigt att barn ”inte bara kan sköta sig”. Många barn ges aldrig förutsättningar för att kunna göra det.

Vart har alla dessa mjuka, viktiga värden tagit vägen från skolan?

Kommentera

När man har autism kan man ha svårt att dela med sig. Varför? Låt mig förklara.

När jag var liten och min lillebror och jag fick fredagsgodis brukade det hällas upp i en stor skål för oss att dela på. Det här gav mig närmast panik.

Tänk om det tar slut? Tänk om jag inte får äta dom sorterna jag vill ha? Tänk om jag inte blir nöjd? Det skapade en stor stress hos mig och ledde till hetsätning. Ett problem jag fortfarande som vuxen försöker jobba bort.

Jag förstår att detta lätt kan uppfattas som egoism hos mig. Att jag är en egoistisk person som bara vill roffa åt mig för mig själv och inte bryr mig om min lillebror. Jag ska försöka förklara varför det är en missuppfattning och inte stämmer.

Jag har en funktionsnedsättning. Den gör att jag har svårt för tidperspektivet. Tid ser jag som nu eller inte nu. Som en på- och avknapp. Allt eller inget.

Det medför att antingen får jag äta godis, eller så får jag aldrig äta godis igen. Antingen får jag den här chokladbiten eller så får jag aldrig äta den.

Så det brukade ofta bli bråk för mig och min lillebror. För tänk om han tar biten jag tänker så mycket på? Jag måste hinna före. Så vad är lösningen?

Jo, jag behöver hjälp att se framtidsperspektivet. Jag behöver få ett lugn och en trygghet. En garanti.

En så enkel sak som att ge oss en varsin skål med hälften var i gör det så mycket enklare för mig. Det skapar en trygghet att vara i kontroll. Att få veta att de här är mina godisar, jag bestämmer om dom och ingen kommer att ta dom ifrån mig.

Det fina med att vara i kontroll är att den här falska bilden av egoism försvinner. För helt plötsligt äter jag godis långsammare, min lillebror får slut på godis och jag ser det. Så jag bjuder honom från mina. Jag vill trots allt att han ska bli glad och må bra.

Så vad har det här med skolan att göra? Jo, precis samma sak händer i skolan. Eleven visar svårigheter att dela med sig av material, vill göra allting först. Vill stå först i kön, vill göra hinderbanan först på idrotten. Vill skriva på tavlan först. Även här behöver eleven få hjälp med framtidsperspektivet som saknas.

Hjälp eleven genom att berätta när det är hens tur. I frågor om att stå i led, följ en klasslista. I frågor när man ska räcka upp handen, nämn turordningen bland de elever som räcker upp. Till exempel: först Wilhelm, sen Sofia och sen Markus.

Att hjälpa autister med att se framtidsperspektivet gör att klasskamraterna kommer se ett helt annat barn. Det är social inkludering.

Kommentera

Ibland blossar diskussioner upp om hur vi kan NPF-säkra eller NPF-anpassa undervisningen. De som lyfter dessa perspektiv menar säkerligen väl, men sådana här ingångar blir missvisande.

Jag har autism, jag är inte autism. Det är lika stor skillnad på elever som befinner sig på det autistiska spektrumet som de som inte gör det.

Ja, det finns vissa karaktäristiska drag bland barn med adhd och/eller autism, men inget säger att det är en säkerhet att det kommer yttra sig på ett visst sätt i undervisningen. Ifall jag ska anpassa all undervisning utifrån diagnoskriterier kommer undervisningen inte bestå av annat än extra anpassningar.

Jag menar att så behöver det inte vara. För alla autister är olika. Alla med adhd är olika. Den miljön jag som lärare har satt upp och befinner mig i kan behöva vissa anpassningar som inte passar en generell mall. Därför är det viktiga ett lösningsfokuserat tankesätt snarare än NPF-säkrade klassrum.

Vi undervisar barn som är extroverta. Vi undervisar barn som är introverta. Och faktiskt har eleverna rätt till stöd oavsett om de har en diagnos eller inte. Det vi som lärare ska bemöta är symptomen som uppkommer. Därför är det farligt när en överlämning av ett barn börjar med en diagnosgenomgång. För mig som lärare finns det en risk att jag då väger in förväntningar på hur det här barnet ska bete sig i undervisningen.

”Det visar sig på lektionen vilket stöd eleven behöver

Problemet med förväntningar är att de lätt blir till fördomar och det finns en risk att de förverkligas, enbart för att jag har dessa tankar om att det är så barnet ska uppträda. Har jag förväntningar att jag ska möta ett impulsivt, utåtagerande barn så kommer jag per automatik att hålla ett extra öga på detta barn. Risken är att barnet får fler tillsägelser än andra barn. Barnet får inte chans att ta en annan roll utan jag ger barnet en roll på förhand. Barnet har fått den nedärvd.

Därför menar jag att det är irrelevant för mig som lärare att veta om en elev har adhd eller autism. Det kommer att visa sig på lektionen vilket stöd eleven behöver. Särskilt när det kommer till dessa två diagnoser som ofta karakteriserar sig i sociala sammanhang. För alla har rätt till stöd, oavsett om det är för en diagnos eller inte. Och de minst stigmatiserade anpassningarna är de som gäller för alla.

Ja, vi lärare behöver veta hur dyslexi, mutism, autism och adhd fungerar och kan se ut. Tillika behöver vi veta hur vi undervisar elever med en synnedsättning eller hörselnedsättning, eller elever som inte behärskar språket än. Men vi måste fortfarande se individen. Och individens behov skiljer sig åt, det är viktigt att komma ihåg.

Kommentera

Vi har samlats i klassrummet för att samtala om vårt gemensamma gymnasiearbete. Så glad jag var när vi skulle arbeta tillsammans. Så orolig jag är nu för att allt ska splittras.

Samarbetet med mina två bästa vänner känns som om det kommit till världens ände. Mentorn är där och försöker medla. Samarbetssvårigheterna går inte längre att hantera och allting grundar sig i att jag upplever att jag inte får vara delaktig i arbetet, något mina vänner inte håller med om.

”Men vad tycker du om det som Selma och Adriana säger då, Alex?” frågar vår mentor mig.

Jag får inte fram ett ljud. Inte ett knyst. Jag vet inte vad jag ska svara. Vad tycker jag? Det enda jag känner är rädsla. Rädsla för att bli lämnad ensam och utlämnad. Jag vill till varje pris att vi ska hålla ihop. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam.

”Hur vill du göra Alex, ska vi försöka eller ska vi splittra på oss?”. Min klasskamrat frågar mig med vänlig ton.

Jag svarar inte, jag kan inte svara. Jag har frusit till is. Stämbanden är helt stumma.

”Om du inte säger någonting kan vi ju inte gå vidare, Alex?”. Mentorn försöker en sista gång att nå ut till mig.

”Allt som finns kvar är en enda stor tomhet”

Ser dom inte att jag inte kan? Ser dom inte hur rädd jag är? Jag försöker gömma mig bakom min skärm. Sjunka in i mig själv. Genom mig själv. Försvinna, jag vill bara bort. Gråt inte, du får inte gråta. Det är allt jag tänker.

”Eftersom du inte säger något Alex så gör vi så att Selma och Adriana får fortsätta med projektet så får du göra ett eget”.

Det blir tomt. Allt blir tomt. All luft går ur mig och allt som finns kvar är en enda stor tomhet. Ur denna tomhet börjar ensamheten att växa, och ångesten. Gråt inte Alex, du får inte gråta.

Mina klasskamrater går ut ur klassrummet. Jag sitter kvar, förstenad.

Då brister det. Tårarna rinner ned.

Min mentor försöker prata med mig, men jag hör inte vad hon säger. Allt är bara tomt, en ljus tomhet och total osäkerhet. Jag är förlamad, kroppen är förlamad. Jag klarar inte av att röra på mig. Jag klarar inte av att fly.

Mentorn börjar bli irriterad. ”Varför sa du ingenting så vi kunde lösa det här? Hur ska vi göra nu?”.

Hur ska jag veta det? Hur sjutton skulle jag veta det? All min trygghet är ju borttagen nu.

Jag försöker samla kraft. Jag måste fly, jag vill bort. Bort från skolan. Aldrig komma tillbaka igen. Jag samlar den ilskan inom mig och lyckas återfå kontroll över kroppen. Jag reser mig upp, kollar fortfarande i marken och går ut genom klassrummet. Jag går ut genom skolan. Sen börjar jag springa. Jag springer så fort jag kan. Jag är van att bli lämnad ensam, det har jag alltid blivit.

Snälla, lämna mig inte ensam.

* * *

En mental låsning kan slå till på flera olika sätt. I det här fallet leder det till en apatisk känsla. Att hamna i ”fight or flight”-läget. Att inte kunna agera över huvud taget. Att enbart vara närvarande, men samtidigt inte ha kontroll över sin kropp. Att spela död, och hoppas att det jobbiga går över.

Det här är något som introverta barn oftare applicerar än extroverta. Det är vanligare att flickor med autism agerar så än pojkar med autism. Det är mer socialt accepterat, det stör inte direkt någon annan och är därför svårare att hantera.

Barn som hamnar i en sådan här mental låsning kan lätt uppfattas som att de inte vill ha hjälp och känns hopplösa.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm