När man har autism kan man ha svårt att dela med sig. Varför? Låt mig förklara.

När jag var liten och min lillebror och jag fick fredagsgodis brukade det hällas upp i en stor skål för oss att dela på. Det här gav mig närmast panik.

Tänk om det tar slut? Tänk om jag inte får äta dom sorterna jag vill ha? Tänk om jag inte blir nöjd? Det skapade en stor stress hos mig och ledde till hetsätning. Ett problem jag fortfarande som vuxen försöker jobba bort.

Jag förstår att detta lätt kan uppfattas som egoism hos mig. Att jag är en egoistisk person som bara vill roffa åt mig för mig själv och inte bryr mig om min lillebror. Jag ska försöka förklara varför det är en missuppfattning och inte stämmer.

Jag har en funktionsnedsättning. Den gör att jag har svårt för tidperspektivet. Tid ser jag som nu eller inte nu. Som en på- och avknapp. Allt eller inget.

Det medför att antingen får jag äta godis, eller så får jag aldrig äta godis igen. Antingen får jag den här chokladbiten eller så får jag aldrig äta den.

Så det brukade ofta bli bråk för mig och min lillebror. För tänk om han tar biten jag tänker så mycket på? Jag måste hinna före. Så vad är lösningen?

Jo, jag behöver hjälp att se framtidsperspektivet. Jag behöver få ett lugn och en trygghet. En garanti.

En så enkel sak som att ge oss en varsin skål med hälften var i gör det så mycket enklare för mig. Det skapar en trygghet att vara i kontroll. Att få veta att de här är mina godisar, jag bestämmer om dom och ingen kommer att ta dom ifrån mig.

Det fina med att vara i kontroll är att den här falska bilden av egoism försvinner. För helt plötsligt äter jag godis långsammare, min lillebror får slut på godis och jag ser det. Så jag bjuder honom från mina. Jag vill trots allt att han ska bli glad och må bra.

Så vad har det här med skolan att göra? Jo, precis samma sak händer i skolan. Eleven visar svårigheter att dela med sig av material, vill göra allting först. Vill stå först i kön, vill göra hinderbanan först på idrotten. Vill skriva på tavlan först. Även här behöver eleven få hjälp med framtidsperspektivet som saknas.

Hjälp eleven genom att berätta när det är hens tur. I frågor om att stå i led, följ en klasslista. I frågor när man ska räcka upp handen, nämn turordningen bland de elever som räcker upp. Till exempel: först Wilhelm, sen Sofia och sen Markus.

Att hjälpa autister med att se framtidsperspektivet gör att klasskamraterna kommer se ett helt annat barn. Det är social inkludering.

Kommentera

Ibland blossar diskussioner upp om hur vi kan NPF-säkra eller NPF-anpassa undervisningen. De som lyfter dessa perspektiv menar säkerligen väl, men sådana här ingångar blir missvisande.

Jag har autism, jag är inte autism. Det är lika stor skillnad på elever som befinner sig på det autistiska spektrumet som de som inte gör det.

Ja, det finns vissa karaktäristiska drag bland barn med adhd och/eller autism, men inget säger att det är en säkerhet att det kommer yttra sig på ett visst sätt i undervisningen. Ifall jag ska anpassa all undervisning utifrån diagnoskriterier kommer undervisningen inte bestå av annat än extra anpassningar.

Jag menar att så behöver det inte vara. För alla autister är olika. Alla med adhd är olika. Den miljön jag som lärare har satt upp och befinner mig i kan behöva vissa anpassningar som inte passar en generell mall. Därför är det viktiga ett lösningsfokuserat tankesätt snarare än NPF-säkrade klassrum.

Vi undervisar barn som är extroverta. Vi undervisar barn som är introverta. Och faktiskt har eleverna rätt till stöd oavsett om de har en diagnos eller inte. Det vi som lärare ska bemöta är symptomen som uppkommer. Därför är det farligt när en överlämning av ett barn börjar med en diagnosgenomgång. För mig som lärare finns det en risk att jag då väger in förväntningar på hur det här barnet ska bete sig i undervisningen.

”Det visar sig på lektionen vilket stöd eleven behöver

Problemet med förväntningar är att de lätt blir till fördomar och det finns en risk att de förverkligas, enbart för att jag har dessa tankar om att det är så barnet ska uppträda. Har jag förväntningar att jag ska möta ett impulsivt, utåtagerande barn så kommer jag per automatik att hålla ett extra öga på detta barn. Risken är att barnet får fler tillsägelser än andra barn. Barnet får inte chans att ta en annan roll utan jag ger barnet en roll på förhand. Barnet har fått den nedärvd.

Därför menar jag att det är irrelevant för mig som lärare att veta om en elev har adhd eller autism. Det kommer att visa sig på lektionen vilket stöd eleven behöver. Särskilt när det kommer till dessa två diagnoser som ofta karakteriserar sig i sociala sammanhang. För alla har rätt till stöd, oavsett om det är för en diagnos eller inte. Och de minst stigmatiserade anpassningarna är de som gäller för alla.

Ja, vi lärare behöver veta hur dyslexi, mutism, autism och adhd fungerar och kan se ut. Tillika behöver vi veta hur vi undervisar elever med en synnedsättning eller hörselnedsättning, eller elever som inte behärskar språket än. Men vi måste fortfarande se individen. Och individens behov skiljer sig åt, det är viktigt att komma ihåg.

Kommentera

Vi har samlats i klassrummet för att samtala om vårt gemensamma gymnasiearbete. Så glad jag var när vi skulle arbeta tillsammans. Så orolig jag är nu för att allt ska splittras.

Samarbetet med mina två bästa vänner känns som om det kommit till världens ände. Mentorn är där och försöker medla. Samarbetssvårigheterna går inte längre att hantera och allting grundar sig i att jag upplever att jag inte får vara delaktig i arbetet, något mina vänner inte håller med om.

”Men vad tycker du om det som Selma och Adriana säger då, Alex?” frågar vår mentor mig.

Jag får inte fram ett ljud. Inte ett knyst. Jag vet inte vad jag ska svara. Vad tycker jag? Det enda jag känner är rädsla. Rädsla för att bli lämnad ensam och utlämnad. Jag vill till varje pris att vi ska hålla ihop. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam.

”Hur vill du göra Alex, ska vi försöka eller ska vi splittra på oss?”. Min klasskamrat frågar mig med vänlig ton.

Jag svarar inte, jag kan inte svara. Jag har frusit till is. Stämbanden är helt stumma.

”Om du inte säger någonting kan vi ju inte gå vidare, Alex?”. Mentorn försöker en sista gång att nå ut till mig.

”Allt som finns kvar är en enda stor tomhet”

Ser dom inte att jag inte kan? Ser dom inte hur rädd jag är? Jag försöker gömma mig bakom min skärm. Sjunka in i mig själv. Genom mig själv. Försvinna, jag vill bara bort. Gråt inte, du får inte gråta. Det är allt jag tänker.

”Eftersom du inte säger något Alex så gör vi så att Selma och Adriana får fortsätta med projektet så får du göra ett eget”.

Det blir tomt. Allt blir tomt. All luft går ur mig och allt som finns kvar är en enda stor tomhet. Ur denna tomhet börjar ensamheten att växa, och ångesten. Gråt inte Alex, du får inte gråta.

Mina klasskamrater går ut ur klassrummet. Jag sitter kvar, förstenad.

Då brister det. Tårarna rinner ned.

Min mentor försöker prata med mig, men jag hör inte vad hon säger. Allt är bara tomt, en ljus tomhet och total osäkerhet. Jag är förlamad, kroppen är förlamad. Jag klarar inte av att röra på mig. Jag klarar inte av att fly.

Mentorn börjar bli irriterad. ”Varför sa du ingenting så vi kunde lösa det här? Hur ska vi göra nu?”.

Hur ska jag veta det? Hur sjutton skulle jag veta det? All min trygghet är ju borttagen nu.

Jag försöker samla kraft. Jag måste fly, jag vill bort. Bort från skolan. Aldrig komma tillbaka igen. Jag samlar den ilskan inom mig och lyckas återfå kontroll över kroppen. Jag reser mig upp, kollar fortfarande i marken och går ut genom klassrummet. Jag går ut genom skolan. Sen börjar jag springa. Jag springer så fort jag kan. Jag är van att bli lämnad ensam, det har jag alltid blivit.

Snälla, lämna mig inte ensam.

* * *

En mental låsning kan slå till på flera olika sätt. I det här fallet leder det till en apatisk känsla. Att hamna i ”fight or flight”-läget. Att inte kunna agera över huvud taget. Att enbart vara närvarande, men samtidigt inte ha kontroll över sin kropp. Att spela död, och hoppas att det jobbiga går över.

Det här är något som introverta barn oftare applicerar än extroverta. Det är vanligare att flickor med autism agerar så än pojkar med autism. Det är mer socialt accepterat, det stör inte direkt någon annan och är därför svårare att hantera.

Barn som hamnar i en sådan här mental låsning kan lätt uppfattas som att de inte vill ha hjälp och känns hopplösa.

Kommentera

Ett fenomen finner jag väldigt lustigt. Ni vet det där med att det finns de som tror det går att flytta ”extra skickliga” lärare till utsatta områden och överösa dem med pengar så kommer skolresultaten att skjuta i höjden? Det är totalt orimligt.

Jag ska ge ett exempel.

Jag har nyligen fått en ny idrottslärarkollega. En oerhört skicklig lärare med god koll på betyg och bedömning. Ämneskunnig och intresserad av ämnet över lag. Han fick en chock först när han kom till vår skola.

”Ungarna lyssnar ju inte här!”

”Nej, vad hade du förväntat dig?”

”På min förra skola, då satt alla som ljus. Alla ville prestera.”

Och innan någon anklagar min arbetsplats för att vara stökig – det är den inte. Jag skulle klassa den som en typisk skola. Många elever vill prestera. Alla elever är trevliga och vill innerst inne väl. Det blir bara lite tokigt ibland, och alla älskar inte skolan villkorslöst eller har föräldrar med långtgående planer för dem.

Så tillbaka till min kollega och hans tidigare arbetsplats. Han satte väldigt många A:n. Det var nästan hårt att sätta B på vissa elever. Så duktiga var klasserna. Det var på riktigt en väldigt hög nivå, inga glädjebetyg.

På vår skola har vi en större fördelning. Där har vi en hel del som kommer få E, C och A. Vi har hela skalan. Många elever är helt nöjda med ett kommande E i betyg. Varför har detta en relevans då?

Jo, en skulle kunna säga att min kollega är en särskilt skicklig lärare som gav upphov till så höga betyg och högpresterande elever. Hade någon sett hans lektioner på förra skolan hade han säkerligen dömts som en sådan. Allt fungerade ju kanonbra! Lika bra att erbjuda 50 000 i månaden och skicka honom till en skola i Tensta. Då kommer eleverna på den skolan börja prestera också! Givetvis är det inte så det fungerar i verkligheten.

Lärare är skickliga på olika delar. Och det är svårt – kanske till och med omöjligt – att jämföra lärare sinsemellan för att så många parametrar skiljer sig åt. En lärare blir duktig på sin arena, med sina elever. Det blir ens naturliga miljö. Ens habitat.

När den här miljön inte fungerar anser jag att det i flest fall beror på sådant som är bortom lärarens kontroll att påverka. Att enbart rikta insatser mot läraren, eller till och med helt byta ut denne, är inte hållbart. För det är något annat som skaver. Förmodligen ligger det för mycket på bordet för läraren. Och visst, vissa klarar av en tyngre arbetsbörda än vad andra gör.

Det jag vill ha sagt är att en skicklig lärare i innerstan blir inte skicklig per automatik i orten.

Det är större risk att denna lärare bränner ut sig i panik av den skilda miljön. Därför vill jag bestämt hävda att de som jobbar på förortsskolorna, med stor sannolikhet, är extremt skickliga lärare. Annars hade de inte jobbat kvar där. Det orkar man inte som lärare.

Så ska några hyllas – och lyftas – så är det våra lärare som idag är verksamma i förorten. Ge inte bara alla dessa 50 000 i månaden. Ge dessa lärare en dräglig arbetsmiljö med få undervisningstimmar och mycket tid mellan lektioner. Ge dessa lärare många kollegor.

Det är så de har tid att bemöta de oroliga själarna som behöver lite extra uppskattning. Det är så de får ork att erbjuda egna extra grupper där de som vill, och behöver, kan få extra stöd i matten. Det är så samhället kan se till att engagerade lärare befinner sig där de behövs som mest. I socioekonomiskt utsatta området. Och allt börjar med de lärare som redan är där.

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där.

Kommentera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.