Vi har samlats i klassrummet för att samtala om vårt gemensamma gymnasiearbete. Så glad jag var när vi skulle arbeta tillsammans. Så orolig jag är nu för att allt ska splittras.

Samarbetet med mina två bästa vänner känns som om det kommit till världens ände. Mentorn är där och försöker medla. Samarbetssvårigheterna går inte längre att hantera och allting grundar sig i att jag upplever att jag inte får vara delaktig i arbetet, något mina vänner inte håller med om.

”Men vad tycker du om det som Selma och Adriana säger då, Alex?” frågar vår mentor mig.

Jag får inte fram ett ljud. Inte ett knyst. Jag vet inte vad jag ska svara. Vad tycker jag? Det enda jag känner är rädsla. Rädsla för att bli lämnad ensam och utlämnad. Jag vill till varje pris att vi ska hålla ihop. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam.

”Hur vill du göra Alex, ska vi försöka eller ska vi splittra på oss?”. Min klasskamrat frågar mig med vänlig ton.

Jag svarar inte, jag kan inte svara. Jag har frusit till is. Stämbanden är helt stumma.

”Om du inte säger någonting kan vi ju inte gå vidare, Alex?”. Mentorn försöker en sista gång att nå ut till mig.

”Allt som finns kvar är en enda stor tomhet”

Ser dom inte att jag inte kan? Ser dom inte hur rädd jag är? Jag försöker gömma mig bakom min skärm. Sjunka in i mig själv. Genom mig själv. Försvinna, jag vill bara bort. Gråt inte, du får inte gråta. Det är allt jag tänker.

”Eftersom du inte säger något Alex så gör vi så att Selma och Adriana får fortsätta med projektet så får du göra ett eget”.

Det blir tomt. Allt blir tomt. All luft går ur mig och allt som finns kvar är en enda stor tomhet. Ur denna tomhet börjar ensamheten att växa, och ångesten. Gråt inte Alex, du får inte gråta.

Mina klasskamrater går ut ur klassrummet. Jag sitter kvar, förstenad.

Då brister det. Tårarna rinner ned.

Min mentor försöker prata med mig, men jag hör inte vad hon säger. Allt är bara tomt, en ljus tomhet och total osäkerhet. Jag är förlamad, kroppen är förlamad. Jag klarar inte av att röra på mig. Jag klarar inte av att fly.

Mentorn börjar bli irriterad. ”Varför sa du ingenting så vi kunde lösa det här? Hur ska vi göra nu?”.

Hur ska jag veta det? Hur sjutton skulle jag veta det? All min trygghet är ju borttagen nu.

Jag försöker samla kraft. Jag måste fly, jag vill bort. Bort från skolan. Aldrig komma tillbaka igen. Jag samlar den ilskan inom mig och lyckas återfå kontroll över kroppen. Jag reser mig upp, kollar fortfarande i marken och går ut genom klassrummet. Jag går ut genom skolan. Sen börjar jag springa. Jag springer så fort jag kan. Jag är van att bli lämnad ensam, det har jag alltid blivit.

Snälla, lämna mig inte ensam.

* * *

En mental låsning kan slå till på flera olika sätt. I det här fallet leder det till en apatisk känsla. Att hamna i ”fight or flight”-läget. Att inte kunna agera över huvud taget. Att enbart vara närvarande, men samtidigt inte ha kontroll över sin kropp. Att spela död, och hoppas att det jobbiga går över.

Det här är något som introverta barn oftare applicerar än extroverta. Det är vanligare att flickor med autism agerar så än pojkar med autism. Det är mer socialt accepterat, det stör inte direkt någon annan och är därför svårare att hantera.

Barn som hamnar i en sådan här mental låsning kan lätt uppfattas som att de inte vill ha hjälp och känns hopplösa.

Kommentera

Ett fenomen finner jag väldigt lustigt. Ni vet det där med att det finns de som tror det går att flytta ”extra skickliga” lärare till utsatta områden och överösa dem med pengar så kommer skolresultaten att skjuta i höjden? Det är totalt orimligt.

Jag ska ge ett exempel.

Jag har nyligen fått en ny idrottslärarkollega. En oerhört skicklig lärare med god koll på betyg och bedömning. Ämneskunnig och intresserad av ämnet över lag. Han fick en chock först när han kom till vår skola.  

”Ungarna lyssnar ju inte här!”

”Nej, vad hade du förväntat dig?”

”På min förra skola, då satt alla som ljus. Alla ville prestera.”

Och innan någon anklagar min arbetsplats för att vara stökig – det är den inte. Jag skulle klassa den som en typisk skola. Många elever vill prestera. Alla elever är trevliga och vill innerst inne väl. Det blir bara lite tokigt ibland, och alla älskar inte skolan villkorslöst eller har föräldrar med långtgående planer för dem.

Så tillbaka till min kollega och hans tidigare arbetsplats. Han satte väldigt många A:n. Det var nästan hårt att sätta B på vissa elever. Så duktiga var klasserna. Det var på riktigt en väldigt hög nivå, inga glädjebetyg.

På vår skola har vi en större fördelning. Där har vi en hel del som kommer få E, C och A. Vi har hela skalan. Många elever är helt nöjda med ett kommande E i betyg. Varför har detta en relevans då?

Jo, en skulle kunna säga att min kollega är en särskilt skicklig lärare som gav upphov till så höga betyg och högpresterande elever. Hade någon sett hans lektioner på förra skolan hade han säkerligen dömts som en sådan. Allt fungerade ju kanonbra! Lika bra att erbjuda 50 000 i månaden och skicka honom till en skola i Tensta. Då kommer eleverna på den skolan börja prestera också! Givetvis är det inte så det fungerar i verkligheten.

Lärare är skickliga på olika delar. Och det är svårt – kanske till och med omöjligt – att jämföra lärare sinsemellan för att så många parametrar skiljer sig åt. En lärare blir duktig på sin arena, med sina elever. Det blir ens naturliga miljö. Ens habitat. 

När den här miljön inte fungerar anser jag att det i flest fall beror på sådant som är bortom lärarens kontroll att påverka. Att enbart rikta insatser mot läraren, eller till och med helt byta ut denne, är inte hållbart. För det är något annat som skaver. Förmodligen ligger det för mycket på bordet för läraren. Och visst, vissa klarar av en tyngre arbetsbörda än vad andra gör.

Det jag vill ha sagt är att en skicklig lärare i innerstan blir inte skicklig per automatik i orten.

Det är större risk att denna lärare bränner ut sig i panik av den skilda miljön. Därför vill jag bestämt hävda att de som jobbar på förortsskolorna, med stor sannolikhet, är extremt skickliga lärare. Annars hade de inte jobbat kvar där. Det orkar man inte som lärare.

Så ska några hyllas – och lyftas – så är det våra lärare som idag är verksamma i förorten. Ge inte bara alla dessa 50 000 i månaden. Ge dessa lärare en dräglig arbetsmiljö med få undervisningstimmar och mycket tid mellan lektioner. Ge dessa lärare många kollegor. 

Det är så de har tid att bemöta de oroliga själarna som behöver lite extra uppskattning. Det är så de får ork att erbjuda egna extra grupper där de som vill, och behöver, kan få extra stöd i matten. Det är så samhället kan se till att engagerade lärare befinner sig där de behövs som mest. I socioekonomiskt utsatta området. Och allt börjar med de lärare som redan är där.

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där.

Kommentera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Kommentera

På väg till matsalen ser jag en elev sitta ensam i korridoren. Någonting stod inte rätt till och jag kände ett behov av att ta reda på vad som var fel.

– Jag tänker inte gå till matsalen och äta den jäkla skitmaten.

– Ah, tycker du det är äcklig mat idag?

– Det är nästan alltid äcklig mat här! Dom vet inte vad barn vill ha, dom gör bara det dom själva tycker om och andra vuxna.

– Om du fick bestämma, vad hade du velat ha för mat då?

– Pasta, köttbullar. Sånt som barn gillar! Enkel mat, det är inga barns som vill äta fisk med massa röror på! sa eleven upprört. Alltid ska de vara någon röra eller äcklig sås och man får inte ens välja om man ska ha den eller inte! Det är redan färdigblandat.

– Tycker det låter som något vi kan ta upp med matrådet! Det är viktigt det du säger och jag tror det finns fler som upplever samma sak. Nu är det tyvärr så att jag måste gå och äta, annars blir jag sen till min lektion!

– Jag tänker INTE gå till matsalen, jag vill inte äta någon äckelmat.

– Nej det förstår jag och jag tänker inte tvinga dig såklart. Men jag skulle däremot jättegärna prata mer med dig om vad du tycker vore bra mat att ha i skolan.

– Okej då, jag kan väl följa med men jag tänker INTE äta!

Vi gick tillsammans till matsalen, pratade om vem det kan vara som bestämmer över vad det serveras för mat på skolan. Är det rektorn, kökschefen – eller någon rund liten farbror på kommunen?

När vi kommer fram till matsalskön sneglar jag mot eleven. Jag känner av elevens oro över situationen. Eleven har ju trots allt tidigare sagt att hen absolut inte ska äta av maten. Hur kommer det bli nu när vi tillsammans står i kön för att ta mat?

– Du kan väl åtminstone äta lite?

– Ser du! det var inte så farligt att ta lite mat.

– Var det verkligen så äckligt som du trodde?

– Man måste äta för att orka! nästa gång kanske du lyssnar direkt när jag säger till.

Själv har jag varit som barn i en sådan situation flera gånger. En vuxen som bygger upp ens tillit bara för att i slutet förminska ens problem och åsikter. Som att det inte skulle vara tillräckligt så även bli ljugen rätt upp i ansiktet då förutsättningarna ändrats när man väl kom till matsalen.

Inte konstigt att det är svårt att lita på vuxna.

Den här eleven uppvisade en god förmåga att förmedla vad som är bekymret. Jag har tidigare noterat att barn, ofta med en diagnos inom autismspektrum, har svårt när det kommer till mat. Det får konsekvenser för deras skoldag.

Så vad är problemet?

Jo, har man en diagnos mot adhd eller autistiskspektrum finns det ofta en perceptuellkänslighet. En känslighet för ljud vet de flesta i skolan att det medför. Men ljud är bara ett av våra sinnesintryck. Känsel, smak och syn är också berörda. Maten kan se, kännas, eller smaka på ett sätt som upplevs som fel. Grönsaker ska vara kalla, knäckebrödet ska vara hårt och potatisen ska vara varm. Annars blir det fel, då blir det ”äckligt”. Så strikt kan ett barn uppleva mat, och det måste vi kunna bemöta utan att använda oss av tvång.

Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att förmedla sina bekymmer. Det i sig kan bero på flera saker, allt ifrån ordförråd, analytiskförmåga med mera.

Det finns ytterligare ett perspektiv som utgår ifrån Ross Greenes arbete. Greene är lektor i psykologi vid Harvard medical school i USA och författare till boken ”Vilse i skolan”. Främst känd för att slå hål på myten att ”barn gör rätt om de vill” med ersättningen att ”barn gör rätt om de kan”. Greenes arbete har även haft betydelse i framtagandet av låg-affektivt bemötande.  

Det Greene beskriver är att barn är vana att inte få sina bekymmer validerade utan får istället lägga dem åt sidan där vuxnas eller gruppens bekymmer har företräde.

Tar man sig inte tid att lyssna in barnet utan stressar igenom empatisteget medför det en risk att barnet inte känner sig delaktig i problemlösningen. Det i sin tur gör att barnet inte får någon inre motivation för att bemöta bekymret utan inriktar sig istället på att förtränga och undvika bekymret. Som pedagog får man då inte en tillräckligt tydlig bild av behovet och det blir svårt att korrekt bemöta det. Barnet tappar även på sikt intresset att vilja delge vad som upplevs som jobbigt. 

Det kan leda till att, enligt Greene, pedagogen gör en bedömning som ofta är felaktig. Nämligen att det är barnets vilja att göra rätt som saknas. Det tankesättet medför ofta metoder med belöning och straff med strävan att ge barnet anledning och en viss fingervisning till att ”välja rätt”.

I en matsituation skulle det kunna ses genom belöningar som ”du får glass när du ätit upp” eller straff som ”du får inte gå förrän du har smakat”.

Dessutom kan förminskandet av barnets problem leda till att de väljer att undvika att kommunicera sina bekymmer till en vuxen eftersom att det i sig får negativa konsekvenser.

Det stämmer att barnen måste äta för att orka med skoldagen, men att argumentera genom att förminska barnets bekymmer löser inte problemet. Att säga ”du måste äta för att orka” sätter en skuld som barnet inte klarar av.

Det är också svårt att argumentera emot ett sådant argument eftersom det stämmer. Får vi inte i oss tillräckligt med näring blir man trött, lättretlig, får svårt att koncentrera sig. Sitta still och göra något som inte är stimulerande blir outhärdligt.

Det förstärker många av de drag som är relaterat till en diagnos och tänker man sig inte för blir diagnosen orsaken till beteendet istället för bristen i näring. 

Det här vet många barn redan om. Problemet ligger i utgångspunkten av argumentet. Här utgår man ifrån att barnet inte vill äta, att barnet inte förstår vad det får för konsekvenser istället för att lyssna in barnets bekymmer och försöka förstå vad det är som gör att barnet inte kan äta maten.

Är det skolans uppdrag att tvinga barn sådant de inte klarar av? Frågan är vad barnen lär sig av det i längden.

Ross Greene skulle nog svara att barnen hittar andra vägar att undvika maten på och det som tar stryk är kommunikationen och tilliten till de vuxna. Barnets upplevda obehag förminskas här istället för att valideras vilket kommer sprida sig till andra situationer som upplevs som för obehagliga.

Det finns ingen anledning att ta upp det som är jobbigt om ingen lyssnar. Blir situationen dessutom värre av att man tar upp det kommer det aktivt att undvikas där barnet lär sig gå bakom ryggen och ljuga för att slippa bli tillrättavisad eller bestraffad. Allt detta bara för att maten inte var aptitlig.  

Så, vad kan man göra?

Till att börja med gäller det att lyssna på vad barnet har att säga. Skapa en bild av vad bekymret är med en ingångspunkt att det är befogat. Oavsett vad det kommer leda till i matfrågan så kommer barnet känna sig validerat och få en tillit till den vuxne.

Det kommer inte bli bättre av att exponera sig för problemet genom en yttre motivation där man tvingas äta något som upplevs som oätligt. Däremot när det finns en inre motivation att testa nya saker bör detta uppmuntras och alltid få en positiv respons. Oavsett om barnet tycker om det hen provade eller inte.

”Du testade något du inte ätit förut, helt av egen vilja, nu vet du att du tycker/tycker inte om det, bra jobbat!”

Det är så man lär sig uppskatta de som är okänt – alternativet erbjuds, men det är kravlöst.

En mer radikal helhetslösning är att bryta ned maten i komponenter i matsalen. Fiskbullarna måste inte ha sås på sig när de serveras, de behöver inte heller ligga i riset utan allt detta kan var uppdelat och separerat. Det förändrar inte vad som serveras, men det gör stor skillnad för barnen.

Det finns goda exempel på matsalar i våra skolor som redan genomför anpassningar för barn som har svårt med maten, även de utan diagnos. De får veckans matsedel upp till två veckor innan och kan där byta ut maträtter mot andra alternativ. Tillsammans med barnet blir man då problemlösare, barnet blir delaktig i att eliminera de maträtter som skapar bekymmer. Här med utgångspunkten att barn gör rätt om de kan.

Det är svårt att säga hur många fler barn som skulle klara av sin skoldag ifall de fick möjligheten att äta ordentligt och hur många som skulle slippa få en stämpel som problembarn. Det viktiga att ta med sig är kännedomen kring dessa perceptuella svårigheter och vad skolan har för möjlighet att bemöta dem.

Dessutom vinner man alltid på att empatiskt lyssna till och validera ett barns bekymmer.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.