Varför kan inte barnen bara sköta sig?

Många gånger då jag går hem slås jag av tankarna:

• Varför måste eleverna bråka så mycket hela tiden?
• Varför ignorerar de mig när jag säger till och ger instruktioner?
• Varför måste jag höja rösten för att få en reaktion?

Efter att ha marinerat den initiala, autonoma tanken så slår det mig också:

Barnen har inte valt att gå i samma klass. De har inte ens valt att gå i skolan. Det är vi vuxna som har placerat dem där. Alla är inte kompatibla med varandra.

Än. Inte kompatibla med varandra än. För de skulle kunna bli. De blev ju det förr? Så varför upplever jag att det blir värre och svårare med det sociala för varje år som går? Är det jag som blir sämre som pedagog med åldern, tappar jag kontakt med ungdomen och går in i gubbvärlden? Eller är det samhället som förändras?

Det känns svårt att svara på.

Jag ser dock tankesätt om skolan som växer fram och tillåts dominera. Ordning och reda står på allas agenda. I och med en hårdare hållning i skolan så skjuts även ansvaret från skolan till eleven. Det är eleverna som ska passa in i normen och gör de inte det är det bestraffning som gäller.

”De som slutar blir bara fler och fler”

Det är så narrativet förs i debatten. Vi rör oss successivt bort från en skola för alla. Och när skolan släpper ansvaret för problem, då släpper man även förmågan att kunna påverka.

Barnen har börjat markera emot detta. Med all rätt! De orkar inte ses som problemet. De orkar inte bli missförstådda, skällda på och inte ha en aning om vad de ska göra eller vad som förväntas av dem. Så de slutar gå till skolan. Och de som slutar blir bara fler och fler.

Samtidigt, eller till följd av detta, så ges det mindre tid för lärare och personal att hantera dessa sociala aspekter. Gemensamma aktiviteter som friidrottsdagar, vandringar, skolbio etc tas bort. Det finns inte tid för de här aktiviteterna som skapar sammanhang och gemenskap. Viktiga värden för att kunna arbeta tillsammans i skolan. Det finns inte tid.

Hela tiden dessa ekonomiska begränsningar vi möter men inte kan göra någonting åt. Att den där personen som brukade vandra i korridoren försvinner. Aktiviteter på rastgården ställs in och läggs ner. Läraren hinner inte se sina elever utanför klassrummet, och till klassrummet följer konflikterna med. Och de blir fler.

”Så jag säger nej, sluta, lägg av”

Snart är det istället förväntat att alla elever ska vara kompatibla med varandra redan innan de kommer till skolan. Och de som inte är det ska markeras. Märkas. Det skrivs ordningskontrakt, skickas lappar hem för underskrift av vårdnadshavare och elev.

Nej, inte, sluta. Alla negativa beteenden förstärks och lyfts fram genom dessa magiska ord.

Och mitt i det här står jag som lärare. Jag kan inte förstå de lärare som pallar för det här trycket. Jag gör det inte. Trycket att på kort tid lyckas reda ut och finna lösningar mellan det normativa och det extraordinära.

Jag blir trött och matt. Jag hamnar på efterkälken och konflikthantering tar upp mer och mer av min tid. Metoderna jag använder blir inte direkt bättre av stressen. Stressen av att bemöta barns behov på ett dåligt sätt. Stressen av att förminska deras bekymmer och stressen av att så mycket tid krävs för att skapa ordning.

Så jag säger nej, sluta, lägg av. Jag blir upprörd när eleverna inte lyssnar på mig. In i den gamla skolans värderingar dras jag ständigt. Jag känner själv hur svårt det är att stå emot i mötet med elever som är utåtagerande. Som har lite svårt att sitta still och bara lyssna. Som är precis som jag när jag gick i skolan.

”Jag önskar att det fanns tid”

För allt pekar på att det är så här jag ska göra. Jag ska markera mot ordningsstörningarna. Jag ska skälla när eleven hamnar i affekt och kastar material. Det är så man skapar ordning i skolan. Hot, våld och kränkningar hanteras bäst genom nej, stopp och sluta.

Och det här känns så fel inom mig för jag vet hur det är att vara den missförstådda, svåra eleven. Som alltid blev tillsagd för precis allting. Jag vet vad det leder till. Det skapar en rädsla för vuxna och människor i allmänhet. Det uppfostrar elever till att bli rädda för att göra fel. Rädda för att misslyckas. Rädda för att leva fullt ut.

Så jag försöker slå undan den här nedärvda tanken. Den leder sällan till något bra. Men den håller sig ständigt närvarande. Även hos mig som med egenupplevd erfarenhet vet hur skadlig den kan vara.

Det jag önskar var att det fanns tid. Att det fanns personal som hade tid för eleverna. Tid att lyssna. Tid att förstå. Egentligen är det inte så konstigt att barn ”inte bara kan sköta sig”. Många barn ges aldrig förutsättningar för att kunna göra det.

Vart har alla dessa mjuka, viktiga värden tagit vägen från skolan?