Ett fenomen finner jag väldigt lustigt. Ni vet det där med att det finns de som tror det går att flytta ”extra skickliga” lärare till utsatta områden och överösa dem med pengar så kommer skolresultaten att skjuta i höjden? Det är totalt orimligt.

Jag ska ge ett exempel.

Jag har nyligen fått en ny idrottslärarkollega. En oerhört skicklig lärare med god koll på betyg och bedömning. Ämneskunnig och intresserad av ämnet över lag. Han fick en chock först när han kom till vår skola.

”Ungarna lyssnar ju inte här!”

”Nej, vad hade du förväntat dig?”

”På min förra skola, då satt alla som ljus. Alla ville prestera.”

Och innan någon anklagar min arbetsplats för att vara stökig – det är den inte. Jag skulle klassa den som en typisk skola. Många elever vill prestera. Alla elever är trevliga och vill innerst inne väl. Det blir bara lite tokigt ibland, och alla älskar inte skolan villkorslöst eller har föräldrar med långtgående planer för dem.

Så tillbaka till min kollega och hans tidigare arbetsplats. Han satte väldigt många A:n. Det var nästan hårt att sätta B på vissa elever. Så duktiga var klasserna. Det var på riktigt en väldigt hög nivå, inga glädjebetyg.

På vår skola har vi en större fördelning. Där har vi en hel del som kommer få E, C och A. Vi har hela skalan. Många elever är helt nöjda med ett kommande E i betyg. Varför har detta en relevans då?

Jo, en skulle kunna säga att min kollega är en särskilt skicklig lärare som gav upphov till så höga betyg och högpresterande elever. Hade någon sett hans lektioner på förra skolan hade han säkerligen dömts som en sådan. Allt fungerade ju kanonbra! Lika bra att erbjuda 50 000 i månaden och skicka honom till en skola i Tensta. Då kommer eleverna på den skolan börja prestera också! Givetvis är det inte så det fungerar i verkligheten.

Lärare är skickliga på olika delar. Och det är svårt – kanske till och med omöjligt – att jämföra lärare sinsemellan för att så många parametrar skiljer sig åt. En lärare blir duktig på sin arena, med sina elever. Det blir ens naturliga miljö. Ens habitat.

När den här miljön inte fungerar anser jag att det i flest fall beror på sådant som är bortom lärarens kontroll att påverka. Att enbart rikta insatser mot läraren, eller till och med helt byta ut denne, är inte hållbart. För det är något annat som skaver. Förmodligen ligger det för mycket på bordet för läraren. Och visst, vissa klarar av en tyngre arbetsbörda än vad andra gör.

Det jag vill ha sagt är att en skicklig lärare i innerstan blir inte skicklig per automatik i orten.

Det är större risk att denna lärare bränner ut sig i panik av den skilda miljön. Därför vill jag bestämt hävda att de som jobbar på förortsskolorna, med stor sannolikhet, är extremt skickliga lärare. Annars hade de inte jobbat kvar där. Det orkar man inte som lärare.

Så ska några hyllas – och lyftas – så är det våra lärare som idag är verksamma i förorten. Ge inte bara alla dessa 50 000 i månaden. Ge dessa lärare en dräglig arbetsmiljö med få undervisningstimmar och mycket tid mellan lektioner. Ge dessa lärare många kollegor.

Det är så de har tid att bemöta de oroliga själarna som behöver lite extra uppskattning. Det är så de får ork att erbjuda egna extra grupper där de som vill, och behöver, kan få extra stöd i matten. Det är så samhället kan se till att engagerade lärare befinner sig där de behövs som mest. I socioekonomiskt utsatta området. Och allt börjar med de lärare som redan är där.

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där.

Kommentera

Ibland har jag skrikit så mycket åt barn att jag blir helt raspig i halsen.

Det finns vissa barn som man verkligen behöver skrika åt för att nå fram till. Vissa barn är så vana att bara få köra på utan att någon vuxen ser och säger något att de blir närmast förvånade när man faktiskt säger till.

Det tycker jag faktiskt är helt oacceptabelt. Så jag brukar markera, högt och tydligt, så alla i klassen ser och hör vad dessa elever gör.

”Shit, vilken grym rush du la där!”

”Hörrni, titta! Här är någon som verkligen vet hur man värmer upp!”

”Åh vad härligt att du skyndar dig så snabbt till samlingen.”

”Kanon att ni kollar hur det gick när han ramla, det gör mig glad att se!”

”Ojojoj, vad du tar i! Du är van att verkligen kämpa, det ser jag det!”

”Wow, nu kämpar ni ju allihopa! Vad härligt, ta i! Spriiing! Kötta!”

Det är exempel på det jag brukar skrika åt mina elever. Många barn är inte vana att få höra hur duktiga de är. Men det är de verkligen värda att höra. Och jag tror att det är viktigt att andra får höra och se när de gör bra ifrån sig. Särskilt vissa barn. 

Ett barn som ofta hamnar i situationer där hen gör sociala misstag – eller kliver över linjen för vad som anses vara acceptabelt för andra – riskerar att få en sådan stämpel av klasskamraterna och även av lärarna. 

En gör inte det för att vara elak, utan det är en direkt konsekvens av hur vi människor fungerar med vårt kategoriska tänkande. Så vi dömer ut dessa elever, och ju längre tid som går desto mer cementeras den rollen att det här barnet misslyckas ofta och brukar ställa till det. 

Men alla barn vill lyckas. Alla barn vill vara duktiga. Och det vi uppmärksammar förstärker vi. Därför är det min roll som lärare att se när sådana här förutfattade meningar finns och det blir min skyldighet att rikta om fokus från det som kan bli dåligt till det barnet göt bra. 

Så hjälper jag barnets omgivning att ge positiv bekräftelse istället för negativ. Så förhindrar jag som lärare att en elev utvecklar en skadlig relation till sin omgivning.

Så jag kommer nog fortsätta skrika på. Särskilt till de barnen som ofta gör fel. För de behöver få höra när de är duktiga och lyckas!

Kommentera

Man måste lära sig att jobba och umgås med andra.

Det är ett argument jag stött på några gånger i skolans värld. Och visst, det är en bra egenskap att kunna jobba med många olika typer av personer. Men för mig smakar det påståendet ändå lite surt i munnen. Särskilt sett till skolan.

För i skolan arbetar barn. Och barn har kommit olika långt i sin utveckling. Det är således ingen vanlig arbetsplats. Och även på en vanlig arbetsplats tenderar vi människor att söka oss till likasinnade. Till våra vänner.

För någon idrottslektion hade jag ultimate-frisbee med en klass. Vi var uppdelade på två planer och efter ett tag ser jag att min uppdelning inte blev bra. Det var för få i ett av lagen på ena planen och för många i ett på den andra. En sådan där typisk sak som man brukar inse när en ska dela in elever som är taggade på att bli fysiskt aktiva. Jag ber en elev byta sitt lekband och gå över till ett annat lag.

Upprörd stämning uppstår hos eleven. Det var inte något utåtagerande utan mer en suck av undergivenhet att behöva byta plan. Eleven står ett tag och funderar om hen ska ge vika och göra som jag bad om eller inte – men väljer till sist att underkasta sig min begäran. Och det fick mig att fundera lite.

Jag observerade denne elev under spelets gång. Hen var passiv, rörde inte frisbeen en enda gång. Efter en stund stod hen på sidan och kollade på. Jag går då fram till eleven.

– Vill du byta till det laget du var i från början? frågar jag.

Eleven skiner upp och närmast kastar sig över till andra planen.

Väl där är eleven aktiv och delaktig i spelet. Levererar passningar, tar löpningar och gör sig spelbar. Då slår det mig – i det laget befann sig hens bästa kompis.

Efter lektionen är dessa två de som är sist kvar att gå ned ifrån parken som är vårt lekområde.

– Jag såg att ni jobbade bra tillsammans, ni är rätt bra vänner va? frågar jag paret.

– Aa, det är vi! svarar de jakande.

– Då gör vi så, att hädanefter ska ni alltid vara tillsammans, om ni vill det vill säga?

– Ja! svarar de.

– Kanon! Jag ska göra en mental anteckning men påminn mig ifall jag skulle glömma, jag glömmer alltid bort sånt här. Avslutar jag och går ned till idrottskontoret.

För hur kan argumentet att man behöver lära sig arbeta med andra gå före att kunna jobba överhuvudtaget? Att det går före behovet av att ha en trygg punkt, en trygg kompis, som är en förutsättning för ens deltagande? För så är det för vissa elever.

Jag har elever som känner sig så otrygga eller osäkra att de inte deltar alls om det inte sker med sin trygga kompis. Vem är jag då att ta bort denna? Så jag låter dem vara tillsammans. Vissa kanske skulle kalla detta för en extra anpassning, jag kallar det för ett förhållningssätt. För det gäller för alla mina elever.

Jag har noterat att den här eleven ibland inte deltar, men har inte haft tid eller tagit mig tiden att reflektera mer över det tidigare. Eleven gör inte något väsen ifrån sig och är inte utåtagerande, så det har flugit under radarn ända fram tills denna idrottslektion. Och detta är ett annat stort problem jag upplever i skolan.

De barn som inte är utåtagerande tenderar att falla mellan stolarna för att en har fullt upp med att bemöta de som är det.

Samtidigt var min lärarutbildning tydlig, och jag är helt enig med den; eleverna ska inte dela in sig själva i grupper och välja vem de ska vara med. Det är min uppgift som lärare. Det är jag, och bara jag, som avgör vem som ska arbeta med vem. Och min topprioritet är alltid att ingen i klassen ska bli utan någon att vara med eller känna sig bortvald.

Men detta hindrar fortfarande inte mig från att låta vänner delta tillsammans. Detta hindrar fortfarande inte mig att prata med eleverna och höra vilka de trivs att jobba med.

Och ja, det finns definitivt elever som är goda vänner och inte klarar av att vara tillsammans. Deras vänskap kan vara av en sådan karaktär att det hämmar undervisningen både för dem själva och för resten av klassen. Det finns elever en behöver sära på. Men här tycker jag ändå det är av vikt att ge dem en chans.

Jag försöker prata med vännerna och se ifall det finns tillräckligt stark motivation för att vara tillsammans även när det inte fungerat tidigare. Jag vill ge dem en chans, även när det har varit dåligt innan. Det kan fortfarande transformeras till något bra. Men de behöver bli medvetna om problematiken som kan uppstå när de jobbar tillsammans.

Jag som lärare ska inte sära på vänner. För vänskap är något fint. För vissa elever kan det till och med vara en förutsättning för att klara av skolan.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm