Slag, spott och glåpord.

Att säga att detta ibland inte är en del av vardagen i skolan vore att ljuga. Det händer, och framförallt när känslorna kokar över. På något vis är det en del av oss människor. Förvisso en nedärvd del som inte är accepterad i ett civiliserat samhälle, men den finns där. Som en del.

Därför jobbar vi med värdegrunden ända från förskoleålder för att få våra unga civiliserade. För att få dem att lösa sina konflikter med ord istället för knytnävarna. När jag frågar min fyraåring vad man inte får göra svarar han: ”man får inte putas, retas, slåss eller säga bajskorv. Så han vet det här. Vad en social arena ställer för krav på honom.  Ändå gör han det. Varför?

Alla skolor jag känner till har nolltolerans mot detta. Alla barn som går i skolan vet vad man får och inte får göra. Men precis som min fyraåring kan lacka ur och skrika att jag är en bajskorv när jag stänger av tvn för kvällen så skriker våra elever glåpord efter varandra, de hamnar i bråk och slåss. Och efter finns det alltid bara förlorare. Barn som känner att just de är den som blivit utsatt av någon annan.

”Här finns det barn som är extra utsatta”

Vi ser det inte som en del av skolan eller det civiliserade samhället. Att gå till attack mot någon annan är bland det fulaste man kan göra, så det är inte konstigt att det blir bemött därefter heller. Därför är det så lätt att gå på den elev som blir utåtagerande. Den som känner mest och som “förlorat ansiktet”. Vi vill instinktivt bestraffa den som gjort en sådan orätt mot någon annan. Vi vill skipa rättvisa. Här någonstans glöms det lätt bort det absolut viktigaste. Nämligen frågan jag ställde tidigare i texten. Varför hände det här? Varför?

Ställer man sig den frågan kommer man ofta fram till en alternativ bild av händelseförloppet. Vi kan se ett barn som fick ta emot retsamma blickar. Vi kan se ett barn som inte förstod de sociala koderna och blev utfryst från gruppen. Vi kan helt enkelt se de här subtila, och ofta socialt accepterade, incidenterna som flyger under radarn i gränslandet mellan vad vi tar oss tid att bemöta och inte.

Och här finns det barn som är extra utsatta. Vi har känsliga barn i skolan som känner av dessa signaler från omgivningen betydligt tydligare än andra. De har en känslig radar. De känner av när den vuxne sätter sig på huk lite för nära för att prata allvar. De känner av blickarna i nacken på idrottslektionen från klasskamraten som det var en konflikt med på rasten. Och det här retar gallfeber hos dessa barn. De hamnar lätt i affekt, känslan av ilska tar över. De känner sig inträngda i ett hörn och hamnar i människans panikläge, slåss eller fly.

”Jag skäms över den känslan”

Det som händer när vi agerar på en känsla är att vi inte utför medvetna handlingar. Vissa beskriver det som att få ett rött filter över synen, att se rött. Känslan vill kanalisera sig genom våld eller sakta sippra bort i lugn ensamhet. Och bara som en parantes till den här texten är det den känslan jag själv skäms som mest för. Känslan att vilja å bringa andra våld. Att skada och förstöra. Jag skäms över den känslan, för det är så långt ifrån den jag vill vara. Det är så långt ifrån att vara älskad som person och människa. Men den känslan existerar, och när jag kände mig inträngd i ett hörn som barn gjorde jag saker jag idag skäms något oerhört för. Och det är svårt att förklara för andra att det inte var jag som gjorde handlingarna. Det var inte mitt medvetande.

För affekten minskar vår kommunikationsförmåga. Vi får svårt att forma ord, att illustrera vad vi störde oss på och eftersom det ofta kan vara saker som vuxenvärlden lätt bagatelliserar bort blir barnet sällan lyssnad på. Till slut finns bara ilskan kvar i huvudet som måste ut, på ett eller annat sätt.

En vidare problematik med detta är att känslor smittar över till andra människor. Ett barn som befinner sig i sådan stress projicerar över den stressen på mig som vuxen så jag får känna, och dela samma känsla. Helt plötsligt har vi två människor i panik som ska lösa en situation.

Det här är inget konstigt. Det är fullt naturligt. Men det är inte bra. Två stressade människor som står emot varandra löser sällan ett problem särskilt pragmatiskt. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att ett barn med starka känslor får ta mycket skit. Men det behöver inte vara så.

Därför önskar jag att vi vuxna som möter barn i vår vardag kunde:

  • Ta barnens bekymmer på allvar
  • Försöka att förstå deras bild, deras perspektiv
  • Erbjuda socialt accepterade metoder, hur man kan göra istället
  • Lugnt förklara andras perspektiv på händelsen
  • Erbjuda utvägar som inte skapar mer konflikt

Men framförallt:

Jag önskar att vi kunde försöka att förstå och hjälpa de barn som har starka känslor framför att intuitivt bestraffa dem.

Kommentera

Det här är en riktig vattendelare. Jag har både rikligt med erfarenhet från min egen skolgång då jag blev utburen flera gånger varje vecka och från min roll som lärare. Så jag vet metoder som fungerar bra och de som fungerar mindre bra. Precis som alla situationer är även denna mångfacetterad och innan jag går in på var jag står i frågan ska jag tydliggöra en viktig aspekt.

När det gått så långt att eleven hamnat i affekt och läraren står mellan valet att utrymma klassrummet med alla andra elever eller ta ut eleven i affekt står man inför ett etiskt dilemma. Det betyder att man har två dåliga alternativ och måste välja det som är minst skadligt.

Så låt oss kolla på de aspekter vi kan enas om i de båda alternativen:

Vi vet att en känsla varar i cirka 90 sekunder, sen försvinner den. Men: man kan få en liknande känsla ifall man blir påmind om den initiala affekten (känsla). Det medför att handlingsalternativen är rätt enkla. Vi ska distrahera eleven, distansera från det som gav upphov till affekten och avleda. Så vilken avledning och distansering är bäst, att hela klassen på 24 elever går ut eller eleven själv?

Jag säger som i militären: Terrängen styr.

Det betyder att omständigheterna avgör vilket handlingsalternativ som är bäst i den givna situationen. De här konsekvenserna kan uppstå ifall man inte tar ut en elev som befinner sig i affekt:

  • Relationen till de andra eleverna:

Tillåter man eleven riva upp ett klassrum medan man ska ta ut alla andra hinner mycket tid i affekt fortgå. Elevens relation till klasskamraterna kommer bli mer negativ.

  • Det finns andra behov i gruppen:

Det kan vara jobbigt för vissa elever att lämna allt skolarbete helt plötsligt och behöva gå ut. De får svårt att starta upp igen. Eleven som hamnat i affekt kanske söker hjälp från den vuxne men får inte det! Jag kommer ihåg som barn att jag önskade att en vuxen kunde ta ut mig från det skadliga rummet som gjorde mig förbannad. Lät man mig vara kvar var jag tvungen att fortsätta förstöra och skrika.

  • Eleven får en negativ roll:

Låter man det fortgå för länge kan det leda till att de andra eleverna och vuxna förväntar sig att eleven ska vara stökig. Det här var något jag kände av som barn, det fanns förväntningar på mig. Så jag levde upp till dem.

Jag ska ge några exempel på hur jag lyckats få ut elever med en väldigt enkel fösning utan att det blir ett bärande eller konflikt:

  • Situation 1:

Elev är i affekt och jagar en annan elev för att slå hen. Jag säger till den jagade eleven: ”Spring till mig!”, samtidigt som jag ställer mig vid dörren. Med en smidig kroppsrörelse drar jag undan den jagade eleven, får med mig eleven i affekt och vi lämnar salen tillsammans för att coola ned oss. Effektivt!

  • Situation 2:

Elev är i affekt, svär och kastar saker. Jag väljer att affektsmitta eleven. Jag går själv upp i varv men på ett mer nyfiket sätt. Bombar med frågor: Vad var det som hände? Vad gjorde dom mot dig? Vem var taskig? Eleven kommer till mig för att berätta, tänker att vi är på samma sida i konflikten (viktigt!), jag leder oss ut ur salen. Ingen konflikt.

  • Situation 3:

Elev är mitt i salen och försöker komma åt andra elever. Jag har gått emellan. Kan se i blicken hur förbannad eleven är. Men samtidigt känner jag i elevens kroppsspråk att hen söker sig till mig. Hen vill bort från den skadliga situationen. Jag plockar upp på det här kroppsspråket. Vi har en ”låtsasfight” där eleven mer följer med mig men det ser ut som att jag drar ut eleven. Eleven räddar ansiktet – nu kom ju den starkare läraren och drog ut hen, det är ett okej sätt att lämna salen på istället för att eleven ska behöva tappa ansiktet och visa sig svag inför kamraterna.

  • Situation 4:

Elev är längst in i salen. Väldigt upprörd. Skriker och vägrar lämna. Jag förstår att det här kommer skapa en kampsituation. Jag väljer att ta ut alla andra elever till omklädningsrummen. Låser dem bakom eleverna. Sedan tar jag med eleven i korridoren utan att någon kan se och vi går till mitt kontor där eleven kan få vara själv, trygg, utan någon som kollar. Låser upp och tar in klassen igen.

Sedan finns det situationer där vi vuxna triggar upp över en oväsentlig grej som är helt onödig att ta konflikt över också. Det ska vi inte glömma. Vi kan bråka om en mössa, ett sätt eleven sitter på stolen eller något annat trivialt.

Fokus bör ligga på att inte hamna i samma situation igen

Till slut gör vår stolthet att vi använder maktmetoder då vi säger att lyssnar inte eleven får eleven lämna klassrummet. Här finns det givetvis bättre alternativ, men det är en annan tråd.

Sammanfattningsvis kan man säga att i skolan uppstår många olika situationer, och det gäller hela tiden att ha i åtanke att vid ett etiskt dilemma, ta det enklaste alternativet som bringar minst skada. Och terrängen styr, alltid.

Dessutom är alla situationer där man behöver ta ut klassen eller bära ut en elev ren krishantering. Misslyckandet har då redan skett. Fokus bör då ligga på att inte hamna i samma situation igen.

Att bära ut en elev är aldrig en pedagogisk metod, det är krishantering.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm