Annons

Vi kan inte leva i förnekelse längre

Det är så enkelt att hävda vad skolan ska göra för att hantera de problem som finns. Men det är precis som med ett utåtagerande barn, man kan inte bara säga till hen att sluta med det negativa och tro att det kommer hjälpa.

För att verkligen förstå skolans problematik behöver man vara där, känna den, uppleva den och förstå varifrån den kommer. Vi som arbetar där är sällan upphov till problemet. Ja, jag kan nå mitt metodtak och göra dåliga val eller agera på en känsla i affekt, men det beror inte på att jag har brister i min utbildning eller kunskap. Det är mina förutsättningar som gör att det inte fungerar, som gör att jag inte ens får möjligheten att använda en bra metod.

Går man bara in en snabbis på en lektion så skulle man nog få massor att sätta fingret på som skulle kunna göras annorlunda. Varför gör du inte si eller så? Du gjorde så här, det blev ju inte så bra. Testa att göra så här istället. Säg till barnen som bråkar och så vidare. Ja, du har lyckats analysera symptomen, det hade jag med om jag haft tid till efterarbete.  

Du undrar varför det ändå blev som det blev? Jo, för jag hade inte tid eller möjlighet att planera detta inför lektionen. Eller, kanske något så absurt att jag i ärlighetens namn var för trött och utsliten för att göra det. För har man inte jobbat i en skola några år har jag full förståelse för att det är svårt att se hur dränerad man kan bli.

Precis som vi kollar med eleven om hen hade förutsättningarna att lyckas måste vi kolla om läraren hade förutsättningarna för att lyckas också. Jag kan lära mig hur mycket som helst om bra metoder men ges jag inte förutsättningarna att tillämpa dessa är det meningslöst hur mycket jag än kan.

Jag låter kanske lite väl trångsynt och negativ nu, men jag tror vi måste acceptera att antingen behöver det skjutas till kopiöst med medel till välfärdsapparaten och skolan, eller så accepterar vi att vi inte ska ha en välfärd. Vi kan inte leva i förnekelse längre, och där har politiker ett stort ansvar att faktiskt visa vilken väg de vill gå. För det finns ingen som jag känner till idag som säger att hen vill spara på skolan, ändå är det vad som budgeteras runt om i landet.

Tankesmedjan Balans har skapat en interaktiv karta som de kallar för Skolnedkärningskartan. Här redogörs hur kommuner satsar/sparar på skolan. Kartan är en skrämmande påminnelse om vad som sker i det dolda. Läser man hur kommunbudgetar skrivs kan jag lova att man blir upprörd. 

Besluten jag ser runt om i landet tyder på att det känns bättre i politiken att krama ur det sista ur välfärden och sedan begrava den. Men ändå går nästan varje kommun ut med att de satsar på skolan, hur kan det komma sig?

Här anser jag att det behövs ett regelverk. Jag som medborgare har rätt att inte bara veta utan även förstå vad pengarna går till. Hur ska jag annars kunna göra ett bra, medvetet val när jag röstar?

Jag hävdar att det är emot demokratins grundprinciper att inte tala klarspråk i en kommunbudget. Det lurar sådana som jag, som inte är så insatta eller smarta att tro att kommunen satsar på skolan, för de säger det i text, när siffrorna i själva verket visar på besparing.

Så innan du som fritidspolitiker lägger ett besparingskrav på skolan – prova att jobba i en verksamhet där alla kollegor inte sprudlar av energi. Där sjukfrånvaro gör sig påmind utan empati. Där arbetsuppgifterna inte är dina att styra över.

Testa att jobba i skolan innan du väljer att lägga besparingar på den. Och Innan fingret riktas mot läraren, kolla om förutsättningarna är tillräckligt goda för att läraren hinner med sina arbetsuppgifter utan att nå sitt metodtak.

Reagera på inlägget: