På engelskalektionen var det flera elever som inte började jobba med de tilldelade uppgifterna. Det här gjorde mig rätt irriterad. Varför försöker de inte ens? De vill bara inte jobba tänkte jag. De brukar ändå vara så stökiga. Det är så de är, den här gruppen.

Dessa elever fokuserade på helt andra saker. De gick runt i klassrummet, snackade med kompisarna. Filmade med sina ipads, gick ut ur klassrummet och hade någon form av socialt ungdomscafé utanför. Allt för att inte behöva jobba helt enkelt, tänkte jag. 

Inte ens när jag försökte hjälpa dem gick deras motivation igång. Till slut blev några av de mer ambitiösa eleverna klara och de fick gå från lektionen lite tidigare. Välförtjänt ändå när man jobbar och andra bara stökar. 

Det satte fart på ”stökisarna”. De ville verkligen ha hjälp och blev stressade. Klart de ville ut på rast också. Deras favoritämne, tänkte jag. Jag överrumplades av frågor från höger till vänster. Det blev omöjligt för mig att bemöta en elev i taget. Kaos utbröt.

Är det så här det ska kännas att undervisa i skolan? Att aldrig räcka till. Bara för att några elever väljer att inte lyssna på genomgången, tänkte jag.

Jag känner hur min frustration ökar och hur jag får tankar om att det ändå är rätt åt eleverna, bra att de får känna av konsekvenser när de inte gör som de ska. Nästa gång kanske de kan lyssna ordentligt när de ser att andra som gör det får sluta tidigare?

En elev får nog och säger att hen går ut på rast nu. Jag påminner att om hen gör detta blir det att stanna kvar vid nästa tillfälle som gäller.

Orättvist! Dörren slås igen, frustrationen kokar över hos eleven. Hen kommer tillbaka och ber frustrerat om hjälp igen.

”Jamen, vad ska jag göra då?” Halvdant lyckas de skramla ihop svar till mina frågor. Löst kopplat till frågeställningen och knappt acceptabla svar. Vissa till och med på svenska. 

Efteråt kände jag mig tvungen att mejla hem och fråga vad det var som hände egentligen. Varför de inte jobbade utan bara hittade på annat. Jag ville mest informera om att det hade varit svårmotiverat att jobba och bad om råd från hemmet, kanske hade jag missat något. Tur var nog det.

För som svar fick jag av flera att eleven inte hade förstått uppgiften, tyckte det var orättvist när andra fick gå och att de blev stressade då. Någon tyckte det var jobbigt att behöva be om hjälp. Sen när de bad om hjälp så förklarade jag på engelska. Det var svårt för eleverna som redan hade svårt att förstå då.

Så värdefull information. Barn gör bra ifrån sig om de kan, och idag hade jag elever som inte fick den möjligheten. Vilken tillgång att ha vårdnadshavare som har en god relation med barnet som kan få fram vad de känner. 

Det ger mig en helt annan energi att ta mig framåt. Jag säger inte att det helt är jag som lärare som äger det här problemet ensam. Det gör vi tillsammans, jag och eleven. Men, jag är lärare och i min profession. Vill jag bli bemött med den respekt som det medför är det jag som får ta ansvar för den situationen. Och det är precis vad jag kommer göra, ta ansvar för problematiken. 

Så till nästa gång blir det större fokus på instruktionen och att möta upp de elever som inte kommer igång och söker sig till att göra annat. Stor risk är att de inte förstått vad de ska göra och helt enkelt tar kontroll över situationen genom att göra annat. Förtränger att de inte förstår uppgiften.

Och det är skönt för mig att kunna skaka av mig de negativa tankarna som uppstod om elever och istället fokusera på de metoder som inte fungerade.

Kommentera

Det finns inga metoder som alltid fungerar. När debatten blir så svart eller vit som vi på senare tid har sett kring lågaffektivt bemötande (”lab”), missar den ofta perspektivet som kallas fronesis.

Fronesis är grekiska för praktisk klokhet och det som utmärker detta perspektiv är att det inte bara inkluderar vad som ska läras ut och hur – utan även när.

Vanligtvis är skolan en stelbent organisation som inte tar lika stor hänsyn till när, vilket kan skapa konflikt. Det är vad vi ser när en metod försöker implementeras men inte ges rätt förutsättningar.  Här har skolan att lära av fritidshemsverksamheten som är skickligare att använda sig av spontana lärotillfällen, som ett exempel. 

Men tillbaka till metoder. Varför är det viktigt att lära sig om metoder som ”lab” då? 

Jo, för att ”lab” sätter ord på sådant jag redan kan och gör. Jag har jobbat lågaffektivt innan jag ens visste att det fanns. Det betyder inte att jag ska avfärda metoden, för jag kan få nya begrepp som gör att jag kan förklara en företeelse mer specifikt.

Det funkar på samma sätt som när jag utökar mitt ordförråd egentligen. Jag får en djupare förståelse och kan då utveckla mitt sunda förnuft. Istället för att jag säger att jag går i taket nu och blir vansinnig säger jag att jag når mitt metodtak. Då är det helt plötsligt inte jag som är själva problemet utan bristen på metoder. 

Det är en väsentlig skillnad att skilja på person och situation. Brist på metoder kan betyda att jag behöver utveckla mitt ledarskap men det kan lika gärna betyda att ramfaktorerna förhindrar andra metoder. 

Jag kan alltid utveckla mitt sunda förnuft, allt jag behöver göra är att vara öppen och mottaglig för nya metoder och ta till mig av det som är relevant till den undervisningssituation jag möter. Allt kommer inte alltid fungera friktionsfritt. Men det kan alltid bli bättre.

Därför vill jag aldrig sluta lära mig. Jag försöker suga åt mig som en svamp av metoder jag stöter på. Lågaffektivt bemötande, känsla av sammanhang, variationsteorin, kognitiv psykologi. Allt bidrar till att skapa mitt underlag för min undervisning och ju mer jag kan desto bättre kan jag bemöta olika situationer. Fronesis. 

Och som motivation visar, den inre är starkare än den yttre, så det jag själv vill göra eller tror kommer fungera får ett större genomslag än vad andra säger att jag ska göra. Därför försöker jag själv ha ett positivt synsätt på det jag möter, för då finns det en möjlighet att jag lär mig något nytt. Dessutom riskerar jag inte att fultolka vad andra menar och gör, vilket bibehåller en god ton i debatten.

Be conservative in what you do, be liberal in what you accept from others. 

Och om jag får säga mina two cents om hur en lärare bör uppträda så är det:

  • förutsägbar
  • Lyhörd
  • Tydlig
  • Konsekvent
  • Empatisk 

I den ordningen vid undervisningen och konflikter. Men det här är sådant som många redan håller med om och har i sitt sunda förnuft. Jag har haft stökiga lektioner ett tag och kan direkt se det till dessa punkter. Jag har inte varit tydlig och förutsägbar kring vad som gäller på idrotten. Sedan vi på idrotten skrev ut och satte upp listan här nedan gjorde det en stor skillnad. För eleverna fick veta vad som förväntades av dem, hur de skulle uppträda. Precis det som ”lab” talar om, till exempel. 

Här är våra ”nya” ordningsregler. De har alltid gällt, men har nu blivit uttalade.

Omklädningsrummet före:

  • Ta av dig skorna innan skogränsen.
  • Lägg dem på skohyllan.
  • Välj en sida där alla i klassen placerar sina kläder.
  • Häng upp kläderna på krokarna, eller lägg in i gympapåsen.
  • När du har bytt om, sätt dig ned på bänken. Prata i samtalston med den som byter om närmast dig.
  • Om du inte har några idrottsskor, ta av dig strumporna i omklädningsrummet.
  • Vänta i omklädningsrummet tills klassen som har idrott före kommer ut.

Korridoren/idrottshallen:

  • Gå tyst igenom korridoren till idrottshallen.
  • Sätt dig ner på angiven plats under tystnad och lyssna på lärarens instruktion.
  • Sätt dig bredvid någon som gör att du klarar av att vara tyst och lyssna.
  • Om du är sen till lektionen, smyg in tyst utan att märkas.

Under lektion:

  • Öppna öronen, stäng munnen när läraren pratar.
  • Var aldrig i materialförrådet om du inte fått lov att hämta/lämna något.
  • Säg alltid till idrottsläraren innan du går ut ur salen för att dricka eller gå på toa.
  • När det är samling, avbryt det du gör och gå en säker och rak väg till samlingsplatsen.
  • Vet du inte vad som gäller, fråga en kompis eller läraren.
  • Var rädd om dig själv och dina kamrater.
  • Gör ditt bästa på lektionen.

Omklädningsrum efter:

  • Prata i samtalston.
  • Koncentrera dig på dig själv och det du ska göra.
  • När du är färdig, gå ifrån omklädningsrummet.
  • Men lämna aldrig någon ensam i omklädningsrummet, vänta in den som är sist.

Att skriva ned och förankra dessa regler bland personal, elever och vårdnadshavare gör att det står klart vad som förväntas av eleverna. Det blir tydligt och förutsägbart, lågaffektivt bemötande nämner detta som en nyckel men det är dessutom ett logiskt resonemang byggt på sunt förnuft. Alla mår bra av att veta vad man ska göra och vad som förväntas av en.

Så var öppen för andra perspektiv, ta tillvara på det som är bra i dessa metoder, våga utmana egna tankar och föreställningar. Det finns alltid nya sätt att bedriva undervisning på. Ta tillvara de metoder som hjälper just dina elever att nå längre efter de förutsättningar ni har. Men framförallt, utgå ifrån din motivation och sunda förnuft.

För i slutet av dagen är det du som är lärare, det är du som är ledaren. Och tror du själv inte på en metod kommer metoden inte fungera ändå. 

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm