Den gränslösa läraren

Jag kan ofta själv märka att jag ibland hamnar i situationer där jag får svårt att parera mellan mina egna känslor av irritation och stress samt att kunna vara konsekvent och bemötande till elevernas behov. Allt behövs så ofta på samma gång.  

Det gör att ibland upplever jag att följden blir en svårighet för mig att navigera i det här gränslandet som leder till att mina gränser tappas helt. Konsekvenser försvinner och uteblir, jag blir en ”låt-gå”-ledare. 

En ”låt-gå”-ledare kan vara det farligaste för en lektion. Det innebär att man släpper situationer som borde få en konsekvens. Således får gruppen ett friare spelrum. Även fast jag vet hur dåligt detta kan bli gör etiska dilemman och avvägningar att jag ibland finner mig. 

Tillika kan jag hamna för långt på andra skalan. Konsekvenser ska upprätthållas till varje pris. Jag är rädd för att bli en ”låt-gå”-ledare.

Jag tror att elever mår bra av konsekvenser. När vi skriver upp namn på tavlan för varningar över regelöverträdelser, då fokuserar gruppen. När en elev blir utskickad från lektionen blir det ett lugn hos gruppen. Detta lugn försvinner om jag som lärare plockar bort alla konsekvenser. Och det är en reell konsekvens av att försöka applicera lågaffektivt bemötande på fel sätt.

För det är just vad det handlar om. Att vara lågaffektiv är inte att sluta ställa krav. Faktiskt handlar det mer om att tydliggöra vilka krav som ställs och inte ge en konsekvens innan den är uttalad. Ändå hamnar jag ofta bland dessa etiska frågor. 

Hur och vilka konsekvenser kan jag ställa innan det blir skadligt?

Hur många behov kan jag tillmötesgå innan jag måste säga stopp? För ordningens skull, för gruppens bästa?

Dessa etiska frågor är svåra. Och linjen mellan rätt och fel är sällan rak, utan går som vågor. Jag kan bli gränslös åt bägge håll. 

Därför gillar jag att ta det bästa från två världar: militären och psykologin. 

I militären hittar vi fenomen som att ens instruktioner ska vara korta och koncisa. Det ska inte finnas outtalade faktorer och all osäkerhet kring vad som ska ske och vem som är ansvarig ska helt suddas ut. Militären är konsekvent. När ett fel görs blir det en konsekvens.

Ett exempel är från min värnplikt. Vi sprang milen första gången och det var några rekryter som genade på banan. Detta kom fram och våra befäl kom med vår konsekvens: vi alla fick springa om milen, samma dag. En fullt naturlig konsekvens, gör om gör rätt, och ingen fuskade igen. 

Samtidigt är psykologin och lågaffektivt bemötande extremt gynnsamma. Vi människor hatar när andra blir sura och arga på oss. Vissa blir rädda, andra arga. En tredje apatisk. Det vi vet är att känslor smittar, och de enda känslor vi bör försöka smitta är de positiva.

Och där kommer vi tillbaka till militären igen. Här finns det nämligen utrymme för lite jädra anamma. Här kan en vara högaffektiv och smitta av sig med sin positiva känsla. Se, uppmuntra, förstärk. 

Frågan är då om skolan är gränslös och ifall det saknas konsekvenser? Jag tror att som regel är den inte det, men ju mer som belastar lärarens axlar desto större är risken att det blir så. Större elevgrupper, mer undervisningstid, mindre möjlighet mellan lektionen att möta barnen. Jag tror att den största gränslösheten hos lärare beror på ett svårare uppdrag, framför kompetens att möta svåra situationer.

För problem uppstår när behov ställs mot varann. Ibland korrelerar de också. Är det individens eller gruppens behov som ska få gå först? är en klassisk frågeställning. Terrängen styr, skulle militären säga. Omständigheterna är det som avgör. Jag finner viss trygghet I det. Samtidigt som jag förstår att det aldrig är så pass simpelt att en kan välja individen eller gruppen. 

Så det jag finner min trygghet i är att ibland gör jag fel, och det är okej. Så länge jag har strävan att fortsätta göra rätt. Det är mitt livslånga lärande. Att ständigt utveckla min förmåga att sätta gränser och släppa gränser. Vara konsekvent eller förlåtande. 

Kommentera

Jag har skämts så länge

Ett helt liv har jag gått och burit på mina känslor och tankar utan att våga släppa ut dem. För de har inte varit som alla andras. De har varit kraftiga, ibland på tokiga ställen och det har varit så svårt för andra att förstå.

Som barn när jag försökte berätta så blev jag ofta avfärdad som konstig eller fel. Jag skulle inte bry mig så mycket eller det var fel att känna som jag gjorde.

Så jag slutade att berätta. Jag höll det inom mig, ända tills allt exploderade och ledde till affektutbrott. Då fick jag istället äga dessa problem. Och det kunde jag inte göra, för den starka känslan var aldrig jag. Känslan av total ilska över att inte bli förstådd. Att inte bli lyssnad på och att sedan när jag haft locket på den kokande grytan så svämmar soppan över. Jag la på locket, men jag kunde inte ta ansvar för att ingen hjälpte mig att hålla koll på grytan.

Jag har skämts nästan hela mitt liv för att jag varit annorlunda. Jag har försökt passa in och vara ”normal”. Det har tidigare varit hela min drivkraft. Att inte sticka ut. Men med ett sådant här mindset kommer jag alltid att misslyckas. För hela den drivkraften går ut på att undvika att misslyckas. Undvika att göra fel. Inte att fokusera på vad som är rätt.

Det krävdes en autismdiagnos och att bryta ihop mentalt för att kunna inse att det är ett skadligt beteende att försöka vara något man inte är. Att försöka spela en roll som inte passar en. Att försöka trycka in sig i en mall som är alldeles för snäv. 

Det har varit en stor omställning att acceptera mig för den jag är. Alla minnen och känslor som jag i decennier har undantryckt och förträngt var jag nu tvungen att bearbeta och möta. Det har gett mycket ångest, många gråtattacker och alla de negativa känslor som legat ned och grott och möglat i min ryggsäck har fått komma upp till ytan. Men det är enda sättet att bemöta dem på. Att plocka upp de som man är rädd för. Att möta känslan, att känna den och sedan kunna acceptera och släppa den.

Jag förstår varför självmordsförsök bland personer med autism är så pass mycket högre än hos normativa människor. En studie har visat att medellivslängden för en person med autism i genomsnitt 16 år kortare än för de utan autism. För den grupp som hade autism och intellektuell funktionsnedsättning handlade det om 30 år kortare livslängd än jämförelsegruppen. Det är skrämmande siffror. Så här kan vi inte ha det.

Därför vill jag kunna hjälpa andra att förstå hur sådana som jag tänker och fungerar. Samtidigt har berättandet för mig varit en så stor självhjälp. Både till insikt och acceptans för den jag är. 

Skrivandet har för mig varit helt avgörande. Jag har legat på kvällarna efter att jag nattat min son och knappat på mobilen. I ett Google docs har jag svämmat ner mina tankar och känslor. Reflekterat, gråtit och kommit över. Det var så jag skrev boken ”Pojken med extra allt”. Den är fylld av mina känslor och tankar. Från min barndom, hanterade nu i vuxen ålder. Därför vill jag tro att den boken kan förmedla en genuin känsla om hur det är att möta skolan som barn med adhd och autism. Hur det känns att fungera annorlunda utan att ha förmågan att veta varför.

Det vill jag förmedla. För om fler kan förstå detta så tror jag även att fler barn kan lära sig acceptera sig för den de är, förstå sina känslor och tankar och på sikt så slipper de gå igenom den resa jag var tvungen att vandra för att bli en hel människa igen.

Kom ihåg – du är inte ensam.

Kommentera

Mamma: Du ska gå i skolan.

Pappa: Du måste gå i skolan.

Läraren: Utan skolan har du ingen framtid.

Rektorn: Det är skolplikt för alla barn i Sverige.

Politiker: Bildning är det viktigaste du kan skaffa.

Klasskamrater: Alla vi fixar att gå i skolan.

Tant på stan: Alla barn ska gå i skolan.

Men jag, jag fixade inte att gå till skolan. Det gick inte. I skolan kunde jag aldrig få göra rätt och vara duktig. Här var jag bara fel.

Alla starka lampor i klassrummet gav sådan huvudvärk att hela kroppen skrek åt mig att fly därifrån. De gånger jag tvingade mig att sitta kvar utvecklade jag huvudvärk och på sikt även feber.

Alla gånger jag kände så mycket, så starka känslor av sorg, ilska och förtvivlan. Alla ilskeutbrott följa av nedstämdhet och sorg. Varför var jag tvungen att bli så arg när vi skulle byta platser? Varför var det så svårt för mig att skriva? Varken jag eller läraren begrep sig på det. Men det var jobbigt. Skolan var inte en plats för ett barn som mig, som känner så mycket. För mycket. 

Alla krav på att sitta still och lyssna. Jag som alltid hade så mycket att säga. Mina ben som ständigt var på väg någon annanstans. Det fanns ingen möjlighet att vara tyst och sitta still. Det fanns ingen chans att slippa bli utskickad ur klassrummet.

Till slut blev det en del av den jag var. Det som skulle förväntas av mig som person. Jag skulle låta, jag skulle springa runt och jag skulle bråka med mina klasskamrater. Det var min roll, och den rollen spelade jag fullt ut. Att göra fel, att vara fel. 

När kraven blev för stora på mig mot vad jag hade förmågan och resurser att mäkta med, då hade jag bara två val. Antingen så slogs jag, eller så flydde jag. Och slåss, det gjorde jag massor av. Det blev aldrig bättre. Jag fick ofta stå till svars för sådant jag inte kunde. 

Så var det för mig när jag gick i årskurs fyra på min grundskola. Där det nådde kulmen för mig. Där jag inte längre kunde backa, ta fighten, utan det enda som återstod för mig var att fly. Fly ifrån det där som var så viktigt. Det mamma och pappa sa att jag måste klara av. Det läraren och rektorn sa var min plikt. Det mina klasskamrater fixade. Men inte jag. För här kunde jag bara misslyckas. Så jag slutade att gå till skolan.

Jag vill dela med mig av den här känslan och upplevelsen, för ofta pratas det om ”hemmasittare” som att det vore ett val att inte gå till skolan. Men vi får aldrig glömma bort att ett barn väljer inte att inte gå till skolan. Det är en sista utväg. En utväg man tar för att överleva.

Så länge miljön i skolan inte är tillgänglig för barn med en funktionsnedsättning riskerar vi att sätta problemet hos barnet, istället för i miljön där det faktiskt hör hemma. Det behöver inte ens vara ett aktivt val att låta barnet äga problemet utan räcker ofta med en passivitet att inte se. Barnet blir ansvarig, trots att det är vi som har makt att utforma miljön i skolan. Trots att det är vi som har ansvaret. Det är förståeligt att det är svårt att se när funktionsnedsättningen inte syns utåt. Ibland så hörs den inte ens. Så tyst men ständigt närvarande.

Det är ett tungt ansvar, inget ansvar som ett barn ska behöva bära. Samtidigt kan det vara svårt för läraren att nå fram, även fast det första steget är tämligen enkelt. Se barnet, försök att förstå utan att döma. Första steget att lösa ett problem är att göra sig medveten om det. Våga äga problemet, ta det ansvaret bort ifrån barnets axlar och mycket är redan där vunnet.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm