0–100

100–0.

Så räknade jag sekunderna medan jag stod på vändplanen och väntade på min skolskjuts. Ibland var den tidig, ibland sen. Ibland kom den inte.

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. Många morgnar stod jag där på vändplanen. Räknandes, väntande. Jag skulle inte längre inkluderas i den vanliga skolan. Å andra sidan var en fysisk inkludering det enda som återstod av min skolgång.

Den mesta av min tid spenderades redan utanför klassrummet. Fyra olika elevassistenter hade kommit och gått. Min nyexade lärare hade utfört mirakel i klassrummet för min skull. Jag hade fått välja plats själv när vi skulle byta. Visade alltid vad jag skulle sitta och bredvid vilka. När jag inte kunde läxan stannade hon kvar efter sista lektionen och hjälpte mig. När jag fick ett utbrott fanns hon alltid där med en kram. När jag rymde från skolan var hon i skogen och letade eller gick hem och hämtade mig. Hon var helt fantastisk. Men allt har sin gräns, och jag hade redan utvecklat en självdestruktiv målsättning att se hur mycket jag kunde förstöra innan allt brakade samman.

Jag hade börjat inse att jag inte skulle kunna gå till skolan. Jag försökte till och med att sluta, ett flertal gånger. Men det här var innan begreppet hemmasittare kom till, så jag skulle fullfölja min skolplikt till varje pris. Skolan och mina föräldrar stod enade där, så jag kände mig ensam i min kamp. Jag utvecklade överlevnadsstrategier. Att ta kontroll och bli utåtagerande var det som gjorde minst ont just då. Försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Att svälja stoltheten och bekänna fel jag inte höll med om att jag begått eller stå för de starka känslor jag yttrat mitt framför alla. Det var en värre tortyr än att få skäll av fröken jag tyckte så mycket om, att bli lämnad ensam, utan några vänner, eller att göra mina föräldrar besvikna.

Jag fick mer tid hos min ”personliga lärare”, en fritidspedagog. Vi jobbade 20 minuter, spelade pingis 20. Även han var en magiker utan dess like. En självlärd specialpedagog. Men det var försent, jag hade redan bränt mina broar. Så nu stod jag där varje morgon på vändplan, i god tid och räknade mina sekunder. Jag hatade att komma sent, och det var inget jag kunde göra något åt längre.

Adhd-diagnosen fick jag som tioåring. Jag visste inte riktigt vad det innebar, jag kände ingen som hade adhd så jag drog slutsatsen att det måste vara något fel på mig. Jag var ju den enda som stökade så mycket och blev tillrättavisad så ofta, så det måste ha varit därför. Jag gjorde ofta fel, så då var jag nog fel. Det gjorde ont att inte få vara normal.

Min självdestruktiva strävan att uppfylla min roll fick mig att testa alla de gränser som fanns. Jag hade pushat gränser så länge, ställt till med så mycket, att jag till slut trott att den aldrig helt gick att kliva över.

Men det gick, och det hade gått så långt att jag blev akutplacerad på en ny skola. Trots allt som hänt på min gamla skola så saknade jag den. Min lärare, klasskamraterna, lokalerna. Ibland lyfte jag dessa bekymmer och jag kommer ihåg att jag brukade bli frustrerad på min mamma som oftast försökte hitta lösningar med klyschor som ”det är inte så farligt” eller ”det kommer bli bättre sen, härda ut”.

Ibland vill man bara bli lyssnad på och sedd. Någon som ser att man har det jobbigt. Då kan man bli stark igen. Då kan man orka.

Det bemötandet fick jag i resursklassen. En lärare som hade tid i sin tjänst att se just mig utan att känna en press att valla 26 andra vilsna själar. Här fanns det faktiskt utrymme att stanna upp och lyssna. Och när läraren inte hade tid, då fanns det andra pedagoger som hade det. Här fick jag bli stark igen.

Det bemötandet finns det inte tid för i skolan längre. Jag upplever att det funnits en inkluderingshysteri. I grunden är det något jag ser positivt till, att lyckas få till en fysisk, social och pedagogisk inkludering är eftersträvansvärt. En verksamhet som är bred, tillåter flera perspektiv att samexistera och drar nytta av elevers olikheter.

Det är få skolor som har de resurser att tillgå som krävs för detta och många elever faller mellan stolarna i strävan efter en sådan verksamhet. Jag hade varit en av dem.

Så med den skola vi har idag ser jag resursklasser som ett nödvändigt ont. Jag hatade att gå dit – men hade inte klarat min skolgång utan att ha fått den möjligheten. Och som min mamma brukade säga, ”det kommer bli bättre sen, härda ut”, så stämmer det faktiskt.

Även fast det inte är något man vill höra som barn är jag tacksam som vuxen att jag fick möjligheten. En möjlighet jag önskar fler barn borde få.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm