Jag måste säga att det är en väldigt märklig situation man befinner sig i som lärare med NPF.

Å ena sidan ser jag alla barn som behöver stöd och en miljö de inte får.

Å andra sidan ser jag hur jag själv som lärare dras in i det ableistiska tänket som råder i skolan.

Jag ser barn som blir utåtagerande och tänker per automatik hur jobbigt det här är för gruppen.

Jag ser introverta elever som jag instinktivt upplever inte ens försöka ta till sig av innehållet.

”Det är här det skär sig”

Även om detta givetvis är hårddragningar är det svårt för mig att se vem som har rätt. För alla har rätt utifrån sitt perspektiv? Det kan ju råda flera sanningar samtidigt. Men det är ofta här det skär sig, individ- och grupperspektivet. Och därefter medföljer lösningsförslagen.

Jag hör lärare och vissa föräldrar debattera för att dessa elever ska skickas ut ur klassrummet, sättas i särklass eller på andra sätt straffas för att bibehålla ordning i klassrummet. Ut med stöket!

Jag ser föräldrar till barn med NPF som kämpar för att få till skolgången. För att ens få barnet att förmå sig gå till skolan. Att barnet ska få det stöd hen har rätt till. Och vissa föräldrar som går ut hårt mot läraren.

”Barn måste få kosta”

Och någonstans här i mitten fastnar jag. Mellan individen och gruppen. Och jag känner mig så maktlös.

Jag förstår vad en elev kan behöva, men också inse hur totalt omöjligt det är för mig som lärare att erbjuda detta.

Jag ser stöd som behöver sättas in, samtidigt ser jag hur ekonomin inte tillåter detta. Och det är av någon anledning alltid här vi hamnar, i frågan om vad saker och ting får kosta.

Jag är av den simpla devisen att barn måste få kosta! Särskilt i skolan!

”Jag står handfallen och maktlös”

Vi måste därför kunna erbjuda lugnare sammanhang. Mindre sammanhang. Andra pedagogiska metoder som inte fungerar i helklass. Något den ordinarie läraren och undervisningen inte kan erbjuda.

Så tills ekonomiska resurser tillförs skolan på ett bättre sätt, eller anslagen för sådana lösningar höjs, kommer jag att stå kvar där. Handfallen och maktlös. Med en klump i magen på varje skolavslutning över de elever jag inte lyckades nå. De elever jag inte hade tid att se.

Min fråga är:

Hur mycket får en elev kosta?

Kommentera

Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.

Kommentera

Kanske kommer detta som en självklarhet för vissa, men jag har noterat att när jag har höga krav på mina elever lär dom sig och presterar bättre. Ta min orienteringsprogression som exempel.

Jag berättar om vår progression som kommer sträcka sig över tre veckor. Slutmålet är att genomföra en examinerande bana i känd terräng där vi placerar 40 kontroller i vår park varav tio är rätt. 30 kontroller är alltså luringar, där man gör vanliga misstag med kartan.

För övrigt är detta kanon, för jag kan då se vad eleven har gjort för misstag och ge återkoppling direkt. Det kan vara alltifrån att eleven hållit kartan upp och ned till att eleven tog fel på en kartsymbol.

Första veckan har vi två lektioner med kartpromenad. Jag berättar om de fem enkla stegen i orientering för att hitta rätt:

  1. Passa kartan
  2. Ta reda på var du är
  3. Ta reda på var du ska
  4. Hitta en säker väg med tydliga orienteringspunkter
  5. Kontrollera att du är på rätt plats.

Förutom detta går vi också igenom karttecken, färger och hur man kan tänka för att hitta rätt.

Andra veckan har vi två lektioner med tre övningsbanor. Här får eleven ensam eller parvis öva på att ta en enklare bana. Det är olika svårighetsgrader från 1–3. Därefter har vi vår examination. Två olika banor, tio kontroller varav 30 kontroller som är felaktiga.

Jag upplever att detta medför att eleverna är mer intresserade när vi har kartpromenader första veckan, och andra veckan när vi kör övningsbanor är de mer noggranna för att de vet att det kommer bli betydligt svårare sen, när vi har prov.

Att jag som lärare är tydlig med min plan och mitt mål tror jag hjälper eleverna att fokusera på ämnesinnehållet. Det hjälper även mig att kunna utgå från en relativt låg nivå och sedan progressera till svårare och svårare.

Och jag tror också att när jag ställer höga krav i en progression för mina elever så lär dom sig mer.

Kommentera

Jag får höra av en hel del elever att jag är den bästa läraren på skolan. Särskilt från elever som är omotiverade eller tycker skolan är jobbig.

Det förvånar mig inte. Jag är väldigt flummig och försöker ha kul på jobbet. För mig är det viktigt. Samtidigt är det problematiskt, för jag har kollegor som är betydligt bättre än mig – pedagogiskt och ämnesdidaktiskt. De får inte kredd av barnen, för de är inte roliga. De släpper inte loss som jag gör.

Men de lär ungarna viktigheter på ett sätt jag inte kan. De har ett helt annat fokus, en helt annan ordning i sitt klassrum som gynnar inlärning. Det är flit och motivation som belönas. De är extremt kunniga.

”Relationen med eleverna är en balansgång”

Och med det här vill jag ha sagt att bara för elever gillar en lärare betyder det inte att den läraren är bäst på att undervisa eller bäst för eleven i fråga. Det är en balansgång att besluta vilken relation man vill ha i förhållande till sina elever.

Men jag anser att det är viktigt att vara genuin. Och jag är den jag är. Det visar att även vi lärare kan vara olika. Och att ha en spretig, energisk gympamajje som har huvudfokus att de ska finna rörelseglädje tror jag inte är dåligt för helheten.

Kanske kan mina metoder nå elever som annars tycker skolan är pest. Och kanske kan de där två idrottslektionerna i veckan förgylla skolveckan som gör att de orkar ta sig igenom, och fokusera mer på, de teoretiska bitarna i lektionssalarna.

”Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra”

Så jag är noga på att understryka att bara för att ni gillar mig, för att jag fokuserar mycket på relation, lust och att ha roligt tillsammans, betyder det inte att jag är bästa läraren. Det är mycket möjligt att ni lär er mer av lärarna ni tycker är tråkiga.

Jag hoppas att vi lärare kan komplettera varandra på skolan. Och att vi håller varandras ryggar. Lyfter varandra för eleverna, så de ser att vi är bra på olika saker och att olika typer av bemötanden är bra i olika sammanhang.

Vill vi ha en inkluderande skola är det även värdefullt att visa att vi lärare är olika.

Kommentera

Slag, spott och glåpord.

Att säga att detta ibland inte är en del av vardagen i skolan vore att ljuga. Det händer, och framförallt när känslorna kokar över. På något vis är det en del av oss människor. Förvisso en nedärvd del som inte är accepterad i ett civiliserat samhälle, men den finns där. Som en del.

Därför jobbar vi med värdegrunden ända från förskoleålder för att få våra unga civiliserade. För att få dem att lösa sina konflikter med ord istället för knytnävarna. När jag frågar min fyraåring vad man inte får göra svarar han: ”man får inte putas, retas, slåss eller säga bajskorv. Så han vet det här. Vad en social arena ställer för krav på honom.  Ändå gör han det. Varför?

Alla skolor jag känner till har nolltolerans mot detta. Alla barn som går i skolan vet vad man får och inte får göra. Men precis som min fyraåring kan lacka ur och skrika att jag är en bajskorv när jag stänger av tvn för kvällen så skriker våra elever glåpord efter varandra, de hamnar i bråk och slåss. Och efter finns det alltid bara förlorare. Barn som känner att just de är den som blivit utsatt av någon annan.

”Här finns det barn som är extra utsatta”

Vi ser det inte som en del av skolan eller det civiliserade samhället. Att gå till attack mot någon annan är bland det fulaste man kan göra, så det är inte konstigt att det blir bemött därefter heller. Därför är det så lätt att gå på den elev som blir utåtagerande. Den som känner mest och som “förlorat ansiktet”. Vi vill instinktivt bestraffa den som gjort en sådan orätt mot någon annan. Vi vill skipa rättvisa. Här någonstans glöms det lätt bort det absolut viktigaste. Nämligen frågan jag ställde tidigare i texten. Varför hände det här? Varför?

Ställer man sig den frågan kommer man ofta fram till en alternativ bild av händelseförloppet. Vi kan se ett barn som fick ta emot retsamma blickar. Vi kan se ett barn som inte förstod de sociala koderna och blev utfryst från gruppen. Vi kan helt enkelt se de här subtila, och ofta socialt accepterade, incidenterna som flyger under radarn i gränslandet mellan vad vi tar oss tid att bemöta och inte.

Och här finns det barn som är extra utsatta. Vi har känsliga barn i skolan som känner av dessa signaler från omgivningen betydligt tydligare än andra. De har en känslig radar. De känner av när den vuxne sätter sig på huk lite för nära för att prata allvar. De känner av blickarna i nacken på idrottslektionen från klasskamraten som det var en konflikt med på rasten. Och det här retar gallfeber hos dessa barn. De hamnar lätt i affekt, känslan av ilska tar över. De känner sig inträngda i ett hörn och hamnar i människans panikläge, slåss eller fly.

”Jag skäms över den känslan”

Det som händer när vi agerar på en känsla är att vi inte utför medvetna handlingar. Vissa beskriver det som att få ett rött filter över synen, att se rött. Känslan vill kanalisera sig genom våld eller sakta sippra bort i lugn ensamhet. Och bara som en parantes till den här texten är det den känslan jag själv skäms som mest för. Känslan att vilja å bringa andra våld. Att skada och förstöra. Jag skäms över den känslan, för det är så långt ifrån den jag vill vara. Det är så långt ifrån att vara älskad som person och människa. Men den känslan existerar, och när jag kände mig inträngd i ett hörn som barn gjorde jag saker jag idag skäms något oerhört för. Och det är svårt att förklara för andra att det inte var jag som gjorde handlingarna. Det var inte mitt medvetande.

För affekten minskar vår kommunikationsförmåga. Vi får svårt att forma ord, att illustrera vad vi störde oss på och eftersom det ofta kan vara saker som vuxenvärlden lätt bagatelliserar bort blir barnet sällan lyssnad på. Till slut finns bara ilskan kvar i huvudet som måste ut, på ett eller annat sätt.

En vidare problematik med detta är att känslor smittar över till andra människor. Ett barn som befinner sig i sådan stress projicerar över den stressen på mig som vuxen så jag får känna, och dela samma känsla. Helt plötsligt har vi två människor i panik som ska lösa en situation.

Det här är inget konstigt. Det är fullt naturligt. Men det är inte bra. Två stressade människor som står emot varandra löser sällan ett problem särskilt pragmatiskt. Med den bakgrunden är det inte så konstigt att ett barn med starka känslor får ta mycket skit. Men det behöver inte vara så.

Därför önskar jag att vi vuxna som möter barn i vår vardag kunde:

  • Ta barnens bekymmer på allvar
  • Försöka att förstå deras bild, deras perspektiv
  • Erbjuda socialt accepterade metoder, hur man kan göra istället
  • Lugnt förklara andras perspektiv på händelsen
  • Erbjuda utvägar som inte skapar mer konflikt

Men framförallt:

Jag önskar att vi kunde försöka att förstå och hjälpa de barn som har starka känslor framför att intuitivt bestraffa dem.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.