Nu kanske vissa kommer hata mig när jag skriver det här, men så här anser jag faktiskt att det är.

Jag tycker ett av skolans största problem är att inkludering sålts in som en besparing. Det är precis tvärtom.

Meningen med inkludering var att ge barn som mig en framtid. Tidigare har vi snarare sållats bort och setts som oönskade av samhället. Men att tro att det är kostnadsneutralt gör att alla barn i skolan får det lite sämre. Det blir lite som det klassiska citatet från en kommunikatör på Skolverket till en icke relaterande fråga; ”det är skillnad på hur det var tänkt och hur det blev”.

Nyligen skrev Skolvärlden en artikel om forskning kring detta som visar att särskilt stöd har minskat.

Ett intressant citat tycker jag är:

”I en fjärdedel av de undersökta skolorna saknades resurser för att stödja alla som bedömdes vara i behov av det”.

Rekommenderar att läsa artikeln

Jag tror många av landets lärare känner igen den bilden. Jag tror dessutom att mörkertalet här gör att det är betydligt fler som saknar de resurser som faktiskt krävs än vad som framkommer. Jag rekommenderar att läsa denna artikel för fler intressanta infallsvinklar hur faktiskt inkluderande stödåtgärder ger ett mer positivt utfall än särskiljande åtgärder.

Det motsätter dock inte det jag lyfter i texten här.

Det handlar snarare om ekonomi och hur vi fördelar de resurser vi faktiskt har. Jag har landat i att med nuvarande skolsystem ställs vi inför valet att göra skolan otillgänglig för en mindre grupp och offra dem för den stora massan, så som vi gjorde förr. Eller att göra skolan lite sämre för alla (ibland mycket sämre) som vi gör nu.

Till följd av detta fallerar ofta diskussionen om skolan. De som vill ”stoppa stöket” i skolan ses som att de vill offra en hel del barn som inte platsar där. De som vill ha en skola för alla ses som att de skiter i att miljön i klassrummet påverkas negativt.

Så blir det när man förhåller sig till den rådande ekonomiska ramen för skolan. Det blir ett etiskt dilemma mellan att offra vissa barns liv eller att få en sviktande arbetsmiljö och försämrat kunskapsresultat. Du måste välja en.

Här är mitt tredje alternativ

Det finns ett tredje alternativ, som jag givetvis lobbar för. Nämligen att tillföra betydligt mer resurser genom minskade klasser, mer speciallärare, mer tid och luft i schemat för lärare. Mer kringpersonal etc.

Det här kostar obscena mängder pengar. Det finns få beslutsfattare som vill lägga dessa medel på skolan, en verksamhet som redan får så mycket. Men samtidigt tror jag vi får igen det vi satsar tidigt i ett långsiktigt perspektiv. Det kommer att synas i samhället när vi får fler hela, vuxna människor.

Och nu vet jag att vissa kommer bli provocerade och säga att det finns de som lyckas med andra metoder och synsätt etc. Jag är ledsen att säga det, men mirakelmetoder existerar inte. Det kan räcka till viss del. Utbildning i pedagogik och metodik har påverkan. Till en viss grad.

Jag vågar påstå att de flesta som hävdar att de lyckas få ett positivt utfall uppfyller en eller fler av följande tre faktorer;

  • Extremt motiverad och engagerad personal.
  • Obscena mängder resurser som andra skolenheter enbart kan drömma om.
  • Inte så svårt/komplext elevunderlag.

Jag har givetvis gärna fel här.

Kommentera

I princip alla konflikter i skolan handlar om att ge igen. Och det är alltid båda parterna som ska ge igen.

En klassisk konfliktsituation är när det går elever som känner mycket känslor och ofta starkt i samma klass som elever som tycker det är spännande att provocera och skapa reaktion.

Min uppfattning är att i skolans värld tenderar det att vara den som slåss och svär som främst får känna av konsekvenserna. Alla skolor jag har besökt har nolltolerans mot hot, våld och kränkningar. Det är bra och något vi ska ha. Problemet är att i konfliktsituationer lär sig elever att den som har gjort ”mest” och ”värst” är den som får konsekvenserna.

Det blir då eleverna som känner mycket. För de styr inte över sina handlingar när de hamnat i affekt. Det sker på automatik. Och känslan säger till dem att eliminera hotet i sin omgivning. Därför får de ofta oförtjänt mycket i sitt knä när det egentligen handlar om en part som har provocerat fram ett agerande hos eleven. För att det är roligt, för att hämnas eller för att få en vuxen att utöva makt över eleven när man själv som elev inte kan det. Eller för att just ge igen.

Flyr istället för att slåss

Det finns många anledningar varför elever provocerar varandra.

Nyligen hade jag en elev som smällde hårt i dörren till idrottshallen. Det small till i hela salen. Initialt blev jag arg på eleven och jag gick efter för att berätta att ”hörrudu, så där gör man inte med dörren. Den går sönder och då är det du som får stå för kostnaden”. En autonom initial tanke. En reaktion på en plötslig händelse. Reaktion från mig att få något obehagligt och dåligt att sluta så fort som möjligt.

När jag satte mig i omklädningsrummet med eleven släppte den tanken och jag insåg att eleven hade flytt från en situation som blev för mycket. Det finns ingen anledning för mig att då börja prata om skadeståndsskyldigheter när en elev valt att fly istället för att slåss. Det är en bra lösning när affekten kommer. Det minskar våldssituationer. Dessutom har en dörr inga tankar och känslor (hoppas jag).

Jag testade det jag predikar

Jag bestämde mig för att testa det jag själv så ofta brukar predika. Att prata och försöka förstå. Att fråga. Det där som är så enkelt att förstå vikten av i teorin men oerhört svårt att applicera i praktiken.

Eleven berättar sitt perspektiv. En till elev kommer in för att stötta sin vän i situationen. Efter att ha lyssnat på eleverna så säger jag:

”Jag ska lära er hur ni vinner alla konflikter”.

Vi hade ett bra samtal i nästan 40 minuter. Sådant här tar tid. Det måste få göra det också.

Flyktvägen fanns redan där för eleven och användes, så den behövde jag inte lägga så stor vikt på. Annars är att fly en situation av stor vikt för att eleven inte ska sätta igång en våldssituation som får större uppmärksamhet än orsakssituationen. Nästa steg blir mer retoriskt.

Sanning vinner i längden

Jag försöker lära dem att i detta maktspel (för det är vad det är) är det den som talar sanning som vinner i längden. Det andra elever ofta vill ha är en reaktion av den som känner mycket. Jag vet själv, jag var den eleven som provocerade för att få andra arga. Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på. Både hos klasskamrater och hos vuxna. Jag lurade upp pedagogerna på läktaren när de så ofta skällde ut mig i ren affekt som jag medvetet orsakat dem. Det gjorde att jag vann.

Men när man provocerar ska man inte få vinna. För det mår ingen bra av. Inte ens jag själv. Det är ofta ett självskadebeteende eller försök att passa in i en gruppering som grundar sig i osäkerhet och svag självkänsla. Elever behöver lära sig att hitta sin plats bland kamrater på andra sätt än att peta på elever som lätt exploderar.

I själva samtalet är det tydligt att elever har en förmåga att krydda situationer och förstärka eller rent av ljuga om vad andra gör mot dem. De pratar väldigt lite om sin egen roll i situationer och vad de själva har gjort och har fullt fokus på vad motpartern har gjort.

Stämningen blev snabbt hetsk

Det här märkte jag av efter en bit in på vårt samtal. För då kom de som provocerat in i omklädningsrummet och jag hade ett samtal med bägge parter. Anklagelser om du, du och du flög fram och tillbaka. Stämningen blev snabbt hätsk och maktspelet tog sin tydliga prägel. Samtalet höll snabbt på att fallera. Eleverna fick fullt upp med att försvara sig att de glömde att lyssna. Jag fick svårt att få en klar bild av vad som verkligen hade hänt. Samtidigt är det på ett sätt irrelevant.

För jag är inte där för att säga vem som har gjort rätt och fel. Det är inte en bra roll att ta. Jag är där för att agera kommunikativ och social tolk. Eleverna behöver snarare förstå motparterns perspektiv och hur de har tolkat situationen. I mitt medlande blev det därför viktigt att en elev talade i taget.

Det blir också viktigt att poängtera det du säger är ditt perspektiv, de som sitter på andra sidan har ett annat. Efter några medlingar fram och tillbaka började den hätska stämningen att lägga sig. Kroppspråkstriggandet försvann. Elever som annars har svårt för att vänta på sin tur och räcka upp handen satt nu och tålmodigt väntade. Jag tror de förstod att de skulle få säga vad de kände och upplevt. Och ingen kunde säga att det var fel. De blev lyssnade på, oavsett vilken sida de befann sig på.

Lösningar var inte målet

Inga lösningar framkom under det gemensamma samtalet. Det var inte heller min målsättning. Målsättningen för mig var snarare att få dem att förstå att andra kan uppleva situationen annorlunda, vilket inte är fel, och uppmärksamma eleverna på att just nu ger både parter igen. Det är omöjligt att se vem som började. Båda parterna måste däremot klara av att sluta.

Därför inriktar jag mig på de högkänsliga eleverna först. De kommer att skrika, svära och slåss. För det är så affekt fungerar. Men om de kan berätta för mig att det har hänt, det som jag ofta ser, så har de redan där vunnit mycket i samtalet.

De bekräftar att de vet att andra blir upprörda om de slåss eller svär. Det är inte viktigt för mig att höra, utan för den andra parten.

Vill inte skapa vinnare eller förlorare

Sedan kan vi fokusera på de bakomliggande anledningarna. För det är de som är det intressanta. Det är dem vi faktiskt kan påverka. När de talar sanningsenligt så här om en situation kommer de få övertaget. Det säger jag rakt ut.

Jag vill egentligen inte skapa vinnare och förlorare i en konflikt genom elever som får övertag med ojusta metoder. Problemet är att de som inte är högkänsliga redan har ett övertag i konfliktsituationer. Något de ofta utnyttjar till sin favör genom små pikar eller gester som retar gallfeber hos de högkänsliga. Därför måste spelplanen jämnas ut genom ett ökat fokus på de orsakande faktorerna.

Märker eleverna av att det som premieras vid konfliktlösning är ärlighet, respekt för andra och försök till självinsikt kommer de försöka att mimikera. Det blir en god spiral där elever upplever att ärlighet och förståelse är den som går ut segrande från en situation.

Dessutom är det fruktlöst att försöka ändra ett beteende som kommer från affekt. Det är omöjligt. När en elev agerar utifrån en känsla går det inte att påverka. Beteenden som går att ändra är de där provocerande som leder fram till större situationer.

Brister i social förmåga

Det är mina tankar om konflikter, jag som möter dem dagligen i ett konfliktrikt ämne.

Känslostarka barn behöver coola ned känslan.

Provocerande elever behöver lära sig att sådant beteende uppmärksammas och syns.

Dessa elever kan även behöva lära sig söka kontakt på andra, bättre sätt än att provocera fram en reaktion. Det kan vara så att dessa elever brister i sin sociala förmåga.

Att gå från ”du” till ”jag”

När jag löser konflikter vill jag komma bort från du, du, du.

Jag vill höra jag, jag, jag.

”Jag kände”

”Jag upplevde”

”Jag gjorde”

”Jag tyckte”

Den lilla förändringen att gå från du till jag tar bort alla anklagelser och får samtalet att handla om vad det faktiskt är; upplevelser.

Det fina med en upplevelse är att den aldrig kan vara fel. För den är din. Du äger den. Det gör att alla får möjligheten att ”ha rätt”.

Kommentera

I skolan säger vi att det finns barn med ”spring i benen”. Barn som behöver gå runt i klassrummet, gå på toaletten ofta under lektion eller hämta något i väskan i hallen. De har svårt att sitta still för de har spring i benen. Jag skulle säga att detta i stor utsträckning är falskt.

Barn som får myror i magen eller benen har snarare fått flyktkänslor. Det är något som stör, skrämmer eller skapar annat obehag i klassrummet som gör att kroppen signalerar; FLY!

Det är simpla signaler vi har ärvt där vi antingen hamnar i ”fight, fright eller flight” när hotfulla situationer uppstår.

”Känslan kommer att koka över”

Jag skulle säga att jag som fick myror i benen så fort jag skulle sitta still i ett klassrum inte hade överskottsenergi utan flyktkänslor för det jobbiga. Det kunde vara en uppgift som var för svår, ett moment som var läskigt eller saker i det fysiska rummet som för starkt ljus eller för mycket ljud. Allt sådant här skapade flyktkänslor hos mig och jag fick det vi kallar för ”spring i benen”.

Det hjälpte givetvis att sitta på en knottrig, blå kudde eller en cykel för att hämma dessa känslor och tankar. Det ger något annat att tänka på och trycker undan känslan att fly. Men känslan ligger fortfarande kvar därunder, och den kommer att bubbla upp ju längre den får ligga och pysa. Det kommer koka över.

Ibland kan lektionen vara tillräckligt kort för att detta inte sker. Ibland kan en belöning om roligare moment i undervisningen locka så starkt att det går att härda ut. Eller den starka viljan att vara duktig som alla andra, och ”vara duktig för frökens skull”.

”Det handlar om sensorisk känslighet”

Det jag skriver om här handlar till stor del om en sensorisk känslighet. Det kan vara ljus, ljud och känsel. Hand i hand med denna sensoriska känslighet går sömnproblem. Det säger kanske sig självt att en ljud- och ljuskänslighet kan medföra att man har svårt att sova och vaknar lätt. Har vi sovit för lite försöker vår kropp kompensera sömnbristen med adrenalin för att skapa vakenhet. Vid dessa tillfällen är det givetvis lämpligt att kompensera med rörelseaktiviteter.

Jag säger alltså inte att sådana här fysiska distraktioner i klassrummet är dåliga i sig. De kan vara det enda som får eleven att härda ut. Det jag tycker är viktigt, och som ofta glöms bort i detta sammanhang, är att försöka se bortom de enkla förklaringarna och utforska vad som skapar spring i benen hos vissa elever. Att bemöta orsaken till flyktkänslorna istället för symptomen av den.

Först då kan vi förstå. Först då kan vi verkligen anpassa. Och ibland kan det vara så simpelt som att dimma belysningen.

Kommentera

Vi är ett stolt släkte, vi lärare. Det är viktigt att påvisa sin styrka och inte visa svaghet. Att signalera utåt att i min undervisning flyter allt på bra. Jag klarar av att hantera alla elevgrupper. Den som inte gör det, den är svag. Det här påvisas bäst genom ledarskap i klassrummet. Att som lärare klara av vilken klass som helst är det ultimata beviset på lärarskicklighet.

Få saker gör mig så irriterad som denna lärarpride i skolan.

Helt ärligt, de som anser att de klarar varje elevkonstellation har antingen inte mött en tillräckligt stor varietet av klasser eller saknar självinsikt.

Och ja, jag får väl gardera mig för att det säkerligen finns någon superpedagog där ute som aldrig har en sjukdag eller blir påverkad av negativitet. Som sitter och finslipar sina lektionsplaneringar in till småtimmarna på helgen. Eller nej, det gör de förstås inte. För man hinner med sitt uppdrag på sin arbetstid.

Det här är att brinna för någonting. En eldsjäl, som vi säger. Och skulle jag själv, en halvsunkig idrottslärare med intryckskänslighet, prova det skulle jag brinna upp. Vi behöver jäkligt bra lärare, men vi behöver också de där halvbra.

Det jag ville komma fram till innan min adhd-hjärna spårade ur totalt är att lärare behöver kliva ned från sina höga hästar.

  • Sluta vara så himla bäst hela tiden.
  • Sluta försök klara varenda ”utmaning”.
  • Framför allt: sluta klandra dig själv när det helt enkelt inte går. Det är faktiskt okej att inte reda ut en klass. Det är okej att be om stöd och hjälp. Det är inte fel att ibland kasta in handduken när det är för svårjobbat.

Jag tror det är svårt för utomstående att förstå hur stor skillnad ett elevunderlag kan göra. Till och med som lärare är det svårt att fullt se det om man inte själv stött på dessa skillnader.

”Nu kommer jag svära i kyrkan”

För det är sinnessjukt stor skillnad på klass och klass i skolan. Det märker man som idrottslärare då man möter många grupper i sitt uppdrag. Det är som att klasskulturer skapas där vissa grupper bara flyter på och hjälper läraren i undervisningen. Andra kräver extremt mycket av läraren och dennes ledarskap. Ibland för mycket.

I en klass kan eleverna reagera starkt på ordningsstörningar. De vill inte ha dem heller. I en annan är de så normerande att eleverna inte ens lägger märke till dem som något extraordinärt. Och har man otur sprider den sig som en löpeld och kvar står man med bara dåliga metoder.

Så nu kommer jag svära i kyrkan; jag tycker klasser behöver splittras när det gått för långt.

Det blir för trögjobbat. Och de resurser som krävs för att vända finns aldrig på en skola. Bättre att bryta de negativa rollerna med ett nytt sammanhang och ny lärare.

Det finns så många relationer i en klass att det ibland är omöjligt för läraren att påverka i tillräckligt stor utsträckning. När den kritiska massan av elever som vill lära sig och som vill gå i skolan inte finns där, då behövs något annat. Något mer.

Då anser jag att läraren med trygghet ska kunna lyfta detta utan att hens ledarskap per automatik ifrågasätts. För jag är rätt säker att jag inte är ensam om att känna mig totalt värdelös om jag måste gå med mössan i hand och erkänna att jag inte fixar att bedriva undervisningen i en grupp.

”Det här är en rektorsfråga”

Jag tycker inte läraren ska behöva känna så. Det här är inte en lärarfråga. Det här ska inte landa i lärarens knä att ställa sig upp emot en norm och ”våga erkänna” att man inte fixar en grupp.

Nej, det här är en rektorsfråga.

Rektor styr och fördelar arbetet. I det här styret måste jag som lärare känna en tillräckligt stark tilltro till skolans ledning att jag inte blir kastad framför bussen så fort jag lyfter en klass jag inte klarar av att hantera.

Ett sådant problem måste tas på allvar. Visst kan man testa handledningar och utbildningar. Det kan säkerligen ta udden från vissa tillfällen. Men ibland anser jag att man måste löpa linan ut. Både för lärarens och elevgruppens välbefinnande kan det vara viktigt att byta miljö.

Så läraren måste hjälpas ned från sin höga häst. Och det är rektor som ska se till att det kan ske genom att skapa incitament på skolan där läraren inte känner sig totalt misslyckad så fort man lyfter ett (ordnings)problem. Tyvärr är det så det ser ut idag på många skolor.

Så som rektor kanske man kan ställa sig själv frågan:

När var det senast en lärare berättade något hen inte var kapabel att genomföra?

Och ni som är riktigt modiga ledare kan också ställa er själva frågan; hur reagerade jag då?

Kommentera

Man brukar säga att ” alla barn behöver få lyckas”. Jag skulle vilja ta det längre och säga att ”alla barn måste få vara bäst”.

Det handlar inte om att vara bäst på allt, alltid i alla situationer. Det handlar om att någongång ibland få vara bättre än de flesta andra i gruppen på någonting.

Vissa har sådant naturligt. Vi har barn som är duktiga på fotboll, springa, måla osv. Barn skapar sådana situationer själva och nästan automatiskt. Vi mäter oss mot varandra då och då för att se att vi har ett värde. Att vi har något att bidra med.

Därför är det så viktigt att alla barn måste få vara bäst. På någonting, någongång. Här har vi vuxna stor påverkans möjlighet. Vi kan nämligen forma miljön och aktiviteter så att de barn som har svårt att vara bäst på något naturligt får ett tillfälle att briljera.

Så en tankeövning jag kan göra för mig själv är att se över den barngrupp jag möter och ställa mig frågan för var och en av barnen:

  • vad utmärker det här barnet, vad är hen bäst på?
  • får barnet möjlighet att naturligt, autonomiskt visa detta?

Genom dessa två frågeställningar kan jag se hur verksamheten kan formas för att ta tillvara på varandras styrkor och olikheter.

Jag tror nämligen att om vi kan påvisa att man är olika bra på olika saker så ger det ett helt annat värde för våra olikheter. Det blir inte bara något som behöver anpassas, något där andra i gruppen måste vara toleranta, utan det skapar istället en känsla av att alla har någonting som är användbart och positivt. Det skapar en större acceptans och gemenskap i gruppen när vi ser att alla har något att bidra med.

Till exempel tror jag att visar man på hur det energiska barnet kan använda den energin på ett positivt sätt för en aktivitet eller gruppen, då blir det lättare att hantera när samma barn har svårt att sitta still. Lite är det som en vågskål för varje barn. Vi behöver visa på positiva attributer för att väga upp för behov. Jag tror det då blir lättare att acceptera för andra barn när det behöver anpassas, och barnet behöver få något annorlunda.

Jag tror alla barn har något de kan vara bäst på, bara miljön är den rätta.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm