Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull – skär inte bort den här personen.  

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm