Annons

Får alla barn lika mycket kärlek?

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull skär inte bort den här personen.  

Reagera på inlägget:

Kritiken mot BEO missar helheten

Relaterat

Kan det vara rätt av en lärare att bära ut en elev?

– Ja.

Är det kränkande att bli utburen?

– Ja.

De senaste veckorna har vi fått följa ett drev mot BEO, Barn- och elevombudet. Personligen tycker jag det ligger fel i tiden att gå emot en roll som existerar för att säkra barns rättigheter. Särskilt när barnkonventionen nu ska bli lag.

Men alla andra barn som blir störda på lektionen, deras rättigheter då?

– Ja, dom har samma rättigheter.

Så då är det ju bra att bära ut en elev som förstör!

– Ja, det kan vara nödvändigt.

Och då är det ingen kränkning?

– Jo, det kan det visst vara.

Jag förstår att det slår volt i skallen. Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En lärare har alltså agerat helt riktigt men fortfarande kränkt en elev?  

Jag hamnade själv ofta i ohållbara situationer i klassrummet. Jag blev avvisad från klassrummet. När det inte hjälpte så blev jag avlägsnad. Utföst, knuffad och buren under armen. Skrikandes och gråtandes. Men ibland var det något jag faktiskt behövde och ville bli.

En mental låsning är nämligen väldigt svårt att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta är någon som är starkare. Fysiskt men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

 Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ut ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Men att bära ut en elev ska enbart göras i nödfall, när det har blivit en metod så har det gått för långt. Då är det något som är fel. Därför är det helt rätt av BEO att ta fallet till högsta domstolen, särskilt när det fanns ett åtgärdsprogram. Och jag vill återigen poängtera att det kan krävas att bära ut en elev även fast det finns ett åtgärdsprogram, för konsekvenserna om man inte gör det är så mycket värre.

Det finns flera aspekter varför BEO väljer att gå vidare. Dels är det ett sätt att visa respekt för vårt juridiska system, men framförallt är det viktigt för att få praxis i sådana här fall som har hänt och händer flera gånger.

Ja, det är oerhört jobbigt för läraren, skolan och eleven att detta tas så långt. Det är en plågsam process och många får ta smällar i sociala medier på vägen. Tyvärr är det så samhället ser ut idag där till och med politiker driver på drev, som Roger Haddad som tjatat hål i huvudet om denna fråga genom att gång på gång lyfta upp att han tycker BEO är inkompetent och inte fyller någon funktion.

Ser man inte helheten ur fler perspektiv än ett så förstår jag att man är kritisk till BEO:s agerande. Jag personligen tycker det känns bra att vi har ett myndighetsuppdrag vars syfte är att stå upp för barnens rätt.

Det här dilemmat har vi nog inte hört det sista från och det ska bli intressant att se vilket perspektiv som får tolkningsföreträde av rättsväsendet. För där möter nyanser svart och vitt, vilket kommer få konsekvenser där läraren både har en rättighet och skyldighet att agera.

Vi behöver få praxis.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Bygg undervisning på sunt förnuft – inte mirakelmetoder

Det finns inga metoder som alltid fungerar. När debatten blir så svart eller vit som vi på senare tid har sett kring lågaffektivt bemötande (”lab”), missar den ofta perspektivet som kallas fronensis.

Fronensis är latin för praktisk klokhet och det som utmärker detta perspektiv är att det inte bara inkluderar vad som ska läras ut och hur – utan även när.

Vanligtvis är skolan en stelbent organisation som inte tar lika stor hänsyn till när, vilket kan skapa konflikt. Det är vad vi ser när en metod försöker implementeras men inte ges rätt förutsättningar.  Här har skolan att lära av fritidshemsverksamheten som är skickligare att använda sig av spontana lärotillfällen, som ett exempel. 

Men tillbaka till metoder. Varför är det viktigt att lära sig om metoder som ”lab” då? 

Jo, för att ”lab” sätter ord på sådant jag redan kan och gör. Jag har jobbat lågaffektivt innan jag ens visste att det fanns. Det betyder inte att jag ska avfärda metoden, för jag kan få nya begrepp som gör att jag kan förklara en företeelse mer specifikt.

Det funkar på samma sätt som när jag utökar mitt ordförråd egentligen. Jag får en djupare förståelse och kan då utveckla mitt sunda förnuft. Istället för att jag säger att jag går i taket nu och blir vansinnig säger jag att jag når mitt metodtak. Då är det helt plötsligt inte jag som är själva problemet utan bristen på metoder. 

Det är en väsentlig skillnad att skilja på person och situation. Brist på metoder kan betyda att jag behöver utveckla mitt ledarskap men det kan lika gärna betyda att ramfaktorerna förhindrar andra metoder. 

Jag kan alltid utveckla mitt sunda förnuft, allt jag behöver göra är att vara öppen och mottaglig för nya metoder och ta till mig av det som är relevant till den undervisningssituation jag möter. Allt kommer inte alltid fungera friktionsfritt. Men det kan alltid bli bättre.

Därför vill jag aldrig sluta lära mig. Jag försöker suga åt mig som en svamp av metoder jag stöter på. Lågaffektivt bemötande, känsla av sammanhang, variationsteorin, kognitiv psykologi. Allt bidrar till att skapa mitt underlag för min undervisning och ju mer jag kan desto bättre kan jag bemöta olika situationer. Fronesis. 

Och som motivation visar, den inre är starkare än den yttre, så det jag själv vill göra eller tror kommer fungera får ett större genomslag än vad andra säger att jag ska göra. Därför försöker jag själv ha ett positivt synsätt på det jag möter, för då finns det en möjlighet att jag lär mig något nytt. Dessutom riskerar jag inte att fultolka vad andra menar och gör, vilket bibehåller en god ton i debatten.

Be conservative in what you do, be liberal in what you accept from others. 

Och om jag får säga mina two cents om hur en lärare bör uppträda så är det:

  • förutsägbar
  • Lyhörd
  • Tydlig
  • Konsekvent
  • Empatisk 

I den ordningen vid undervisningen och konflikter. Men det här är sådant som många redan håller med om och har i sitt sunda förnuft. Jag har haft stökiga lektioner ett tag och kan direkt se det till dessa punkter. Jag har inte varit tydlig och förutsägbar kring vad som gäller på idrotten. Sedan vi på idrotten skrev ut och satte upp listan här nedan gjorde det en stor skillnad. För eleverna fick veta vad som förväntades av dem, hur de skulle uppträda. Precis det som ”lab” talar om, till exempel. 

Här är våra ”nya” ordningsregler. De har alltid gällt, men har nu blivit uttalade.

Omklädningsrummet före:

  • Ta av dig skorna innan skogränsen.
  • Lägg dem på skohyllan.
  • Välj en sida där alla i klassen placerar sina kläder.
  • Häng upp kläderna på krokarna, eller lägg in i gympapåsen.
  • När du har bytt om, sätt dig ned på bänken. Prata i samtalston med den som byter om närmast dig.
  • Om du inte har några idrottsskor, ta av dig strumporna i omklädningsrummet.
  • Vänta i omklädningsrummet tills klassen som har idrott före kommer ut.

Korridoren/idrottshallen:

  • Gå tyst igenom korridoren till idrottshallen.
  • Sätt dig ner på angiven plats under tystnad och lyssna på lärarens instruktion.
  • Sätt dig bredvid någon som gör att du klarar av att vara tyst och lyssna.
  • Om du är sen till lektionen, smyg in tyst utan att märkas.

Under lektion:

  • Öppna öronen, stäng munnen när läraren pratar.
  • Var aldrig i materialförrådet om du inte fått lov att hämta/lämna något.
  • Säg alltid till idrottsläraren innan du går ut ur salen för att dricka eller gå på toa.
  • När det är samling, avbryt det du gör och gå en säker och rak väg till samlingsplatsen.
  • Vet du inte vad som gäller, fråga en kompis eller läraren.
  • Var rädd om dig själv och dina kamrater.
  • Gör ditt bästa på lektionen.

Omklädningsrum efter:

  • Prata i samtalston.
  • Koncentrera dig på dig själv och det du ska göra.
  • När du är färdig, gå ifrån omklädningsrummet.
  • Men lämna aldrig någon ensam i omklädningsrummet, vänta in den som är sist.

Att skriva ned och förankra dessa regler bland personal, elever och vårdnadshavare gör att det står klart vad som förväntas av eleverna. Det blir tydligt och förutsägbart, lågaffektivt bemötande nämner detta som en nyckel men det är dessutom ett logiskt resonemang byggt på sunt förnuft. Alla mår bra av att veta vad man ska göra och vad som förväntas av en.

Så var öppen för andra perspektiv, ta tillvara på det som är bra i dessa metoder, våga utmana egna tankar och föreställningar. Det finns alltid nya sätt att bedriva undervisning på. Ta tillvara de metoder som hjälper just dina elever att nå längre efter de förutsättningar ni har. Men framförallt, utgå ifrån din motivation och sunda förnuft.

För i slutet av dagen är det du som är lärare, det är du som är ledaren. Och tror du själv inte på en metod kommer metoden inte fungera ändå. 

Reagera på inlägget:

Att gå i skolan med adhd

Att gå i skolan med adhd är inte så svårt. 

Jag menar – allt man behöver göra är att fokusera på det läraren säger. Att ventilationstrumman andas tungt bakom sitt dammfilter, bordskamraten rullar en penna över ett sudd på sin bänk och barnen på rast utanför fönstret låter lika högt som en byggarbetsplats är ju bara små detaljer.

Jag har ett sudd format som en pokemon. Squirtle heter den, det är en vattenpokemon. Suddet med en tillhörande penna fick jag som present i förväg som en morot för att jag skulle skriva. 

Jag tycker egentligen inte om att skriva. Det gör ont i den klumpiga handen att hålla pennan så hårt och jag behöver koncentrera mig så mycket på alla figurer och krumelurer som ska bli till bokstäver. Ändå blir det ofta fel och det känns inte så bra, men jag lovade mamma att i alla fall försöka om jag fick squirtlepennan. Det kryper under huden på mig, men jag ska inte göra henne besviken, det lovade jag mig själv. Suddet använder jag aldrig heller, det betyder för mycket för mig. 

Fokusera på tavlan är inte så svårt. Den är tydligt upplyst tack vare världens starkaste taklampor. Det måste vara sådana de använde förr längs landningsbanan på små flygplatser innan alla lades ned. Nu ska det byggas bostäder där, då vill man inte ha för starkt ljus. Landningsbanan kan återanvändas som bilväg eller parkering. Tur att lamporna också kunde återanvändas i skolan. Bra att tänka på miljön.

Kraftigt, kallvitt ljus som reflekteras mot de vita sidorna i skolböckerna där siffror och bokstäver hoppar bock över varann. Meningen måste vara att få dessa tråkiga böcker lite mer levande och intressanta. Här kompletterar utdaterat läromedel och begagnade strålkastare varandra väl.

Och hur svårt är det att fokusera på en uppgift, egentligen?

En är ju ett . ”1”. De blir ju aldrig fler än så. Det vet jag och kan enkelt fokusera på även fast det står flera uppgifter på tavlan och någon är på väg ut ur klassrummet, ska förmodligen gå på toa. Jag är också lite kissnödig men jag kan hålla mig. En gång höll jag mig nästan en hel dag när min familj och jag var på en tivoliföreställning. Det är där doften av varma smörpopcorn möter lukten av hö med kamelbajs. Där de använder riktigt smör till sina popcorn. Att hålla sig så länge utan att kissa gör ganska ont i magen. Lite som att äta för mycket smöriga popcorn, då kan man må illa. Jag ville inte gå på toa där, de hade bara bajjamajor. Undrar vad det blir för lunch idag, nu blev jag rätt hungrig. 

Men som sagt, det är bara en uppgift att lösa, inget mer. Klart man förstår att det är viktiga saker vi ska lära oss, det säger ju fröken hela tiden. Senast förra veckan berättade fröken hur viktigt det var att kunna skriva sen, i framtiden. Jag önskar det kunde kännas viktigt nu också, det gör det inte. 

Fröken och mamma är de enda som läser mina texter. Alltid finns det något som behöver rättas till, ändras eller förbättras. Det känns som att texten inte blir klar, det jag skriver duger aldrig. Det känns inget bra. Vattenvarelsen som sitter på min penna påminner mig om det mamma sa. Ibland gör det mig ledsen, ibland får det mig att försöka lite till och ibland får det mig att vilja bryta pennan mitt itu och kasta bort det dumma suddet. Men jag kommer behöva kunna skriva sen, i framtiden. Det har fröken sagt. Jag undrar när den tiden kommer? Det ser jag inte fram emot. Måste vara himla trist att vara vuxen. 

Men det är bra med repetition, det verkar de på skolan i alla fall tycka eftersom vi gör samma saker hela tiden. Jag antar att det är så man lär sig, kanske därför jag aldrig lär mig? 

”Man måste försöka och ge sig attan på det och vilja, då går det!” Så brukar min mamma säga. Jag är både envis och vill massor! Det är bara att säga till kroppen att sitta still, det fixar jag. Jag måste nog bara vilja lite mer, då går det. Magen kurrar, jag kan ju alltid fråga vad det blir för mat idag, fröken brukar veta. Vad skulle det här inlägget handla om nu igen? 

Just det, det är inte alltid så lätt att gå i skolan med adhd.

Reagera på inlägget:

Hur kan elever få störa lektioner och kränka andra?

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Reagera på inlägget:

Sidor