Annons

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Att bli utburen kan vara för barnets bästa

Relaterat

Är det kränkande att bli utburen? Ja.

Kan det vara nödvändigt? Ja.

När jag gick i skolan hände det titt som tätt att jag blev utburen från klassrummet eller i andra sammanhang. Anledningen kunde variera, men den gemensamma nämnaren var alltid att jag hade fått en låsning. 

En mental låsning är vanligt förekommande för barn med en NPF-problematik (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning). Det är ett tillstånd man som barn hatar att hamna i och som är jobbigt, men ändå rätt enkelt att hantera för utomstående genom att:

  • Distansera
  • Distrahera

Det innebär i princip att helt ta bort det som påminner barnet om det som skapade låsningen och att fokusera på annat.

En känsla håller i sig i 90 sekunder om man inte blir påmind om den. Det kan enbart ske i ett sammanhang där man inte blir påmind om det som skapade låsningen. Man behöver alltså komma bort.

För personen som drabbas är den mentala låsningen väldigt svår att hantera. Som barn är det närmast omöjligt. Man känner sig utsatt, svag, och alla tittar på en. Då vill man ha tillbaka kontrollen. Makt. Att springa därifrån och fly skulle vara svagt, så man stannar och slåss. Även fast man inte vill.

Det enda som kan bryta detta är någon som är starkare. Fysiskt, men framförallt psykiskt, sett till rollen. För detta är högst psykologiskt.

Därför kan det vara en oerhörd lättnad att bli utburen av sin fröken. Att bli räddad från en situation man själv inte kan ta sig ur. Dessutom kan det vara ett rop på närhet och bekräftelse man saknar. En hård kram av greppet när man blir utburen kan vara det närmsta man får komma närheten.

Det man måste förstå är att när en sådan här situation uppstår är det skademinimering som gäller. Det har alltså redan gått för långt och ens valmöjligheter är oerhört begränsande. För att undvika sådana här situationer i framtiden är det väldigt viktigt med efterarbete och förarbete. Det är här fokus och energi ska läggas.

Hade inte mina lärare och pedagoger vågat lyfta bort mig hade jag och mina klasskamrater tagit mer skada. Jag är glad att mina omtänksamma pedagoger, som jag älskade, vågade ta i mig när det blev för mycket.

Jag är tacksam för att de fanns där för mig när jag kom ner från mitt affektpåslag och låsningen släppte – med en kram istället för en utskällning. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av eleverna

Relaterat

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever. 

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov. 

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra? 

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare. 

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas. 

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?” 

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Att byta platser är inte problemfritt

”Varför måste vi byta platser?”

Jag frågar uppgivet min fröken. Precis på samma sätt som jag gjorde för tre månader sen då det hade varit dags igen. Det känns som jag precis hade fått vänja mig vid att sitta bredvid mina nya klasskamrater. Nu skulle det vara dags igen.

Jag bävade lika mycket inför varje gång, för jag kom ihåg hur ont det gör inom mig att gå från min stol till en annan. Hur otryggt det känns att ha andra, nya ansikten som mina bordsgrannar. Hur mycket ångest jag får efter mitt utbrott av känslor när alla dessa negativa tankar och känslor möter verkligheten och förändringen blir ett faktum. Hur mina klasskamrater såg ner på mig med sina undrande ögon när jag ligger där på golvet, skrikandes och sparkandes. Allt som bara blir fel. Varför kan inte allt bara få vara som vanligt?

Och min fröken försöker verkligen. Hon berättar var jag ska sitta och vilka jag får sitta bredvid. Ändå resulterar det i okontrollerbara känslor för mig. Så jag får gå med fröken själv, efter skoldagen, och bestämma var jag ska sitta och bredvid vilka. Det känns bra. Nästa dag kommer och jag får ett utbrott av att behöva byta plats.

Jag saknar helt enkelt mentaliseringsförmågan att leva mig in i hur det kommer att vara att sitta bredvid dom jag själv har valt, för jag har ju aldrig upplevt situationen i verkligheten. Det är för svårt för mig att förstå. Det går inte att begripa. Och det är inte bara platsbyten som blir ett problem.

Hade det bara varit svårt med platsbyten hade skolan kanske varit uthärdligt. Men mina utbrott från att behöva byta plats i klassrummet återfinner sig i andra sammanhang som också ställer krav på min mentaliseringsförmåga. Alla förändringar och övergångar resulterar i affektutbrott. Så trött jag är på att bli så arg och ledsen. Mitt huvud bultar.

Idrottslektionerna är extra jobbiga. Salens innehåll skiftar i princip varje gång. Jag får ett pirr i magen av oro, som att jag sjunker ned genom marken i brist av kontroll. Jag vill fly därifrån.

Det är trots allt en mänsklig reaktion när vi möter en situation vi har svårt att hantera. Slåss eller fly. Så jag flydde. Först sa jag att jag glömt idrottskläder. Sen slutade jag ta med mig dom. Till slut gick jag bara inte dit. ”Problem solved”, tyckte jag.

Ett ämne jag älskar i skolan är matte. Multiplikationstabellerna rabblar jag utantill. 100 tal klarar jag av att skriva på under tre minuter. Matte är logiskt. Det finns bara ett rätt och många fel. Inga gråzoner. 

”Nu är det fem minuter kvar tills vi ska lägga ned matteboken och börja med svenskan”

Stress slår mig. Jag vet inte hur lång tid fem minuter är men jag har mycket kvar att göra i min mattebok. Jag tittar på sidnumret. 27. Och jag har bara kommit halvvägs! Benen börjar vrida på sig av stresspåslaget, det är svårt att sitta still. Fjärilar bubblar i magen och fingrarna känns stela.

Jag måste skynda mig. Jag har en och en halv sida kvar för att sluta på ett jämnt nummer. Jag kan INTE sluta på ett ojämnt. Det är helt otänkbart. I min stress så slarvar jag, skriver stort. Det blir fel. FAN! 

”Lägg ner era matteböcker och ta fram svenskan”.

Alla fjärilar i magen går ut till fingerspetsarna. Jag ritar stenhårt och fort med min blyertspenna över sidorna i matteboken. Jag ritar över alla tal, över alla svar. Dom måste bara bort! Jag vill inte se dom mer. Jag kan inte! Jag hinner inte! Jag vill skada min mattebok, min dumma dumma mattebok som sårat mig. 

Fröken frågar vad som står på. 

”JAG HATAR MATTE OCH DEN HÄR DUMMA BOKEN!”

Jag slänger boken i bänken och rusar ut.

I en vrå bredvid datorsalen gömmer jag mig. Med armarna runt benen sitter jag under ett bord medan ilskan börjar släppa. Kvar finns sorgen.

Jag känner mig liten, jag vill inte gå i skolan mer. Jag önskar jag fick vara ett litet barn, och bara leka. Inga krav, inga dumma tidsgränser. Ångesten börjar komma över att jag blivit så arg framför hela klassen och min fröken. Min älskade, snälla fröken.

Ledsnaden slår mig över vad jag gjort med min mattebok. Jag älskar matte, jag älskar min mattebok. Den får mig att känna mig duktig. Jag älskar att lösa problem. Jag vill sitta här för alltid på det kalla stengolvet under bordet. Hoppas ingen kommer och letar efter mig, jag förtjänar inte deras kärlek.

Det känns som att jag har suttit under bordet i en timme. Varför har ingen letat efter mig? Jag tittar på klockan. Fem minuter. Jag börjar räkna sekunder. Hur lång tid är egentligen fem minuter? I klassrummet tog det slut så fort. Här, i ensamheten, är det en evighet. Oceaner av tid. Och här blir jag kvar, ensam med mina tankar och obearbetade känslor.

* * *

Förändringar och övergångar är svåra för mig. Måste vi byta platser?

Ja, vi kanske måste det. Jag förstår att allt inte kan handla om mig och mina behov. Idrottshallen kanske måste se olika ut varje gång. Vi måste kanske kunna byta ämnen under skoldagen för att andra inte ska tröttna, även fast jag skulle kunna jobba med matte hela dagen.

Det är fortfarande jobbigt med förändringar för mig som vuxen. Det skapar en stor osäkerhet när min plats byts ut och andra, okända klasskamrater blir mina bordsgrannar. När jag inte vet vad vi ska göra på idrottslektionen eller när jag inte får tid för att räkna klart i min bok. 

Jag brukar säga att om man vill undvika en svår övergång, ge makt och kontroll till barnet med svårigheten. I mitt fall räckte det inte att få veta platser i förväg. Inte ens att få välja var jag skulle sitta själv och vilka som satt bredvid mig. Kanske hade det hjälpt om jag fick behålla min plats och fick ett extra ansvar? Kanske fick jag vara bordschefen och visa de andra vad som gällde vid detta, nya bord. Precis som andra fick vara bordschef vid det andra bordet?

Jag kanske hade behövt få veta vad som skulle göras på idrotten innan? Kanske få komma med förslag till uppvärmning eller hjälpa till att ta närvaron? Att få känna mig viktig. 

Någon kanske hade kunnat säga till mig att stanna på sida 26, innan jag började jobba med matten? Så jag hade sluppit komma till den där dumma, ojämna sidan 27. 

Jag kan med säkerhet säga att jag som barn med nedsättning i min mentaliseringsförmåga och med en extra dos känslor skulle behövt väldigt mycket förberedelser kring mitt skolarbete. Ändå är det ingen garanti för att det ska gå bra. I vissa situationer är jag dömd att misslyckas.

Min nedsättning medförde ett stort behov av att få känna mig duktig, självuppfyllelse som är ett av människans basala behov. Men framförallt ett stort behov av att känna mig trygg. 

Att känna sig trygg och uppskattad är en grundförutsättning för lärande. Att känna sig älskad och sedd är en grundförutsättning för att leva.

Reagera på inlägget:

Får alla barn lika mycket kärlek?

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull – skär inte bort den här personen.  

Reagera på inlägget:

Sidor