Jag har skämts så länge

Ett helt liv har jag gått och burit på mina känslor och tankar utan att våga släppa ut dem. För de har inte varit som alla andras. De har varit kraftiga, ibland på tokiga ställen och det har varit så svårt för andra att förstå.

Som barn när jag försökte berätta så blev jag ofta avfärdad som konstig eller fel. Jag skulle inte bry mig så mycket eller det var fel att känna som jag gjorde.

Så jag slutade att berätta. Jag höll det inom mig, ända tills allt exploderade och ledde till affektutbrott. Då fick jag istället äga dessa problem. Och det kunde jag inte göra, för den starka känslan var aldrig jag. Känslan av total ilska över att inte bli förstådd. Att inte bli lyssnad på och att sedan när jag haft locket på den kokande grytan så svämmar soppan över. Jag la på locket, men jag kunde inte ta ansvar för att ingen hjälpte mig att hålla koll på grytan.

Jag har skämts nästan hela mitt liv för att jag varit annorlunda. Jag har försökt passa in och vara ”normal”. Det har tidigare varit hela min drivkraft. Att inte sticka ut. Men med ett sådant här mindset kommer jag alltid att misslyckas. För hela den drivkraften går ut på att undvika att misslyckas. Undvika att göra fel. Inte att fokusera på vad som är rätt.

Det krävdes en autismdiagnos och att bryta ihop mentalt för att kunna inse att det är ett skadligt beteende att försöka vara något man inte är. Att försöka spela en roll som inte passar en. Att försöka trycka in sig i en mall som är alldeles för snäv. 

Det har varit en stor omställning att acceptera mig för den jag är. Alla minnen och känslor som jag i decennier har undantryckt och förträngt var jag nu tvungen att bearbeta och möta. Det har gett mycket ångest, många gråtattacker och alla de negativa känslor som legat ned och grott och möglat i min ryggsäck har fått komma upp till ytan. Men det är enda sättet att bemöta dem på. Att plocka upp de som man är rädd för. Att möta känslan, att känna den och sedan kunna acceptera och släppa den.

Jag förstår varför självmordsförsök bland personer med autism är så pass mycket högre än hos normativa människor. En studie har visat att medellivslängden för en person med autism i genomsnitt 16 år kortare än för de utan autism. För den grupp som hade autism och intellektuell funktionsnedsättning handlade det om 30 år kortare livslängd än jämförelsegruppen. Det är skrämmande siffror. Så här kan vi inte ha det.

Därför vill jag kunna hjälpa andra att förstå hur sådana som jag tänker och fungerar. Samtidigt har berättandet för mig varit en så stor självhjälp. Både till insikt och acceptans för den jag är. 

Skrivandet har för mig varit helt avgörande. Jag har legat på kvällarna efter att jag nattat min son och knappat på mobilen. I ett Google docs har jag svämmat ner mina tankar och känslor. Reflekterat, gråtit och kommit över. Det var så jag skrev boken ”Pojken med extra allt”. Den är fylld av mina känslor och tankar. Från min barndom, hanterade nu i vuxen ålder. Därför vill jag tro att den boken kan förmedla en genuin känsla om hur det är att möta skolan som barn med adhd och autism. Hur det känns att fungera annorlunda utan att ha förmågan att veta varför.

Det vill jag förmedla. För om fler kan förstå detta så tror jag även att fler barn kan lära sig acceptera sig för den de är, förstå sina känslor och tankar och på sikt så slipper de gå igenom den resa jag var tvungen att vandra för att bli en hel människa igen.

Kom ihåg – du är inte ensam.

Kommentera

Mamma: Du ska gå i skolan.

Pappa: Du måste gå i skolan.

Läraren: Utan skolan har du ingen framtid.

Rektorn: Det är skolplikt för alla barn i Sverige.

Politiker: Bildning är det viktigaste du kan skaffa.

Klasskamrater: Alla vi fixar att gå i skolan.

Tant på stan: Alla barn ska gå i skolan.

Men jag, jag fixade inte att gå till skolan. Det gick inte. I skolan kunde jag aldrig få göra rätt och vara duktig. Här var jag bara fel.

Alla starka lampor i klassrummet gav sådan huvudvärk att hela kroppen skrek åt mig att fly därifrån. De gånger jag tvingade mig att sitta kvar utvecklade jag huvudvärk och på sikt även feber.

Alla gånger jag kände så mycket, så starka känslor av sorg, ilska och förtvivlan. Alla ilskeutbrott följa av nedstämdhet och sorg. Varför var jag tvungen att bli så arg när vi skulle byta platser? Varför var det så svårt för mig att skriva? Varken jag eller läraren begrep sig på det. Men det var jobbigt. Skolan var inte en plats för ett barn som mig, som känner så mycket. För mycket. 

Alla krav på att sitta still och lyssna. Jag som alltid hade så mycket att säga. Mina ben som ständigt var på väg någon annanstans. Det fanns ingen möjlighet att vara tyst och sitta still. Det fanns ingen chans att slippa bli utskickad ur klassrummet.

Till slut blev det en del av den jag var. Det som skulle förväntas av mig som person. Jag skulle låta, jag skulle springa runt och jag skulle bråka med mina klasskamrater. Det var min roll, och den rollen spelade jag fullt ut. Att göra fel, att vara fel. 

När kraven blev för stora på mig mot vad jag hade förmågan och resurser att mäkta med, då hade jag bara två val. Antingen så slogs jag, eller så flydde jag. Och slåss, det gjorde jag massor av. Det blev aldrig bättre. Jag fick ofta stå till svars för sådant jag inte kunde. 

Så var det för mig när jag gick i årskurs fyra på min grundskola. Där det nådde kulmen för mig. Där jag inte längre kunde backa, ta fighten, utan det enda som återstod för mig var att fly. Fly ifrån det där som var så viktigt. Det mamma och pappa sa att jag måste klara av. Det läraren och rektorn sa var min plikt. Det mina klasskamrater fixade. Men inte jag. För här kunde jag bara misslyckas. Så jag slutade att gå till skolan.

Jag vill dela med mig av den här känslan och upplevelsen, för ofta pratas det om ”hemmasittare” som att det vore ett val att inte gå till skolan. Men vi får aldrig glömma bort att ett barn väljer inte att inte gå till skolan. Det är en sista utväg. En utväg man tar för att överleva.

Så länge miljön i skolan inte är tillgänglig för barn med en funktionsnedsättning riskerar vi att sätta problemet hos barnet, istället för i miljön där det faktiskt hör hemma. Det behöver inte ens vara ett aktivt val att låta barnet äga problemet utan räcker ofta med en passivitet att inte se. Barnet blir ansvarig, trots att det är vi som har makt att utforma miljön i skolan. Trots att det är vi som har ansvaret. Det är förståeligt att det är svårt att se när funktionsnedsättningen inte syns utåt. Ibland så hörs den inte ens. Så tyst men ständigt närvarande.

Det är ett tungt ansvar, inget ansvar som ett barn ska behöva bära. Samtidigt kan det vara svårt för läraren att nå fram, även fast det första steget är tämligen enkelt. Se barnet, försök att förstå utan att döma. Första steget att lösa ett problem är att göra sig medveten om det. Våga äga problemet, ta det ansvaret bort ifrån barnets axlar och mycket är redan där vunnet.

Kommentera

Att lära barn att fly

Som barn har jag haft svårt att säga förlåt. Jag hamnade ofta i stressituationer och då slogs jag. Jag vägrade att ge mig. Jag stod alltid på mig. Det fanns inga andra alternativ.

Jag har alltid vetat att det är fel att slåss. Det gjorde ont i mig efter att jag slagit en klasskamrat. Att känna knytnävarna möta hud och ben. Men jag kunde ändå inte säga förlåt. Jag hamnade i affekt, och när jag befann mig i affekt så var det inte jag som agerade. Det var inte mina tankar. Det var inte mina handlingar. Det är primalhjärnan som styr då. Den styr helt på mina känslor. Den där känslan av att vara rädd, trängd och full av ilska. Den är inställd som en leksak man sätter på med ett reglage där bak. Av, på eller testläge. Mitt reglage gick alltid till ”på”. Det blev alltid ”slåss”. 

Jag blev tvingad att säga förlåt. Förlåt för något som inte var jag. Jag var inte vid medvetande när jag slogs. Det var inget val jag gjorde, det bara hände. Därför hade jag så svårt att be om ursäkt. Att underkasta mig något som jag redan visste var fel. För alla vet att man inte får slåss.

Så jag lärde mig att fly. Jag lärde mig att undvika att ta ansvar för mina handlingar. Jag kunde inte styra när jag slogs, det bara hände. Men det jag kunde styra över var när jag fick skäll. Så det flydde jag från. Jag lärde mig att undvika vuxna, jag lärde mig att inte ta ansvar.

Vi människor använder oss av tre olika alternativ när vi möter en fara. Antingen så stannar vi och slåss eller så flyr vi. Det kallas fight or flight och är ett gammalt nedärvt beteende som sitter djupt rotat i vårt nervsystem, långt ned i primalhjärnan där vi nästan handlar per automatik.

Förutom dessa två alternativ så finns det ett tredje, att spela död. Det brukar inte vara så effektivt så det är sällan vi använder oss av detta. Även fast det förekommer vid mentala låsningar.

Varför är det här viktigt att veta? Jo, för det går många sådana här barn i skolan. Vi vill inte att barn ska slåss. Vi vill inte att de ska hamna i ett läge av fajt. För det skapar fler problem. Samtidigt vill vi att barn ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar.

Problemet att hamna i läget där barnet slåss är att det skapar mersituationer. Förutom att behöva reda ut den stressituation som försatte barnet i sitt primala beteende så måste nu även följdsituationen utredas. Varje skola har i princip en nollpolicy för våld. Det får inte förekomma och det ska aldrig accepteras, oavsett omständigheterna. Det är rätt och riktigt, så ska det vara. Problemet är att det sätter barn som mig, som känner mycket, i väldigt svåra situationer och vi får ofta ta mycket skit för sådant vi egentligen inte behärskar.  Detta trots att det sällan är ett medvetet val att slåss. 

Vi har en tendens att se ned på sådana här beteenden. Att skada en annan människa är oerhört fult. Det ska straffa sig. Därför löper sådana barn som jag en stor risk att bli stämplade som ett aggressivt problembarn, precis som jag blev. Det är förväntat av barnet att bråka. Ibland sätts en person in som stöd enbart för att hålla koll på att barnet inte slåss.

Det här är inte strategier för att lära barnet hantera denna affekt, det här är skademinimering. Det kommer aldrig leda till en skadeeleminering och barnet kommer aldrig att lära sig andra metoder än att slåss. Dessutom kommer skademinimeringen utebli så fort den här personen inte finns nära barnet. Således är detta ineffektivt på alla sätt och vis.

Men skolan kan faktiskt hjälpa det här barnet och det absolut mest grundläggande är att lära barnet fly.

Egentligen handlar det mer om att plantera ett till handlingsalternativ i tankeverkstaden. Att öppna upp för ett alternativ som barnet eventuellt kan ta. 

Flyktvägen är den sista bra metoden att ta till innan en situation blir okontrollerbar. Som pedagog går det att samtala med barnet och hitta en bra plats tillsammans på skolan där barnet känner sig tryggt, dit barnet kan fly när känslorna börjar ta över och det känns som att inga andra utvägar finns. Hitta en plats på skolan, gärna utan insyn. Ett litet skrymsle någonstans där en kan få vara ensam, i fred. Där känslorna kan få kylas ned. 

Bestäm också vad som ska ske sen. Ska jag komma och titta till dig efter fem minuter? Tio? Ska du komma tillbaka själv? Om jag inte är här på plats, vem skulle du kunna tänka dig kom och titta till dig då?

Det här är bra frågor att ställa och klura på tillsammans. Att planera en flyktväg är som att läsa en karta för en byggnad, var finns nödutgångarna? Detta är att ha en plan vid händelse av brand. När det brinner i huvudet, stanna inte kvar i elden, fly! 

Genom att fly så skapas aldrig en situation av våld som måste lösas enligt en nolltoleranspolicy, där barnet måste ta på sig skulden för sitt agerande i affekt. Genom att barnet flyr istället för att slåss blir det enklare att gå till roten med det riktiga problemet. Detta är oerhört viktigt när det kommer till känslostarka barn, förmodligen är det någon eller något som har triggat hen. Att utforska roten till känsloreaktionen är grunden för att få till en bra miljö i skolan.

Nej, detta funkar inte alltid. Det kommer fortfarande kunna bli fajtläge. Men har man planterat den här tanken hos barnet finns det fortfarande en chans att hen applicerar den i praktiken. Det finns en chans att innan man når den där irreversibla mentala låsningen, att det inte finns några andra alternativ så kan en sista medveten handling göras; hitta nödutgången.

Och ju oftare hen flyr samt lyfts med beröm för att göra ett klokt beslut, desto mer kommer barnet att växa och DESTO lättare kommer det bli för barnet att i framtida situationer fly istället för att slåss. Det kommer på sikt att minimera problematiska situationer som eventuellt kan uppstå, då de situationer som bemöts är de utlösande och inte följdsituationer. Att bemöta själva problemet, inte konsekvensen av ett problem. Dessutom kommer det här barnet inte att behöva äga lika många problemsituationer. Barnet behöver således inte ges en roll som aggressiv och stökig. 

Innan en individ hamnar i affekt kan vi försöka agera rationellt, hantera känslorna och situationen. Har vi rätt verktyg för att göra detta så är det fullt möjligt att välja ett bättre alternativ. Som vuxna brukar vi ha lärt oss flera olika strategier, både medvetet och omedvetet, men som barn tenderar dessa förmågor att svikta. Det är därför en mental låsning kan blomstra upp från intet. Det finns helt enkelt inga andra alternativ i barnets värld. Men vi kan skapa sådana och den första valmöjligheten är möjligheten att fly. 

Därför tycker jag vi ska lära barn att fly. Att skapa en flyktväg måste vara det första som sker i arbetet kring ett barn som ofta hamnar i fysisk affekt. 

Kommentera

Tidigare har jag skrivit om att en resurspedagog till elev med en utåtagerande problematik är något av det värsta jag stött på. Sällan blir jag mer glad än när mina negativa föreställningar blir ifrågasatta och motbevisade. Jag har nämligen mött en resurspedagog som bärgat en hel klass och slagit hål på min föreställning att en resurspedagog är alltid dåligt investerade pengar. 

Tyvärr är det fortfarande så att resurspedagoger tenderar att vara att oattraktivt yrke. Ofta sätts det personer som ska arbetsträna från arbetsförmedlingen eller en ungdom som precis läst färdigt på gymnasiet. Inget illa menat mot dessa, de gör garanterat så gott som de kan. Problemet är att yrket som resurspedagog är enormt krävande. 

Det är slitsamt och du som person behöver både kunna axla rollen som en förebild och ha god kunskap både pedagogiskt och didaktiskt. Inte nog med det, du behöver även kunna applicera detta och kunna bibehålla ett lugn då du möter påfrestande situationer i högre utsträckning än andra yrken i skolan där affektsmittan, alltså känslor som smittar och påverkar oss att känna, är som störst.

Det är ett lotteri att hitta bra personer till dessa tjänster. Ett lotteri med dålig vinstchans så att någon ens vill spela det spelet förundrar mig. Förmodligen beror det på de dåliga arbetsvillkoren kombinerat med att det tenderar vara lågavlönat och ha en lågstatus.

Hur som helst så har det på min skola har det nämligen börjat en person som går som resurspedagog till en elev som tenderar att bli utåtagerande. Det han har åstadkommit på några dagar är mer än vad andra lyckas med på flera år. Snacka om rätt person på rätt plats. 

Tyvärr brukar många resurspedagoger hamna i rollen att de blir polis till eleven de går med. Säger allt de inte får göra, straffar och så vidare. Inget blir bättre av sånt men det är så naturligt att hamna där. För skolan ställer krav. Läraren ställer krav. Och det blir då så enkelt att för den som går närmast barnet att bli den som förmedlar dessa krav allra mest. 

Men den här resurspedagogen går med och förklarar. Han frågar lärarna, tar reda på vad som gäller vad som ska göras och förklarar då för den här oroliga själen vad som gäller och vad som kommer ske. Vad som är målet. Han förbereder eleven och guidar. Han finns där. Han är delaktig, även på idrotten kommer han med sina egna inneskor. Han är närvarande. Han är nära. Sådant som jag som lärare inte hinner med. Allt detta på fantastisk skånska som gör varje unge blir helt trollbunden. Lugnt och metodiskt. 

Det har inte bara hjälpt den här eleven, utan hela klassen. Från en orolig klass så har den blivit sådär fin som en vet att den alltid hade kunnat vara. Är en sådan fröjd att ha lektion med dem. 

Jag vet inte vad han tjänar, men jag hoppas det är miljoner, för det är han värd. Det är sådana personer som på riktigt underlättar för mig som lärare. Som gör att jag kan fokusera på lektionsinnehållet. Det är värt betydligt mer än det jag ger.

Så vill vi som samhälle i allmänhet och skolan i synnerhet göra någonting litet som skulle ha enormt stort genomslag på skolans studiero, resultat och ja, egentligen allt som är mätbart; höj statusen för resurspedagogen. 

Att bli resurspedagog borde vara ett yrke som yrkeserfarna skolmänniskor söker sig till. Högavlönat med hög status. Det kanske låter konstigt i första anblick, varför borde en tjäna så bra på att bara vara knuten till en person? Men ser man bortom faktumet att det är en person resurspedagogen är knuten till så går de andra vinningarna enkelt att hitta. Det kommer bli en elev i harmoni. En klass i eufori och en skola som präglas av kunskap och studiero. Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog. 

Och kom inte och säg: “Ah, men då borde inte den eleven ens gå i en vanlig klass”. Jo, det borde den. Det är just den hjälpen att kunna se och bemöta olikheter som andra elever också behöver erfara. Det är kunskap de behöver lära sig. Det är lärdomar de behöver dra. Ifall de inte hade fått möta dessa elever med andra behov än vad de själva har hade värdegrunden och studieron på sikt gått under ändå. 

Därför är barnet i behov av särskilt stöd en nyckel för att få till en bra studiero på skolan, och dennes resurspedagog visar vägen dit.

Kommentera

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en ”vanlig” klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.