Jag måste säga att det är en väldigt märklig situation man befinner sig i som lärare med NPF.

Å ena sidan ser jag alla barn som behöver stöd och en miljö de inte får.

Å andra sidan ser jag hur jag själv som lärare dras in i det ableistiska tänket som råder i skolan.

Jag ser barn som blir utåtagerande och tänker per automatik hur jobbigt det här är för gruppen.

Jag ser introverta elever som jag instinktivt upplever inte ens försöka ta till sig av innehållet.

”Det är här det skär sig”

Även om detta givetvis är hårddragningar är det svårt för mig att se vem som har rätt. För alla har rätt utifrån sitt perspektiv? Det kan ju råda flera sanningar samtidigt. Men det är ofta här det skär sig, individ- och grupperspektivet. Och därefter medföljer lösningsförslagen.

Jag hör lärare och vissa föräldrar debattera för att dessa elever ska skickas ut ur klassrummet, sättas i särklass eller på andra sätt straffas för att bibehålla ordning i klassrummet. Ut med stöket!

Jag ser föräldrar till barn med NPF som kämpar för att få till skolgången. För att ens få barnet att förmå sig gå till skolan. Att barnet ska få det stöd hen har rätt till. Och vissa föräldrar som går ut hårt mot läraren.

”Barn måste få kosta”

Och någonstans här i mitten fastnar jag. Mellan individen och gruppen. Och jag känner mig så maktlös.

Jag förstår vad en elev kan behöva, men också inse hur totalt omöjligt det är för mig som lärare att erbjuda detta.

Jag ser stöd som behöver sättas in, samtidigt ser jag hur ekonomin inte tillåter detta. Och det är av någon anledning alltid här vi hamnar, i frågan om vad saker och ting får kosta.

Jag är av den simpla devisen att barn måste få kosta! Särskilt i skolan!

”Jag står handfallen och maktlös”

Vi måste därför kunna erbjuda lugnare sammanhang. Mindre sammanhang. Andra pedagogiska metoder som inte fungerar i helklass. Något den ordinarie läraren och undervisningen inte kan erbjuda.

Så tills ekonomiska resurser tillförs skolan på ett bättre sätt, eller anslagen för sådana lösningar höjs, kommer jag att stå kvar där. Handfallen och maktlös. Med en klump i magen på varje skolavslutning över de elever jag inte lyckades nå. De elever jag inte hade tid att se.

Min fråga är:

Hur mycket får en elev kosta?

Kommentera

Lektionen är på väg att avslutas och jag går igenom resultaten för att se att inget barn är kvar i skogen. Ett namn är kvar.

Jag börjar se mig om och ser en elev stå i lekparken. Utan karta, utan scorekort.

Jag ropar till eleven:

”Kom! Vi ska avsluta lektionen nu. Hur har det gått?”.

Jag får inget svar. Men eleven kommer med sänkt huvud till mig.

”Var är din karta och scorekort?”, frågar jag.

”Jag slängde kartan”, svarar eleven.

”Det är ett riktigt irritationsmoment”

Det här händer då och då. En elev blir förbannad och kastar iväg kartan. Tillräckligt ofta så att vi behöver trycka upp nya. Ett riktigt irritationsmoment. Därför blir jag också irriterad först.

”Men du kan ju inte slänga kartan! Då måste jag trycka upp nya”, säger jag irriterat.

”Men det var ett bi!”, säger eleven med tårar i ögonen och fortsätter:

”Jag blir hellre underkänd än att orientera! Underkänn mig bara!”.

”Att bli underkänd för en sådan grej?”

Ett bi!? Tänker jag. Var är det här för ursäkter för att slippa orienteringen? Jag såg ett bi så jag slänger min karta och scorekort så slipper jag orientera… Hur tänkte eleven nu egentligen? Och hellre bli underkänd för en sådan liten grej. Det är något som inte stämmer här..

Sen slår det mig. Eleven är autistisk. Precis som jag.

Jag ändrar mitt bemötande som en slant som singlas.

”Var var du när bi:et kom?”, frågar jag.

”Där!”. Eleven pekar mot en kulle.

”Kan du visa mig?”, frågar jag.

”Det var allt jag behövde veta”

Vi går tillsammans fram till gräskanten. Längre vågar inte eleven gå. Jag letar i skogen och hittar elevens scorekort och karta.

”Jag hittade dom! Vi kollar hur det gick!”.

Jag tar fram facit och börjar rätta. Ett poäng i från godkänt. En ynka kontroll ifrån. Och eleven har inte försökt på hälften av banan ens.

”Ska vi inte ta en sista då?”, försöker jag.

”Nej! Jag vill inte orientera mer!”, svarar eleven.

”Men om vi går till den här kontrollen?”, säger jag, och pekar på en kontroll som är bunden efter vägar. ”Jag kan följa med dig!”.

Jag passar på att göra en kunskapskontroll. Jag frågar eleven var vi är någonstans och vilken väg vi ska ta. Eleven vet exakt. Jag frågar vilken symbol kontrollen sitter vid. Eleven kan. Till sist frågar jag var kontrollen är exakt. Eleven namnger platsen.

Det var egentligen allt jag behövde. Eleven kan orientera.

”Det kan vara skillnaden”

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om den här eleven mötts av en lärare som inte förstod sig på autism. För hur skulle man rationellt kunna rättfärdiga att ett bi skrämde en så mycket att man kastade kartan och vägrade fortsätta? Till och med jag, med autism själv, hade svårt i denna situation.

Men i den här elevens värld är det helt rättfärdigat och logiskt. Och är det något jag vill bli bättre på som lärare är att kunna se, förstå och respektera elevers upplevda bekymmer. Det kan göra skillnaden mellan att klara skolan eller inte.

Kommentera

Hur är det att gå i skolan med adhd/autism?

Det vet jag.

Och det vet också de barn som har NPF och just nu går i skolan.

När jag var ung fanns det ingen information om dessa diagnoser. De var nya. Det var knappt så att läkaren som ställde diagnosen själv visste vad det innebär. Jag blev således dessa diagnoser, och man var väldigt intresserad hur jag fungerade.

Så man mätte mycket. Men jag själv fick väldigt lite stöd i att ta reda på hur jag fungerade. Jag fick hela tiden testa mig fram. Utan förebilder som kunde stötta mig, utan någon att se upp till, som kunde säga att allting skulle bli bra till slut. Som kunde finnas där i min sorg och mitt utanförskap.

Om inte vården hade kunskap om en diagnos, hur i hela friden skulle då lärare veta hur man bemöter ett sådant barn?

Idag behöver det inte se ut så. Idag vet vi bättre, och idag finns det förebilder.

”Det måste inte handla om stora insatser”

Det kan kännas som en övermäktig uppgift att bemöta dessa elever. Ska deras behov få stå före alla andras i gruppen? Jag kan förstå dessa tankar och känslan av hopplöshet att nå sin grupp samtidigt som man ska nå alla enskilda elever.

Det jag vill trycka på i den här texten är att det inte måste handla om stora insatser. Och det arbete man investerar i för att göra sin undervisning tillgänglig för dessa barn kommer man få igen tiofalt i minskning av konflikthantering. Att investera i det sociala samspelet ger ringar på vattnet till ämnesundervisningen.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mina tio extra anpassningar som jag använder i min idrottsundervisning. Som några uppmärksamma läsare poängterade så var det inte extra anpassningar inriktade mot en elev, utan mot hela gruppen. Och det stämmer. Jag vill i så stor mån som möjligt att mina anpassningar ska gälla för alla elever, inte bara en. Det är social inkludering.

Det var en gång när jag fick en överlämning om en ny elev. Specialpedagogen sa i princip ”den här eleven har mutism, hen kommer inte att prata med dig”. Tja, jag undervisar i idrott så det löser sig säkert. Vikten läggs trots allt på den fysiska aktiviteten. Redan vid upproret stötte jag på problem. Jag ropar upp som vanligt från min läsplatta och kommer till elevens namn. Och… eh… Kim är här.

Katastrof. Det var inte alls så jag tänkte att det skulle gå. Jag blev helt tagen på sängen.

”Jag vill vara den som äger problemen”

Eftermiddagen spenderade jag med att fundera ut lösningar men fann inga. Det kändes så hopplöst, samtidigt som det var så orättvist mot eleven att sätta sådan press på hen. Jag valde att skicka ett mejl till föräldrarna där jag beskrev situationen och hur jag gjorde. Hur jag önskade att jag hade en bättre lösning och frågade om de hade några tips till mig. Jag fick snabbt ett svar tillbaka: ”testa att Kim kan räcka upp handen istället, kanske?”.

Det var en lösning, fortfarande exkluderande dock. Ska Kim räcka upp handen medan alla andra svarar ja? Det är rätt exkluderande, och tydligt vem som får äga problemet: Kim.

Som lärare vill jag vara den som äger problemen. För den som äger problemet har även mandat att göra något åt det. När jag fick detta förslag la jag på det perspektivet; hur kan jag få det här att bli till en inkludering istället? Alla räcker upp handen, såklart!

Det kräver lite mer av mig som lärare att hålla koll efter att jag ropat upp ett namn. Men nu blir det jag som äger problemet, inte eleven. Det kanske ser ut som en väldigt enkel och trivial lösning. Enkel är den, men verkligen inte oviktig. Inte för Kim. För Kim kan det göra skillnaden mellan att delta på idrotten eller inte. Skillnaden mellan att kunna gå till skolan överhuvudtaget den dagen.

Det jag vill skicka med från denna text är att dessa speciallösningar kan vara väldigt små. Samtidigt gör de en avsevärd skillnad. Bara vi vågar tänka från ett annat perspektiv. Från barnets perspektiv. Och det är inte en svaghet att be om hjälp från andra. Att visa engagemang och en vilja att lösa problem skapar en trygghet hos föräldrar.

Kommentera

I skolan kan man inte bara fokusera på vad som sker innanför klassrummets väggar, eller mer konkret: själva ämnesundervisningen. Det jag pratar om just nu är den sociala inkluderingen.

När jag gick i grundskolan var den sociala aspekten så bristande för mig att jag inte alls klarade av att vistas där. Plötsliga eller planerade platsbyten blev en överväldigande stress. Byten av ämnen fick mig att tappa fokus och bli arg när jag hade kommit in så bra i jobbflytet.

Känsligheten för ljud och ljus gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Hela kroppen skrek åt mig att fly. Allt från myrorna i benen som rörde sig upp till magen fram till huvudvärken som byggdes upp av det starka strålkastarljuset och ljuden.

Så jag slutade gå till skolan. Mina bra dagar satt jag utanför med en fritidspedagog och jobbade 20 minuter i taget. När den inre viljan för skolan var försvunnen var det enda som fanns kvar den yttre, att jag visste att vi skulle spela pingis när jag jobbat i 20 minuter.

”Jag gick ut med högst betygssnitt på hela skolan”

Allt var totalt ohållbart. Men jag var aldrig dålig i skolan. I gymnasiet gick jag ut med högst betygssnitt på hela skolan, så något fel på det akademiska för mig var det aldrig. Därför anser jag att detta är viktigt.

Om man frågar eleverna om hur de ser på skolan är jag rätt övertygad om att de kommer nämna företeelser från den sociala arenan. Dessutom är jag övertygad att saker som sker där påverkar elevernas förmåga till inlärning i klassrummet.

Jag förstår att vi lärare vill fokusera på kunskapsinlärningen. Med all rätt också. Det är den förmedlingen som ska ligga i fokus. Men vi kan aldrig svära oss fria från det sociala ansvaret, att eleverna klarar av att vistas i den fysiska miljön. Där brister det ofta idag.

Och det medför att elever blir utåtagerande för de känner sig missförstådda. Ingen som ser deras kamp. Tvingar dem gå till denna skadliga miljö gång på gång. Jag hävdar inte att läraren bär ensamt ansvar för det här. Det är omöjligt ibland som lärare att styra sin lärmiljö.

Men som skola har vi ändå ett ansvar att eleverna klarar av att delta i undervisningen. Allt från riksdagspolitiker till barn och ungdomsnämnden på kommunen. Ner till rektor, elevhälsoteam och till enskild lärare.

Kommentera

Extra anpassningar syftar till att göra undervisningen inkluderande för alla elever. Men en extra anpassning i sig kan fungera som något exkluderande när den riktas till en individ istället för en grupp. Därför, när jag inför extra anpassningar, försöker jag göra så att det gäller alla. På så sätt blir det en social inkludering – något vi ska eftersträva i skolan.

Idrotten är dessutom lite speciell. Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur en idrottshall fungerar kontra ett traditionellt klassrum. Det medför att vi idrottslärare ofta får hitta våra egna vägar som fungerar. Därför tänkte jag ge tips här om 10 extra anpassningar jag brukar använda mig av i min undervisning.

  1. En elev med mutism pratar inte med de vuxna eller andra barn. Det blir speciellt ett problem för mig som idrottslärare vid uppropet: Alla i den klassen räcker upp handen.
  2. Många elever har svårt för dusch/ombyte: Gör det frivilligt att byta om.
  3. Elev har svårt för samlingar: Alla elever har möjlighet att gå ut och vänta i korridoren tills genomgången är slut, sen har vi en snabb liten genomgång tillsammans medan aktiviteter har startat.
  4. Elever får impulser att klättra på en tjockmatta: Impulsanpassa (ta bort mattan).
  5. Elev har svårt att förstå instruktioner: Håll instruktion enskilt medan vi observerar tillsammans.
  6. På motorikbanor: Erbjud flera olika alternativ där jag vet att vissa elever tycker det är obehagligt/svårt. Det kan dels fungera som en extra anpassning men också som en progression och anpassning till elevens rörelseförmåga.
  7. Elev deltar enbart aktivt med en trygg kompis: Får alltid vara med en tryggkompis.
  8. Ett gäng killar är stökiga i en av grupperna: Sätt alla i samma grupp när vi har stationssystem, följ med den gruppen under lektionen.
  9. Elever dras till sina vänner på samlingarna som stör genomgången när de pratar eller småkivas: Sätt ut bestämda platser på samlingarna.
  10. Elev är orolig för idrotten då salen ofta är inredd olika beroende på vad vi ska göra: Skicka planeringen med beskrivningen till eleven innan. Om möjligt – ta foto på aktiviteten som ska hållas och visa (vi återanvänder en hel del, så ta bilder, det kommer till användning).

I grunden tror jag också det handlar om att ha en tydlig konsekvenstrappa och göra den uttalad. Elever som pratar under min samling påminner jag om våra regler en gång. Fortsätter de får de gå ut och vänta i korridoren.

Samtidigt ska jag inte syssla med dubbelbestraffning. Jag låter eleven komma in direkt när det är dags att dra igång, och ser det inte som något konstigt att vissa ibland behöver gå ut.

Det här förstår jag kanske inte är så populärt men som lärare måste man hålla i flera perspektiv samtidigt och i dessa fall ett individ- och ett grupperspektiv. Ibland korsar dessa varandra och då får man välja det som är minst skadligt. Det kan ibland vara en svår balansgång.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.