Ibland blossar diskussioner upp om hur vi kan NPF-säkra eller NPF-anpassa undervisningen. De som lyfter dessa perspektiv menar säkerligen väl, men sådana här ingångar blir missvisande.

Jag har autism, jag är inte autism. Det är lika stor skillnad på elever som befinner sig på det autistiska spektrumet som de som inte gör det.

Ja, det finns vissa karaktäristiska drag bland barn med adhd och/eller autism, men inget säger att det är en säkerhet att det kommer yttra sig på ett visst sätt i undervisningen. Ifall jag ska anpassa all undervisning utifrån diagnoskriterier kommer undervisningen inte bestå av annat än extra anpassningar.

Jag menar att så behöver det inte vara. För alla autister är olika. Alla med adhd är olika. Den miljön jag som lärare har satt upp och befinner mig i kan behöva vissa anpassningar som inte passar en generell mall. Därför är det viktiga ett lösningsfokuserat tankesätt snarare än NPF-säkrade klassrum.

Vi undervisar barn som är extroverta. Vi undervisar barn som är introverta. Och faktiskt har eleverna rätt till stöd oavsett om de har en diagnos eller inte. Det vi som lärare ska bemöta är symptomen som uppkommer. Därför är det farligt när en överlämning av ett barn börjar med en diagnosgenomgång. För mig som lärare finns det en risk att jag då väger in förväntningar på hur det här barnet ska bete sig i undervisningen.

”Det visar sig på lektionen vilket stöd eleven behöver

Problemet med förväntningar är att de lätt blir till fördomar och det finns en risk att de förverkligas, enbart för att jag har dessa tankar om att det är så barnet ska uppträda. Har jag förväntningar att jag ska möta ett impulsivt, utåtagerande barn så kommer jag per automatik att hålla ett extra öga på detta barn. Risken är att barnet får fler tillsägelser än andra barn. Barnet får inte chans att ta en annan roll utan jag ger barnet en roll på förhand. Barnet har fått den nedärvd.

Därför menar jag att det är irrelevant för mig som lärare att veta om en elev har adhd eller autism. Det kommer att visa sig på lektionen vilket stöd eleven behöver. Särskilt när det kommer till dessa två diagnoser som ofta karakteriserar sig i sociala sammanhang. För alla har rätt till stöd, oavsett om det är för en diagnos eller inte. Och de minst stigmatiserade anpassningarna är de som gäller för alla.

Ja, vi lärare behöver veta hur dyslexi, mutism, autism och adhd fungerar och kan se ut. Tillika behöver vi veta hur vi undervisar elever med en synnedsättning eller hörselnedsättning, eller elever som inte behärskar språket än. Men vi måste fortfarande se individen. Och individens behov skiljer sig åt, det är viktigt att komma ihåg.

Kommentera

Nyligen skrev jag ett inlägg om vad som hände när jag bemötte en elev som gjort en nazisthälsning på min lektion. Det som var tänkt att illustrera vikten av att se avsikten bakom ett agerande kom istället att få fokus där debatten om skolan idag ofta hamnar, nämligen om straff och konsekvenser.

Många kommenterade att man ansåg att jag var för mjäkig som inte anmälde eller satte emot hårdare mot ett sådant övertramp. Vissa beskrev detta som ett hatbrott och att eleven närmast måste bestraffas hårdare än en tillsägelse för detta och att jag absolut inte kan göra så som jag gjorde, att det skulle göra saker värre i klassen. Jag menar att det är fel att resonera så, då det skulle innebära en dubbelbestraffning och pulverisera min relation till den här eleven. Därför tänker jag bemöta dessa tankar här.

Till att börja med behöver vi se varför det finns en känsla av att bestraffning är det rätta sättet att lära någon förändra ett beteende. Det här menar jag är en nedärvd funktion hos oss människor. Det känns bra och skapar en fysiologisk reaktion när man ger konsekvenser.

Jag luras till att tro att det funkar bäst. Det var också min initiala tanke i detta fall att ryta till åt eleven, i helklass, för att markera hur tokigt det är att göra en sådan absurd sak. Min mamma och pappa har gjort så mot mig och deras föräldrar mot dem tidigare och så vidare. Så hur kan det vara fel, om det har funkat i tidigare generationer?

En italiensk studie har kollat på elever i klasser med lärare som tror på konsekvenser, respektive visar empati för eleven som gör fel. Mobbning ökade i klasserna med konsekvenser. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Jo, förmodligen att i de flesta fall är det bättre att ta reda på vad som ligger bakom ett beteende, istället för att bestraffa beteendet i sig.

”Det fick mig att vilja försöka göra rätt”

Det tar mig in på nästa punkt när det kommer till detta, nämligen hur barn lär sig skilja på vad som är rätt och fel, och hur vi som lärare kan guida barnen att välja ett bättre alternativ i framtiden. Visst, det är sant att vi lär oss att undvika straff och faror, att kraftigt markera vet vi känns bra och rätt, men är det rätt med hårdare konsekvenser?

Svaret blir både ett ja och nej. Ja, det finns en chans att barnet blir så skrämd att hen inte vågar göra en sådan sak framför läraren för rädslan att bli bestraffad. Problemet är att följden av denna rädsla leder till ett av två beteenden – söka negativ förstärkning genom att trotsa en markering eller att problemet flyttas, där läraren inte har uppsyn över barnen.

Det första exemplet har jag själv befunnit mig ofta i som barn. Jag visste vad som var rätt och fel, ändå valde jag att göra fel. Till slut var det förväntat av mig att göra det valet. Läraren bekräftade mitt dåliga beteende genom tillsägelser, hemringningar och till och med avstängning. Gjorde det att jag slutade med det dåliga beteendet? Nej, det snarare förstärktes. Jag själv mådde oerhört dåligt av det men fortsatte ändå. Så till den grad att jag blev placerad på en annan skola. Ett självskadebeteende.

Vad hjälpte mig bryta detta självskadebeteende då? Svaret är tämligen enkelt: kärlek.

Jag mötte lärare och pedagoger som gav mig en kram när jag var arg. Som hade empati i ögonen när jag slängde saker omkring mig eller hamnade i bråk. Jag mötte vuxna människor som såg hur dåligt jag mådde och ville hjälpa mig. Deras vilja att se mig som en individ, som en människa, var det som gjorde att jag klarade av skolan. Det fick mig att vilja försöka göra rätt – även när det var läskigt och kunde bli fel utan att jag styrde över det. Jag tog inte längre det dåliga alternativet att göra fel med flit. Jag ville vara duktig, för deras skull. För även när inte jag brydde mig om mig så gjorde de det. Och det räddade mig.

Därför tror jag benhårt på att hårdare straff och konsekvenser aldrig kan vara lösningen. Det som är lösningen är lärare och pedagoger som har tid att se och prata med barnen. Som har empati att förstå eller försöka sätta sig in i den situation som barnet befinner sig i. För många av oss går igenom personliga kaos när vi befinner oss i skolan.

Skolpolitiker pratar idag om att lärare ska få mer mandat för konsekvenser och ordningsregler. Få talar om det lärare egentligen behöver, nämligen tid. Tid att bygga en relation till de barn de undervisar. För vi behöver en vägledare, en vän att hålla i hand. Inte en bödel som bestraffar oss så fort vi gör ett fel. Vi vuxna i skolan behöver se över vårt sätt att bemöta barn som utmanar.

Därför ger jag hellre en kram till en elev som gör en nazisthälsning. Och så här i efterhand kan jag konstatera att det var vad som var bäst. Min och elevens relation har stärkts och istället för att söka uppmärksamhet på ett negativt sätt söker nu eleven mitt beröm. Hela gruppdynamiken kan förändras av en sådan här händelse, allt på grund av en elev.

Kommentera

Jag hade en elev som inte kunde kontrollera sina impulser och sökte efter att vara lustigkurren i klassen.

Det hade varit lite stökigt under lektionen där en del elever munhuggits och snackat ned både sina medspela re och motspelare. Jag hade tagit upp detta beteende både en och två gånger under lektionens gång.

Vid vår sista uppställning, där vi något militäriskt ställde upp på två led linje så slår han ihop sina fötter, drar handen till huvudet och gör en nazisthälsning följt av ”HEIL HITLER!”.

Jag exploderar. Mitt framför 20 andra elever.

– Gå härifrån. NU.

Eleven står kvar.

– NU GÅR DU HÄRIFRÅN! Jag vägrar ha något sådant här på mina lektioner!

Eleven står kvar.

– SNÄLLA. Gå nu, jag kommer EXPLODERA.

”Leendet försvinner, eleven kollar ned i marken”

En assisterande pedagog tar med sig eleven därifrån. Jag har klart samlingen med klassen och avslutar. Efteråt kommer tankarna.

Gjorde jag rätt nu, var jag för hård som skrek mot honom mitt framför gruppen? Varför gjorde han så där egentligen?

Det tar ett tag innan mina egna känslor svalnar. Och till slut börjar jag kunna tänka igen, det där kunde lika gärna ha varit jag.

Av en lyckans slump ser jag eleven gå med två klasskamrater på väg ned till skolan. Jag stoppar dem.

– Du, Adam, skulle jag kunna få prata lite med dig?

Eleven stannar. De andra går vidare.

– Jag blev väldigt arg där och skrek kanske lite mer än vad jag borde. Det är det att jag inte någonsin kan acceptera sådant där, det kanske du förstår?

Eleven kollar på mig och ler. Som att orden bara spolar av honom.

– Adam, jag tror det som hände var att du fick en impuls och det blev väldigt fel. Jag kan känna igen det jag med, du vet ju hur jag var som liten?

Leendet försvinner, eleven kollar nu ned i marken. Luvan och luggen täcker över ögonen. Huvudet är sänkt. Jag kan höra en tyst snyftning.

– Jag känner ju dig, Adam. Jag kommer ihåg när vi byggde legobanor och kapplastäder. Du är en jätteskön kille!

Eleven snyftar till men förmår sig till ett leende. Jag kan se att det jag sagt och gjorde verkligen tog hårt på eleven och att han förstått.

Jag har sänkt hans gard. Han är nu ledsen och gråter. Det man absolut inte får göra när man går i hans årskurs. Det är svagt, det är fel. Man ska vara tuff och hård.

– Jag ser att du är ledsen nu och inte vill att det ska komma fram. Det är okej Adam, jag tänker inte tvinga dig vara kvar längre. Kom ihåg att du är en omtyckt och skön kille.

– Du är grym Adam, glöm aldrig det!

Kommentera

Jag var en farlig elev när jag gick i lågstadiet.

Jag slogs, skrek, revs och svor åt vuxna och barn. Jag rev min elevassistent och slängde pennor och böcker på henne. Jag brottade ner min lärare och höll en sax mot hennes öga. Jag lyfte upp en elev och tappade honom på mitt knä så han bröt ett revben. Jag drog en tjej konstant i håret i två veckor, hon slutade i vår skola till slut. Jag sparkade en elev på smalbenet så hon fick åka till sjukhuset.

Det här är ingenting jag är stolt över. För jag har aldrig velat skada någon. Dessa destruktiva beteenden grundar sig i något annat än ondska.

Det startade med att jag inte förstod sociala koder och hur andra människor fungerar. Det gjorde att jag ofta agerade okänsligt och fel, utan att själv vara medveten om det. Andra blev upprörda på mig och jag blev upprörd över att de blev upprörda, för jag förstod ju inte vad som var fel, och hur det kunde bero på mig?

De här sociala problemen löstes aldrig. När skolåren blev fler så utvecklades även problematiken. Det räckte inte med en elevassistent och att få gå ut från klassrummet. För mig blev problemet att jag kände mig inträngd i ett hörn. Det var förväntat av mig att göra hyss. Och ibland var det även okej och uppmuntrades. Andra gånger inte. Jag såg aldrig gränserna. Tillslut blev det min trygghet att bråka och stöka. Det blev min identitet.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit hos rektorn, mina föräldrar fått hämta mig från skolan eller hur många gånger en vuxen satt sitt knä i min rygg för att trycka ned mig i marken när jag fått ett utbrott. Det fick mig tillslut lugn, när jag inte kunde andas och luften i mina lungor började ta slut.

Min räddning blev ett nytt sammanhang. En resursklass på 6 elever för barn som mig. Där fick jag möta kärleksfull och specialutbildad personal i ett litet sammanhang. Men det här var långt ifrån en smärtfri helhetslösning. Jag tappade allt socialt sammanhang. All socialförmåga, så till den nivån att jag ville ta livet av mig i högstadiet. Jag var nu lugn och fokuserade på studierna, men att bli bortplockad från andra elever och diversitet gjorde det omöjligt att inkluderas i ett stort sammanhang igen. Det räddade min akademiska karriär även fast ärren aldrig lär gå ut.

Liberalerna vill med sitt förslag att dessa missförstådda, uppmärksamhetssökande barn ska akutplaceras till ett helt nytt sammanhang. En helt ny skola och en helt ny klass. Ja, det kanske kan fungera i vissa fall. Kanske vissa barn blir så rädda att de skräms till tystnad och blir introverta med sin problematik istället?

Jag är dock övertygad om att det krävs något mer än att påtvinga en utåtagerande elev till en närliggande skola. De här eleverna behöver möta någon som ser dem för vad de är, och inte som en belastning. De behöver få känna att de duger och de behöver få lära sig söka uppmärksamhet och kontakt på ett bra sätt. Där kan ett mindre sammanhang vara livsavgörande.

Hade jag gått i skolan med Liberalernas lösning är jag övertygad om att jag hade blivit en belastning för samhället. Jag hade aldrig acklimatiseras i samhället, inte gått klart min utbildning och hamnat i diverse missbruk. Vissa hade nog hävdat att det varit de livsval som jag gjort som ledde mig ned på den vägen.

I grund och botten handlar det om människosyn – ser man människan som en varelse som kan ta fullt ansvar för allt som händer i sitt liv är det vettigt med hårdare straff och bestraffningar. Ser man däremot människan som en varelse som även påverkas av miljön runt omkring sig är det snarare rehabilitering genom ömhet som är lösningen.

Det jag undrar är hur Liberalerna ser på människan.

Kommentera

Vi har samlats i klassrummet för att samtala om vårt gemensamma gymnasiearbete. Så glad jag var när vi skulle arbeta tillsammans. Så orolig jag är nu för att allt ska splittras.

Samarbetet med mina två bästa vänner känns som om det kommit till världens ände. Mentorn är där och försöker medla. Samarbetssvårigheterna går inte längre att hantera och allting grundar sig i att jag upplever att jag inte får vara delaktig i arbetet, något mina vänner inte håller med om.

”Men vad tycker du om det som Selma och Adriana säger då, Alex?” frågar vår mentor mig.

Jag får inte fram ett ljud. Inte ett knyst. Jag vet inte vad jag ska svara. Vad tycker jag? Det enda jag känner är rädsla. Rädsla för att bli lämnad ensam och utlämnad. Jag vill till varje pris att vi ska hålla ihop. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam.

”Hur vill du göra Alex, ska vi försöka eller ska vi splittra på oss?”. Min klasskamrat frågar mig med vänlig ton.

Jag svarar inte, jag kan inte svara. Jag har frusit till is. Stämbanden är helt stumma.

”Om du inte säger någonting kan vi ju inte gå vidare, Alex?”. Mentorn försöker en sista gång att nå ut till mig.

”Allt som finns kvar är en enda stor tomhet”

Ser dom inte att jag inte kan? Ser dom inte hur rädd jag är? Jag försöker gömma mig bakom min skärm. Sjunka in i mig själv. Genom mig själv. Försvinna, jag vill bara bort. Gråt inte, du får inte gråta. Det är allt jag tänker.

”Eftersom du inte säger något Alex så gör vi så att Selma och Adriana får fortsätta med projektet så får du göra ett eget”.

Det blir tomt. Allt blir tomt. All luft går ur mig och allt som finns kvar är en enda stor tomhet. Ur denna tomhet börjar ensamheten att växa, och ångesten. Gråt inte Alex, du får inte gråta.

Mina klasskamrater går ut ur klassrummet. Jag sitter kvar, förstenad.

Då brister det. Tårarna rinner ned.

Min mentor försöker prata med mig, men jag hör inte vad hon säger. Allt är bara tomt, en ljus tomhet och total osäkerhet. Jag är förlamad, kroppen är förlamad. Jag klarar inte av att röra på mig. Jag klarar inte av att fly.

Mentorn börjar bli irriterad. ”Varför sa du ingenting så vi kunde lösa det här? Hur ska vi göra nu?”.

Hur ska jag veta det? Hur sjutton skulle jag veta det? All min trygghet är ju borttagen nu.

Jag försöker samla kraft. Jag måste fly, jag vill bort. Bort från skolan. Aldrig komma tillbaka igen. Jag samlar den ilskan inom mig och lyckas återfå kontroll över kroppen. Jag reser mig upp, kollar fortfarande i marken och går ut genom klassrummet. Jag går ut genom skolan. Sen börjar jag springa. Jag springer så fort jag kan. Jag är van att bli lämnad ensam, det har jag alltid blivit.

Snälla, lämna mig inte ensam.

* * *

En mental låsning kan slå till på flera olika sätt. I det här fallet leder det till en apatisk känsla. Att hamna i ”fight or flight”-läget. Att inte kunna agera över huvud taget. Att enbart vara närvarande, men samtidigt inte ha kontroll över sin kropp. Att spela död, och hoppas att det jobbiga går över.

Det här är något som introverta barn oftare applicerar än extroverta. Det är vanligare att flickor med autism agerar så än pojkar med autism. Det är mer socialt accepterat, det stör inte direkt någon annan och är därför svårare att hantera.

Barn som hamnar i en sådan här mental låsning kan lätt uppfattas som att de inte vill ha hjälp och känns hopplösa.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.