Ska vi tävla eller inte tävla i skolan?

Alla idrottslärare i min kommun hade fortbildning i kroppskulturer. Kortfattat kan kroppskulturer beskrivas som att vi uppfattar aktiviteter olika, och motiveras av olika faktorer som kan bidra till rörelse.

För att bryta ned det fick vi genomföra tre olika aktiviteter. En orienteringstävling, backintervaller med pulsmätning och en naturpromenad. Med andra ord är det här olika sätt att tävla på. Mot andra, mot en själv och inte alls.

Jag själv började med backintervaller. Här märkte jag direkt hur tävlingsmänniskan inom mig väcktes. Jag skulle maxa, det fanns inga andra alternativ. Maxpuls nådde jag redan efter tredje intervallen. Allt detta skrevs ned på ett papper, för mig själv. Jag slapp jämföra med andra, samtidigt som jag fick använda den här starka envisheten som är ett kraftigt karaktärsdrag hos mig. Toppen!

Andra aktiviteten för mig blev orienteringstävlingen. Vi fick ett startkort, starttid och läraren stod med en snabb visselpipa och ännu snabbare solglasögon. Jag kände mig redan stressad när jag skrev in min starttid och direkt efter att visslan ljöd sa han ”spring snabbt nu, det är tävling!”.

”Stressen gör att jag glömmer allt jag kan”

Jag älskar orientering, jag anser till och med att jag är duktig på det, men själva tävlingsmoment gör något med mig. Stressen gör att jag glömmer allt jag kan om orientering och nu handlar det bara om hastighet. Jag löper iväg, kartan i handen och givetvis missar jag första kontrollen. Uppgivet letar jag runt i skogen men jag kan inte för allt jag förmår hitta den eller ens komma ihåg HUR man orienterar. Och det här är alltså kunskap jag idag lär ut.

Jag blir förbannad. Jag vill knöggla ihop kartan och slänga den. Jag vill riva sönder kartan. Jag vill skrika, jag vill slåss. Jag vill bli av med min ilska av affekt.

Sen lägger sig ilskan. Jag vill gråta. Gråta över mitt misslyckande. Gråta för att jag tillåtit mig själv att misslyckas igen, tillåtit mig själv att känna. Och då kommer skammen. Hur ska jag kunna gå tillbaka till läraren med ett tomt och trasigt scorekort? Hur kommer han, den snabbe läraren i solglasögon och med visselpipan reagera på att jag misslyckats?

Nu var det bara tur att jag är vuxen, har erfarit det här så många gånger att jag idag har ord att prata om det här och att jag vet att det är okej att tycka saker är jobbiga.

”Vi lärare behöver känna till detta”

Men hur hade jag agerat som barn? Förmodligen hade jag flytt ut i skogen och vägrat komma tillbaka.

Och det är det här kroppskulturer handlar om för mig. Det handlar om att förstå att det som sporrar vissa elever till att prestera får andra att få en sådan ångest att de inte ens förmår sig att gå till skolan. Vi lärare behöver känna till detta.

Och jag vågar hävda att tävla, det kan vi syssla med på fritiden. Mitt uppdrag i det här fallet är att lära eleverna orientera. Det måste inte vara en tävling att hitta rätt, det handlar om att praktisera kunskap. Sådan kunskap jag förmedlar till dem.

Genomför jag det då som ett tävlingsmoment kan jag vara säker på att detta gör att jag har elever som mig själv, som inte kommer kunna visa vad de faktiskt kan.

Jag kan samtidigt köpa argumentet att det är bra att utsätta sig för sådana här situationer, för vi kommer att möta dem som vuxna och måste då ha lärt oss att hantera dem. Men då måste jag vara medveten om att det är just en utsättning. Ett sätt att skapa en referenspunkt och förhoppningsvis dra erfarenheten att det faktiskt kan bli bra av att tävla. Jag måste inte alltid vara bäst på allting utan kan fortfarande uppskatta själva aktiviteten.

”Jag har aldrig lärt mig hantera tävlan”

För det finns vissa som anser att ”man måste lära sig att tävla” och visst, vissa kanske kan lära sig det. Men inte jag, jag har aldrig lärt mig att tävla. Jag har aldrig lärt mig att hantera tävlan för det väcker för starka känslor om att lyckas och misslyckas som person hos mig.

Visst, när jag har blivit äldre har det gått bättre men det beror framför allt på att jag hittat strategier att se tävling som något annat.

I sällskapsspel följer jag sällan syftet med spelet. Jag kommer på ett eget mål, något jag kan sträva efter och då vara bäst på. Det kan göra spel intressant. I lagspel försöker jag fokusera på andras prestation och berömma när de gör någonting bra. Medspelare som motspelare.

För det ger mig glädje att glädja andra. Men att tävla, det har jag aldrig lärt mig hantera. Och det kommer jag nog aldrig lära mig heller.

Efteråt hade vi alla en naturpromenad där vi fick välja platser vi kunde besöka, hur många och hur snabbt, samt en mindre uppgift om att känna in naturen. Och det, det är vad friluftsliv verkligen handlar om. Välmående i naturen.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm