Annons

Vi lärare måste värna om de lågintensiva arbetsuppgifterna

När lärare nu i terminsstart kollar på sina scheman kan förtvivlan uppstå. Dagar som går i ett med lektionspass efter lektionspass, utan några hål. Varje lärare som ser ett sådant ämne kan relatera och förstå. Men för en utomstående då? Går det verkligen att se ett schema som börjar 8:15 och slutar 15:30 som för tufft? Läraren slutar väldigt tidigt, vad finns det att klaga på!?

Läraren Marcus Larsson, som också är en del av tankesmedjan Balans, hade nyligen en klok genomgång om detta på Twitter där han tog upp två begrepp som är ytterst relevant för läraren. Högintensiva och lågintensiva arbetsuppgifter. För att förstå lärarens bekymmer i skolan idag behöver man först förstå varför läraryrket kan ses som så högintensivt, och att detta även blivit samt blir värre med tiden. Tillåt mig att illustrera:

Läraren är en artist som går upp på scen och håller en väl förberedd pjäs i direkt interaktion med en publik. Publiken är inte där av frivilja utan dittvingad. Innehållet i pjäsen måste ständigt revideras efter publikens motivation och kunskap. Något som läraren från scen förväntas göra.

När pjäsen är slut kan det gå mellan 0–10 minuter innan nästa publik kommer, läraren ska då spola tillbaka och spela om samma pjäs igen. Till en publik med helt andra förutsättningar. Ibland ska läraren även spela en pjäs som bygger på den första, eller en pjäs som var föregående. Ibland ska läraren spela en helt annan pjäs som inte hör någonting med den första att göra överhuvudtaget. En helt ny rolluppsättning med en helt annan scen och publikdynamik. 

Läraren har alla ögon på sig. Allt innehåll står och ansvarar läraren för. Det måste gå fram till varenda en i publiken. Det är lärarens skyldighet. Läraren måste hitta ett sätt så den både motiverade och omotiverade dittvingade publiken tar till sig av pjäsen. Detta ska även dokumenteras och kontrolleras. 

Det är även lärarens uppgift att ta in biljetterna innan föreställningen börjar. Läraren ska ordna i salen så att alla i publiken har möjlighet att se och höra, efter deras behov. Uppstår det bråk och handgemäng är det lärarens uppgift att lösa det. Men det är viktigt att komma ihåg att allt läraren gör kontrolleras noggrant. Recensionerna kommer inte hålla sig från att lyfta de felaktigheter som uppstår under pjäsens gång. 

Så här kan det kännas att vara lärare idag. Det är högintensivt, många gånger kan en lektion i efterhand ge ett adrenalin och dopaminpåslag. Precis som det känns efter att man går ned från scen. Det är uttömmande för hjärna och kropp och kräver återhämtning. 

Återhämtning måste inte ske i form av rast och vila, som Marcus Larsson så fint beskrev det, utan det kan likväl vara lågintensiva arbetsuppgifter. Lågintensiva uppgifter jag stött på i mitt yrke som lärare kan vara:

  • Schemaläggning
  • kopiering
  • bedömning
  • planering
  • för- och efterarbete
  • matrisklick

Kortfattat kan man beskriva det som tid utanför barngrupp. Tid utanför lektion. Här tror jag ofta vår beskrivning av arbetsbelastning krockar med arbetsgivarens syn på vårt arbete. Det är här Marcus Larsson sätter fingret på problemet. De högintensiva uppgifterna som undervisning innebär blir fler och fler medan de lågintensiva blir färre och ska tas över av andra yrkeskategorier, som lärarassistenter. 

Jag tror inte en hållbar lösning är att renodla läraruppdraget genom mer högintensiv arbetsbelastning. Jag tror det istället behöver värnas om de lågintensiva arbetsuppgifterna och se till att de avlöser de högintensiva.

Vill man komma fram till en lösning här är mitt tips att göra som habiliteringen tipsar oss autister om. Ta ditt schema för dagen och två färgpennor, en röd och en grön. Markera sedan med rött de arbetsuppgifter som tar energi. Markera med grönt de passen på dagen och arbetsuppgifter som ger energi eller åtminstone inte tar. Sedan är det enkelt att gå igenom hela veckan och tillsammans med arbetsgivaren försöka ta bort röda uppgifter eller utveckla dem så de blir gröna. Och ifall det inte går på grund av arbetets karaktär, se till att gröna avlöser röda då och då.

Målet är inte att eliminera alla röda markeringar. Jag tror det kan vara bra att få slita lite också och kämpa. Men de får inte bli för många, och framförallt inte för många som avlöser varandra. Kanske kan denna metod hjälpa omgivningen och närmsta chef att se den börda som arbetet medför. Dessutom blir det ett enkelt och konkret sätt att följa upp arbetsmiljön på för varje individuell lärare.

Reagera på inlägget: