Det finns inget jag ogillar mer än när barnen är spydiga och taskiga mot varandra. Retar andra som gör illa sig, hånar motståndare när man gör poäng. Glåpord fram och tillbaka.

Mitt topplock gick på lektionen, och jag blev riktigt förbannad.

Förbannad för att eleverna beter sig så elakt mot varann. Helt synligt. Men min förbannelse lägger sig under dagen och uppgår sedan till uppgivenhet. Varför känner sig barnen så osäkra att de behöver trycka ned andra? Hur har miljön i den här klassen fått utvecklas till det här?

Det är inte ett individproblem, det handlar om gruppdynamik. I en kultur som uppmuntrar till att man ska hävda sig själv genom att trycka ned andra kommer alla inblandade alltid att falla offer. De som faller hårdast är de som inte klarar av att distansera sig själva eller kontrollera sina känslor.

”Ändå blir jag väldigt ledsen…”

Men barnen gör så gott de kan, det gör de alltid. Det här handlar om att bryta en skadlig miljö som tillåtits att utvecklas och att lära barnen vad de kan göra istället, för att skapa ett bra klimat.

Att bry sig om andra, att fråga hur det gick istället för att skratta. Att applådera en motspelare som gör en bra prestation. Det kan man lära sig. Och det är vad jag som lärare ska lära barnen. Ändå blir jag väldigt ledsen när det blir som idag, för när vi har ett sådant här klimat, då finns det bara förlorare. Jag har pratat med barnen om lektionen direkt efter om det jag vill genast ska upphöra och vad jag vill se istället.

Här behöver jag som idrottslärare hjälp. Jag behöver hjälp av vårdnadshavare att prata med sitt barn om lektionen, se hur de känner kring det klimat som var på idrotten och hur de själva blir påverkade av det. Fråga hur de skulle vilja ha det, vad de själva kan bidra med för att det ska bli så. Inte om vad någon annan gör eller inte gör, inte vad någon annan ska sluta med. Utan vad de själva är kapabla att bidra med.

Det är helt okej att gå iväg ett tag när man är arg eller förbannad. Det är helt okej att känna sig ledsen, sviken eller att andra inte förstår. Det som inte är okej är att ta ut det på andra elever.

Jag tycker om varje unge i klassen som individ. De är härliga, smarta och roliga. Har många kloka och intressanta tankar och funderingar. När dessa sidor kommer fram på idrotten är det ren magi. Det är denna sida jag vill se hos dem på alla lektioner. För vi skulle kunna nå så långt i kunskapsutvecklingen om vi bara lyckades sanera dessa tankar och attityder som blir så negativa.

Kommentera

Det går en tunn linje mellan att utmana och att utsätta. På idrotten blir detta ofta synliggjort.

Den största utmaningen för en idrottslärare brukar vara simningen. Det finns inget kunskapskrav som är så absolut och resultatskrivet i läroplanen som kravet om simkunnighet. Simningskravet har inga nivåer, det är godkänt eller inte, och blir du inte godkänd finns det enbart ett F att sätta som betyg.

Det mesta i idrotten går att anpassa. Det går att hitta flera olika sätt att orientera på, visa sin rörelseförmåga i lekar och spel eller samtala om skadeförebyggande åtgärder vid fysisk aktivitet. Men simningen är rakt på, så tydlig och för många elever – så långt ifrån att uppnå.

Och det handlar som så mycket annat om motivation.

Motivation är en klurig grej. Lägg undervisningen på en sådan nivå att eleven känner att trappsteget är för högt och det känns omöjligt.

Lägg nivån för lågt och det känns som att en aldrig kommer framåt och det blir tråkigt.

Trappsteget får varken vara för lågt eller för högt och varje elevs trappa ser olika ut.

Jag hade misslyckats med en elev. Jag hade inte lyckats få hen att följa med på vår simundervisning. Vi hade pratat med hem, mentorer, elevhälsa och hela faderullan. Eleven har inte varit med på simundervisningen sedan årskurs 3, nu gick de i sexan med två veckor kvar innan mellanstadiet skulle övergå till högstadiet. Skolan frågade till slut hur vi skulle göra med simningen till föräldrarna, ska vi sluta tjata?

Hos rektorn en månad före skolavslutningen går vi igenom de kommande omdömena och betygen. Rektorn frågar om vi har gjort allt vi kan för att eleven ska nå godkänt. Det är ett av skolans två högst uppsatta mål – alla elever ska nå godtagbara kunskaper i alla ämnen.

Vi känner ändå att vi har det. Stundtals känns det som att vi utsatt eleven för något hen inte är kapabel att hantera. Samtidigt vill rektor att vi ska försöka en sista gång. Ett sista tillfälle. Vi kan ju i alla fall fråga ifall vi ska testa att åka en sista gång, ett sista försök.

Och då händer något jag inte hade väntat mig. Jag lyckades övertala eleven två veckor före betygsättningen att åka till simhallen och i alla fall pröva. Skillnaden i elevens omdöme skulle bli så gigantiskt. Från ett F till ett B. Kanske var detta en yttre motiverande faktor som nu blev förståelig precis före skolavslutningen?

Hen fick ta med sig vilka vänner hen ville, den pedagog som kändes trygg och efteråt kunde de åka och äta på rekvisition vad de ville. Ett upplägg vi erbjudit eleven många gånger utan resultat.

Istället för att vemodigt finna sig i sitt underkända betyg, som i våra tidigare samtal om simningen, fanns det en liten gnista att vilja lyckas. Det fanns någon form av inre motivation.

Så jag pushade, jag utmanade väl medveten om att detta kunde bli ytterligare en utsättning. Precis som under de senaste fyra åren då vi försökt och inte nått fram. Eleven sa ja, lite motstridigt. Det kom tårar i ögonen hos hens kamrat. Det var märkbart väldigt jobbigt.

Bilden är arrangerad. Personen på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Shutterstock

En vecka går och min idrottslärarkollega får ett samtal från pedagogen, hen frågar vad hen ska klara för att bli godkänd. Kollegan berättar om de 200 meterna som för en som inte varit i en simhall på fyra år säkert uppfattas som en mil, att allt kan göras på rygg men får inte ta i botten eller kanten för att vila. Flyta går däremot bra. De ska alltså åka iväg, idag!

Eleven, en pedagog och en medföljande elev var på väg till bussen. Jag var nervös hela dagen. Tänk vilket misslyckande det riskerade att bli för eleven. Vad skulle hända om hen inte klarade simkravet? Riskerna kändes överväldigande för ett misslyckande som skulle cementera bilden av att idrott och hälsa inte var ett ämne för hen.

Jag kollar frenetiskt min mail den dagen. Frågar min kollega om han hört något, hur det gått. Hela dagen går utan någon kontakt med den lilla simgruppen. Men så plötsligt på eftermiddagen efter klockan fem kommer mejlet.

Dagen efter möter jag eleven utanför expeditionen. Jag kan inte göra annat än att spontanapplådera. Så stort! Eleven hade lyckats simma 200 meter på rygg och besegrat sina hjärnspöken.

– Kändes det långt, var det svårt?, frågar jag.

– Asså, jag försökte en gång först och då gick det inte. Det kändes jättejobbigt. Men sedan så bara gjorde jag det. Jag bara simmade på och sen helt plötsligt var jag klar, svarar eleven glatt.

– Du. Är. Så. Jävla. Duktig.

Jag poängterar varenda stavelse. Vilken prestation!

De var nu på väg tillbaka till simhallen för att öva bröstsim. Inte nog med att eleven klarade av simkravet, hen hade fått mersmak för att ta itu med hela sin simning!

Jag var inte ens med på plats och ändå känner jag en sådan stor stolthet över eleven. Det var inte att ta eleven från ett F till ett B som var det stora, det var att eleven övervann sin egen rädsla och lyckades. Finns det något större än det? Det här yrket är så jäkla fint ibland.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm