Den tunna linjen mellan att utmana och att utsätta

Det går en tunn linje mellan att utmana och att utsätta. På idrotten blir detta ofta synliggjort.

Den största utmaningen för en idrottslärare brukar vara simningen. Det finns inget kunskapskrav som är så absolut och resultatskrivet i läroplanen som kravet om simkunnighet. Simningskravet har inga nivåer, det är godkänt eller inte, och blir du inte godkänd finns det enbart ett F att sätta som betyg.

Det mesta i idrotten går att anpassa. Det går att hitta flera olika sätt att orientera på, visa sin rörelseförmåga i lekar och spel eller samtala om skadeförebyggande åtgärder vid fysisk aktivitet. Men simningen är rakt på, så tydlig och för många elever – så långt ifrån att uppnå.

Och det handlar som så mycket annat om motivation.

Motivation är en klurig grej. Lägg undervisningen på en sådan nivå att eleven känner att trappsteget är för högt och det känns omöjligt.

Lägg nivån för lågt och det känns som att en aldrig kommer framåt och det blir tråkigt.

Trappsteget får varken vara för lågt eller för högt och varje elevs trappa ser olika ut.

Jag hade misslyckats med en elev. Jag hade inte lyckats få hen att följa med på vår simundervisning. Vi hade pratat med hem, mentorer, elevhälsa och hela faderullan. Eleven har inte varit med på simundervisningen sedan årskurs 3, nu gick de i sexan med två veckor kvar innan mellanstadiet skulle övergå till högstadiet. Skolan frågade till slut hur vi skulle göra med simningen till föräldrarna, ska vi sluta tjata?

Hos rektorn en månad före skolavslutningen går vi igenom de kommande omdömena och betygen. Rektorn frågar om vi har gjort allt vi kan för att eleven ska nå godkänt. Det är ett av skolans två högst uppsatta mål – alla elever ska nå godtagbara kunskaper i alla ämnen.

Vi känner ändå att vi har det. Stundtals känns det som att vi utsatt eleven för något hen inte är kapabel att hantera. Samtidigt vill rektor att vi ska försöka en sista gång. Ett sista tillfälle. Vi kan ju i alla fall fråga ifall vi ska testa att åka en sista gång, ett sista försök.

Och då händer något jag inte hade väntat mig. Jag lyckades övertala eleven två veckor före betygsättningen att åka till simhallen och i alla fall pröva. Skillnaden i elevens omdöme skulle bli så gigantiskt. Från ett F till ett B. Kanske var detta en yttre motiverande faktor som nu blev förståelig precis före skolavslutningen?

Hen fick ta med sig vilka vänner hen ville, den pedagog som kändes trygg och efteråt kunde de åka och äta på rekvisition vad de ville. Ett upplägg vi erbjudit eleven många gånger utan resultat.

Istället för att vemodigt finna sig i sitt underkända betyg, som i våra tidigare samtal om simningen, fanns det en liten gnista att vilja lyckas. Det fanns någon form av inre motivation.

Så jag pushade, jag utmanade väl medveten om att detta kunde bli ytterligare en utsättning. Precis som under de senaste fyra åren då vi försökt och inte nått fram. Eleven sa ja, lite motstridigt. Det kom tårar i ögonen hos hens kamrat. Det var märkbart väldigt jobbigt.

En vecka går och min idrottslärarkollega får ett samtal från pedagogen, hen frågar vad hen ska klara för att bli godkänd. Kollegan berättar om de 200 meterna som för en som inte varit i en simhall på fyra år säkert uppfattas som en mil, att allt kan göras på rygg men får inte ta i botten eller kanten för att vila. Flyta går däremot bra. De ska alltså åka iväg, idag!

Eleven, en pedagog och en medföljande elev var på väg till bussen. Jag var nervös hela dagen. Tänk vilket misslyckande det riskerade att bli för eleven. Vad skulle hända om hen inte klarade simkravet? Riskerna kändes överväldigande för ett misslyckande som skulle cementera bilden av att idrott och hälsa inte var ett ämne för hen.

Jag kollar frenetiskt min mail den dagen. Frågar min kollega om han hört något, hur det gått. Hela dagen går utan någon kontakt med den lilla simgruppen. Men så plötsligt på eftermiddagen efter klockan fem kommer mejlet.

Dagen efter möter jag eleven utanför expeditionen. Jag kan inte göra annat än att spontanapplådera. Så stort! Eleven hade lyckats simma 200 meter på rygg och besegrat sina hjärnspöken.

– Kändes det långt, var det svårt?, frågar jag.

– Asså, jag försökte en gång först och då gick det inte. Det kändes jättejobbigt. Men sedan så bara gjorde jag det. Jag bara simmade på och sen helt plötsligt var jag klar, svarar eleven glatt.

– Du. Är. Så. Jävla. Duktig.

Jag poängterar varenda stavelse. Vilken prestation!

De var nu på väg tillbaka till simhallen för att öva bröstsim. Inte nog med att eleven klarade av simkravet, hen hade fått mersmak för att ta itu med hela sin simning!

Jag var inte ens med på plats och ändå känner jag en sådan stor stolthet över eleven. Det var inte att ta eleven från ett F till ett B som var det stora, det var att eleven övervann sin egen rädsla och lyckades. Finns det något större än det? Det här yrket är så jäkla fint ibland.