Annons

Vi kan inte leva i förnekelse längre

Det är så enkelt att hävda vad skolan ska göra för att hantera de problem som finns. Men det är precis som med ett utåtagerande barn, man kan inte bara säga till hen att sluta med det negativa och tro att det kommer hjälpa.

För att verkligen förstå skolans problematik behöver man vara där, känna den, uppleva den och förstå varifrån den kommer. Vi som arbetar där är sällan upphov till problemet. Ja, jag kan nå mitt metodtak och göra dåliga val eller agera på en känsla i affekt, men det beror inte på att jag har brister i min utbildning eller kunskap. Det är mina förutsättningar som gör att det inte fungerar, som gör att jag inte ens får möjligheten att använda en bra metod.

Går man bara in en snabbis på en lektion så skulle man nog få massor att sätta fingret på som skulle kunna göras annorlunda. Varför gör du inte si eller så? Du gjorde så här, det blev ju inte så bra. Testa att göra så här istället. Säg till barnen som bråkar och så vidare. Ja, du har lyckats analysera symptomen, det hade jag med om jag haft tid till efterarbete.  

Du undrar varför det ändå blev som det blev? Jo, för jag hade inte tid eller möjlighet att planera detta inför lektionen. Eller, kanske något så absurt att jag i ärlighetens namn var för trött och utsliten för att göra det. För har man inte jobbat i en skola några år har jag full förståelse för att det är svårt att se hur dränerad man kan bli.

Precis som vi kollar med eleven om hen hade förutsättningarna att lyckas måste vi kolla om läraren hade förutsättningarna för att lyckas också. Jag kan lära mig hur mycket som helst om bra metoder men ges jag inte förutsättningarna att tillämpa dessa är det meningslöst hur mycket jag än kan.

Jag låter kanske lite väl trångsynt och negativ nu, men jag tror vi måste acceptera att antingen behöver det skjutas till kopiöst med medel till välfärdsapparaten och skolan, eller så accepterar vi att vi inte ska ha en välfärd. Vi kan inte leva i förnekelse längre, och där har politiker ett stort ansvar att faktiskt visa vilken väg de vill gå. För det finns ingen som jag känner till idag som säger att hen vill spara på skolan, ändå är det vad som budgeteras runt om i landet.

Tankesmedjan Balans har skapat en interaktiv karta som de kallar för Skolnedkärningskartan. Här redogörs hur kommuner satsar/sparar på skolan. Kartan är en skrämmande påminnelse om vad som sker i det dolda. Läser man hur kommunbudgetar skrivs kan jag lova att man blir upprörd. 

Besluten jag ser runt om i landet tyder på att det känns bättre i politiken att krama ur det sista ur välfärden och sedan begrava den. Men ändå går nästan varje kommun ut med att de satsar på skolan, hur kan det komma sig?

Här anser jag att det behövs ett regelverk. Jag som medborgare har rätt att inte bara veta utan även förstå vad pengarna går till. Hur ska jag annars kunna göra ett bra, medvetet val när jag röstar?

Jag hävdar att det är emot demokratins grundprinciper att inte tala klarspråk i en kommunbudget. Det lurar sådana som jag, som inte är så insatta eller smarta att tro att kommunen satsar på skolan, för de säger det i text, när siffrorna i själva verket visar på besparing.

Så innan du som fritidspolitiker lägger ett besparingskrav på skolan – prova att jobba i en verksamhet där alla kollegor inte sprudlar av energi. Där sjukfrånvaro gör sig påmind utan empati. Där arbetsuppgifterna inte är dina att styra över.

Testa att jobba i skolan innan du väljer att lägga besparingar på den. Och Innan fingret riktas mot läraren, kolla om förutsättningarna är tillräckligt goda för att läraren hinner med sina arbetsuppgifter utan att nå sitt metodtak.

Reagera på inlägget:

Att gå i skolan med adhd

Att gå i skolan med adhd är inte så svårt. 

Jag menar – allt man behöver göra är att fokusera på det läraren säger. Att ventilationstrumman andas tungt bakom sitt dammfilter, bordskamraten rullar en penna över ett sudd på sin bänk och barnen på rast utanför fönstret låter lika högt som en byggarbetsplats är ju bara små detaljer.

Jag har ett sudd format som en pokemon. Squirtle heter den, det är en vattenpokemon. Suddet med en tillhörande penna fick jag som present i förväg som en morot för att jag skulle skriva. 

Jag tycker egentligen inte om att skriva. Det gör ont i den klumpiga handen att hålla pennan så hårt och jag behöver koncentrera mig så mycket på alla figurer och krumelurer som ska bli till bokstäver. Ändå blir det ofta fel och det känns inte så bra, men jag lovade mamma att i alla fall försöka om jag fick squirtlepennan. Det kryper under huden på mig, men jag ska inte göra henne besviken, det lovade jag mig själv. Suddet använder jag aldrig heller, det betyder för mycket för mig. 

Fokusera på tavlan är inte så svårt. Den är tydligt upplyst tack vare världens starkaste taklampor. Det måste vara sådana de använde förr längs landningsbanan på små flygplatser innan alla lades ned. Nu ska det byggas bostäder där, då vill man inte ha för starkt ljus. Landningsbanan kan återanvändas som bilväg eller parkering. Tur att lamporna också kunde återanvändas i skolan. Bra att tänka på miljön.

Kraftigt, kallvitt ljus som reflekteras mot de vita sidorna i skolböckerna där siffror och bokstäver hoppar bock över varann. Meningen måste vara att få dessa tråkiga böcker lite mer levande och intressanta. Här kompletterar utdaterat läromedel och begagnade strålkastare varandra väl.

Och hur svårt är det att fokusera på en uppgift, egentligen?

En är ju ett . 1. De blir ju aldrig fler än så. Det vet jag och kan enkelt fokusera på även fast det står flera uppgifter på tavlan och någon är på väg ut ur klassrummet, ska förmodligen gå på toa. Jag är också lite kissnödig men jag kan hålla mig. En gång höll jag mig nästan en hel dag när min familj och jag var på en tivoliföreställning. Det är där doften av varma smörpopcorn möter lukten av hö med kamelbajs. Där de använder riktigt smör till sina popcorn. Att hålla sig så länge utan att kissa gör ganska ont i magen. Lite som att äta för mycket smöriga popcorn, då kan man må illa. Jag ville inte gå på toa där, de hade bara bajjamajor. Undrar vad det blir för lunch idag, nu blev jag rätt hungrig. 

Men som sagt, det är bara en uppgift att lösa, inget mer. Klart man förstår att det är viktiga saker vi ska lära oss, det säger ju fröken hela tiden. Senast förra veckan berättade fröken hur viktigt det var att kunna skriva sen, i framtiden. Jag önskar det kunde kännas viktigt nu också, det gör det inte. 

Fröken och mamma är de enda som läser mina texter. Alltid finns det något som behöver rättas till, ändras eller förbättras. Det känns som att texten inte blir klar, det jag skriver duger aldrig. Det känns inget bra. Vattenvarlesen som sitter på min penna påminner mig om det mamma sa. Ibland gör det mig ledsen, ibland får det mig att försöka lite till och ibland får det mig att vilja bryta pennan mitt itu och kasta bort det dumma suddet. Men jag kommer behöva kunna skriva sen, i framtiden. Det har fröken sagt. Jag undrar när den tiden kommer? Det ser jag inte fram emot. Måste vara himla trist att vara vuxen. 

Men det är bra med repetition, det verkar de på skolan i alla fall tycka eftersom vi gör samma saker hela tiden. Jag antar att det är så man lär sig, kanske därför jag aldrig lär mig? 

”Man måste försöka och ge sig attan på det och vilja, då går det!” Så brukar min mamma säga. Jag är både envis och vill massor! Det är bara att säga till kroppen att sitta still, det fixar jag. Jag måste nog bara vilja lite mer, då går det. Magen kurrar, jag kan ju alltid fråga vad det blir för mat idag, fröken brukar veta. Vad skulle det här inlägget handla om nu igen? 

Just det, det är inte alltid så lätt att gå i skolan med adhd.

Reagera på inlägget:

Hur kan elever få störa lektioner och kränka andra?

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Reagera på inlägget: