Annons

Vem är en skicklig lärare?

Varje legitimerad lärare har en gemensam nämnare: En lärarexamen och legitimation. Ett papper på att vara lämplig att ansvara för kunskapsbildningen för våra barn och elever. En gedigen grund samtidigt som varje lärare har sin unika prägel och lärarstil.

Lärare är långt ifrån ett släkte av en homogen grupp. Även om läraryrket kan ses som ett släktdrag utgörs lärarkåren av individer. Individer med skilda erfarenheter, intressen – och framför allt inre motivation som påverkar den information vi tar in från vår utbildning och lärdomarna vi drar från erfarenhet.

Det gör varje lärare unik och jag är övertygad om att varenda lärare är en expert på sin arena. Man behöver ”enbart” hitta den. Eller ännu bättre: skapa den.

Är du en lärare som älskar att gräva ner dig i detaljerna kring ditt ämne? Faktatung baserad undervisning med många små provtillfällen?

Älskar du känslan av att nå fram till en elev som stängt av sin egen arbetsmotor?

Är du förespråkare av kollegialt lärande, att eleverna själva finner vägen?

Kanske älskar du att föreläsa för dina elever?

Du kanske till och med är en kombination av flera. Vem du än är så är du viktig.

En skicklig lärare är duktig på att nå fram med ett budskap till sina elever. En abstrakt beskrivning som egentligen inte säger någonting om en person då framgångsfaktorn, att nå fram, påverkas av så många andra parametrar för att lyckas.

Omständigheterna kring vilka förutsättningar och möjligheter läraren har att nå fram skiljer sig dessutom markant från kommun till kommun, skola till skola, klassrum till klassrum. Och det är lätt att bli hemmablind.

Som ämneslärare ser jag många olika klasser. Vilken skillnad det är.

Från att det totalt dränerar mig på energi till att ge mig en välbehövlig boost. Till och med på en skola kan det alltså skilja sig markant.

Därför bör man vara sparsam med att förminska andra lärares bekymmer. Har jag inte varit en del av undervisningen är det fullkomligt omöjligt för mig att uttala mig om denna lärarsituation.

När lärare beskriver en kris bör vi således ta den på allvar och inte måla över med goda exempel och hur väl det fungerar för en själv. För vi har inte samma förutsättningar. Allt för ofta pekas det på lärarens individuella brister, framför miljöns.

Därför är jag tveksam till att det skulle fungera att flytta ”särskilt skickliga lärare” till utsatta områden. Dessa lärare kan likväl vara experter på ”särskilt skickliga elever”. Jag tror få besitter ett så stort pedagogiskt omfång att de är optimala i alla skolor till alla klasser.

Så vem är en skicklig lärare? Svaret på den frågan hämtar jag från ett militärt ordspråk: ”Terrängen styr”.

Det är omständigheterna runt om oss som påverkar om vi får möjlighet att briljera eller inte. Dels går det att sikta på gemensamma parametrar här. Erbjud mig en välfylld arsenal och sätt mig i en god terräng och jag kommer leverera ett gott resultat. Men lärare är fortfarande unika.

Den terräng jag passar bra i kan skilja sig från den terräng min kollega föredrar. På idrottsdagarna är detta tydligt. Vissa lärare kommer redo för att bada isvak med dubbar runt halsen och tändstål i fickan för elden efteråt, medan andra ser ut som att de kommer gå sönder av några regndroppar.

Och grejen är att det är helt okej, oavsett vem av dessa du är eller någon däremellan. Tänk hur hemsk skolan skulle vara om vi alla skulle vara lika kring allt? Jag tror eleverna också uppskattar en varierad undervisning och differentierade lärare.

Däremot ska jag inte sticka under stolen med att vissa lärare är bättre på att anpassa sig till terrängen än andra. Det finns säkerligen många amfibielärare. Men även här är det terrängen som styr. Och i den terräng som Sverige har kommer det snart råda en brist på lärare som uppgår till 77 000.

Vi behöver varenda lärare. Därför måste vi (läs politiker, huvudmän) förstå och acceptera att lärare är individer med olika funktioner, intressen och behov. Vi är inte, och bör inte, stöpas i samma form. Det kommer enbart leda till en lärarflykt och trasiga människor.  

I min korta karriär har jag inte träffat ens ett fåtal lärare som strävar efter att göra så lite som möjligt och försöka komma undan all arbetsbörda. Tolka mig inte fel, jag tror absolut det finns latmaskar. Det tror jag det finns inom samtliga yrken. Men de lärare jag möter är uteslutande starkt brinnande ljus så att jag blir helt bländad. De brinner så starkt att de bränner ut sig själva.

De här lärarna är överrepresenterade. Därför behöver mer makt och bestämmanderätt kring lärarens arbetssituation gå till läraren, samtidigt som styrningen uppifrån fokuserar på att hålla lärarens ambitioner på en rimlig nivå. Främst att ge läraren förutsättningar att nå sina mål, men även stöd i att behålla en rimlighet.

Annars riskerar vi att få en monoton, trött lärarkår vars egensyfte handlar om överlevnad framför pedagogisk och individuell mångfald.

Släpp lös kopplet, låt lärarna springa.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer